Jag tycker ibland att jag och min man lever i en utsatt situation. Jag har varit sjuk i många år, var utförsäkrad i dryga 3 år och har därför en mycket låg sjukersättning. Och företaget där min man arbetade, gick i konkurs på sensommaren, så sedan dess har han inte haft någon inkomst alls. Han har ansökt om a-kassa- men ännu inga pengar....
Men när jag lyfter blicken lite högre, så förstår jag, att jag inte alls vet vad utsatthet handlar om!
I förra veckan började andra säsongen av Nybyggarna, ett program där "Arga snickaren" tillsammans med kollektivet Basta hjälper hemlösa människor att bygga sig ett hem. Under bygget stärks självkänslan och gemenskap skapas samtidigt som den som varit hemlös får skapa sitt eget hem, där det är tryggt och tillhörigheterna kan förvaras.
Jag är tveksam till alla dessa programidéer som går ut på att exploatera utsatta människor, men jag tycker inte att detta är ett sådant program och jag tror att det, åtminstone från Arga snickarens håll, finns en genuin vilja att hjälpa människor till förändring. Även om jag kanske är lite blåögd, för programmet hade ju inte sänts på en kommersiell kanal om det inte fanns pengar att tjäna på det. Men ändå, det är hoppfullt att se att man med ganska små medel kan påverka och förändra livet för åtminstone någon medmänniska! Mer sånt!
Kvar från förra säsongen (som jag inte såg) är 3 av 7 deltagare, men ytterligare en verkar vara på väg tillbaka. 3-4 personer av sju möjliga som fått kraft, hjälp och stöttning att förändra sitt liv i positiv riktning! Inte dåligt för ett tv-program!
Första programmet handlade om Maria som levt som hemlös i sju år och varit omhändertagen av samhället sedan 11 års ålder. Som liten skickades hon till ett sommarhem där sonen förgreps sig sexuellt på henne. Som elvaåring hamnade hon i ett familjehem där hon blev utfrusen och inte räknades till familjen, denna lilla elvaåring fick bo i pannrummet och hålla sig undan när det kom gäster. Som tonåring bodde hon i ett annat fosterhem där mannen i familjen gick in för att knäcka henne och bland annat spände fast henne med spännremmar och spottade på henne!
Det fantastiska är ju att Maria verkar vara en så stark och tuff kvinna- trots alla allvarligt menade försök att knäcka hennes självkänsla och skapa självförakt! Och detta i den omsorg som samhället beställer och betalar för med våra gemensamma resurser, i en verksamhet som skall vara för barnets bästa! Fy för dem som försöker sko sig på utsatta barn i vårt samhälle!
Tyvärr så är ju detta inga enstaka misstag: Vanvårdsutredningen visar ju hur vanligt och satt i system, detta har varit. Väldigt många barn har haft det fruktansvärt under sin barndom i samhällets "vård", både på barnhem och i fosterhem. Nu visar det sig dessutom att många av de barn som kränktes genom samhällets försorg- inte kommer att få den ersättning som utlovats till dem som farit illa. Beviskraven är helt enkelt för höga! För brott som begicks på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen! Och där barnen vid tillfället i många fall var småbarn!!!
Regeringen ville ju inte betala ut några pengar alls när utredningen väl var klar, de tyckte att det skulle räcka med en Upprättelseceremoni, som många av de drabbade inte ens orkade delta i. Oppositionen godtog dock inte detta och resultatet blev att man skulle ge ut skadestånd i alla fall. Är det därför beviskraven är så höga för att summan som betalas ut skall bli minimal?
Enligt en artikel i GP den 2013-12-18 så har 80 läkare, professorer, utredare, forskare och psykologer skrivit under och skickat ett protestbrev till Barn- och äldreminister Maria Larsson- men brevet försvann i hennes mailkorg!
Av de fall som är avgjorda, av Ersättningsnämnden, har 43% av de som gått igenom processen, väckt gamla minnen till liv och öppnat upp gamla trauman, fått avslag på ansökan! I Norge är samma siffra 22% och på Irland 7%, för samma sorts utredning. Beslutet kan inte överklagas och på varje avslag sparar staten in 250 000 kronor, sammanlagt sparar staten 800 miljoner om nivån ligger kvar på samma siffra för resten av fallen. Som vanligt: Bra för statsfinanserna, men ytterligare ett svårt svek mot redan svikna människor!
Som lagen är skriven så räcker det inte med att man har blivit vanvårdad, vanvården skall ha varit av "allvarlig art" och dessutom "skett i samband med vården". Om barnet misshandlats psykiskt, vistats i en otrygg miljö och negligerats så är det inte tillräckligt allvarligt. Och nu pratar vi alltså om barn och om den tid i livet som formar oss som människor!
Och om det är någon annan än personalen eller fosterhemsföräldrarna som stått för övergreppen, så får man inte heller ersättning! Anna berättar i en annan artikel om de övergrepp hon blivit nekad ersättning för. Trots att det alltid måste vara de vuxna som är ansvariga för vården, tillsynen och säkerheten för de barn de är satta att ansvara för. Det är ju varje förälders uppgift och då kan väl inte samhället ha ett mindre ansvar???
Jag anser att om ett barn har utsatts för övergrepp av ett annat foster- eller barnhemsbarn, en förälder till något annat barn på hemmet, en släkting till fosterföräldrarna eller vem det nu kan vara- så har de vuxna brustit i tillsyn! Särskilt om det handlar om återkommande övergrepp! Hur skulle det kunna vara på något annat vis???
Vissa har fått motiveringen att deras lidande inte kan ersättas eftersom de inte varit tvångsomhändertagna. Hur detta fungerade tidigare, det vet jag inte, men åtminstone under 1970-talet, då jag gick min barnskötarutbildning, så var det "allmänt känt" att de sociala myndigheterna ofta bara behövde hota med, att om föräldrarna inte gick med på ett frivilligt omhändertagande, så skulle barnet bli tvångsomhändertaget istället.
Sedan har vi alla dem som blivit vanvårdade/ misshandlade/ sexuellt utnyttjade efter 1980- de ingår inte alls, på lite luddiga grunder, men problemet är väl troligen att av de yngre årgångarna så är det kanske inte lika många som hunnit begå självmord, ta en överdos eller dö av alkoholrelaterade sjukdomar- så det skulle kanske bli alldeles för dyrt om man skulle omfatta deras lidande också!??
Thomas Kanger är en av de reportrar som satte igång debatten om barnhemsbarnens hemska erfarenheter av vården och nu har han också skrivit en bok : Stulen barndom: Vanvården på svenska barnhem. Jag har inte läst den än, men den ligger på min läslista.
Jag anser att ALLA barn har rätt till en bra barndom! Det skall inte spela någon roll vilka föräldrar man föds av eller vilka problem man har, barndomen går inte i repris och den är grundläggande för hela våra liv! Och när det gäller de barn som blivit svikna av oss- så tycker jag att det är självklart att de skall få allt det stöd som är möjligt för att de ändå skall kunna leva så goda liv som möjligt! Inklusive upprättelseersättning för dem som vanvårdats- som ett litet, och alldeles för sent, bevis på att samhället hade fel men nu vill göra rätt för sig!
För det där med att alla skulle ha samma chanser i livet- det är bara ett önsketänkande och en skönmålning av dem som haft goda förutsättningar!
Nu skall jag se på andra avsnittet av Nybyggarna och jag hoppas att jag åter kan få glädjas med någon som äntligen blir sedd och bekräftad och får stöd på sina egna villkor! Jag tror att medvetenheten behöver höjas om hur samhället verkligen ser ut- även i den del vi gärna tittar bort ifrån!
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
23 januari 2014
30 december 2013
2013 ur min synvinkel
Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...
Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.
Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.
När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.
Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.
Ungefär som när jag kraschade första gången. Då berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.
Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!
Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.
Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.
Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.
Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!
Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.
Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.
När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...
Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!
Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.
Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."
Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!
Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.
Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:
Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.
Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.
27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.
Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).
Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!
Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?
Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!
Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.
Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.
Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!
Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.
Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.
Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.
Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.
Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.
När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.
Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.
Ungefär som när jag kraschade första gången. Då berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.
Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!
Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.
Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.
Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.
Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!
Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.
Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.
När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...
Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!
Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.
Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."
Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!
Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.
Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:
Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.
Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.
27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.
Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).
Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!
Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?
Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!
Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.
Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.
Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!
Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.
Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.
Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.
3 november 2013
Tankar om livsval
Jag har läst boken Hejdå, ekorrhjulet! Människor som går mot strömmen. En bok som av förlaget beskrivs så här: "Att göra som alla andra är inte svårt. Men går man mot strömmen måste man fundera över sina livsval och hur man vill forma sin framtid. I den här rikt illustrerade boken porträtteras ett 20-tal människor som bytt spår i livet. De har velat få mer tid för sig själva, byta jobb eller dra ner på sin konsumtion.
Möt Christer, som sa upp sig från jobbet och startade ett café i Båstad. Möt fotbollsstjärnan Tina Nordlund som var bäst i Sverige när hon drabbades av ätstörningar. I dag har hon uppnått en ny balans i livet. Sonja och Harald tröttnade på livet i storstaden och flyttade ut på landet. Jörgen och Fredrik startade Tidsverkstan – för att uppmuntra människor att förbättra vardagen för sig själva och sina nära. En av topparna i svenskt näringsliv, Arne Mårtensson, hoppade av och gav sig ut på sitt livs äventyr tillsammans med sin hustru."
Innan jag själv ramlade ur ekorrhjulet med en krasch, julen 2000, så hade jag inte funderat så mycket på dessa frågor: Jag var rätt nöjd med både jobbet och livet i stort. Jag var jättenöjd med mitt yrkesval och tycker fortfarande att förskolläraryrket måste vara ett av de bästa yrken man kan ha! Förmånen att få följa nya små människor under deras första år i livet, se deras utveckling och hur de lär sig genom det de upplever och inte minst att få uppleva världen på nytt genom barnens ögon- kan man egentligen ha ett mer givande arbete!?!
Okej, arbetsbelastningen hade ju blivit hårdare och hårdare under de 20 år jag jobbat, särskilt under 90-talet, lönen var kanske inte så mycket att hurra för i förhållande till utbildning, ansvar och krav- men arbetet var verkligen roligt och utmanande och stimulerande!
Det tog mig många år att inse och acceptera att jag inte längre hade kapaciteten att komma tillbaka till arbetet som förskollärare! Under dessa år har jag också funderat mycket på vad som är viktigt i livet och ifrågasatt många av mina tidigare val. En sak kan jag idag säga helt säkert: Det var absolut inte värt priset att slita ut mig så till den milda grad som jag gjorde innan jag kraschade!
Idag önskar jag att jag hade insett detta betydligt tidigare och hoppas att andra inte går i samma fälla som jag gjorde! Jag trodde att stress inte var farligt så länge man trivs med det man gör- men det spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress! För mycket stress är ändå skadligt!!!
Boken Hejdå, ekorrhjulet! innehåller fyra kapitel: Kampen om tiden, Kampen om konsumtionen, Byta spår och ett PS med Dalai Lamas tankar om livet.
Jag tycker kanske inte att det är så stor skillnad på kampen om tiden och den om konsumtionen, det är ju som två sidor av samma mynt: Om man drar ner på konsumtionen, så skapar man eventuellt ett utrymme för få mer tid för sig själv och sin familj, eftersom man inte längre behöver dra in lika mycket pengar för att få det att gå runt. Och om man går ner i arbetstid, så kanske man kan konsumera mindre, då man har mer tid att sköta om och laga saker, odla, baka och laga mat eller vad det nu är man tycker är viktigt i livet.
En kvinna i boken, sa att när hon bestämt sig för att konsumera mindre, så blev det naturligt att packa fikakorgen och ge sig iväg till ett ställe som inte kostade något att besöka, i motsats till de helgaktiviteter de ägnat sig åt tidigare som kostade inträde och fika och vad det nu var. Större än så behöver det ju inte vara!
Några citat ur boken:
Jag tror att den som funderar över dessa frågor kan hitta sina egna guldkorn i boken. Det är ingen av dem som beskrivs, som påstår att de hittat den "rätta" vägen som alla borde följa, bara att de hittat sin egen väg som gör att de själva mår bättre och är nöjda med sina val.
En förändring av livssituationen , behöver ju inte innebära att man förändrar allt över en natt, det kan ju vara en liten förändring som gör att man mår bättre och orkar mer. Jag skulle önskat att jag varit mer uppmärksam på detta tidigare i mitt liv!
Möt Christer, som sa upp sig från jobbet och startade ett café i Båstad. Möt fotbollsstjärnan Tina Nordlund som var bäst i Sverige när hon drabbades av ätstörningar. I dag har hon uppnått en ny balans i livet. Sonja och Harald tröttnade på livet i storstaden och flyttade ut på landet. Jörgen och Fredrik startade Tidsverkstan – för att uppmuntra människor att förbättra vardagen för sig själva och sina nära. En av topparna i svenskt näringsliv, Arne Mårtensson, hoppade av och gav sig ut på sitt livs äventyr tillsammans med sin hustru."
Innan jag själv ramlade ur ekorrhjulet med en krasch, julen 2000, så hade jag inte funderat så mycket på dessa frågor: Jag var rätt nöjd med både jobbet och livet i stort. Jag var jättenöjd med mitt yrkesval och tycker fortfarande att förskolläraryrket måste vara ett av de bästa yrken man kan ha! Förmånen att få följa nya små människor under deras första år i livet, se deras utveckling och hur de lär sig genom det de upplever och inte minst att få uppleva världen på nytt genom barnens ögon- kan man egentligen ha ett mer givande arbete!?!
Okej, arbetsbelastningen hade ju blivit hårdare och hårdare under de 20 år jag jobbat, särskilt under 90-talet, lönen var kanske inte så mycket att hurra för i förhållande till utbildning, ansvar och krav- men arbetet var verkligen roligt och utmanande och stimulerande!
Det tog mig många år att inse och acceptera att jag inte längre hade kapaciteten att komma tillbaka till arbetet som förskollärare! Under dessa år har jag också funderat mycket på vad som är viktigt i livet och ifrågasatt många av mina tidigare val. En sak kan jag idag säga helt säkert: Det var absolut inte värt priset att slita ut mig så till den milda grad som jag gjorde innan jag kraschade!
Idag önskar jag att jag hade insett detta betydligt tidigare och hoppas att andra inte går i samma fälla som jag gjorde! Jag trodde att stress inte var farligt så länge man trivs med det man gör- men det spelar ingen roll om det är positiv eller negativ stress! För mycket stress är ändå skadligt!!!
Boken Hejdå, ekorrhjulet! innehåller fyra kapitel: Kampen om tiden, Kampen om konsumtionen, Byta spår och ett PS med Dalai Lamas tankar om livet.
Jag tycker kanske inte att det är så stor skillnad på kampen om tiden och den om konsumtionen, det är ju som två sidor av samma mynt: Om man drar ner på konsumtionen, så skapar man eventuellt ett utrymme för få mer tid för sig själv och sin familj, eftersom man inte längre behöver dra in lika mycket pengar för att få det att gå runt. Och om man går ner i arbetstid, så kanske man kan konsumera mindre, då man har mer tid att sköta om och laga saker, odla, baka och laga mat eller vad det nu är man tycker är viktigt i livet.
En kvinna i boken, sa att när hon bestämt sig för att konsumera mindre, så blev det naturligt att packa fikakorgen och ge sig iväg till ett ställe som inte kostade något att besöka, i motsats till de helgaktiviteter de ägnat sig åt tidigare som kostade inträde och fika och vad det nu var. Större än så behöver det ju inte vara!
Några citat ur boken:
"Att behöva ägna fritiden åt materialförvaltning lockar allt färre."
"Att leva mer enkelt behöver inte innebära att man säljer allt man äger och flyttar ut på landet för att tova sitt eget toalettpapper."
"Ibland undrar jag om det ökade materiella välståndet i motsvarande grad ökar människors lycka."
"Att överkonsumera är inte bra för miljön och inte heller för den enskilda människan. Det är bara bra för det ekonomiska system vi har idag."
"Om alla sätter sig ner för att fundera på vad som betyder mest för dem tror jag att de flesta svarar att det handlar om att få vara frisk, att ha människor man älskar omkring sig och att få syssla med det man tycker bäst om."
"Men att hoppa av ekorrhjulet behöver inte innebära att man jobbar mindre, det kan ju också vara så att arbetet känns så meningsfullt att dygnets timmar inte räcker till för allt man vill uträtta."
"En massa prylar ställer bara till med besvär. De skall användas, skötas om och så blir man orolig för att de skall gå sönder."
"Vi var trötta på våra ganska inrutade liv och kände att mycket på våra jobb handlade om att uppfylla andras önskningar."
"En del mår nog bra av att hoppa av ekorrhjulet och byta spår. Medan för andra räcker det med att se över hur de fungerar på jobbet och privat, och fundera över hur de vill leva sina liv."
"Många människor är så fångade i jakten på att skaffa ännu mer att de inte skapar utrymme för något annat i livet"
Jag tror att den som funderar över dessa frågor kan hitta sina egna guldkorn i boken. Det är ingen av dem som beskrivs, som påstår att de hittat den "rätta" vägen som alla borde följa, bara att de hittat sin egen väg som gör att de själva mår bättre och är nöjda med sina val.
En förändring av livssituationen , behöver ju inte innebära att man förändrar allt över en natt, det kan ju vara en liten förändring som gör att man mår bättre och orkar mer. Jag skulle önskat att jag varit mer uppmärksam på detta tidigare i mitt liv!
28 september 2013
Halvsanningar och lögner om sjuka och andra
Det finns mycket av dold agenda inom det som rapporteras i media! Den senaste veckan har det stormat kring Hanne Kjöller, ledarskribent på DN och nyligen utkommen med en bok, som helt klart verkar ha en egen agenda i sitt arbete som journalist.
I veckan visade Aftonbladet Kultur några exempel på den typ av journalistik hon står för i artikeln: Halvsanningar och lögner på DN:s ledarsida. Gellert Tamas skriver så här om det ämne som ligger mig varmast om hjärtat, attacken på de sjuka:
Gellert Tamas tar också upp exempel som gäller de apatiska flyktingbarnen, där han har egna erfarenheter av Kjöllers sätt att arbeta. Artikeln innehåller fler exempel, men detta tycker jag säger allt:
Nu skulle det ju kunna vara så att Gellert har ett personligt horn i sidan till Kjöller, men jag tror inte det. Jag läst hans bok De apatiska- om makt, myter och manipulation och sett vilken gedigen research och faktakoll han gjort där. Det handlar nog mer om en rättmätig upprördhet över hur en journalist kan använda sin makt till att förvanska sanningen och förminska människors lidande.
När jag googlade efter adressen till boken, så hittade jag också en hemsida för De apatiska. Trevligt fynd! Har du inte läst boken, så har du en intressant upplevelse framför dig- den visar på ett tydligt sätt hur olika krafter kan samverka för att få verkligheten att se ut som något helt annat än den är.
Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn har varit utsatt för stark debatt under veckan, på grund av alla faktafel. Lite konstigt i en bok som är kritisk till andra journalisters sätt att skriva halvsanningar som de vinklar som de vill. Kanske Hanne Kjöller kastat en sten för mycket i sitt glashus?
Så här skriver Geller om en av felaktigheterna:
Jag tycker att det är bra att Hanne Kjöller äntligen fått mothugg- även om det inte skedde förrän hon gav sig på dem som har samma makt som hon själv.
I ett demokratiskt samhälle har media och dess journalister en av de viktigaste rollerna: Att kritiskt granska makten! Om man då använder den makten, till att istället ge sig på de medborgare som behöver mest stöd för att alls höras- då borde man väl ha förverkligat sin rätt att kallas sig journalist?!?
Just för journalisterna har den viktiga, granskande rollen i samhället- så blir ju protesterna och upprördheten desto större när journalister fängslas, som Johan& Martin, Isaak Dawit för att ta några näraliggande exempel. Då protesterar hela den demokratiska världen. Med rätta! Men vem granskar för övrigt att journalister har ett rent samvete och ärlig redovisar verkligheten som den ser ut?
Fler länkar för den som vill läsa mer om veckans journalistkrig:
Sveriges radio: Öppet brev till Dorotea Blomberg och Hanne Kjöller
Reporter Daniel Velasco om dokumentären ”Den fastspända flickan” (pdf)
Mari Forssblad till Hanne Kjöller (pdf)
Ulla Svensson till Hanne Kjöller (pdf)
Resumé: Hanne Kjöller i öppen strid med Janne Josefsson
Resumé: Debatt till angrepp mot Hanne Kjöller
Aftonbladet: Ny kritik mot Hanne Kjöller
G-P: Hanne Kjöller anklagas för fler faktafel
G-P: Het debatt med Kjöller på Bokmässan
G-P: Kjöller-gate
I veckan visade Aftonbladet Kultur några exempel på den typ av journalistik hon står för i artikeln: Halvsanningar och lögner på DN:s ledarsida. Gellert Tamas skriver så här om det ämne som ligger mig varmast om hjärtat, attacken på de sjuka:
"Björn Johnson, filosofie doktor i statsvetenskap, har i sin bok Kampen om sjukfrånvaron beskrivit hur Kjöller spelade en huvudroll i att etablera bilden att den stora ökningen av antalet sjukskrivningsdagar i början av 2000-talet berodde på nytillströmning, överutnyttjande och missbruk, när tillgänglig forskning pekar på att det snarare handlade om att de som redan var sjukskrivna inte lyckades, eller gavs möjlighet, att ta sig ur bidragssystemet och återgå i arbete."
Gellert Tamas tar också upp exempel som gäller de apatiska flyktingbarnen, där han har egna erfarenheter av Kjöllers sätt att arbeta. Artikeln innehåller fler exempel, men detta tycker jag säger allt:
"Kjöller hade medvetet förfalskat ett citat till sin motsats, och sedan baserat en hel artikel på det av henne påhittade citatet. Och arbetssättet var ingen engångsföreteelse. När jag hösten 2009 följde upp avslöjandena i boken De apatiska gick Kjöller återigen till angrepp, återigen med citat som inte existerade."
Nu skulle det ju kunna vara så att Gellert har ett personligt horn i sidan till Kjöller, men jag tror inte det. Jag läst hans bok De apatiska- om makt, myter och manipulation och sett vilken gedigen research och faktakoll han gjort där. Det handlar nog mer om en rättmätig upprördhet över hur en journalist kan använda sin makt till att förvanska sanningen och förminska människors lidande.
När jag googlade efter adressen till boken, så hittade jag också en hemsida för De apatiska. Trevligt fynd! Har du inte läst boken, så har du en intressant upplevelse framför dig- den visar på ett tydligt sätt hur olika krafter kan samverka för att få verkligheten att se ut som något helt annat än den är.
Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn har varit utsatt för stark debatt under veckan, på grund av alla faktafel. Lite konstigt i en bok som är kritisk till andra journalisters sätt att skriva halvsanningar som de vinklar som de vill. Kanske Hanne Kjöller kastat en sten för mycket i sitt glashus?
Så här skriver Geller om en av felaktigheterna:
Den senaste i den allt längre och sorgligare raden av Kjöllers grova faktafel avslöjades i förra veckan. I sin mediekritiska bok En halv sanning är också en lögn påstår Kjöller att den svårt cancersjuke krögaren Exxx Vxxxxxxx, som inte beviljades sjukpenning i ett uppmärksammat fall, äger en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Tvåbarnsfamiljen, som Kjöller kallar Wallerstedt, hade ”gjort drygt 2,5 miljoner i vinst om de sålde lägenheten och flyttade till något mindre”, skriver Kjöller. Problemet är bara att Videgård bor - i en hyresrätt.Kjöller vill sätta dit dem som har det sämst är rubriken på en krönika skriven av Natalia Kazmierska i Aftonbladet idag:
"”Det gnager i mig”. Så beskrev Hanne Kjöller under en debatt på Bokmässan i Göteborg i går känslan hon får när hon stöter på en nyhetshistoria som hon inte tror ger hela bilden.
Den där gnagande känslan.
Den får Hanne Kjöller när hon läser artiklar om sjukskrivna människor som rasar ner genom trygghetssystemen."
"För det är specifikt berättelserna om apatiska barn, människor i maktlöshet, som verkar väcka misstanke och irritation hos DN-Hanne. Jag skulle ha kallat dem för socialreportage - om inte det ordet blivit så nedsmutsat. En gång var det en fin form av journalistik, kanske den finaste av dem alla. Berättelser från samhällets botten, om den sociala jävligheten och människorna som levde i den. I dag ses de som patetiska ”snyfthistorier”.
Och Kjöller försöker tvärtom sätta dit dem som har det allra värst."
"”Mamma snyftar i tv” twittrade nyligen den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson hånfullt."
"Folk som snyftar och har sig. ”Offerkoftorna”. Historierna som ”gnager” DN-medarbetarna på ett jobbigt sätt.Jag har i många år undrat över vilka krafter det är som manipulerar sanningen för att få oss sjuka och arbetsoförmögna att anses som fuskare, parasiter och ovilliga till arbete. Nu har jag fått namnet på en av dem och jag kan bara vämjas åt den människosyn som avslöjas när man använder sin makt för att misstänkliggöra dem som har minst chans att slå tillbaka.
Det finns åtskilliga sätt att avfärda det förhatliga socialreportaget, eftersom det visar det som många inte vill se."
Jag tycker att det är bra att Hanne Kjöller äntligen fått mothugg- även om det inte skedde förrän hon gav sig på dem som har samma makt som hon själv.
I ett demokratiskt samhälle har media och dess journalister en av de viktigaste rollerna: Att kritiskt granska makten! Om man då använder den makten, till att istället ge sig på de medborgare som behöver mest stöd för att alls höras- då borde man väl ha förverkligat sin rätt att kallas sig journalist?!?
Just för journalisterna har den viktiga, granskande rollen i samhället- så blir ju protesterna och upprördheten desto större när journalister fängslas, som Johan& Martin, Isaak Dawit för att ta några näraliggande exempel. Då protesterar hela den demokratiska världen. Med rätta! Men vem granskar för övrigt att journalister har ett rent samvete och ärlig redovisar verkligheten som den ser ut?
Fler länkar för den som vill läsa mer om veckans journalistkrig:
Sveriges radio: Öppet brev till Dorotea Blomberg och Hanne Kjöller
Reporter Daniel Velasco om dokumentären ”Den fastspända flickan” (pdf)
Mari Forssblad till Hanne Kjöller (pdf)
Ulla Svensson till Hanne Kjöller (pdf)
Resumé: Hanne Kjöller i öppen strid med Janne Josefsson
Resumé: Debatt till angrepp mot Hanne Kjöller
Aftonbladet: Ny kritik mot Hanne Kjöller
G-P: Hanne Kjöller anklagas för fler faktafel
G-P: Het debatt med Kjöller på Bokmässan
G-P: Kjöller-gate
7 augusti 2013
Boktips: Utsatt av Markus Lutteman
Detta är ju inte tänkt att vara en bokblogg, men nu har jag ju läst ytterligare en bok jag bara måste dela med mig av....
Bokus hade pocketrea med böcker för 25 kr/st. Hur skall en läslus kunna motstå???? Där fick jag med en bok jag annars hade missat och som jag är jätteglad att jag nu läst:
Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan av Markus Lutteman. Boken handlar om Ester Janssons liv och följer henne från barnhemmet i Etiopien till livet i adoptivfamiljen, skoltidens mobbning, rasism och övergreppen hon utsätts för av familjens fosterbarn, hennes vuxenliv fram till 35-årsåldern- då hon äntligen får kontakt med sin biologiska mamma igen.
Detta kunde varit en ganska vanlig uppväxtskildring, men Markus Lutteman har gjort en ordentlig research genom läsning av mängder av rapporter, böcker, tidningsartiklar, adoptionshandlingar och Esters sjukjournaler. Han har också intervjuat adoptivföräldrarna, den biologiska mamman, personer inblandade i adoptionsprocessen, ett par av fosterbarnen, hennes läkare, en socialarbetare och andra runt omkring. Till varje kapitel finns en beskrivning av varifrån han fått uppgifterna, från vilken intervju, tidningsartikel, bok el dyl. Ett mycket ambitiöst projekt!
Boken följer många trådar:
Vi får följa det drygt 30-åriga kriget mellan Eritrea och Etiopien, arvet som européerna lämnade efter sig där, FN:s flathet och stormakternas inblandning i ett för dem strategiskt krig. Mycket intressant och ny kunskap för mig!
Här finns också en hel del om synen på adoptioner genom tiderna. Hur barn kan bli en handelsvara och hur tillgång och efterfrågan följer varandra. Intressant läsning!
Synen på fosterbarn och familjehem har också förändrats över tid och det känns skönt att 70-talets ideala familjehem inte längre är det optimala. Särskilt efter att ha läst den här boken!
Vi får också följa ett av familjens fosterbarn från födseln till nutid och även en del om de andra barn som placerades i den dysfunktionella miljön.
Esters nya familj var pingstvänner och därför får vi även veta en hel del om den rörelsen.
Trots att Ester verkligen försökte leva upp till föräldrarnas krav så dög hon aldrig och hon får hela livet höra att hon kräver så mycket uppmärksamhet. Trots många problem överlever hon och försöker göra det bästa av situationen.
Som vuxen har hon mycket kontakt med sjukvården, men får lite hjälp. Delvis för att hon inte vågar berätta vad hon varit med om och när hon sedan vågar börja ta emot annan hjälp än mediciner så blir hon kränkt på nytt.
Man skulle kunna tro att boken var både tung, tråkig och rörig, men så är det inte. Den är i högsta grad läsvärd och jag tror inte att någon kan läsa den utan att beröras djupt!
Bokus hade pocketrea med böcker för 25 kr/st. Hur skall en läslus kunna motstå???? Där fick jag med en bok jag annars hade missat och som jag är jätteglad att jag nu läst:
Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan av Markus Lutteman. Boken handlar om Ester Janssons liv och följer henne från barnhemmet i Etiopien till livet i adoptivfamiljen, skoltidens mobbning, rasism och övergreppen hon utsätts för av familjens fosterbarn, hennes vuxenliv fram till 35-årsåldern- då hon äntligen får kontakt med sin biologiska mamma igen.
Detta kunde varit en ganska vanlig uppväxtskildring, men Markus Lutteman har gjort en ordentlig research genom läsning av mängder av rapporter, böcker, tidningsartiklar, adoptionshandlingar och Esters sjukjournaler. Han har också intervjuat adoptivföräldrarna, den biologiska mamman, personer inblandade i adoptionsprocessen, ett par av fosterbarnen, hennes läkare, en socialarbetare och andra runt omkring. Till varje kapitel finns en beskrivning av varifrån han fått uppgifterna, från vilken intervju, tidningsartikel, bok el dyl. Ett mycket ambitiöst projekt!
Boken följer många trådar:
Vi får följa det drygt 30-åriga kriget mellan Eritrea och Etiopien, arvet som européerna lämnade efter sig där, FN:s flathet och stormakternas inblandning i ett för dem strategiskt krig. Mycket intressant och ny kunskap för mig!
Här finns också en hel del om synen på adoptioner genom tiderna. Hur barn kan bli en handelsvara och hur tillgång och efterfrågan följer varandra. Intressant läsning!
Synen på fosterbarn och familjehem har också förändrats över tid och det känns skönt att 70-talets ideala familjehem inte längre är det optimala. Särskilt efter att ha läst den här boken!
Vi får också följa ett av familjens fosterbarn från födseln till nutid och även en del om de andra barn som placerades i den dysfunktionella miljön.
Esters nya familj var pingstvänner och därför får vi även veta en hel del om den rörelsen.
Trots att Ester verkligen försökte leva upp till föräldrarnas krav så dög hon aldrig och hon får hela livet höra att hon kräver så mycket uppmärksamhet. Trots många problem överlever hon och försöker göra det bästa av situationen.
Som vuxen har hon mycket kontakt med sjukvården, men får lite hjälp. Delvis för att hon inte vågar berätta vad hon varit med om och när hon sedan vågar börja ta emot annan hjälp än mediciner så blir hon kränkt på nytt.
Man skulle kunna tro att boken var både tung, tråkig och rörig, men så är det inte. Den är i högsta grad läsvärd och jag tror inte att någon kan läsa den utan att beröras djupt!
29 juli 2013
Tystnad saknas!
Oj, vad jag har läst mycket de senaste veckorna! En förkylning och därefter förvärrade problem med astman har gjort att jag inte har orkat så mycket, men när febern väl gav med sig så orkade jag läsa! Många böcker har det blivit- och jag som knappt hinner igenom morgontidningen i vanliga fall...
Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!
Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.
Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:
När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!
Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.
Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!
Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.
Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?
Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?
Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?
Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.
Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!
I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?
Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!
Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!
Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.
Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:
När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!
Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.
Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!
Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.
Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?
Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?
Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?
Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.
Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!
I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?
Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!
22 juli 2013
2 år med Armour Thyroid!
Idag är det 2 år sedan jag hade förmånen att få ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det borde inte kännas som någon förmån att man får en medicin som fungerar mot den sjukdom man har, oavsett sjukdom- men det gör det eftersom det är så många som blir utan!!!
Tyvärr solkas denna dag av att det också är två år sedan massakern på Utöya, men för min persoliga del så är det ändå en dag att fira.
Min läkare ordinerade mig att börja med 1 tablett om 60 mg AT (naturligt sköldkörtelhormon från gris, innehållande T1, T2, T3, T4 och calcitonin) och samtidigt sluta helt med Levaxinet (syntetiskt T4) och Liothyroninet (syntetiskt T3), vilket visade sig vara ett misstag då dosen var alldeles för låg för mig. Efter några dagar av väldigt bra mående (medans det fanns rester i blodet av den lagrade medicinen) så sjönk jag djupt! Kom upp igen framåt november då dosen nått upp till 3 tabletter per dag, vilket jag sedan legat kvar på.
Skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Liothyronin var enorm och innebar bl a att jag kunde börja arbeta igen- efter nästan 10 års sjukskrivning och flera misslyckade försök till arbetsträning. Största skillnaden var att jag plötsligt kunde använda hjärnan igen och att den "hjärndimma" jag levt med lättade och gjorde att jag kunde börja koncentrera mig, minnas, tänka, läsa bättre och framför allt- min återhämtningsförmåga förbättrades radikalt! Från att behöva veckor eller månader till att återhämta mig från tex ett butiksbesök eller ett samtal med vänner, så kunde det räcka med en natt eller ett dygn av vila för att jag skulle orka ta in omvärlden igen! Livskvalitet!!!!
Trots detta var det lång väg kvar till ett mer "normalt" liv och jag fick kämpa för att klara av att jobba mina 10 timmar/ vecka. Min förhoppning var att jag skulle få ytterligare en dramatisk förbättring av den nya medicinen, men tyvärr var effekten inte lika stor som när Liothyroninet tillkom, antagligen eftersom kroppen nu äntligen hade tillgång till det T3 den så länge saknat. Största förbättringen genom AT blev istället att jag äntligen kunde sluta sova middag! Jag hade sovit 10-12 timmar på natten och exakt 2 timmars djupsömn varje eftermiddag/ kväll. På lite olika tider beroende på tillstånd, men ingenting jag någonsin kunde hoppa över. Dessutom tog det ett par timmar för mig att "vakna till" på morgonen och någon timme efter sömnen på eftermiddagen. Så det var inte många vakna timmar på ett dygn och när jag var klar med morgonbestyren så var det nästan dags att sova middag och sen blev jag inte riktigt pigg mer den dagen, särskilt inte vintertid då det redan var mörkt när jag vaknade igen.
Liothyroninet hade gjort att jag var piggare de stunder jag var vaken, men Armour Thyroiden gjorde att jag kunde minska mitt sömnbehov, vilket är guld värt och har gett mig ytterligare lite "normalt" liv tillbaka. För den som vill veta mer så har jag skrivit om detta i tidigare blogginlägg allteftersom, även om jag alls inte skrivit så mycket som jag skulle ha velat om ämnet.
Två andra som berättat om sin väg från sjukdom, är Anna Nederdal och "Gunnel":
Gunnel har berättat om sitt liv före och efter Armour Thyroid på hypotyreos.info: Gunnels NDT-dagbok: 30 månader med NDT- efter 20 år med Levaxin. (pdf-fil) Länk till pdf-filen och frågor och svar av Gunnel finns här.
Anna har just gett ut en bok om sin hypotyreos: Hashimoto och hon berättade om sjukdomen och boken och lite annat i ett radioprogram i fredags: Anna är en av dem som förlorade sitt liv. Boken går att beställa från Anna själv, också via hypotyreos.info, som är ett seriöst forum för dessa frågor. Så även om jag inte läst boken själv så kan jag nog våga rekommendera den!
Tyvärr solkas denna dag av att det också är två år sedan massakern på Utöya, men för min persoliga del så är det ändå en dag att fira.
Min läkare ordinerade mig att börja med 1 tablett om 60 mg AT (naturligt sköldkörtelhormon från gris, innehållande T1, T2, T3, T4 och calcitonin) och samtidigt sluta helt med Levaxinet (syntetiskt T4) och Liothyroninet (syntetiskt T3), vilket visade sig vara ett misstag då dosen var alldeles för låg för mig. Efter några dagar av väldigt bra mående (medans det fanns rester i blodet av den lagrade medicinen) så sjönk jag djupt! Kom upp igen framåt november då dosen nått upp till 3 tabletter per dag, vilket jag sedan legat kvar på.
Skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Liothyronin var enorm och innebar bl a att jag kunde börja arbeta igen- efter nästan 10 års sjukskrivning och flera misslyckade försök till arbetsträning. Största skillnaden var att jag plötsligt kunde använda hjärnan igen och att den "hjärndimma" jag levt med lättade och gjorde att jag kunde börja koncentrera mig, minnas, tänka, läsa bättre och framför allt- min återhämtningsförmåga förbättrades radikalt! Från att behöva veckor eller månader till att återhämta mig från tex ett butiksbesök eller ett samtal med vänner, så kunde det räcka med en natt eller ett dygn av vila för att jag skulle orka ta in omvärlden igen! Livskvalitet!!!!
Trots detta var det lång väg kvar till ett mer "normalt" liv och jag fick kämpa för att klara av att jobba mina 10 timmar/ vecka. Min förhoppning var att jag skulle få ytterligare en dramatisk förbättring av den nya medicinen, men tyvärr var effekten inte lika stor som när Liothyroninet tillkom, antagligen eftersom kroppen nu äntligen hade tillgång till det T3 den så länge saknat. Största förbättringen genom AT blev istället att jag äntligen kunde sluta sova middag! Jag hade sovit 10-12 timmar på natten och exakt 2 timmars djupsömn varje eftermiddag/ kväll. På lite olika tider beroende på tillstånd, men ingenting jag någonsin kunde hoppa över. Dessutom tog det ett par timmar för mig att "vakna till" på morgonen och någon timme efter sömnen på eftermiddagen. Så det var inte många vakna timmar på ett dygn och när jag var klar med morgonbestyren så var det nästan dags att sova middag och sen blev jag inte riktigt pigg mer den dagen, särskilt inte vintertid då det redan var mörkt när jag vaknade igen.
Liothyroninet hade gjort att jag var piggare de stunder jag var vaken, men Armour Thyroiden gjorde att jag kunde minska mitt sömnbehov, vilket är guld värt och har gett mig ytterligare lite "normalt" liv tillbaka. För den som vill veta mer så har jag skrivit om detta i tidigare blogginlägg allteftersom, även om jag alls inte skrivit så mycket som jag skulle ha velat om ämnet.
Två andra som berättat om sin väg från sjukdom, är Anna Nederdal och "Gunnel":
Gunnel har berättat om sitt liv före och efter Armour Thyroid på hypotyreos.info: Gunnels NDT-dagbok: 30 månader med NDT- efter 20 år med Levaxin. (pdf-fil) Länk till pdf-filen och frågor och svar av Gunnel finns här.
Anna har just gett ut en bok om sin hypotyreos: Hashimoto och hon berättade om sjukdomen och boken och lite annat i ett radioprogram i fredags: Anna är en av dem som förlorade sitt liv. Boken går att beställa från Anna själv, också via hypotyreos.info, som är ett seriöst forum för dessa frågor. Så även om jag inte läst boken själv så kan jag nog våga rekommendera den!
18 juli 2013
Barnen som ingen vill ha
När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
Visst är det väl så? Eller?
Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.
Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???
Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?
Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!
Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!
Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."
Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."
Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.
Så här beskriver Adlibris boken:
"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"
Det enklaste är nog att fortsätta blunda!
Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...
Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!
För vi har ju det samhälle vi förtjänar!
Visst är det väl så? Eller?
Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.
Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???
Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?
Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!
Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!
Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."
Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."
Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.
Så här beskriver Adlibris boken:
"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"
Det enklaste är nog att fortsätta blunda!
Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...
Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!
För vi har ju det samhälle vi förtjänar!
4 juli 2013
Sommarläsning
Två pocket för 79 kr har både Coop och Ica erbjudit nu under försommaren. Vem kan säga nej till ett par pocketböcker som sommarläsning?
Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.
På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så! Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:
Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!
Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!
Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till. Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:
Kommentarer överflödiga!
Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!
Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.
På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så! Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:
"Det var inte meningen att det skulle bli så här. Man jobbar och amorterar och betalar skatt och gör rätt för sig. Man gifter sig. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt, var det inte det de kom överens om kanske? Det minns väl Ove tydligt att det var. Och det var ju inte meningen att hon skulle dö först då. Det var väl för i helvete underförstått att det var h-a-n-s död de pratade om. Var det inte det kanske?"
Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!
Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!
Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till. Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:
"Just den här skriften från 1903 riktar sig till en förmodat manlig läsare och visar i ett kapitel ett överslag över vad en hönsflock på 50 höns kan ge i inkomster för ett år. En god biförtjänst "genom ett angenämt och alls icke ansträngande arbete, vilket för öfrigt till största delen både kan och kommer att utföras af din hustru..."".
Kommentarer överflödiga!
Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!
11 januari 2012
Man vill bli älskad....
I går låg det en bok framme på jobbet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den när jag tog paus. Fem gånger mer kärlek heter den och tar upp det faktum att det man ger uppmärksamhet förstärks.
Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!
Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!
I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:
Så sant!
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!
Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!
Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!
Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...
Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!
Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!
I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!
Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!
Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!
Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...
3 juli 2011
Naturkraft
Tidigare i mitt liv läste jag allt jag kom över och var ofta på biblioteket, där jag oftast lånade med mig en hel hög med böcker hem. Böcker som jag sedan läste och lämnade tillbaka i god tid innan lånetiden gick ut.
När jag var på biblioteket senast, så lånade jag två böcker och en ljudbok. Därefter har jag lånat om dem två gånger och nu måste jag snart lämna dem ifrån mig på allvar. Trots att jag inte är klar med dem på långa vägar!
Det jag egentligen tänkte berätta, är att jag blivit djupt tagen av den bok jag håller på att läsa. Boken är Naturkraft av Åsa och Mats Ottoson. Om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter.
Den bekräftar många av de tankar omkring naturen, läkning och rehabilitering som jag kommit fram till under mina år med begränsad förmåga. Till exempel har jag hela tiden känt att det är i trädgården jag mår bra och det är där jag kommer att bli frisk.
Det jag vill förmedla här finns i kapitlet I naturens vård där jag läste om Lägereldar istället för adrenalinkickar: Håkan Eliasson jobbade med att skapa adrenalinkickar genom till exempel forsränning och klättring, när han en dag insåg att människorna han mötte inte behövde mer, utan snarare mindre, adrenalin. Nu arbetar han istället med naturvistelse som läkning och terapi för patienter med bland annat utmattningsdepression.
Där berättas även om Vildmarksbyn Eden, som byggts upp av Lennart Svahn, som terapi för honom själv när han tog helt slut. Där finns små timmerstugor, utspridda i naturen. De är enkelt inredda med sovbritsar och liggunderlag, ett bord och en kamin. Det finns också ett samlingshus med elstad i mitten och utanför finns en samlingsplats med grillar och rejäla bänkar av kluvna stockar.
Han skapade ett rehabiliteringsprogram med tiden som medicin och naturen som kraftkälla, utifrån tanken att andra skall få tillgång till det som hjälpte honom själv.
Boken handlar också om att ta in naturen i sjukrummet, när man inte själv kan ta sig ut till den, om att umgås med en sten när det är det enda man klarar och mycket, mycket annat. En mycket intressant bok, som jag varmt kan rekommendera- och då har jag ändå halva boken kvar!
Ett citat jag vill vidareförmedla: " ... en människa i kris behöver en omgivning som är stabil, en omgivning med grundläggande och enkla relationer. Komplicerade relationer, som de man har med andra människor, är för svåra att klara för en person som mår mycket dåligt. Stenar och vatten däremot ställer inga krav och är därför lättare att umgås med."
För den som är intresserad av att köpa boken så finns den både hos Adlibris (nu 159 kr) och Bokus (nu 162 kr).
När jag var på biblioteket senast, så lånade jag två böcker och en ljudbok. Därefter har jag lånat om dem två gånger och nu måste jag snart lämna dem ifrån mig på allvar. Trots att jag inte är klar med dem på långa vägar!
Det jag egentligen tänkte berätta, är att jag blivit djupt tagen av den bok jag håller på att läsa. Boken är Naturkraft av Åsa och Mats Ottoson. Om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter.
Den bekräftar många av de tankar omkring naturen, läkning och rehabilitering som jag kommit fram till under mina år med begränsad förmåga. Till exempel har jag hela tiden känt att det är i trädgården jag mår bra och det är där jag kommer att bli frisk.
Det jag vill förmedla här finns i kapitlet I naturens vård där jag läste om Lägereldar istället för adrenalinkickar: Håkan Eliasson jobbade med att skapa adrenalinkickar genom till exempel forsränning och klättring, när han en dag insåg att människorna han mötte inte behövde mer, utan snarare mindre, adrenalin. Nu arbetar han istället med naturvistelse som läkning och terapi för patienter med bland annat utmattningsdepression.
Där berättas även om Vildmarksbyn Eden, som byggts upp av Lennart Svahn, som terapi för honom själv när han tog helt slut. Där finns små timmerstugor, utspridda i naturen. De är enkelt inredda med sovbritsar och liggunderlag, ett bord och en kamin. Det finns också ett samlingshus med elstad i mitten och utanför finns en samlingsplats med grillar och rejäla bänkar av kluvna stockar.
Han skapade ett rehabiliteringsprogram med tiden som medicin och naturen som kraftkälla, utifrån tanken att andra skall få tillgång till det som hjälpte honom själv.
Boken handlar också om att ta in naturen i sjukrummet, när man inte själv kan ta sig ut till den, om att umgås med en sten när det är det enda man klarar och mycket, mycket annat. En mycket intressant bok, som jag varmt kan rekommendera- och då har jag ändå halva boken kvar!
Ett citat jag vill vidareförmedla: " ... en människa i kris behöver en omgivning som är stabil, en omgivning med grundläggande och enkla relationer. Komplicerade relationer, som de man har med andra människor, är för svåra att klara för en person som mår mycket dåligt. Stenar och vatten däremot ställer inga krav och är därför lättare att umgås med."
För den som är intresserad av att köpa boken så finns den både hos Adlibris (nu 159 kr) och Bokus (nu 162 kr).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)