Ungdomsserie om livet och döden

Trots att det var länge sedan jag själv var i ungdomsåren, så läser jag gärna ungdomsromaner och tittar på vissa ungdomsserier på teve. En serie jag tycker mycket om är Det röda bandets sällskap, en jättefin berättelse om ungdomar med svåra sjukdomar på sjukhus och i livet utanför sjukhuset. Det är en katalansk produktion som sänds på lördagar i SVT2.

Serien skildrar vänskap, sorg, glädje, besvikelse, död och liv på ett realistiskt sätt och vågar bli riktigt allvarlig, trots målgruppen. Jag hoppas att många ungdomar hittat till denna fina skildring av hur svårt, men ändå glädjerikt livet kan vara!

I veckans avsnitt var det en återblick på en äldre persons liv och där var det en mamma som skulle dö. Hon valde då att ta upp en dikt för att beskriva dödens olika ansikten för sina barn. Jag tyckte att dikten var så fin att jag skulle vilja ha hela- om det nu är en dikt som finns och inte bara något som skapats i manuset. Jag har googlat utan att hitta något liknande, så nu hoppas jag att någon som läser detta kanske känner till den och kan hjälpa mig att hitta hela dikten!

"Att dö är många saker på en gång
För barn är det världens första undergång
För möbler är det trappor, lastning och lossning
För väggarna är det ljusa rutor efter tavlorna som tagits ner
...."

Julefrid?

Idag är det Thomasdagen! Grattis på namnsdagen, Thomas!

Thomasdagen är, bland annat, den dag traditionen bjöd att julölet skulle vara klart för avsmakning. Förutom att man testade detta, ofta både sitt eget och grannarnas, så var det vanligt att man gick på julmarknad och köpte in det som behövde kompletteras inför julen, tex brännvinet. Det behövde förstås också smakas på, så att dagen även kallas Thomas fylletunna kanske inte är så konstigt.

Detta är även årets mörkaste dag, den dag då solen står som lägst och i vissa delar av landet inte alls når över horisonten. Vintersolståndet innebär dock att nu går vi mot ljusare tider och den mörkaste tiden är förbi!

Detta var också dagen man kunde säga upp folk och andra invånare på gården. Så här skriver Nationalencyklopedin:

"Tomasmäss och Tomedagen har i Norden blivit en dag som förknippats med många traditioner och bestämmelser. För den som ville säga upp en torpare eller arrendator var Tomasmäss den lagenliga tidpunkten. Tomasdagen var också tidpunkten för att säga upp gårdens råttor och möss. Det gjorde husfar iklädd finkostym och tillönskande sina husdjur bättre anställningsförhållanden på annat håll. I granngården till exempel!"

Man kunde också säga upp gårdstomten om hans arbete inte var till belåtenhet, men man fick då göra det på rätt sätt så att tomten inte blev vred och hämnades på gården och dess folk.



Men det kanske viktigaste var, att detta var dagen då julefriden inleddes. Juridiskt sett så var det värre att begå ogärningar och straffen för dessa var högre under den tiden julefriden inföll. Detta symboliserades av att julestörar ställdes vid gårdens infart, avbarkade granstörar med de översta grenarna kvar.

Allt grövre arbete skulle vara avslutat: Grisen slaktad och tillvaratagen, julbaket klart, stugan skurad och halmen utlagd på golvet med det hackade granriset strött ovanpå, för den goda doftens skull.

 Nu var det tid för fest och återhämtning!

Detta är de traditioner vi ärvt och som är en del av vår kultur- men behöver vi idag detsamma som då? Då, när julens överflöd var en isolerad tilldragelse, i en för övrigt ganska hård och ofta fattig tillvaro?

Kanske skulle vi idag snarare fokusera på julefriden än på överflödet? Kanske vi skulle må bättre av kravlös samvaro, vila och tid för återhämtning, istället för den konsumtionsstress som nästan tvingas på oss?

Under de år jag varit sjuk, har jag upptäckt att det blir jul, oavsett om det är välstädat och pyntat eller ej och att det mesta av det man inte vill vara utan på jul finns att köpa färdigt- även om det varit roligare att julstöka själv. Jag har också kunnat glädjas åt julen, även de åren jag inte själv orkat delta i något firande, för då har jag ändå varit så trött, att lite julmusik, julljusens sken och en skinkmacka har räckt för mina behov.

I år planerar jag att fira jul med min mans familj på julafton och med min familj i helgen efter jul och jag hoppas så att jag skall orka delta!

Det bästa med våra jular är att vi har slopat julklapparna! I min familj gjorde vi det för drygt 20 år sedan och i min "nya" familj för ca 10 år sedan. Det går nog knappt att beskriva den lättnad jag har känt varje år jag sluppit att trängas i affärer för att försöka hitta på något kul åt den som redan har allt!

Till barnen köper vi förstås klappar, men i år har jag gjort det lätt för mig och beställt lego på nätet till 6-åringen och så ger vi, för första året, pengar till tonåringarna- för det är ju ändå det de blir gladast för! Även om jag egentligen gör det under protest, eftersom jag tycker att man då har missat hela poängen med att ge presenter, känslan av att någon valt ut något som passar just mig....


Nu är många av er lediga i 9, 12 eller 17 dagar. Härligt och underbart! Jag minns känslan och jag hoppas att ni hunnit både festa, vila och återhämta er rejält, den dag det är dags att för er att återgå till era arbeten!

Jag vill också skänka en tanke åt alla er som bara är lediga någon enstaka dag under helgerna, som utför viktiga samhällsjobb under tiden vi andra firar jul och nyår. Till alla er som arbetar inom sjukvård, brandskydd, poliskår eller har andra viktiga uppgifter som behöver utföras oavsett vilken dag det är. Ni vet nog hur viktiga ni är och jag hoppas att era arbetsgivare gör vad de kan för att ni skall få en trevlig jul trots arbetet!

En varm tanke går också till alla er andra som kommer att arbeta under helgdagarna, alla ni som borde kunnat få vara lediga eftersom vi andra borde kunna klara oss utan era tjänster så att ni då kunnat fira jul med era familjer! Jag tänker förstås på alla er som är anställda inom olika serviceyrken, tex alla som arbetar inom handeln. I min närhet finns en större affär som stolt deklarerar att de har öppet alla dagar 7-23- även på julafton! Hur man kan skryta med att man skiter i sina anställdas privatliv?!?

Hur stort är behovet att handla på julaftonskvällen egentligen? Kanske kunde det räcka med att det finns någon liten servicebutik öppen i varje kommun? Detta är ett oskick och något som vi inte har något egentligt behov av! Det är min fasta övertygelse! Så länge det inte är ägaren som står i butiken på helgdagskvällarna, så önskar jag att vi konsumenter kunde bojkotta butikerna åtminstone under de timmarna!


Mina allra varmaste tankar går till alla er som, liksom jag själv, står utanför arbetsmarknaden och som i dagens samhälle ses mer som problem än som resurs: Arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, utförsäkrade, asylsökande, hemlösa, gamla och försörjningsstödsberoende.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får fira en jul i gemenskap och att ni kan ge era barn den jul de förtjänar! En stor värmande julkram vill jag ge till alla er som är ofrivilligt ensamma, sjuka, hungriga eller frusna i jul!

Jag önskar er en riktigt God Jul!

Julefrid till er alla!



För den som vill läsa mer om jultraditionerna kan jag tipsa om Historiesajten.se, Tomten i tro och tradition, Jul på Wikipedia och Några av våra märkliga jultraditioner. 

Tankar om livsval

Jag har läst boken Hejdå, ekorrhjulet! Människor som går mot strömmen. En bok som av förlaget beskrivs så här: "Att göra som alla andra är inte svårt. Men går man mot strömmen måste man fundera över sina livsval och hur man vill forma sin framtid. I den här rikt illustrerade boken porträtteras ett 20-tal människor som bytt spår i livet. De har velat få mer tid för sig själva, byta jobb eller dra ner på sin konsumtion.

Möt Christer, som sa upp sig från jobbet och startade ett café i Båstad. Möt fotbollsstjärnan Tina Nordlund som var bäst i Sverige när hon drabbades av ätstörningar. I dag har hon uppnått en ny balans i livet. Sonja och Harald tröttnade på livet i storstaden och flyttade ut på landet. Jörgen och Fredrik startade Tidsverkstan – för att uppmuntra människor att förbättra vardagen för sig själva och sina nära. En av topparna i svenskt näringsliv, Arne Mårtensson, hoppade av och gav sig ut på sitt livs äventyr tillsammans med sin hustru."

Innan jag själv ramlade ur ekorrhjulet med en krasch, julen 2000, så hade jag inte funderat så mycket på dessa frågor: Jag var rätt nöjd med både jobbet och livet i stort. Jag var jättenöjd med mitt yrkesval och tycker fortfarande att förskolläraryrket måste vara ett av de bästa yrken man kan ha! Förmånen att få följa nya små människor under deras första år i livet, se deras utveckling och hur de lär sig genom det de upplever och inte minst att få uppleva världen på nytt genom barnens ögon- kan man egentligen ha ett mer givande arbete!?!

Okej, arbetsbelastningen hade ju blivit hårdare och hårdare under de 20 år jag jobbat, särskilt under 90-talet, lönen var kanske inte så mycket att hurra för i förhållande till utbildning, ansvar och krav- men arbetet var verkligen roligt och utmanande och stimulerande!

Det tog mig många år att inse och acceptera att jag inte längre hade kapaciteten att komma tillbaka till arbetet som förskollärare! Under dessa år har jag också funderat mycket på vad som är viktigt i livet och ifrågasatt många av mina tidigare val. En sak kan jag idag säga helt säkert: Det var absolut inte värt priset att slita ut mig så till den milda grad som jag gjorde innan jag kraschade!

Idag önskar jag att jag hade insett detta betydligt tidigare och hoppas att andra inte går i samma fälla som jag gjorde! Jag trodde att stress inte var farligt så länge man trivs med det man gör- men det spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress! För mycket stress är ändå skadligt!!!

Boken Hejdå, ekorrhjulet! innehåller fyra kapitel: Kampen om tiden, Kampen om konsumtionen, Byta spår och ett PS med Dalai Lamas tankar om livet.

Jag tycker kanske inte att det är så stor skillnad på kampen om tiden och den om konsumtionen, det är ju som två sidor av samma mynt: Om man drar ner på konsumtionen, så skapar man eventuellt ett utrymme för få mer tid för sig själv och sin familj, eftersom man inte längre behöver dra in lika mycket pengar för att få det att gå runt. Och om man går ner i arbetstid, så kanske man kan konsumera mindre, då man har mer tid att sköta om och laga saker, odla, baka och laga mat eller vad det nu är man tycker är viktigt i livet.

En kvinna i boken, sa att när hon bestämt sig för att konsumera mindre, så  blev det naturligt att packa fikakorgen och ge sig iväg till ett ställe som inte kostade något att besöka, i motsats till de helgaktiviteter de ägnat sig åt tidigare som kostade inträde och fika och vad det nu var. Större än så behöver det ju inte vara!

Några citat ur boken:

"Att behöva ägna fritiden åt materialförvaltning lockar allt färre."

 "Att leva mer enkelt behöver inte innebära att man säljer allt man äger och flyttar ut på landet för att tova sitt eget toalettpapper."

"Ibland undrar jag om det ökade materiella välståndet i motsvarande grad ökar människors lycka."  

"Att överkonsumera är inte bra för miljön och inte heller för den enskilda människan. Det är bara bra för det ekonomiska system vi har idag."

"Om alla sätter sig ner för att fundera på vad som betyder mest för dem tror jag att de flesta svarar att det handlar om att få vara frisk, att ha människor man älskar omkring sig och att få syssla med det man tycker bäst om."

"Men att hoppa av ekorrhjulet behöver inte innebära att man jobbar mindre, det kan ju också vara så att arbetet känns så meningsfullt att dygnets timmar inte räcker till för allt man vill uträtta."

"En massa prylar ställer bara till med besvär. De skall användas, skötas om och så blir man orolig för att de skall gå sönder." 

"Vi var trötta på våra ganska inrutade liv och kände att mycket på våra jobb handlade om att uppfylla andras önskningar."

"En del mår nog bra av att hoppa av ekorrhjulet och byta spår. Medan för andra räcker det med att se över hur de fungerar på jobbet och privat, och fundera över hur de vill leva sina liv."

"Många människor är så fångade i jakten på att skaffa ännu mer att de inte skapar utrymme för något annat i livet"

Jag tror att den som funderar över dessa frågor kan hitta sina egna guldkorn i boken. Det är ingen av dem som beskrivs, som påstår att de hittat den "rätta" vägen som alla borde följa, bara att de hittat sin egen väg som gör att de själva mår bättre och är nöjda med sina val.

En förändring av livssituationen , behöver ju inte innebära att man förändrar allt över en natt, det kan ju vara en liten förändring som gör att man mår bättre och orkar mer. Jag skulle önskat att jag varit mer uppmärksam på detta tidigare i mitt liv!

 

Att vara inhyst i en gammal kvinnas kropp...

Jag läste ett underbart kåseri av Pia L på Världens gång, i måndagens GP. Tyvärr finns det inte utlagt så att jag kan länka till det, men jag vill ändå förmedla en del av det hon formulerar omkring tidens gång:

"Jag är den jag alltid varit? Förutom att jag numera är inhyst i en gammal kvinnas kropp, en egendomlig upplevelse faktiskt, snudd på science fiction-artad. 

Nyss var håret rött, det är det inte längre, och så vidare, och så vidare, och fingrarna har kroknat av artros. Det ser jag varje dag, för händerna använder jag jämt.  

Resten av förvandlingen går att bortse från. Det är bara spegeln som påminner och framför den står jag sällan. 

Omgörningen av utsidan är total, och jag bor kvar innanför skalet."

Hon fortsätter:

"Antagligen är jag inte alls som jag alltid varit.

Jag småler oftare, lätt överseende, trots att jag vet att yngre personer inte kan hjälpa att de inte är tillräckligt gamla för att veta lika mycket som jag, som för övrigt glömt hälften av det jag visste.

Småleenden kan reta, men de kan också avväpna och signalera ofarlighet, vet gamla kvinnor. Eller mogna, många föredrar ordet mogen. Men jag menar att det är dags att fylla ordet gammal med något oerhört uppbyggligt."

Visst är det lätt att döma människor efter deras utsida och glömma att vi alla bär alla våra åldrar inom oss? Visst är det konstigt att vi, i vårt västerländska samhälle, hyllar ungdomen så till den milda grad, att åldrande nästan är något att skämmas för?

Är det inte underligt att de kroppsliga tecknen, på att vi levt ett långt och händelserikt liv, helst skall döljas till varje pris; opereras, botoxas eller smörjas bort- istället för att stolt visas upp!? Att en ungdomligt slät hud inte är något som får höra barn- och ungdomen till, utan blir ett ideal som gör att rynkor och bristningar är något att skämmas för- istället för att stolt visa upp?

Visst är det konstigt att vi inte bättre värdesätter den mognad, erfarenhet och kanske till och med visdom som kommer med stigande ålder? Att inte ungdomarna själva gör det, är väl inte så konstigt- de är ju centrum i sitt eget universum, men att alla vi andra som redan vandrat den vägen, tillåter oss att förminskas- det är väl konstigt?

Att det ses som normalt att man passerat bäst-före-datum i arbetslivet redan i medelåldern och att det inte ses som en merit att man har avverkat småbarnsåren och samlat på sig mängder av kunskap och erfarenhet som skulle kunna komma en arbetsgivare till godo- är inte det konstigt?

Och det konstigaste av allt: Hur kan vi med att behandla våra äldsta medborgare på det sätt vi idag gör? De människor som gått före oss och byggt upp vårat samhälle?
Kanske är det den bästa värdemätaren på ett samhälle- hur vi behandlar våra gamla?

Jag minns första gången jag hörde om ett rån mot någon med rullator- jag fattade nästan inte att det kunde vara sant! Hur kunde man ge sig på någon som är gammal och i underläge, någon som kunde varit ens egen morfar eller farmor och som borde visats respekt istället? Tyvärr är det ju inte längre ens särskilt ovanligt att man rånar personer som knappt kan ta sig fram, lurar sig in i deras bostäder där man stjäl från dem eller lurar på dem dyra telefonabonnemang utan att ens verka skämmas! Vet hut!!!

Det verkar inte ens vara något att skämmas över att man gör vinster på de allra äldstas bekostnad- att man drar in på maten, personalen och blöjorna- för egen vinnings skull! Jag säger bara: Usch!!!

Man tilltror dem inte heller kompetensen, att själva kunna bedöma när det är dags att flytta till ett äldreboende- trots att de där själva kommer att betala för både hyra, mat och omsorg! Det är en biståndsbedömare som antas kunna bedöma detta bättre- trots att man egentligen inte tror på någon anstormning av äldre till institutionerna, då man samtidigt säger att "de äldre vill bo hemma så länge som möjligt". Självklart vill de det, men när det inte längre känns som om det är möjligt- borde det då inte vara den äldre själv som bedömer detta!??

Borde inte en verklig valfrihet, mer handla om människors egna val när det gäller form av boende och möjlighet att fortsätta bo ihop med sin livspartner även i livets slut, än valfriheten att kunna tjäna pengar på människors basala behov?

Vi borde nog oftare påminna oss om att i varje rynkig 98-åring finns även ett barn, en tonåring, en ung vuxen och många andra åldrar som format den personen- på samma sätt som det i mitt 50-åriga jag finns ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring osv.

Var och en av oss som är lyckliga nog att överleva tillräckligt länge, kommer att en dag vara en rynkig 98-åring! Då vill vi bli behandlade med omsorg och respekt av den omvärld som finns runt oss då- och det är idag vi gör de val som kommer att forma vilket samhälle vi har då!

Tankar om vad som är viktigt i livet

På söndagarna går det en mycket intressant serie på SVT2: Leva som amish. I går sändes del 4 av 6 och här fokuserades det särskilt på livsfunderingar, vad som är värt något i livet, vad lycka är och hur man vill leva sitt liv.

Jag kan varmt rekommendera alla delarna som hittills sänts, men  alldeles särskilt gårdagens program. De kontraster som kom fram i hur vi väljer att leva våra liv är tänkvärda och även om jag inte skulle vilja bli en amish, så finns det mycket i deras kultur som jag tror att vi kanske skulle kunna ta lärdom av i vårt västerländska samhälle!

Några glimtar ur programmet:

Familjens manliga medlemmar arbetar ute på åkrarna: "Det är ett härligt liv. Man har ingen chef, familjen arbetar ihop, vi älskar det." Lönen för mödan är maten som hamnar på middagsbordet och uppskattningsvis så är 75% av maten de äter sommartid, odlad på gården.
 
För kvinnorna är det viktigt att ha en tillräckligt stor trädgård, där de kan odla saker som familjen kan äta och för att kunna konservera. "Vi tror att det är bra att kunna leva av det man odlar. Då drabbas man inte lika hårt när ekonomin sjunker."


En av de engelska killarna har bott på internatskola sedan han var 10 år och nu går han på Eton. Åtta månader om året tillbringar han på skolan, 40 mil hemifrån, vilket är hans föräldrars beslut- det var bara Eton som gällde. Hans mamma tror att det hjälpt honom att utveckla sin egen personlighet, istället för att bara vara en i brödraskaran. Själv tycker han att eftersom han tillbringar så mycket tid hemifrån så har han ingen riktigt nära relation med sina föräldrar.
 
Ungdomarna får vid ett tillfälle frågan vad som är lycka för dem. För George, killen som går på Eton, är det en svår fråga och han säger att det är något han verkligen kämpar med. Han har inget svar, men fortsätter att diskutera ämnet med andra på gården och frågar bland annat en av de unga männen hur många "dåliga" dagar han har på ett år. Svaret att det kanske är tio dagar, gör honom närmast chockad, för själv har han säkert minst två i veckan.

Han berättar att både han själv och hans vänner känner en stor press från sina föräldrar: Man förväntas tillhöra eliten på det främsta universitetet. Det finns så många karriärmöjligheter att välja bland, men han vet inte vad han skall välja. Han känner sig pressad att inte kasta bort alla möjligheter han får under studietiden, så han försöker göra sitt bästa.
 
Han kommenterar att amish säger att man skall var nöjd med det man har och inte avundas andra, medan han själv alltid vill ha mer och aldrig är nöjd med det han redan har. Han har egentligen aldrig tänkt ordentligt på vad han vill få ut av livet, av sitt arbete, sitt familjeliv och vem han själv är/ vill vara. 
 
Han säger slutligen att han har börjat se annorlunda på många saker, bland annat på vad som gör människor lyckliga. "De verkar lyckliga här och det bevisar att sånt som vi tycker är så viktigt i vårt samhälle, som utbildning och självständighet, inte nödvändigtvis måste göra oss lyckligare."


En av de unga amishmännen förklarar sin syn på det enkla, långsamma livet han lever: "Om jag sitter på ett kontor hela dagarna, medan barnen är hemma och bråkar för att de inte kommer överens- vad blir det då av dem 40 år senare? Och vad blir det av mig själv?"
 
Han säger också att han ser livet från den ljusa sidan: "Om ens bror behöver en dollar- ge honom tjugo. Jag har aldrig mött en girig person som också varit lycklig. Ju mer de har desto girigare blir de. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar det enkla livet. Det inser du nog en dag- man kan inte skapa lycka. Lyckan kommer inifrån. Så är det."
 

En av de engelska flickorna tycker att trots att de alla är individer, så har amish ändå ett lokalsamhälle (community) där alla blir uppskattade och omhändertagna. På det får hon som svar att "rikedomar är flyktiga, de kan försvinna. Sånt händer ju. Därför strävar vi inte efter jordiska rikedomar, vi skapar en starkt lokalsamhälle för våra barn, för framtiden. Större barn lär sig arbeta tillsammans för det gemensamma lokalsamhället och om alla samarbetar så kan man verkligen uppnå saker."
  
Den engelska tjejen kommenterar efteråt att hon "tillhör en självisk generation, men att mennoiterna (en gren av amish) har förstått värdet av gemenskap och värdet av att dela med sig av sitt överskott. Allt behöver inte handla om mej, mej, mej. Det säger en del om oss, faktiskt."

Kvinnor i offentlig sektor är ett budgetproblem

När jag satte på teven idag så hamnade jag mitt i en inslag om det nya budgeten, i programmet Rakt på med Mats Knutson och gäster. Ett inslag i SVT Forum, som hade budgeten som dagens ämne. Jag kom in i ett samtal om att sjukskrivningarna nu ökar, särskilt bland kvinnor inom offentlig sektor. Men varför verkade ingen av deltagarna riktigt veta....

Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.

Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.

Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och  låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.

En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???

Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.

Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.

Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?

Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?

Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...

Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:

"Med min morgontidning följer varje morgon en bilaga om pengar. Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.
Det är ohyggligt fascinerande läsning. Det är också en enormt sorglig läsning."

"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?
Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet.
När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta?"

 "Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat."

Jag kan bara hålla med. Kanske är det dags för en förändring av vårt samhälle? Under lång tid var Bondesamhället det självklara sättet att leva i- tills Industrialismen svepte över landet/ västvärlden och vi såg det som en självklarhet att organisera vårt samhälle efter de nya förutsättningarna = Industrisamhället. Nu har vi gått in i den digitala tidsåldern, men håller ändå fast vid vårt gamla sätt att organisera vårt liv tillsammans. 

Evig tillväxt kanske inte är receptet på ett samhälle i vår tidsålder? Kanske är det andra värden som är nyckeln till ett samhälle där vi inte skövlar, förgiftar och undergräver vår framtid på denna planeten? Kanske innebär det nya samhället inte att vissa håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra har svårt att försörja sig och mår dåligt av att inte ha en uppgift i livet? Kanske denna nya tidsålder i människans historia tar vara på det som var bra med industrisamhället och förkastar det dåliga? Kanske människor blir viktigare än pengar?

Just nu är det tungt!

I helgen var jag ute en stund och rensade ogräs. Hur konstigt det än kan låta, så är det en av mina absoluta favoritaktiviteter!

Nu, sen jag blev sjuk vill säga! Innan dess var det bara ett nödvändigt ont, som jag gärna försakade.

Trots att jag alltså verkligen älskar att vara ute i trädgården och "greja", så kan de tillfällen jag har varit det, denna sommar, räknas på handens ena fingrar. Jag har oftast inte ens orkat att ta mig ut!

(I sommar har det enda jag egentligen orkat och velat göra, samtidigt som jag mått bra av det, varit att ligga och läsa- bok efter bok efter bok.)

Redan från något år in i min sjukdom, så har jag haft en sådan stark känsla ute i trädgården: "Det är här jag kommer att bli frisk!" Efter att på senare år ha läst en del böcker om Trädgårdsrehabilitering och Naturens läkande kraft, så har jag förstått att min kropp ända från början vetat så mycket mer än vad jag har gjort!

När jag var ute nu i helgen, så kom jag in i det som nog kallas "flow"; när tankarna bara flyter, jag jobbar med händerna och hjärnan får vila.

Då kom jag på (eller mitt undermedvetna släppte fram) vilken sorg det är att jag har varit tvungen att ge upp mitt arbete. Jag har kämpat så hårt under så många år, men det räckte inte!

En del av min identitet är att jag är förskollärare! Nu har jag slutligen förstått att det är över och att det inte är troligt att jag någonsin kommer att kunna arbeta i barngrupp igen. För även om jag ända sedan jag blev sjuk har insett att jag inte kan jobba med barn "just nu"- så har jag hela tiden hoppats att "snart", på något sätt.

Jag har dessutom alltid arbetat! Under högstadiet och gymnasiet var jag både betald och ideell ledare för (främst) olika barngrupper och andra aktiviteter. Sedan dess har jag i princip alltid haft minst ett arbete- men nu är jag helt utanför arbetsmarknaden och har dessutom 75% sjukersättning (tidigare förtidspension eller sjukpension)!

Det var jättestarkt att möta dessa känslor som jag tidigare inte släppt fram och jag kom också på att den oerhörda trötthet jag känt under sommaren, nog kan ha att göra med dessa (hittills undermedvetna) känslor.

När jag på kvällen berättade om denna upptäckt för min man, så blev jag även överväldigad av en stark sorg över alla de år jag förlorat! Mer än ett decennium av mitt liv är borta! Många år då jag bara överlevt dag för dag...

En stark sorg över hur jobbigt det har varit under de år som gått. Kanske har jag inte kunnat klara av att möta all denna sorg under tiden jag har kämpat- med att överleva och med läkare, jobb och Försäkringskassa?

Men nu när jag gett upp och erkänt mig besegrad, så kan sorgen få ta plats eftersom jag har utrymme för att släppa fram mina känslor igen? Så tänker jag.

Jag tänker också att sorgen över att livet inte blev som jag tänkt, sorgen över att jag inte fick rätt behandling från början och över så många förspillda år, sorgen över att inte bli trodd av myndigheterna och sorgen över att jag inte längre har något jobb att återvända till- den sorgen kanske är nödvändig att kännas vid och bearbeta för att jag skall kunna komma ut på andra sidan?

Till större ork och ny framtidstro? Så tror jag.

Korkad art

Läser detta i Birger Schlaugs blogg:

"På fullt allvar ställer sig forskare idag frågan om människan är en hotad art beroende på vårt eget sätt att leva - urbanisering med trängsel av människor, resemönster som snabbt kan sätta igång en pandemi vi inte har vaccin att motverka, transporter av varor genom många led och stora geografiska områden och vår ofattbara fokusering på den döda ekonomi som inte har med naturen att göra."

Jag har länge tyckt att människan, som art, verkar vara synnerligen korkad och det är synd att vi är ett flockdjur som rusar på utan att fundera på om flocken har rätt.

Undrar vilka som tar över jorden sedan? Såg ett program om att det är insekternas tur efter oss- och då kanske det är lika bra att vi slipper uppleva det?

Birger Schlaugs blogg är mycket läsvärd oavsett politisk färg, han har många intressanta funderingar.

Vad gör vi med livet?

Under åren efter det att jag ramlade ur det hektiska ekorrhjul jag då befann mig i, så har jag funderat mycket kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt i livet. Under rubriken "Bara en alldeles perfekt ledig dag" lyckas Carina Tolge-Blidh formulera en del av de funderingar jag också haft. Krönikan är införd i dagens GP Bostad, på sidan 2, för den som vill läsa den i sin helhet.

Hon utgår från den vanliga frågan "Vad skall ni göra i midsommar?" och om det förväntade spel där man skall lägga ut texten som sina fantastiska planer, så att de kan jämföras med andras: Vem skall åka längst bort / till roligaste platsen / största festen osv. Som om livet var en tävling där den som rusar på mest vinner?

"Problemet är att jag inte spelar spelet- jag är inte ens med på planen. För det ärliga svaret blir: så lite som möjligt.

Det är många år sedan jag insåg att man aldrig har så roligt som man hoppats på dessa typiska festdagar. Det är inte det att jag inte försökt. Jag har stått på iskalla takterasser och blåst i tutor på nyår; jag har hoppat små grodorna och bundit kransar i iskallt duggregn på midsommar och  ... "

"Så numera njuter jag av att ha en extra ledig dag och få chansen att göra sådant som vi tycker är roligt att göra när vi är lediga." 

Hon tror på att ha det bra hela tiden! På ett stillsamt vis som inte är så mycket att berätta om. Det tror jag också på!

Kanske skulle vi kunna dra lärdom av indianen som satte sig ner på flygplatsen när han nått destinationen. Där satt han och på frågan varför, så svarade han att hans själ måste hinna ikapp.

Har du din själ där du är?

Innehållsrik onsdag

I går morse åkte jag till Vårdcentralen för spirometri, dvs test av lungfunktionen. Mina lungor visade sig fungera dåligt, vilket inte kom som någon överraskning, men efter fyrdubbel dos med Ventoline så var min andning godkänd.

Min läkare är på semester den här veckan, men astmasköterskan skall ta upp min medicinering med henne direkt på måndag. Troligen kommer jag att få inandningskortison för att minska inflammationen. "Vi ses nog igen", sa astmasköterskan när jag lämnade henne. Men jag tycker egentligen att jag har fullt upp med alla andra symtom och vårdkontakter jag redan har....

Eftersom jag sovit mycket dåligt på natten, då jag ständigt vaknat för att jag inte kunnat andas, så sov jag en stund direkt när jag kom hem igen. Väcktes av telefonen som, via en receptarie på apoteket, berättade att nu hade mina tre burkar med AT kommit!

Hängde på låset i morse för att hämta dem och kunna ta dem som morgonmedicin idag, fick då veta att "anskaffaren" ringt och berättat att jag kunde få en lånad burk, vilket ju inte längre behövdes då mina "egna" burkar kommit tillrätta igen. Stort tack till dig okände man som annars hade lånat mig en burk!

Posten kom med ett meddelande från mammografin jag varit på i förra veckan. Beskedet var att jag inte har bröstcancer och det är ju en sjukdom jag verkligen är tacksam att jag slipper!!! Så astman får väl vara okej då....

Under eftermiddagen deltog jag i en mycket fin begravning. Allt var så välordnat och man kunde känna den kärlek de närmsta anhöriga lagt ner i förberedelserna. Till och med vädret var soligt, trots att dagarna före och efter bestått av en hel del snöfall. Alla de som deltog, mängder av blommor och inte minst prästens tal vittnade om att det var en älskad person som nu lämnat detta livet. Önskar nu att de anhöriga får kraft att gå vidare och kan glädjas åt sina positiva minnen.

Det var min ovanligt innehållsrika onsdag, för sedan somnade jag gott igen! Men för bara ett år sedan hade det alls inte varit möjligt för mig att klara av så mycket på en och samma dag!

Livsfunderingar

Anne Lundberg porträtteras i dagens GP och där uttrycker hon något som jag tycker är värt att spridas vidare:

"Jag tror inte att jag har fått jobbet för att jag är snygg, och då behöver jag inte vara rädd för att förlora jobbet om jag blir gammal och ful. Jag tror att jag gör det jag gör för att jag är bra på det. Och då blir jag bara bättre på det, ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får."

Så underbart sagt!!! Och vilken motvikt till dagens utseendefixerade och ungdomsinriktade samhälle!

I veckan hörde jag på radion, att det har blivit lättare för "äldre", dvs 50+, att få jobb. En 62-åring intervjuades och hon hade inte trott att hon skulle ha en chans att få ett nytt jobb när hon blev uppsagd, men har nu fått ett fast jobb hos en arbetsgivare som ser mer till erfarenhet än ungdom. Båda delarna behövs förstås, eftersom de kompletterar varann, men jag har aldrig förstått varför man inte värdesätter erfarenhet och förvärvad kunskap mer i Sverige! Även en 62-åring har ju minst 3 års arbete kvar att utföra för sin arbetsgivare och idag när tanken är att vi skall jobba till 67 eller 69 eller till och med 79 års ålder så är det ju dumt att kassera människor redan innan 65!

Jag "upptäckte" Anne Lundbergs storhet som programledare i tv-serien "Himlen kan vänta". En underbar och livsbejakande serie, som följde några personer som drabbats av svår sjukdom och trolig död. I dagens porträtt får hon frågan om hur mötet med dessa personer påverkat henne och en del av svaret handlar om livet och dess mening:

"Det var få av dem vi följde som började hoppa fallskärm, sålde villan eller seglade jorden runt. Det var ingen av dem som ångrade att de inte jobbat mer. Det som blev viktigt var alla nära relationer, man ville äta frukost fler morgnar med sina barn, gå ut med sina bästa kompisar och dricka öl, träffa sin brorsa på tu man hand och ha förtroliga samtal. De blev duktiga på att leva i nuet, att uppskatta vardagliga ting. Det som till synes inte verkar så upphetsande, men som är fundamentet i livet. Att inse att en grå tisdag i november är lika viktig som en nyårsafton eller julafton.
- Man kan se fram emot festen på lördag, men då blir alla dagar fram till helgen en transportsträcka. Som man bara betar av. Men de är också precis lika viktiga. Det är dagar i livet som man inte får tillbaka."

 Kan det sägas bättre?

Insändarsidan i dagens GP innehöll också funderingar om livet och vilket samhälle vi vill ha, i En ensam mammas funderingar:

"Skriver dessa rader ur mitt perspektiv som ensamstående mamma som bor i en förort som förfaller och arbetar i stadens äldreomsorg. Hur är det tänkt att jag överhuvudtaget ska få denna vardag att gå ihop med arbetstider som ligger på helger kvällar och storhelger?

 Finns det barnomsorg när jag jobbar? Nej. Räcker min lön till att försörja mig och mitt barn? Nej. Kan jag åka på solsemestrar? Nej. Har jag råd att ha bil? Nej. Skulle jag få låna pengar på banken? Nej.
Samtidigt som dagstidningarna översvämmas av kändisars skattefusk och kommunägda bolags fiffel och den bedrövliga äldreomsorgen. 

Jag skäms över hur vårt samhälle förfaller, ingen stolthet, värdighet eller ärlighet finns där. Det är jag, den ensamma mamman som inte alltid har råd att köpa nya dammsugarpåsar och inte alltid har pengar till en liter mjölk, som går till jobbet inom den göteborgska äldreomsorgen, med andan i halsen.
Jag har ett arbete där jag ska underlätta och stötta våra sjuka och äldre. Vilket jag gör efter allra bästa förmåga. Jag är mycket stolt över min arbetsinsats, ibland tryter min ork, men jag skulle aldrig lasta det på mina omsorgstagare eller deras anhöriga. Och många med mig sliter på samma sätt.

Min frågeställning är, vad är det då som driver eller vad är det som gör, att vissa oftast redan välbeställda, med god min, kan smita undan skatt, fiffla med gemensamma medel för att sko sig själva?

Skäms på er giriga!
Hur tror ni då att min motivation blir, att ytterligare försöka förbättra den mänskliga välfärden för mina medmänniskor, med mitt utgångsläge. Våra löner måste hållas nere, det har vi alltid fått höra, då det är en stor kostnad för samhället. Äldreomsorgen är finansierad av skattemedel och den behöver kosta, men för det krävs åtminstone, att alla hjälps åt att bekosta den och skam åt er som inte vill vara med och betala för den, måtte ni inte bli gamla och sjuka.

En alldeles vanlig undersköterska"

 Jag har inget att tillägga.

Mellandagar

Julen och nyåret ligger bakom oss och jag fortsätter att ha rejäla hostattacker och problem med andningen... Hade tänkt jobba i mellandagarna, men tog ledigt i sista minuten- dels för att min arbetsinsats egentligen inte behövs (verksamheten är stängd under julen) och för att jag är så trött, så trött...

Har iallafall deltagit i julfirande, haft besök vid två tillfällen och varit ute en stund och rensat ogräs. Fantastiska vintrar när man kan hålla på med sin hobby hela året runt!!! Och det man tar nu, det har inte kommit upp igen nästa gång man tittar dit..... Så underbart, njutningsfullt att vara utomhus och kunna smågreja utan krav! Ett av de bästa sätt jag hittat för återhämtning- när jag bara orkar ta mig ut och göra något.

Får mig att vilja vidarebefodra ett inlägg som Birger Schlaug, avdankad politiker som inte kan hålla sig ifrån tagenterna, skrev på juldagen: Jag minns en vinter...:

"Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet."

 Det beskriver så bra att det finns olika sorters trötthet och att det inte är den fysiska tröttheten som är den värsta, för den är ju egentligen något positivt: Att man har använt och utnyttjat sin kropp så att den är trött och behöver vila, men också att efter en natts sömn så är man okej igen! Väldig skillnad från den trötthet som inte går att påverka, som finns där oavsett vad man gör och hur mycket man än tänker positivt, vilar, äter rätt, kämpar, försöker, ger upp, kämpar på....

8 veckor

Nu har jag ätit Amour Thyroid (naturligt sköldkörtelhormon från ekologiskt uppfödda och noga kontrollerade grisar) i 8 veckor. Jag hade räknat med att bytet från de syntetiska (Levaxin + Liothyronin) till den naturliga skulle kunna ställa till det, för jag är väldigt känslig för varje form av förändring i medicineringen, men jag hade inte trott att det skulle vara så här jobbigt!!!! Jag byter ju för att det skall bli bättre!

Under de här åtta veckorna har jag gått från en tablett (1 grain = 60 mg), via 1½ till 2 tabletter /dag. Nu har jag ätit 2 tabletter per dag i fyra veckor, så i början av nästa vecka skall jag åka till sjukhuset och lämna blodprover. Därefter skall jag tala med min läkare om en eventuell höjning av dosen och det tror jag att jag behöver!

Jag har inte klarat av att jobba mina 2 timmar/dag de senaste veckorna och det beror troligen på att jag ligger för lågt i dos och därför har sämre med energi än tidigare. Under dessa dryga två veckor jag varit sjukskriven och haft möjlighet till återhämtning, så har iallafall många av symtomen klingat av; tinnitusen är tillbaka på en uthärdlig nivå, jag är stabilare och går inte lika ofta in i dörrkarmar, hörn och dörrhandtag, jag har inte haft några yrselattacker på säkert två veckor, jag är inte längre lika lättstörd (tex av att jag blir tilltalad) och inte heller lika lättirriterad och stingslig osv.

Däremot är min energinivå mycket låg, men de senaste dagarna har jag vaknat piggare på morgonen och även orkat gå ut i trädgården- vilket är mitt bästa sätt att återfå energi! Men för att klara det måste jag först ha tillräckligt med energi att lägga på det....

Att medicineringen har en avgörande roll i att jag nu är så "låg" är det nog ingen tvekan om, däremot vet jag inte hur stor del som beror på att jag lägger allt för mycket av min, mycket begränsade energi, på att försöka att klara av att arbeta de 10 timmar i veckan som jag lyckats uppnå. På semestern tog det fem veckor innan jag fick upp näsan över vattenytan och började må bra, då hade jag lagt precis all energi jag hade på att klara av att jobba fram till semestern.

Femte semesterveckan hade jag även ätit den nya medicinen i en vecka och visste inte riktigt vad min återfunna energi kom ifrån. Därefter blev jag ju mycket sämre, med symtom på att jag fick för lite T3 och vet därför inte vad som är vad.

Efter 7 veckors semester jobbade jag två veckor och en måndag innan jag kraschade igen. Helgen innan min senast arbetade måndag hade jag haft båda mina systrar och deras familjer här, vilket jag brukar undvika för att jag behöver spara mig inför jobbet. Dessutom har det tillfälligt varit en hel del annat omkring mig, av personlig och privat karaktär, som jag inte kan välja bort.

Börjar fundera på om det verkligen är vettigt att jag skall undvika allt som kan kallas liv, bara för att jag skall kunna arbeta mina 10 timmar? Är det vettigt att jag inte kan umgås med andra människor på min fritid, inte kan utsätta mig upplevelser och intryck, som att tex gå och handla, gå ut och äta middag eller liknande, för att min hjärna då överbelastas så att jag inte klarar av att jobba efter helgen eller dagen därpå? Är det vettigt att jag inte hinner återhämta mig på fem semesterveckor? När jag faktiskt bara jobbar 2 timmar/dag i ett arbete särskilt anpassat till mina begränsingar och behov????

Hoppas att svaret är att jag behöver mer sköldkörtelhormon och att jag då får tillgång till ett mer normalt liv igen!!!

"Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor"

Jag läser en intressant artikel i GP, under rubriken Rik på hotell. Den var publicerad den 3 juli och är ett porträtt av Petter Stordalen, tydligen megakändis i Norge och aktuell här för att han just nu håller på att bygga om Göteborgs gamla posthus till hotell. Tyvärr hittar jag inte artikeln på gp.se.

Jag är inte så intresserad av hotellbyggen eller vad ofantligt rika människor gör med sina pengar, men Petter Stordalen visar sig ha en livsfilosofi som tilltalar mig.

Han har tre barn i ett tidigare äktenskap och säger något som är så viktigt: "Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor."

I hans fall innebär det att han varje år bjuder hela släkten, även hennes nya man och alla hans barn, till Mauritius och även om det kanske är att dra det lite väl långt, så är ju själva inställningen så rätt!

Det värsta man kan göra mot sina barn är väl att använda dem som slagpåse i kriget mellan de vuxna. Barn som utsätts för negativa kommentarer om den andra föräldern, som tvingas dölja att de har det bra hos den andra föräldern och trivs även där eller som får veta att de är så lika den förälder som mamma eller pappa nu bara ser negativa sidor hos.

Barn som blir indragna i mångåriga vårdnadsstrider som gör att de inte kan känna sig trygga under långa tider, vuxna som mest vill ha umgänge med sina barn för att den andra föräldern inte skall få det och så vidare. Exemplen är många och de förskräcker!

Ett barn är lika mycket psykologiskt som biologiskt en produkt av båda sina föräldrar och när man förtalar en av dem, så är det även en del av barnet man förkastar. Så jag tror verkligen att han slår huvudet på spiken när han säger att "Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor".

Han verkar också vara djupt engagerad i klimat- och miljöfrågor: "För mig är det självklart att alla i samhället måste bidra och jag skänker mycket pengar. Jag arbetar också för att hela min organisation skall präglas av ansvarstagande, både socialt och för miljön."

Han medger senare i intervjun att det är lätt att vara generös när man är en av Nordens rikaste och det är ju självklart en omständighet som underlättar, men det handlar ju också mycket om inställning och alla kan vi göra något, oavsett om vi har några pengar att avstå eller ej!

"Min syn på pengar är ganska enkel, kapitalism är för mig är att skapa välstånd och arbete. Pengarna skall användas, det finns ju som bekant inga fickor på svepningen. Och jag tycker att det är viktigt att betala skatt. Det är priset vi betalar för vår civilisation. Jag kan inte förstå hur politiker accepterar att företag flyttas till skatteparadis..."

För att återgå till synen på barnen, så skiljer den sig en hel del från vissa andra rika hotellägares, vars döttrar valsar runt i kändislivet och pressen: "Jag tänker självklart hjälpa till när de behöver lägenhet och bekosta deras utbildning. Men hittills har jag inte fört över en enda krona till mina barn. Viktigast av allt är att de lär sig stå på egna ben och får göra den karriär de själva vill."

Som sagt, många sunda värderingar som jag kan instämma i och jag hoppas bara att de grundas i en genuin livssyn och inte bara är ett pr-grepp, för att få intresse för sin person och sina hotell. Då skulle jag bli besviken, men tankarna skulle ju hålla i vilket fall.