5 år med Armour Thyroid

I somras var det fem år sedan jag började ta Armour Thyroid. Jag är jättetacksam för att jag haft möjlighet till det, eftersom trijodthyroninet har gett mig livet tillbaka.

Innan jag själv insåg att det var hypotyreosen som orsakade mina svåra, handikappande problem, så trodde jag ju på mina läkare som sa att provsvaren var så fina så och att mina problem inte alls hade med min hypotyreos att göra. Själv var jag ju i ärlighetens namn också mer inne på att det var min utmattning som var problemet. Då hade jag verkligen inga kunskaper om hur genomgripande en sköldkörtelhormonbrist är för varje cell i kroppen och att både utmattningen och depressionen troligen var följder av detta. Utmattade binjurar hade jag inte heller hört talas om.

Mina problem och vändpunkten

Problemen jag hade var bland annat förlamande trötthet, stort sömnbehov (12-14 tim/dygn), problem med minne, koncentration, social interaktion, svårigheter med att läsa och förstå vad jag läste, bilkörning där många beslut måste tas snabbt och en svår energilöshet som komplicerades av att jag hade mycket svårt med återhämtningen efter att jag tröttat ut mig (vilket tex kunde vara ett 30 minuters samtal med en vän).

Vändpunkten för mig kom runt 2008, med Bo Wiklands forskning som det stod om i en liten notis i min morgontidning. Han hade kommit fram till att en övervägande del av de kvinnor med trötthetssyndrom som han undersökt egentligen hade sköldkörtelhormonbrist. När jag tog upp detta med min läkare så fick jag till svar att "hans fru också trodde på allt hon läste i tidningen". Så professionellt!? Var det inte! För jag trodde ju inte att jag hade "allt jag läste i tidningen", jag visste att jag hade en diagnosticerad hypotyreos och en förlamande trötthet som jag vid det laget hade haft i nästan 8 år och som inte gett med sig med hjälp av vare sig kbt-samtal, stödsamtal, vila, promenader, trädgårdsrehabilitering, rosenterapi, självhjälpsgrupp eller antidepressiv medicinering.

Så jag började söka info själv, på den tiden hade Scandlab bra information om bla hypotyreos. De blev ju tyvärr senare förtalade och attackerade av etablissemanget och fick stänga sin verksamhet, men innan dess hann de hjälpa många som inte fick hjälp inom sjukvården, med hjälp av de prover som de skickade till erkända laboratorium i bl a USA.
Sköldpaddor var en blogg som också hade mycket info, bl a berättade Ann-Christine där om hur hon först fick pröva Liotyronin och därefter Armour Thyroid och hur det förändrade henens liv. Hoppet tändes att det faktiskt fanns något att göra!
Det tredje stället, som blev det där jag lärde mig mest, var Turtles sköldkörtelforum. Där fanns många andra, som upptäckt de stora problemen med sköldkörtelvården innan mig och som delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Fortfarande väldigt tacksam för det eftersom det gav mig möjlighet att utarbeta en plan för hur jag skulle kunna få bättre behandling.

Liothyronin

2010 lyckades jag få min läkare att skriva ut Liothyronin på prov. När jag hittat min dos, var det som om världen öppnade sig! Min hjärna började fungera igen, efter många år i dvala och min återhämtningsförmåga genomgick en enorm förbättring. Nu kunde det räcka med några timmars sömn eller vila för att jag skulle vara okej igen, tidigare hade det kanske handlat om veckor eller ibland månader.

Det stora felet är ju att jag själv var tvungen att läsa på för att få rätt behandling och att det sedan var jag som behövde övertyga mina läkare om att jag behövde en annan behandling. Trots att det inte var jag som hade läkarutbildningen eller erfarenheterna av sköldkörtelsjukdomar och att det därför inte borde vara min sak att fundera ut lämplig behandling! Men läkarna hade haft sin möjlighet och deras metod innebar att jag först gick obehandlad i 2½ år efter min krasch, trots ett TSH på 16 vid första läkarbesöket efter kraschen, och därefter dryga sju år på Levaxin trots att medicinen inte innebar något mer än att värdena i blodproven stabiliserades och hamnade inom referens.

Problemet med att sjukvården bara erbjuder en medicin för 400 000 olika patienter

Detta är en parantes, men jag kan verkligen inte förstå hur läkarkåren kan tänka att det är okej att ha en medicin som skall passa för alla de 400 000 hypotyreospatienter som finns i Sverige. Vilken annan sjukdom har en medicin att välja på för alla de patienter som har en av våra folksjukdomar? Ingen vad jag vet. Alla andra stora sjukdomar har många behandlingsalternativ, men för just hypotyreos skall det räcka med en medicin som passar alla?

Jag, liksom många med mig, fick antidepressiva utskrivna, på lösa grunder. I mitt fall skrev min läkare i journalen att jag visserligen hade provsvar som visade på hypotyreos, men att det mer verkade vara åt det depressiva hållet. Vilket ju verkar hur korkat som helst eftersom depression är ett ganska vanligt symtom på hypotyreos!

Att de vanligaste antidepressiva medicinerna dessutom verkar hämmande på sköldkörtelns funktion gör ju inte saken bättre. När jag inte mådde bättre med den antidepressiva medicin som jag först fick pröva, så kunde vi ju ändra dos och därefter byta preparat. Hur lätt som helst, eftersom depressionssjukdomarna har en uppsjö av olika preparat som läkemedelsföretagen framgångsrikt säljer in och tjänar stora pengar på. Anledningen till att jag inte blev hjälpt var ju inte att det var fel variant, utan att jag behövt ett helt annat preparat, nämligen något med sköldkörtelhormon, eftersom mina depressionsliknande symtom berodde på sköldkörtelhormonbrist, snarare än på serotoninbrist.

Armour Thyroid

Våren 2011 lyckas jag övertyga min läkare om att jag tänkte pröva naturligt sköldkörtelhormon innan jag kan acceptera att jag inte blir bättre än vad jag då blivit på Liothyroninet. För med hjälp av det trijodthyronin jag fick via Liothyronin, så har jag ju blivit avsevärt mycket bättre, hjärnan har "vaknat" efter många år i dvala och återhämtningsförmågan har blivit dramatiskt förbättrad, jag har tex börjat kunna arbetsträna på 10 timmar/ vecka och klara det hyfsat bra, vilket inte varit möjligt tidigare. Men fortfarande måste jag sova 12-14 timmar/ dygn och jag ligger på gränsen av vad som är möjligt att arbeta, så det fanns ju fortfarande en stor förbättringspotential, tyckte jag. Min läkare förstod att jag skulle pröva NDT oavsett om jag får det från vården eller ej, men att jag förstås hellre ville stå under läkarövervakning, än att experimentera på egen hand. Hon skickade därför en remiss till Endokrinologen, som avvisar den, men då följer hon upp det och ser till att jag får komma dit ändå. Det är jag henne mycket tacksam för!

I juli 2011 kan jag så hämta ut de första burkarna med Armour Thyroid. Mer om hur det fungerade finns att läsa i andra inlägg, bla i 1 år sedan första tabletten, 2 år med Armour Thyroid och 4 år med Armour Thyroid..., men den avgörande förändringen blev att jag kunde sluta sova middag. En enorm förbättring av min livskvalitet, då jag nu fick fler vakna timmar dagtid. Särskilt vintertid hade det varit tufft att behöva sova två timmar varje eftermiddag: Jag vaknade då mellan 9-11, behövde ytterligare någon timme för att "vakna till" och komma upp ur sängen, frukost, hygienrutiner, kanske ut en kort stund om jag orkade det, lunch, sova 2 timmar, "vakna upp" under någon timme- och så var det mörkt igen och dagen var slut. Särskilt nu när jag kunde jobba 2 timmar + restid, så var det ju en klar förbättring att inte behöva lägga mig och sova direkt när jag kom hem, utan bara att vila en stund och slippa den timme efter sömnen som jag behövde för att få kroppen och sinnet att "vakna till".

Andra metoder

Sedan har förbättringen gått gradvis, för tyvärr så blev ju inte Armour Thyroid den "mirakelkur" jag hoppats på (kanske för att jag varit utan det aktiva hormonet trijodthyronin i hjärnan i alltför många år?). Under åren som gått sedan dess så har jag ju även prövat andra metoder för att komma vidare i min rehabilitering: Salivkortisoltest med mätning även av könshormonerna som gjorde att jag började med ct3m för att stärka kortisolhalten och progesteronkräm för att motverka min östrogendominans. Mer om detta i Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag har uteslutit gluten, socker och mjölmat och håller mig ofta till en kombination av lchf och ifd-kost vilket jag mår bra av och jag äter också en hel del kosttillskott för att vara säker på att kroppen har tillgång till alla de byggstenar cellerna behöver för att kunna göra det de skall.

Jag har under det senaste året även genomfört tre hårmineralanalyser med påföljande 3x2 månader med specialanpassade kosttillskott, som dels skall balansera näringshalterna i blodet och dels avgifta de tungmetaller som jag samlat på mig under livet. Jag har inte fått en så tydlig hjälp av de sistnämnda som jag hade hoppats, men tycker att jag blivit "stabilare" i mitt mående. Jag kan dock inte säkert säga att det har hjälpt mig, för så påtagligt är det inte. Lite mer om detta finns i 4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

Ja, så vad som beror på min sköldkörtelmedicinering och vad som beror på kost och bättre hormon- och näringsstatus kan jag ju inte veta, men det som hänt det senaste dryga året är att jag blivit mindre ostadig/ yr och att min balans har blivit bättre. Detta gör att jag kan gå ut i skogen och klara stigningar, ojämn mark och bana mig fram även i orörd natur. Tidigare har jag varit hänvisad till vägar eller anlagda stigar, för det har tagit alldeles för mycket energi för min hjärna att parera den ojämna marken. Så nu har jag hittat ett nytt intresse: Svampplockning. Bara gula kantareller och trattkantareller än så länge, men det är ju en bra början och jag mår så bra av att vara ute i skogen. Kanske kan jag klara av att delta i en svampkurs framöver?

Prövade att jobba

Jag kunde också prova på att jobba igen ett tag i våras. Jag var då avlösare 2½ timme i veckan för ett barn med autism. Under dessa timmar lagade vi mat ihop, hen åt och sedan lekte vi, oftast ute på lekplatsen. Detta var jätteroligt, jag är ju förskollärare och saknar verkligen att kunna utöva mitt yrke. Jag klarade det riktigt bra, men dessa 2½ timme tog all min energi under 3 dagar/vecka för mig att kunna utföra plus att jag var nedsatt även under resten av tiden.
Efter några månader fick familjen avlösningstiden utökad till 5 timmar/ vecka, vilket jag inte kunde klara av, då jag redan låg på gränsen till vad jag orkade, så de bytte till en avlösare som kunde ta alla timmarna. Vilket för mig var lika bra, då jag inte hade kunnat klara av jobbet långsiktigt, eftersom jag redan då var ganska nedgången och hade satt målet för mig själv att jag skulle försöka klara av det fram till semestern.
För den som ev tycker att det för barnets skull var oansvarigt av mig att ta på mig ett sådant uppdrag i mitt skick, så vill jag berätta att jag var mycket tydlig och ärlig i vilka begränsningar jag hade innan jag åtog mig det. Föräldrarna tyckte att det faktum att jag var förskollärare ändå gjorde att de ville pröva.
För mig var det en vinst att jag faktiskt kunde klara av det ett tag, även om jag förstås hade hoppats att jag skulle klara det långsiktigt, men framför allt att jag vågade pröva. Jag har misslyckats med att kunna arbeta så många gånger nu att jag kunde ha blivit avskräckt från att ens våga testa, men jag är väldigt glad att det inte är så.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mår väldigt mycket bättre än vad jag gjorde innan jag fick medicin och vad jag gjorde på bara Levaxin. Trots det har jag fortfarande stora begränsningar i min vardag och får hela tiden hushålla med min energi för att inte krascha igen. Men jag försöker hela tiden att ta små steg framåt och jag försöker att vara nöjd med mitt liv- vilket är jättelätt när jag jämför med den tid då jag knappt kom ur sängen och dagens utmaning var att gå 100 meter till brevlådan för att hämta posten. Jag är väldigt glad för att den tiden känns avlägsen!

15 år efter kraschen- mina tips för den som är i farozonen eller nyss drabbats

I dagarna är det 15 år sedan jag kraschade och jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av lite av de kunskaper och erfarenheter jag erövrat under dessa år.

Först lite om mig och min väg så här långt, men för den som har svårt att orka läsa större mängder information rekommenderar jag att man hoppar direkt ner till stycket "Info om hjärntrötthet" lite längre ner på sidan.

Lite om min krasch

Jag var verkligen mycket trött när gick hem från jobbet på förskolan den 22/12 år 2000 och just därför hade jag tagit ledigt i mellandagarna och skulle vara ledig i hela 11 dagar! 
Vad jag inte visste då, var att jag var riktigt illa ute och att 11 dagar inte skulle komma att vara nog- inte ens 11 månader eller lika många år visade sig räcka för att jag skulle kunna fortsätta mitt liv som tidigare. Kraschen och den uteblivna behandlingen för min låga ämnesomsättning skulle ge mig bestående hjärnskador, som jag idag fortfarande, 15 år senare, är svårt märkt av.

Idag önskar jag ju att jag hade haft bättre kunskap redan åren innan jag stupade och att jag hade sökt vård tidigare, för att eventuellt ha kunnat minska de negativa skadeverkningarna. Att jag inte sökte sjukvård för min stora trötthet berodde på att jag hade tidigare negativa erfarenheter av vården. Några år tidigare hade jag inte fått någon hjälp alls och bara blivit bollad mellan läkarna, när jag sökte för riktigt svåra, handikappande hörselproblem. Hörselproblem som gjorde att jag hade svårt att fungera i vardagen och inte minst i mitt arbete som förskollärare.

Problemen omfattade en mycket svår tinnitus, en ljudöverkänslighet som gjorde att jag nästan inte tålde några ljud alls och samtidigt en plötslig hörselnedsättning på bastonerna- allt på mitt högra öra. Idag har jag fått veta att dessa problem har ett starkt samband med kortisolbrist och därmed är starkt kopplat till stress och utmattning- men detta var ingenting jag fick någon som helst hjälp med 1999, då den farliga utvecklingen skulle kunna ha stoppats med rätt åtgärder.

Sedan hade det ju förstås varit positivt om jag fått rätt hjälp när jag väl sökte vård, då kraschen redan var ett faktum. Men detta skall inte handla om mig, för den som ändå vill veta mer om hur min väg till och försöken att komma ifrån min utmattning finns mer skrivet om detta på sidan Min hypotyreos.

Tanken med informationen

Detta inlägg skriver jag med syftet att det kanske kan vara till hjälp för dig som är på väg mot utmattning utan att veta hur du skall kunna vända utvecklingen eller till dig som nyligen kraschat och har börjat söka idéer om hur du skall kunna förenkla vägen tillbaka.

För de flesta är det en lång väg innan utmattningen är ett faktum- och ju tidigare man sätter stopp desto bättre! Ju längre man har gått ner sig, desto längre är också vägen tillbaka.

Ett problem är för den som drabbats är också omgivningens oförståelse och de rena fördomar som finns omkring utmattning och andra stressrelaterade sjukdomar. Om man bara "tar sig i kragen", "slutar känna efter" eller kanske får yttre press på sig, som tex utförsäkring- så skulle nog problemen kunna försvinna av sig själva? Dessa missuppfattningar gör det ju inte lättare för den drabbade som är mitt uppe i en kamp som ytterst handlar om överlevnad.

Den långvariga stress som slutligen lett till utmattning, handlar ju i verkligheten om att hjärnan tagit skada av stressen och hjärnskadorna har visat sig påminna om dem som man får vid tex stroke. Hjärntrötthet är ett begrepp för detta och innebär en mental trötthet som blivit både långvarig och omfattande. Hjärnskador tar lång tid att läka och därför är det särskilt viktigt att tidigt ta symtomen på allvar och göra allt man kan för att minimera skadorna.

Bland länkarna nedan har jag även lagt in länkar från olika företag. Detta betyder inte att jag rekommenderar just dessa företag, utan att de har lagt ut bra information som jag tror kan vara till nytta. Om, och i så fall var, man bestämmer sig för att köpa ev produkter eller tjänster är en helt annan sak. Och jag har absolut ingenting att tjäna på att jag har länkat till just dessa företag då jag inte tar emot någon som helst ersättning från något håll.

Info om hjärntrötthet

Jag har hittat en mycket informativ webbplats, som jag önskar att jag hade haft tillgång till när jag kraschade. Informationen bygger på aktuell forskning och har getts ut av Göteborgs Universitet och Västra Götalandsregionen. Informationen består av flera olika delar:

En broschyr med strategier man kan använda vid hjärntrötthet: Vad händer när hjärnan inte orkar? Strategier vid hjärntrötthet

En informationsfolder med kortfattad info, som man även kan använda för att ge till anhöriga eller andra som kan ha svårt att förstå vad som hänt: Mental trötthet Hjärntrötthet

Ett verktyg för självskattning, som kan användas både som ett sätt att se om man själv ligger i riskzonen och för att följa sin egen utveckling över tid: Verktyg för självskattning

En bok: När hjärnan inte orkar Om hjärntrötthet

En Facebookgrupp: Hjärntrötthetsgruppen

Dessutom en webbplats med mycket info om forskningen som är gjord, vanliga symtom och mycket annan information.

Konkreta tips om vad man kan göra

När jag mådde som sämst så hade jag mycket liten ork att överhuvudtaget ta till mig information. Här tänkte jag därför ge några enkla tips på vad man helt konkret kan göra för att hjälpa sig själv:

Vila! När du hamnat i detta utmattande stadium så är det viktigaste återhämtning! Sova, vila, göra sådant som du orkar och finner lustfyllt. Avslappningsövningar eller Mindfullness om du har svårt att varva ner, långsamma promenader om du har ork till det. Allt som hjälper dig att ge kroppen den återhämtning som den så länge saknat- och du är inte slö om du låter kroppen bestämma takten!

Lyssna på kroppen! Du hade inte hamnat i detta utsatta läge om du inte haft för vana att köra över kroppens signaler- så nu är det dags att lära sig lyssna efter vad kroppen vill. Den är mycket klokare än du visat dig vara, så lyssna på vad den säger och lita på att den vill ditt bästa! Vill kroppen sova så är det sova som gäller. Jag är helt övertygad om att det är den enda vägen tillbaka- även om det är svårt när man är så van vid att inte bry sig om sina gränser.

Oxytocin! Lugn-och-ro-hormonet Oxytocin hjälper till att minska skadeverkningarna av stresshormonet kortisol. Oxytocin utsöndras vid vänlig beröring, amning, varma bad eller när man klappar ett husdjur. Nyligen har jag också fått veta att kvinnors röster påverkar oxytocinhalten positivt, detta läste jag i boken Gnisselzonen. Själv har jag prövat Rosenmetoden som är en mjuk beröringsform, man även Taktil massage är en metod som påverkar oxytocinet.

Skippa Måste! Borde! och Skulle! När jag först blev sjuk så fanns det inte så många forum för oss som blev sjuka, men jag hittade till Stressforum, som då var en mycket aktiv mötesplats för oss utmattade. Där fick jag mycket kunskap och det viktigaste mantrat där var att orden Måste, Skulle och Borde var bannlysta. Jättesvårt, när man är så van att pressa sig själv till allt man måste, borde och skulle göra- men också det som försatt en i den situation man nu befinner sig i.

När jag insåg att det jag gjorde med lust gav mig så mycket mer energi, så blev det lättare att försöka undvika kraven (som jag ställde på mig själv och som jag ändå inte kunde leva upp till!). För mig blev det lustfyllda att rensa ogräs! Där hämtade jag energi genom att jag gick in i vad som brukar kallas "flow", vilket avlastade min hjärna och hjälpte den att börja läka. Men det fungerade bara så länge det var helt kravlöst! Så fort jag började tänka på prestation (som "Idag skall jag rensa klart den lilla biten som är kvar")- så försvann all energi och jag orkade inte ta mig ut alls. Hjälpmedel: Skall jag göra den här aktiviteten?

Idag är det många som upptäckt Mindfullness-målarböckerna och verkar hämta en liknande kraft ur dem, andra sjunger eller dansar. Vad har du för lustfyllda metoder för att lugna ditt sinne och hämta energi?

Ge kroppen näring! När man är stressad så förbrukas vissa näringsämnen i rasande fart, tex b-vitaminerna, c-vitamin, zink och magnesium. När man inte mår bra så kan det vara svårt att orka äta en tillräckligt näringsrik kost och därför så kan kosttillskott vara en bra idé, men tänk då på att köpa tillskott av hög kvalitet, inte apotekens billigaste märken. Din kropp har antagligen svårt att ta upp näringen, så därför du behöver tillskott av hög kvalitet som innehåller de mest lättupptagliga formerna. Själv har jag valt Holistics tillskott som första val, men det finns flera bra märken.

För den som har råd så kan en hårmineralanalys vara en god investering för att fylla på depåerna med näring på ett balanserat sätt och få hjälp med att minska de giftiga ämnen som lagrats i kroppen under livets gång. För mig har det hittills kostat ca 7 500 kr för två hårmineralanlyser och de kosttillskott jag rekommenderats för 2 x 2 månader därefter. Mycket pengar, men om det gör att jag mår bättre så är det ju värt varje öre. Har just bestämt att jag skall gå vidare med en tredje analys och därefter ytterligare 2 månaders specialanpassade tillskott.

Kosten! Första halvåret efter kraschen hade jag svårt att överhuvudtaget få min kropp att vilja ta emot något ätbart. Det om funkade var släta bullar, nyponsoppa och kexchoklad- söta saker som jag kunde "lura i" min kropp. Idag har jag ju förstått att detta förvärrade mitt tillstånd då min kropp ytterligare stressades av sockret, men just då hade det varit svårt att orka göra på något annat vis. Med kunskap så hade jag kanske kunnat hitta en annan väg?

Idag tror jag på en kost med minimalt med socker/ sötningsmedel och utan spannmål. Tex LCHF, IFD-kost eller Paleo. Dessutom försöker jag undvika så mycket tillsatser som möjligt, vilket innebär att kosten behöver baseras på rena råvaror. Kostrådgivarnas rekommendationer ger en god grund för hur man kan tänka omkring sin kost.

Vad du orkar göra när det gäller din kost beror väl antagligen på var du är i läkningsprocessen och hur mycket hjälp du kan få med matlagning och liknande, men jag tror ändå på att det kan vara bra att vara uppmärksam på problemet med dagens söta och tillsatsrika kost och sedan så får man göra vad man kan och orkar. Varje litet steg åt rätt håll är ju bättre än om man inte tagit det steget.

Naturens läkande kraft! Idag finns det mycket forskning på vilken läkande förmåga det finns i naturen. För mig personligen så har trädgården varit min kraftkälla där jag hämtat kraft och energi genom trädgårdsarbete (i den mån jag orkat i mina olika stadium) och att bara sitta ute och njuta av dofterna, växtligheten och djurlivet.

Det finns mycket skrivet om på vilka sätt naturen läker och trädgårdsterapi har ju också blivit en framgång i läkningen av utmattade sinnen. Naturen är kravlös och man kan själv välja svårighetsnivån på kontakten, från att sitta på en sten eller stubbe och bara insupa de lugna ljuden och dofterna till att man tar långa promenader eller bestiger berg. Om man inte har någon natur inpå knuten så kanske det finns en park eller en trädgård till låns? Till och med så har en naturtavla vid undersökningar visats sig påskynda läkning hos sjukhuspatienter, så det duger med den natur man kan hitta!

Det finns även en jordbakterie, Mycobacterium Vaccae, som hjälper oss med serotoninnivåerna i hjärnan- och därför kan det vara bra att rota lite i den jord man hittar!

Andas! När man är stressad så blir andningen ytligare och snabbare och har man levt under stark stress en längre tid, så har man kanske inte andats ordentligt på länge. Djupa, lugna andetag påverkar faktiskt sinnet, syresätter kroppen på ett bättre sätt och vädrar ut det överskott av koldioxid som bildas vid snabbandningen. För mig fungerade det jättebra att fokusera på andningen när tankarna rusade vid sänggåendet, genom att koncentrera mig på andningen och tänka "in" och "ut" så lugnade sig den stressade hjärnan och lät mig gå ner i varv.

Ta hand om dina binjurar! Kroppens svar på stress är att bilda kortisol, för att man skall kunna möta "faran" som kroppen tror att man är utsatt för. När man stressat en längre tid utan tillräcklig återhämtning, så har binjurarna alltså pressats att producera mycket kortisol under lång tid och då orkar de inte längre hålla uppe produktionen utan man får ett underskott av kortisol i kroppen.

I början av utvecklingen mot utmattning har man alltså höga kortisolnivåer i kroppen och därefter mycket låga. Oavsett var man befinner sig i den skalan så är det värt att försöka vara snäll mot sina binjurar och vad man rent praktiskt kan göra är att minska stressen och inte pressa sig över sina gränser, inte motionera hårdare än att man fortfarande mår bra efteråt och återhämtar sig inom rimlig tid, undvika stimulantia som kaffe, ginseng och coca-cola, lägga sig i tid på kvällen och inte titta på skärmar de sista timmarna innan läggning. Fler tips finns på Hypotyreos.info: 10 tips för starkare binjurar/ HPA-axel.

Tyvärr så är uttröttade binjurar/ fatigue adrenal inget som är uppmärksammat inom den västerländska vården, så detta är oftast svårt att få hjälp med via sin läkare, mer kunskap finns inom alternativmedicinen.

Kolla upp din ämnesomsättning! Väldigt många av dem jag har kommit i kontakt med under åren har, liksom jag, haft en låg ämnesomsättning i samband med kraschen. Helt logiskt, då en allt lägre ämnesomsättning gör att funktionsförmågan långsamt minskar samtidigt som kraven man möter är desamma. Om de trötta binjurarna eller den låga ämnesomsättningen är grunden för utmattningen är lite som "hönan eller ägget" då de i högsta grad påverkar och är beroende av varandra.

Ämnesomsättningen skall, liksom B12-brist, järnbrist, d-vitaminbrist mm kontrolleras när patienten söker för svår trötthet, men detta görs inte alltid, så kolla gärna att det är gjort i ditt fall. Är proverna tagna och man misstänker att man har låg ämnesomsättning trots att läkaren säger att proverna är "bra", så kan man begära ut provsvaren på papper och själv se efter vad man tror efter att man har läst på om sköldkörteln och ämnesomsättningen. Jag har skapat en introduktion till ämnet på sidan Ordlista hypotyreos och för övrigt så finns det idag mycket information på nätet.

Be om hjälp! När man länge satt en ära i att klara det mesta själv, så kan det vara svårt att be om hjälp även när man verkligen behöver den. Så våga börja be om hjälp med det du i dagsläget inte riktigt klarar själv, oavsett om det handlar om hjälp med att orka sköta den personliga hygienen, med att förhindra att hemmet helt slammar igen eller kanske hjälp med att läsa krångliga texter och hitta vägar vidare för dig i din utmattning. Kanske är det nu äntligen dags att sluta upp med att försöka klara precis allting själv?

Länkar som kanske kan vara till hjälp

Om stress och utmattning
Hälsosidorna om Stress- stresshantering och utbrändhet
Artikel i Kommunalarbetaren: Så hittar du tillbaka efter utbrändhet
Vardagspuls: Därför blir du sjuk när du är ledig
SVT: Stress och utmattning syns i hjärnan

Kurera: Det här borde alla veta om utmattning
Newsner: Utmattning drabbar de som är starka och omtänksamma
Arbetsmiljöverket: Utmaningen- en film om den sjuka jobbstressen (ca 8 min)
Utbrändhet, stress, smärta: Symtomen från nervsystem i obalans

Må Bra: Varningslistan: 15 vanliga kroppsbesvär vid stress
Må Bra: Experten: Så skadas din hjärna av utbrändhet
Epoch Times: Utmattningssyndrom- När hjärnan blir "för full"
Hur du kan bli frisk från utbrändhet: Utmattningssyndrom och vägen ut

Om näring, kost och kosttillskott
Kom tillbaka: Varför näringsbrist och underaktiv sköldkörtel hänger ihop
Tarm och psykologi: Bra fett och fettlösliga vitaminer är oerhört viktiga för hälsan
Hälsovägvisaren: Tänkbara orsaker och lindring vid oro, depression och ångest
Hälsan tillbaka.nu: Minska dina inflammationer
Gluten och mjölk är källan till moderna sjukdomar

Funktionell medicin: Omega-3: ett livsnödvändigt näringsämne
Funktionell medicin: Coenzym Q10: Varför är detta ämne så viktigt?
Funktionell medicin: Kosttillskott

Alpha Plus: Därför skall du använda kokosolja varje dag

Om sköldkörtel, binjurar och äggstockar
Tarm och psykologi: Sköldkörteln kan orsaka binjuretrötthet
Hypotyreos.info: Utmattningssyndrom
Life: Sköldkörtelsjukdomar
Hälsa som livsstil: Hur stress påverkar sköldkörteln

Zahras sida: Symtom och behandling vid binjureutmattning. Stöd dina binjurar på naturlig väg
Kostrådgivarna: Stressade binjurar
Må bra invest: Utbränd, stressad & binjureproblem

Mia Lundin: Binjureutmattning beror inte på utmattade binjurar
Mia Lundin: Hur du återhämtar dig från binjureutmattning
Hypotyreos.info: Binjurarnas/ HPA-axelns roll.

Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 1
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 2
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- del 3- progesteron

Signalsubstanser
Ladenberg: Så höjer du ditt serotonin på naturlig väg

Personliga berättelser
Tankar om utmattning: Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen.
Mumindalen: Utbränd- hur känns det egentligen?
UNT: Jag stred mot tröttheten
SVT Opinion: Jag blev utbränd- låt mig bli ditt varnande exempel

Prestera: Några ord till dig som utmattad...
Det blir bara bättre: Jag är på väg, men det tar bara lite tid att komma ifatt
Tv4: Psykiatern gick in i väggen
Metrojobb: Jeff, 24, drabbades av utmattning: "Idag har jag lärt mig att göra ingenting"

Aftonbladet Debatt: Ingen tackar dig för att du jobbar dig sjuk
En psykiaters funderingar: Utmattningssyndrom
Johans blogg: När kroppen säger stopp av utmattning
Må Bra: 8 saker jag lärde mig av att vara utbränd

Diverse
Stresscoachen: Gratis Mindfullness-övningar
Om acceptans: Vinner gör den som slutar kriga!
Expressen: 7 tecken på att du är en högkänslig person
Mrs Excalibur: Känner du dig stressad och nära utmattningssyndrom? Tre råd kring användandet av smartphone och läsplatta


Riktat till omgivningen
Må Bra: 12 saker som kan hjälpa dig som anhörig till någon med utmattningssyndrom
Välbefinnandebloggen: 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom!
Bättre hälsa.nu: Nio saker du inte borde säga till någon som har en kronisk sjukdom
Prestera: Hur skall man se ut när man är utbränd?

Issadissa: "Jag har också varit utbränd"
Tankar om utmattning: Vad gör du hela dagarna?
Expressen: PT-Fia: Går inte att vara "lite utbränd"
Sofia "PT-Fia": Det finns inget som heter "jag var lite utbränd"
Mrs Excalibur: 7 råd till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom

Detta är en sida som jag tänker fortsätta att komplettera med fler länkar då jag hittar något intressant som jag tror kan vara till hjälp för inläggets målgrupp.

Naturens under- och människans idiotism

Häromdagen fick vi syn på att rådjuret, som ofta brukar beta på ängen intill vårt hus, hade blivit mamma till ett litet rådjurskid! Utan att vara några experter på området, bedömde vi att den lilla ungen som skuttade efter sin mor, var tämligen ny här i världen.

Morgonen därpå vaknade vi av ett rådjurs ihärdiga skällande! Efter att ha tagit oss ur sängarna och till sovrumsfönstret (där det sedan gårdagen påpassligt nog stod en kikare) så kunde vi se att geten betedde sig underligt: Hon gick runt i cirklar, skällde, kastade med huvudet på ett mycket bestämt vis, gick en bit, "skällde" och verkade "vänta in" ungen och när den inte följde med så gick hon tillbaka igen. Om och om igen...

Vår slutsats blev att ungen nog dött under natten och att hon nu förgäves försökte få den att resa sig och komma med henne. Fram på förmiddagen blev det lugnt och vi trodde att hon gett upp försöken att få med sig sin unge.

På eftermiddagen hade hon inte synts till på länge, så jag gick bort mot stället där jag antog att den döda ungen skulle ligga. När jag kommer närmare får jag syn på att i gräset, en bit därifrån, rör det sig- och i samma ögonblick så ser jag i ögonvrån att rådjurshonan flyr in mot skogen. Går försiktigt fram för att titta på stället där det rört sig- och ser att ungen är i högsta grad levande!

Jag tar två snabba bilder med mobilen, för att inte störa mer än nödvändigt och drar mig sedan försiktigt därifrån. Delar med mig av bilderna här, trots att de inte är så bra eftersom jag hade för bråttom:

 

På kvällen gick den ena katten ut en sväng och stannade nära kanten på åkern- då kommer geten/ mamman snabbt ut mot honom och ställer sig och stirrar på honom en liten bit ifrån. Katten lägger sig ner och visar tydligt att han inte alls är ute på jakt! Geten står kvar en stund, men går sedan sakta tillbaka till utgångspunkten och lägger sig ner där vi har svårt att upptäcka henne. Stenkoll på ungen alltså! Vilket känns skönt för jag var lite orolig för att katterna skulle upptäcka kidet och börja jaga det.

 

Det skall bli roligt att följa detta naturens lilla under och  jag hoppas att mamma Rådjur fortsätter att tycka att ängen vid vårt hus är en bra barnkammare för det lilla kidets uppväxt! 

 

Efter denna fantastiska naturupplevelse, började vi så titta på Bieffekten- en studie i människans dumhet! Mänskligheten är beroende av pollinerare som humlor och bin för vår överlevnad, då en stor del av matproduktionen är beroende av att blommorna blir pollinerade för att frukt och frö skall bildas.

 

Genom det storskaliga odlandet med ensidiga grödor försämrar livsvillkoren för dessa nyttiga och nödvändiga små djur, samtidigt som man besprutar grödorna mot "skadeinsekter"- vilket naturligtvis drabbar även de, för oss, nyttiga insekterna. Till detta har vuxit upp en industri där man skickar humlor och bin över kontinenterna- och därmed även importerar kvalster, virus och annat som ytterligare försvagar pollinerarnas överlevnadsmöjligheter och gör så att hela samhällen snabbt kan gå under och dö.

 

Mänsklighetens svar på detta? Jo, vi fortsätter att sprida problemen genom ökat fraktande av bisamhällen och snabbproducerade humlor för den kortsiktiga pollineringen- vilket ytterligare snabbar på de vilda binas utsatthet för smitta! Och dessutom riskerar att konkurrera ut våra vilda bin och humlor- som är anpassade till att pollinera just de växter vi har här. Utan pollinering försvinner växterna snart och vi har ytterligare utarmat lite av vår livsmiljö. Och vi skall vara de smartaste på den här planeten!!?

 

För den intresserade finns filmen utlagd på SVT Play den närmsta månaden och kommer nog också i ytterligare några repriser i veckan.

 







Just nu är det tungt!

I helgen var jag ute en stund och rensade ogräs. Hur konstigt det än kan låta, så är det en av mina absoluta favoritaktiviteter!

Nu, sen jag blev sjuk vill säga! Innan dess var det bara ett nödvändigt ont, som jag gärna försakade.

Trots att jag alltså verkligen älskar att vara ute i trädgården och "greja", så kan de tillfällen jag har varit det, denna sommar, räknas på handens ena fingrar. Jag har oftast inte ens orkat att ta mig ut!

(I sommar har det enda jag egentligen orkat och velat göra, samtidigt som jag mått bra av det, varit att ligga och läsa- bok efter bok efter bok.)

Redan från något år in i min sjukdom, så har jag haft en sådan stark känsla ute i trädgården: "Det är här jag kommer att bli frisk!" Efter att på senare år ha läst en del böcker om Trädgårdsrehabilitering och Naturens läkande kraft, så har jag förstått att min kropp ända från början vetat så mycket mer än vad jag har gjort!

När jag var ute nu i helgen, så kom jag in i det som nog kallas "flow"; när tankarna bara flyter, jag jobbar med händerna och hjärnan får vila.

Då kom jag på (eller mitt undermedvetna släppte fram) vilken sorg det är att jag har varit tvungen att ge upp mitt arbete. Jag har kämpat så hårt under så många år, men det räckte inte!

En del av min identitet är att jag är förskollärare! Nu har jag slutligen förstått att det är över och att det inte är troligt att jag någonsin kommer att kunna arbeta i barngrupp igen. För även om jag ända sedan jag blev sjuk har insett att jag inte kan jobba med barn "just nu"- så har jag hela tiden hoppats att "snart", på något sätt.

Jag har dessutom alltid arbetat! Under högstadiet och gymnasiet var jag både betald och ideell ledare för (främst) olika barngrupper och andra aktiviteter. Sedan dess har jag i princip alltid haft minst ett arbete- men nu är jag helt utanför arbetsmarknaden och har dessutom 75% sjukersättning (tidigare förtidspension eller sjukpension)!

Det var jättestarkt att möta dessa känslor som jag tidigare inte släppt fram och jag kom också på att den oerhörda trötthet jag känt under sommaren, nog kan ha att göra med dessa (hittills undermedvetna) känslor.

När jag på kvällen berättade om denna upptäckt för min man, så blev jag även överväldigad av en stark sorg över alla de år jag förlorat! Mer än ett decennium av mitt liv är borta! Många år då jag bara överlevt dag för dag...

En stark sorg över hur jobbigt det har varit under de år som gått. Kanske har jag inte kunnat klara av att möta all denna sorg under tiden jag har kämpat- med att överleva och med läkare, jobb och Försäkringskassa?

Men nu när jag gett upp och erkänt mig besegrad, så kan sorgen få ta plats eftersom jag har utrymme för att släppa fram mina känslor igen? Så tänker jag.

Jag tänker också att sorgen över att livet inte blev som jag tänkt, sorgen över att jag inte fick rätt behandling från början och över så många förspillda år, sorgen över att inte bli trodd av myndigheterna och sorgen över att jag inte längre har något jobb att återvända till- den sorgen kanske är nödvändig att kännas vid och bearbeta för att jag skall kunna komma ut på andra sidan?

Till större ork och ny framtidstro? Så tror jag.

Höst!

Hösten är min årstid!

Kom mig idag, äntligen, ut i skogen! Klar luft, mängder av vackra flugsvampar, fuktig mossa, soldis och skogsdoft! Bor granne med denna underbara skog, men har ändå inte varit utanför trädgården sedan i vintras.....

Blir väldigt trött av den ojämna marken, som kräver koncentration när jag skall ta mig fram, koncentration som stjäl energi av mig- men så skönt när jag äntligen lyckas!!!!

Korkad art

Läser detta i Birger Schlaugs blogg:

"På fullt allvar ställer sig forskare idag frågan om människan är en hotad art beroende på vårt eget sätt att leva - urbanisering med trängsel av människor, resemönster som snabbt kan sätta igång en pandemi vi inte har vaccin att motverka, transporter av varor genom många led och stora geografiska områden och vår ofattbara fokusering på den döda ekonomi som inte har med naturen att göra."

Jag har länge tyckt att människan, som art, verkar vara synnerligen korkad och det är synd att vi är ett flockdjur som rusar på utan att fundera på om flocken har rätt.

Undrar vilka som tar över jorden sedan? Såg ett program om att det är insekternas tur efter oss- och då kanske det är lika bra att vi slipper uppleva det?

Birger Schlaugs blogg är mycket läsvärd oavsett politisk färg, han har många intressanta funderingar.

Mellandagar

Julen och nyåret ligger bakom oss och jag fortsätter att ha rejäla hostattacker och problem med andningen... Hade tänkt jobba i mellandagarna, men tog ledigt i sista minuten- dels för att min arbetsinsats egentligen inte behövs (verksamheten är stängd under julen) och för att jag är så trött, så trött...

Har iallafall deltagit i julfirande, haft besök vid två tillfällen och varit ute en stund och rensat ogräs. Fantastiska vintrar när man kan hålla på med sin hobby hela året runt!!! Och det man tar nu, det har inte kommit upp igen nästa gång man tittar dit..... Så underbart, njutningsfullt att vara utomhus och kunna smågreja utan krav! Ett av de bästa sätt jag hittat för återhämtning- när jag bara orkar ta mig ut och göra något.

Får mig att vilja vidarebefodra ett inlägg som Birger Schlaug, avdankad politiker som inte kan hålla sig ifrån tagenterna, skrev på juldagen: Jag minns en vinter...:

"Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet."

 Det beskriver så bra att det finns olika sorters trötthet och att det inte är den fysiska tröttheten som är den värsta, för den är ju egentligen något positivt: Att man har använt och utnyttjat sin kropp så att den är trött och behöver vila, men också att efter en natts sömn så är man okej igen! Väldig skillnad från den trötthet som inte går att påverka, som finns där oavsett vad man gör och hur mycket man än tänker positivt, vilar, äter rätt, kämpar, försöker, ger upp, kämpar på....

Naturkraft

Tidigare i mitt liv läste jag allt jag kom över och var ofta på biblioteket, där jag oftast lånade med mig en hel hög med böcker hem. Böcker som jag sedan läste och lämnade tillbaka i god tid innan lånetiden gick ut.

När jag var på biblioteket senast, så lånade jag två böcker och en ljudbok. Därefter har jag lånat om dem två gånger och nu måste jag snart lämna dem ifrån mig på allvar. Trots att jag inte är klar med dem på långa vägar!

Det  jag egentligen tänkte berätta, är att jag blivit djupt tagen av den bok jag håller på att läsa. Boken är Naturkraft av Åsa och Mats Ottoson. Om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter. 

Den bekräftar många av de tankar omkring naturen, läkning och rehabilitering som jag kommit fram till under mina år med begränsad förmåga. Till exempel har jag hela tiden känt att det är i trädgården jag mår bra och det är där jag kommer att bli frisk.

Det jag vill förmedla här finns i kapitlet I naturens vård där jag läste om Lägereldar istället för adrenalinkickar: Håkan Eliasson jobbade med att skapa adrenalinkickar genom till exempel forsränning och klättring, när han en dag insåg att människorna han mötte inte behövde mer, utan snarare mindre, adrenalin. Nu arbetar han istället med naturvistelse som läkning och terapi för patienter med bland annat utmattningsdepression.

Där berättas även om Vildmarksbyn Eden, som byggts upp av Lennart Svahn, som terapi för honom själv när han tog helt slut. Där finns små timmerstugor, utspridda i naturen. De är enkelt inredda med sovbritsar och liggunderlag, ett bord och en kamin. Det finns också ett samlingshus med elstad i mitten och utanför finns en samlingsplats med grillar och rejäla bänkar av kluvna stockar.

Han skapade ett rehabiliteringsprogram med tiden som medicin och naturen som kraftkälla, utifrån tanken att andra skall få tillgång till det som hjälpte honom själv.

Boken handlar också om att ta in naturen i sjukrummet, när man inte själv kan ta sig ut till den, om att umgås med en sten när det är det enda man klarar och mycket, mycket annat. En mycket intressant bok, som jag varmt kan rekommendera- och då har jag ändå halva boken kvar!

Ett citat jag vill vidareförmedla: " ... en människa i kris behöver en omgivning som är stabil, en omgivning med grundläggande och enkla relationer. Komplicerade relationer, som de man har med andra människor, är för svåra att klara för en person som mår mycket dåligt. Stenar och vatten däremot ställer inga krav och är därför lättare att umgås med."

För den som är intresserad av att köpa boken så finns den både hos Adlibris (nu 159 kr) och Bokus (nu 162 kr).

Större risk för storstadsbor att bli psykiskt sjuka

Att bo i en storstad är ett hot mot den mentala hälsan, skriver Expressen idag.

Under de år jag varit sjuk, så är det en insikt jag också har kommit fram till och jag har tydligt märkt mitt behov av naturens lugn.

Städer består av oljud, alltför många människor som rusar runt, buller, grälla färger och annat som pockar på uppmärksamhet, kort sagt allt det som överbelastar våra hjärnor med intryck som måste processas och tas om hand.

Naturen, oavsett om det är i skogen, vid havet, i trädgården eller någon annanstans, ger helt andra intryck, som vi som människor är vana vid sedan tusentals år: Naturliga färger, synkroniserade rörelser när vinden prasslar i växtligheten och samtidigt stryker vår hud, ljud och dofter som vi mår bra av och ofta har positiva minnen av och definitivt inga människohorder som drar förbi, utan istället ett fåtal möten, med ögonkontakt och kanske en hälsning.

Jag har under de sista tio åren haft svårt att förstå att människor alls klarar av att leva i staden och kan inte förstå hur det kan vara högstatus och orimligt dyrt att bo så centralt som möjligt! Trots att jag själv levde mina första 40 år i en storstad och såg det som naturligt....