Bidragsfusk

Enligt TT så har drygt 400 personer blivit polisanmälda för bidragsbrott, av Försäkringskassan, hittills i år och drygt 20% fler har tvingats betala tillbaka pengar de inte skulle ha fått mot antalet förra året.

Det tycker jag är rätt väg att gå! De som parasiterar på våra socialförsäkringssystem skall sättas dit! Hårt, tycker jag! För det är ju med fusket som förevändning man försämrat villkoren inom tex sjukförsäkringen- vilket drabbat sjuka och arbetsoförmögna hårt! Istället borde det väl varit fuskarna som satts dit från början!?? Alla kan bli beroende av att våra trygghetssystem fungerar- förr eller senare- så det är viktigt att de inte utnyttjas på ett sätt som gör ytterligare nedmontering försvarbar. Tycker jag!

Försäkringskassan har tydligen gjort 6 000 kontrollutredningar i år, i syfte att hitta dem som inte borde ha fått ersättning.

- "Det kan vara att vi via arbetsplatsbesök ser att man arbetar, och det kan handla om andra uppgifter, till exempel att man har varit aktiv inom en idrott fast det inte är möjligt med den funktionsnedsättning man beskrivit", säger enhetschefen för kontrollfrågor till TT.

Usch och fy till dem som skor sig på andras bekostnad!

Ilska över lurendrejare och bedrägeriförsök!

Jag blir så arg på alla dessa lurendrejare! I dag har jag redan, nu på morgonen, fått tre mail om att mitt Telia-konto är låst:

"Hej
Ditt konto är låst!
Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.
Denna åtgärd är obligatoriskt för alla våra kunder.
Senaste uppdatering dag: 03/10/2014
Klicka här och uppdatera dina uppgifter i dag!

© Telia 556430-0142"

Detta är ju bara ett i raden av alla exempel på mail som vill få mig att ge ifrån mig olika uppgifter om mig själv och säkerligen också mina kontouppgifter- vilket väl är själva vitsen, antar jag. Eftersom jag aldrig klickar på dessa länkar så vet jag ju inte exakt, men det gör mig inte mindre arg och upprörd eftersom det så tydligt är de personer som är lite svagare och mer utsatta i vårt samhälle, som är målgruppen för dessa bedrägerier!

Jag tycker också att det verkar som om dessa bedrägeriförsök blir alltmer utstuderade och att de tyvärr utvecklas mot att bli allt svårare att se igenom, särskilt som språket blir bättre allteftersom översättningsverktygen utvecklas.

Metoden utvecklas väl också över tid och jag har fått mail som varit mer hotfulla i tonen, bland annat i ett (fast många av samma)  som berättar att om jag inte anger den information som efterfrågas så kommer jag (!) att bli anmäld för bedrägeriförsök. Jag kan förstå att man kan gå på detta om man är i en utsatt situation, tex genom hög ålder, ensamhet, sjukdom eller handikapp.

Det finns också företag som startats med intentionen att lura på äldre människor dyra abonnemang som de aldrig frågat efter, men som det kan vara svårt att ta sig ur. Det fanns ju också ett företag som specialiserade sig på den grupp äldre som står som ägare till en näringsfastighet, tex lite skog. Företaget ansåg att dessa därför var företagare och inte privatpersoner och därmed inte skulle omfattas av den ångerrätt som är lagstadgad för konsumenter! Trots att de abonnemang de tvingats in i var deras privata och att de inte drev någon verksamhet.

Usch och fy!!!!

Jag tycker inte att ni kan anses vara fullvärdiga människor i vårt samhälle! Jag förstår inte hur ni överhuvudtaget kan leva med er själva?!? Har ni aldrig mött vänlighet, medkänsla, omtanke eller respekt under era tidigare liv? Eller hur kan ni rättfärdiga att den ekonomiska vinningen kommer före respekten för era medmänniskor? Det kunde varit din mormor eller farfar som blivit drabbad och kränkt och därmed förlorat en del av sin självkänsla- skulle det vara värt det?

Jag anser att det borde vara mycket höga straff för den här typen av brott och att det borde läggas ner stora resurser på att stävja detta! Man kan ju börja med dem som opererar inom landet, men det borde väl också vara möjligt att komma åt dem som finns inom EU, kan jag tycka. Det borde kosta att ge sig på de svagaste i ett samhälle!!!

Detta är min bestämda åsikt!

Utsatthet

Jag tycker ibland att jag och min man lever i en utsatt situation. Jag har varit sjuk i många år, var utförsäkrad i dryga 3 år och har därför en mycket låg sjukersättning. Och företaget där min man arbetade, gick i konkurs på sensommaren, så sedan dess har han inte haft någon inkomst alls. Han har ansökt om a-kassa- men ännu inga pengar....

Men när jag lyfter blicken lite högre, så förstår jag, att jag inte alls vet vad utsatthet handlar om!

I förra veckan började andra säsongen av Nybyggarna, ett program där "Arga snickaren" tillsammans med kollektivet Basta hjälper hemlösa människor att bygga sig ett hem. Under bygget stärks självkänslan och gemenskap skapas samtidigt som den som varit hemlös får skapa sitt eget hem, där det är tryggt och tillhörigheterna kan förvaras.

Jag är tveksam till alla dessa programidéer som går ut på att exploatera utsatta människor, men jag tycker inte att detta är ett sådant program och jag tror att det, åtminstone från Arga snickarens håll, finns en genuin vilja att hjälpa människor till förändring. Även om jag kanske är lite blåögd, för programmet hade ju inte sänts på en kommersiell kanal om det inte fanns pengar att tjäna på det. Men ändå, det är hoppfullt att se att man med ganska små medel kan påverka och förändra livet för åtminstone någon medmänniska! Mer sånt!

Kvar från förra säsongen (som jag inte såg) är 3 av 7 deltagare, men ytterligare en verkar vara på väg tillbaka. 3-4 personer av sju möjliga som fått kraft, hjälp och stöttning att förändra sitt liv i positiv riktning! Inte dåligt för ett tv-program!

Första programmet handlade om Maria som levt som hemlös i sju år och varit omhändertagen av samhället sedan 11 års ålder. Som liten skickades hon till ett sommarhem där sonen förgreps sig sexuellt på henne. Som elvaåring hamnade hon i ett familjehem där hon blev utfrusen och inte räknades till familjen, denna lilla elvaåring fick bo i pannrummet och hålla sig undan när det kom gäster. Som tonåring bodde  hon i ett annat fosterhem där mannen i familjen gick in för att knäcka henne och bland annat spände fast henne med spännremmar och spottade på henne!

Det fantastiska är ju att Maria verkar vara en så stark och tuff kvinna- trots alla allvarligt menade försök att knäcka hennes självkänsla och skapa självförakt! Och detta i den omsorg som samhället beställer och betalar för med våra gemensamma resurser, i en verksamhet som skall vara för barnets bästa! Fy för dem som försöker sko sig på utsatta barn i vårt samhälle!

Tyvärr så är ju detta inga enstaka misstag: Vanvårdsutredningen visar ju hur vanligt och satt i system, detta har varit. Väldigt många barn har haft det fruktansvärt under sin barndom  i samhällets "vård", både på barnhem och i fosterhem. Nu visar det sig dessutom att många av de barn som kränktes genom samhällets försorg- inte kommer att få den ersättning som utlovats till dem som farit illa. Beviskraven är helt enkelt för höga! För brott som begicks på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen! Och där barnen vid tillfället i många fall var småbarn!!!

Regeringen ville ju inte betala ut några pengar alls när utredningen väl var klar, de tyckte att det skulle räcka med en Upprättelseceremoni, som många av de drabbade inte ens orkade delta i. Oppositionen godtog dock inte detta och resultatet blev att man skulle ge ut skadestånd i alla fall. Är det därför beviskraven är så höga för att summan som betalas ut skall bli minimal?

Enligt en artikel i GP den 2013-12-18 så har 80 läkare, professorer, utredare, forskare och psykologer skrivit under och skickat ett protestbrev till Barn- och äldreminister Maria Larsson- men brevet försvann i hennes mailkorg!

Av de fall som är avgjorda, av Ersättningsnämnden, har 43% av de som gått igenom processen, väckt gamla minnen till liv och öppnat upp gamla trauman, fått avslag på ansökan! I Norge är samma siffra 22% och på Irland 7%, för samma sorts utredning. Beslutet kan inte överklagas och på varje avslag sparar staten in 250 000 kronor, sammanlagt sparar staten 800 miljoner om nivån ligger kvar på samma siffra för resten av fallen. Som vanligt: Bra för statsfinanserna, men ytterligare ett svårt svek mot redan svikna människor!

Som lagen är skriven så räcker det inte med att man har blivit vanvårdad, vanvården skall ha varit av "allvarlig art" och dessutom "skett i samband med vården". Om barnet misshandlats psykiskt, vistats i en otrygg miljö och negligerats så är det inte tillräckligt allvarligt. Och nu pratar vi alltså om barn och om den tid i livet som formar oss som människor!

Och om det är någon annan än personalen eller fosterhemsföräldrarna som stått för övergreppen, så får man inte heller ersättning! Anna berättar i en annan artikel om de övergrepp hon blivit nekad ersättning för. Trots att det alltid måste vara de vuxna som är ansvariga för vården, tillsynen och säkerheten för de barn de är satta att ansvara för. Det är ju varje förälders uppgift och då kan väl inte samhället ha ett mindre ansvar???

Jag anser att om ett barn har utsatts för övergrepp av ett annat foster- eller barnhemsbarn, en förälder till något annat barn på hemmet, en släkting till fosterföräldrarna eller vem det nu kan vara- så har de vuxna brustit i tillsyn! Särskilt om det handlar om återkommande övergrepp! Hur skulle det kunna vara på något annat vis???

Vissa har fått motiveringen att deras lidande inte kan ersättas eftersom de inte varit tvångsomhändertagna. Hur detta fungerade tidigare, det vet jag inte, men åtminstone under 1970-talet, då jag gick min barnskötarutbildning, så var det "allmänt känt" att de sociala myndigheterna ofta bara behövde hota med, att om föräldrarna inte gick med på ett frivilligt omhändertagande, så skulle barnet bli tvångsomhändertaget istället.

Sedan har vi alla dem som blivit vanvårdade/ misshandlade/ sexuellt utnyttjade efter 1980- de ingår inte alls, på lite luddiga grunder, men problemet är väl troligen att av de yngre årgångarna så är det kanske inte lika många som hunnit begå självmord, ta en överdos eller dö av alkoholrelaterade sjukdomar- så det skulle kanske bli alldeles för dyrt om man skulle omfatta deras lidande också!??

Thomas Kanger är en av de reportrar som satte igång debatten om barnhemsbarnens hemska erfarenheter av vården och nu har han också skrivit en bok : Stulen barndom: Vanvården på svenska barnhem. Jag har inte läst den än, men den ligger på min läslista.

Jag anser att ALLA barn har rätt till en bra barndom! Det skall inte spela någon roll vilka föräldrar man föds av eller vilka problem man har, barndomen går inte i repris och den är grundläggande för hela våra liv! Och när det gäller de barn som blivit svikna av oss- så tycker jag att det är självklart att de skall få allt det stöd som är möjligt för att de ändå skall kunna leva så goda liv som möjligt! Inklusive upprättelseersättning för dem som vanvårdats- som ett litet, och alldeles för sent, bevis på att samhället hade fel men nu vill göra rätt för sig!

För det där med att alla skulle ha samma chanser i livet- det är bara ett önsketänkande och en skönmålning av dem som haft goda förutsättningar!

Nu skall jag se på andra avsnittet av Nybyggarna och jag hoppas att jag åter kan få glädjas med någon som äntligen blir sedd och bekräftad och får stöd på sina egna villkor! Jag tror att medvetenheten behöver höjas om hur samhället verkligen ser ut- även i den del vi gärna tittar bort ifrån!

Att vara inhyst i en gammal kvinnas kropp...

Jag läste ett underbart kåseri av Pia L på Världens gång, i måndagens GP. Tyvärr finns det inte utlagt så att jag kan länka till det, men jag vill ändå förmedla en del av det hon formulerar omkring tidens gång:

"Jag är den jag alltid varit? Förutom att jag numera är inhyst i en gammal kvinnas kropp, en egendomlig upplevelse faktiskt, snudd på science fiction-artad. 

Nyss var håret rött, det är det inte längre, och så vidare, och så vidare, och fingrarna har kroknat av artros. Det ser jag varje dag, för händerna använder jag jämt.  

Resten av förvandlingen går att bortse från. Det är bara spegeln som påminner och framför den står jag sällan. 

Omgörningen av utsidan är total, och jag bor kvar innanför skalet."

Hon fortsätter:

"Antagligen är jag inte alls som jag alltid varit.

Jag småler oftare, lätt överseende, trots att jag vet att yngre personer inte kan hjälpa att de inte är tillräckligt gamla för att veta lika mycket som jag, som för övrigt glömt hälften av det jag visste.

Småleenden kan reta, men de kan också avväpna och signalera ofarlighet, vet gamla kvinnor. Eller mogna, många föredrar ordet mogen. Men jag menar att det är dags att fylla ordet gammal med något oerhört uppbyggligt."

Visst är det lätt att döma människor efter deras utsida och glömma att vi alla bär alla våra åldrar inom oss? Visst är det konstigt att vi, i vårt västerländska samhälle, hyllar ungdomen så till den milda grad, att åldrande nästan är något att skämmas för?

Är det inte underligt att de kroppsliga tecknen, på att vi levt ett långt och händelserikt liv, helst skall döljas till varje pris; opereras, botoxas eller smörjas bort- istället för att stolt visas upp!? Att en ungdomligt slät hud inte är något som får höra barn- och ungdomen till, utan blir ett ideal som gör att rynkor och bristningar är något att skämmas för- istället för att stolt visa upp?

Visst är det konstigt att vi inte bättre värdesätter den mognad, erfarenhet och kanske till och med visdom som kommer med stigande ålder? Att inte ungdomarna själva gör det, är väl inte så konstigt- de är ju centrum i sitt eget universum, men att alla vi andra som redan vandrat den vägen, tillåter oss att förminskas- det är väl konstigt?

Att det ses som normalt att man passerat bäst-före-datum i arbetslivet redan i medelåldern och att det inte ses som en merit att man har avverkat småbarnsåren och samlat på sig mängder av kunskap och erfarenhet som skulle kunna komma en arbetsgivare till godo- är inte det konstigt?

Och det konstigaste av allt: Hur kan vi med att behandla våra äldsta medborgare på det sätt vi idag gör? De människor som gått före oss och byggt upp vårat samhälle?
Kanske är det den bästa värdemätaren på ett samhälle- hur vi behandlar våra gamla?

Jag minns första gången jag hörde om ett rån mot någon med rullator- jag fattade nästan inte att det kunde vara sant! Hur kunde man ge sig på någon som är gammal och i underläge, någon som kunde varit ens egen morfar eller farmor och som borde visats respekt istället? Tyvärr är det ju inte längre ens särskilt ovanligt att man rånar personer som knappt kan ta sig fram, lurar sig in i deras bostäder där man stjäl från dem eller lurar på dem dyra telefonabonnemang utan att ens verka skämmas! Vet hut!!!

Det verkar inte ens vara något att skämmas över att man gör vinster på de allra äldstas bekostnad- att man drar in på maten, personalen och blöjorna- för egen vinnings skull! Jag säger bara: Usch!!!

Man tilltror dem inte heller kompetensen, att själva kunna bedöma när det är dags att flytta till ett äldreboende- trots att de där själva kommer att betala för både hyra, mat och omsorg! Det är en biståndsbedömare som antas kunna bedöma detta bättre- trots att man egentligen inte tror på någon anstormning av äldre till institutionerna, då man samtidigt säger att "de äldre vill bo hemma så länge som möjligt". Självklart vill de det, men när det inte längre känns som om det är möjligt- borde det då inte vara den äldre själv som bedömer detta!??

Borde inte en verklig valfrihet, mer handla om människors egna val när det gäller form av boende och möjlighet att fortsätta bo ihop med sin livspartner även i livets slut, än valfriheten att kunna tjäna pengar på människors basala behov?

Vi borde nog oftare påminna oss om att i varje rynkig 98-åring finns även ett barn, en tonåring, en ung vuxen och många andra åldrar som format den personen- på samma sätt som det i mitt 50-åriga jag finns ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring osv.

Var och en av oss som är lyckliga nog att överleva tillräckligt länge, kommer att en dag vara en rynkig 98-åring! Då vill vi bli behandlade med omsorg och respekt av den omvärld som finns runt oss då- och det är idag vi gör de val som kommer att forma vilket samhälle vi har då!

Självgoda läkare

Det blir ett inlägg även om det sista programmet i serien Arga Doktorn: "Lennart var 15 år första gången han sökte sjukvård för något han snart skulle börja misstänka var en hjärntumör, men sjukvården tog honom aldrig på allvar och det förändrade hans liv för alltid. Idag är Lennarts högsta dröm att få sitt ansikte tillbaka. Han vill opereras av en specialist Men trots alla tidigare misstag, säger vården nej."

Läkarna som tror att det är ett "virus", tycker att han är för "symtomfixerad" och intresserad av för dyra undersökningar. I journalen står det att ytterligare undersökningar kan förstärka detta! En nykär kille i tonåren skulle alltså hellre söka sjukvård än vara ute med kompisarna och festa!??? Om han inte behövde? Ibland är det svårt att förstå hur de tänker!

"En måndag när han precis har klivit av bussen faller han ihop mitt på Kungsportsplatsen i Göteborg. Efter det väljer han att kontakta ett nytt sjukhus och han får komma till Mölndal där läkarna häpnar över att inget har gjorts.

- När jag berättade om vilka symptom jag hade blev läkaren helt ställd och tog sig för pannan. Han tyckte inte att det var klokt att jag inte fått en datortomografi. Läkaren i Mölndal skickar Lennart till en datortomografi med det samma och efter ett par timmar får han beskedet att han har en stor hjärntumör.

Operationen blir komplicerad och läkarna är osäkra på resultatet. Att få bort hela tumören visar sig vara komplicerat och man är på väg att ge upp. Till slut lyckas man, men samtidigt måste flera nervbanor i hjärnan offras. Lennarts högra ansiktshalva blir helt förlamad."

Tänk vilken skillnad det hade fått för Lennarts liv om läkaren visat lite mer ödmjukhet och lite mindre självgodhet inför sin uppgift och sina patienter. Man upphör aldrig att förvånas över vissa läkares inställning till sitt yrke och det verkar inte ha blivit så mycket bättre idag, även om jag inte hört om några missade fall av hjärntumör- men för alla dem som inte får vård för sin låga ämnesomsättning påverkar det ändå livet och livskvaliteten i mycket hög grad!

Kanske mer ödmjukhet inför de patienter varje läkare möter skulle betyda stor skillnad i både livskvalitet och sänkta kostnader för sjukvård och sjukförsäkring? Det tror jag.

Jag vill också tipsa om ett nytt inlägg i frågan på Annelies blogg, en av mina nya favoritbloggar: Varför nonchaleras symtom och behandlas patienter så illa? Hon skriver bland annat:

"En betydligt sämre överlevnadsstrategi är att inte tänka på patienten som människa och individ, utan som en i den besvärliga gruppen ”patienter”.  

Väl avpersonifierade ges patienterna bara negativa egenskaper, de inbillar sig att de är sjuka, de kräver att bli hjälpta direkt, helst igår (”Mc Donaldsgenerationen”), kräver att blir ”curlade” (där har jag inte sett några exempel på vad det innebär), tror att man är ”någon djävla resebyrå” som ska ordna sjuktransport etc.  

Har man som läkare/sköterska väl skaffat sig den människosynen tror jag att risken är stor för att patienterna drabbas av slarv, nonchalans och kränkande bemötande."

Varför struntar vi i miljöhotet?

Intressant fråga: "Jordens resurser krymper och klimatforskarna varnar för högre temperaturer och stigande havsnivåer. Utsläppen måste minska. Ändå konsumerar vi bara mer. Varför fortsätter vi med det när vi vet att miljön tar stryk?"

I dagens G-P finns en artikel som tar sin utgångspunkt i dessa frågor: Får man slänga en mikro som fungerar? En som forskat i varför vi fortsätter att konsumera allt mer, samtidigt som vi oroar oss för miljön är sociologiprofessorn Mikael Klintman. I artikeln säger han så här:

"– Vi är intellektuellt och känslomässigt kapabla att förstå att miljöhotet är allvarligt. Men i grunden styrs vi av de normer som omger oss och vi sneglar ofta på dem som har lite högre socioekonomisk status än vi själva, säger han. Charterplanen kommer att fortsätta att gå fullsatta så länge det premieras socialt och uppfattas som något positivt när vi berättar om resan här hemma. Nya kök kommer att rivas ut så länge inredningstidningarna hyllar de påkostade totalrenoveringarna och vi kommer att åka bil till jobbet så länge det anses normalt.
 

– Men det spännande är att normer kan ändras. Thailandsresan ses fortfarande som en del av det goda, intressanta livet men man kan se att en förändring är på gång. Ett annat exempel är rökningen där det från att vara okej att röka gått mot en allt striktare norm som bäddade för förbud på vissa platser, säger han."

Han har en positiv syn på hur viktiga vi är som enskilda medborgare och konsumenter i hur vi väljer att hantera dessa svåra frågor i vardagen. Så här säger han om det: "– Man kan känna ”vem är jag att ändra på något?”. Men genom våra handlingar påverkar vi normen. Tar vi med vegetarisk matlåda och cyklar till jobbet kommer folk att se det och intressera sig. Det är inte meningslöst, vi har ett moraliskt ansvar men också en större påverkan på vår omgivning än vad vi tror, säger Mikael Klintman."

Jag känner mig styrkt av dessa ord och fortsätter att sopsortera, kompostera, välja ekologiskt och vad jag nu för övrigt gör i det lilla formatet. Att jag inte belastar jorden med så mycket konsumtion och absolut inga utlandsresor, har mer ekonomiska och "trötthetsrelaterade" orsaker- men trots det så är det ju också positivt för miljön!

Om kvällens Arga Doktorn

 Läser på Arga Doktorns Facebooksida om kvällens program, som sänds klockan 21.00 i SVT1: 

"Hur fruktansvärt illa man anser sig kunna behandla en kvinna med svår sjukdom. "Du tänker med livmodern, inte med hjärnan", skall man behöva höra sådant i vården! Eller "maten flyger väl inte in munnen på dig", när man är svullen och har ont av lymfsjukdom, inte av övervikt......

I kväll har vi lite chat här på sidorna, om ni vill. Jag är på bilresa under eftermiddagen men hoppas hinna fram till programmet, som verkligen är sevärt. Titta, och kommentera!! Och berätta för andra som ni känner, tillsammans kan vi göra ändring.

Åsa har vetat i 15 år att hon lider av en medfödd sjukdom som gör att delar av kroppen svullnar upp. Hon vet också att hon måste få behandling annars är det stor risk att sjukdomen inte längre går att hejda. Men hon får inte den vård hon behöver och därför kan hon inte längre jobba. Idag är Åsa utförsäkrad och hon känner sig helt övergiven av vården."

Jag vet inte så mycket om lymfödem, men utifrån den sjukdom jag har tvingast lära mig massor om, hypotyreos, så vet jag att många, som nu kämpar för behandling, kan skriva under på att detta inte är ett enstaka exempel!

Jag har läst så många berättelser från sjuka kvinnor som inte blir hörda och trodda. Bara för att värdet på TSH i blodet har fått en alltför hög status. I stället för att vara ett mått på hur ämnesomsättningen fungerar- så har det blivit det enda utslagsgivande för om man kan få behandling eller ej! Och det största problemet med detta är att referensvärdena inte har följt med den senare tidens forskning och erfarenheter!

Det finns ett antal läkare som gör ett fantastiskt arbete och verkligen ställer upp för sina patienter, men tyvärr är historierna om alla dem som får ett misstänksamt, ointresserat eller till och med föraktfullt bemötande ändå så många!

Det absolut viktigaste arbetet redaktionen gör med detta program är i vilket fall att belysa hur dåligt vården fungerar för enskilda personer som har svårt att få en adekvat vård för sina sjukdomar!

Jag hoppas att detta bara är den första säsongen av många och att trycket blir så hårt på den delen av sjukvården som inte fungerar, så att den måste göra ett ordentlig uppryckning och börja sätta patienten i centrum! Varje del av vårdkedjan borde utgå ifrån hur de på bästa sätt kan hjälpa varje enskild patient! Det skulle inte bara vara etiskt riktigt, utan också ekonomiskt fördelaktigt!

Mer om Åsa och lymfödem kan man läsa i Kommunalarbetaren.

Halvsanningar och lögner om sjuka och andra

Det finns mycket av dold agenda inom det som rapporteras i media! Den senaste veckan har det stormat kring Hanne Kjöller, ledarskribent på DN och nyligen utkommen med en bok, som helt klart verkar ha en egen agenda i sitt arbete som journalist.

I veckan visade Aftonbladet Kultur några exempel på den typ av journalistik hon står för i artikeln: Halvsanningar och lögner på DN:s ledarsida. Gellert Tamas skriver så här om det ämne som ligger mig varmast om hjärtat, attacken på de sjuka:

"Björn Johnson, filosofie doktor i statsvetenskap, har i sin bok Kampen om sjukfrånvaron beskrivit hur Kjöller spelade en huvudroll i att etablera bilden att den stora ökningen av antalet sjukskrivningsdagar i början av 2000-talet berodde på nytillströmning, överutnyttjande och missbruk, när tillgänglig forskning pekar på att det snarare handlade om att de som redan var sjukskrivna inte lyckades, eller gavs möjlighet, att ta sig ur bidragssystemet och återgå i arbete."

Gellert Tamas tar också upp exempel som gäller de apatiska flyktingbarnen, där han har egna erfarenheter av Kjöllers sätt att arbeta. Artikeln innehåller fler exempel, men detta tycker jag säger allt:

"Kjöller hade medvetet förfalskat ett citat till sin motsats, och sedan baserat en hel artikel på det av henne påhittade citatet. Och arbetssättet var ingen engångsföreteelse. När jag hösten 2009 följde upp avslöjandena i boken De apatiska gick Kjöller återigen till angrepp, återigen med citat som inte existerade." 

Nu skulle det ju kunna vara så att Gellert har ett personligt horn i sidan till Kjöller, men jag tror inte det. Jag läst hans bok De apatiska- om makt, myter och manipulation och sett vilken gedigen research och faktakoll han gjort där. Det handlar nog mer om en rättmätig upprördhet över hur en journalist kan använda sin makt till att förvanska sanningen och förminska människors lidande.

När jag googlade efter adressen till boken, så hittade jag också en hemsida för De apatiska. Trevligt fynd! Har du inte läst boken, så har du en intressant upplevelse framför dig- den visar på ett tydligt sätt hur olika krafter kan samverka för att få verkligheten att se ut som något helt annat än den är.

Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn har varit utsatt för stark debatt under veckan, på grund av alla faktafel. Lite konstigt i en bok som är kritisk till andra journalisters sätt att skriva halvsanningar som de vinklar som de vill. Kanske Hanne Kjöller kastat en sten för mycket i sitt glashus?

Så här skriver Geller om en av felaktigheterna:

Den senaste i den allt längre och sorgligare raden av Kjöllers grova faktafel avslöjades i förra veckan. I sin mediekritiska bok En halv sanning är också en lögn påstår Kjöller att den svårt cancersjuke krögaren Exxx Vxxxxxxx, som inte beviljades sjukpenning i ett uppmärksammat fall, äger en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Tvåbarnsfamiljen, som Kjöller kallar Wallerstedt, hade ”gjort drygt 2,5 miljoner i vinst om de sålde lägenheten och flyttade till något mindre”, skriver Kjöller. Problemet är bara att Videgård bor - i en hyresrätt.

Kjöller vill sätta dit dem som har det sämst är rubriken på en krönika skriven av Natalia Kazmierska i Aftonbladet idag: 

"”Det gnager i mig”. Så beskrev Hanne Kjöller under en debatt på Bokmässan i Göteborg i går känslan hon får när hon stöter på en nyhetshistoria som hon inte tror ger hela bilden.
Den där gnagande känslan. 
Den får Hanne Kjöller när hon läser artiklar om sjukskrivna människor som rasar ner genom trygghetssystemen." 

"För det är specifikt berättelserna om apatiska barn, människor i maktlöshet, som verkar väcka misstanke och irritation hos DN-Hanne. Jag skulle ha kallat dem för socialreportage - om inte det ordet blivit så nedsmutsat. En gång var det en fin form av journalistik, kanske den finaste av dem alla. Berättelser från samhällets botten, om den sociala jävligheten och människorna som levde i den. I dag ses de som patetiska ”snyfthistorier”.
Och Kjöller försöker tvärtom sätta dit dem som har det allra värst." 

"”Mamma snyftar i tv” twittrade nyligen den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson hånfullt."

"Folk som snyftar och har sig. ”Offerkoftorna”. Historierna som ”gnager” DN-medarbetarna på ett jobbigt sätt.
Det finns åtskilliga sätt att avfärda det förhatliga socialreportaget, eftersom det visar det som många inte vill se."

Jag har i många år undrat över vilka krafter det är som manipulerar sanningen för att få oss sjuka och arbetsoförmögna att anses som fuskare, parasiter och ovilliga till arbete. Nu har jag fått namnet på en av dem och jag kan bara vämjas åt den människosyn som avslöjas när man använder sin makt för att misstänkliggöra dem som har minst chans att slå tillbaka.


Jag tycker att det är bra att Hanne Kjöller äntligen fått mothugg- även om det inte skedde förrän hon gav sig på dem som har samma makt som hon själv.

I ett demokratiskt samhälle har media och dess journalister en av de viktigaste rollerna: Att kritiskt granska makten! Om man då använder den makten, till att istället ge sig på de medborgare som behöver mest stöd för att alls höras- då borde man väl ha förverkligat sin rätt att kallas sig journalist?!?

Just för journalisterna har den viktiga, granskande rollen i samhället- så blir ju protesterna och upprördheten desto större när journalister fängslas, som Johan& Martin, Isaak Dawit för att ta några näraliggande exempel. Då protesterar hela den demokratiska världen. Med rätta! Men vem granskar för övrigt att journalister har ett rent samvete och ärlig redovisar verkligheten som den ser ut?

Fler länkar för den som vill läsa mer om veckans journalistkrig:

Sveriges radio: Öppet brev till Dorotea Blomberg och Hanne Kjöller
Reporter Daniel Velasco om dokumentären ”Den fastspända flickan” (pdf)  
Mari Forssblad till Hanne Kjöller (pdf)
Ulla Svensson till Hanne Kjöller (pdf)

Resumé: Hanne Kjöller i öppen strid med Janne Josefsson
Resumé: Debatt till angrepp mot Hanne Kjöller

Aftonbladet: Ny kritik mot Hanne Kjöller

G-P: Hanne Kjöller anklagas för fler faktafel
G-P: Het debatt med Kjöller på Bokmässan
G-P: Kjöller-gate

Den orättvisa skatten som ingen vill tala om

"De som betalar högst skatt är de arbets­lösa och sjuka. Den orättvisan är det inte många som pratar om.", så börjar Lena Mellin dagens krönika i Aftonbladet.

Hon fortsätter sedan med att Jobbskatteavdragets idé är att det skall bli dyrare att inte jobba, men:

"Det ledde till våldsamma protester från landets ålderspensionärer som kände sig diskriminerade och eftersom de är många och röststarka så sänktes inkomstskatten för dem också. Kvar på överblivna ­kartan blev de föräldra­lediga, sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. De betalar högst skatt av alla. Den orättvisan tycks ha accepterats av alla partier, i alla händelser är det inget som drar en lans för denna utsatta skara."

Att ingen verkar beredd att genomföra några förändringar när det gäller detta, kanske kan bero på att det är en liten och svag grupp? För som hon fortsätter:

"Skillnaderna är långt­ifrån försumbara. En löntagare som tjänar 13 000 kronor i månaden betalar 2 373 kronor i skatt. En pensionär med lika hög pension betalar 261 kronor mer än löntagaren. Men den som är sjuk, ­uppbär livränta, lever på ­a-kassa, är föräldraledig eller uppbär annan pensionsgrundande ersättning som inte ger rätt till jobbskatteavdrag av samma storlek betalar 917 kronor mer än löntagaren."

Sedan undrar hon om det är acceptabelt?

"Sjuk är man för att man drabbats av sjukdom, föräldraledig är man för att man tar hand som sitt lilla barn. Ska det straffas skattemässigt?"

Jo, det skall det nog, för det finns en bred acceptans för det i samhället. Retoriken har ju mycket handlat om hur utbrett fusket är inom socialförsäkringarna och att det måste löna sig att arbeta (vilket jag, som mångårigt sjuk kan intyga att det verkligen skulle göra!!!). Det är väl självklart att alla de som jobbar och gör rätt för sig inte vill att andra skall åka snålskjuts på deras arbete, för det är ju så det utmålas!

En del i retoriken är också att man pratar om bidrag istället för ersättningar från en försäkring (sjuk- arbetslöshets- eller föräldraförsäkring). Försäkringar som bara omfattar dem som kvalificerat sig för dem och betalat in till dem under den arbetsföra tiden. Försäkringar som de som nu arbetar också omfattas av om de skulle behöva utnyttja dem. Lyckliga är de som slipper utnyttja sina försäkringar och kan fortsätta leva sina liv på de sätt de vill!

Försörjningsstödet (tidigare socialbidrag) är ett bidrag! Det omfattar alla som lever i Sverige, oavsett om man arbetat här eller inte och det är samhällets yttersta skyddsnät för sina invånare. Samtidigt som retoriken varit att man skall "minska utanförskapet" så har denna grupp ökat. Mycket! Men det är en helt annan historia.

Det som nog ofta glöms bort är hur a-kassan urholkats genom att allt fler når upp till maxbeloppet och får allt mindre av sin ursprungliga inkomst i ersättning, hur svårt det alls blivit att få del av sjukförsäkringarna och hur många som hamnat helt utanför, hur litet fusket visade sig vara när man verkligen skulle ta till krafttag mot fuskarna, och inte minst, hur utanförskapet förstärkts för dem som hamnat i Fas 3 och ofta utför riktiga arbeten till en spottstyver- arbeten som de aldrig kan få, hur väl de än utför dem, för varför skulle arbetsgivaren anställa någon som de kan få gratis!??

Det är till detta som skillnaderna i skatt skall läggas!

Men så länge befolkningen tycker att det är rätt att straffa de som inte kan arbeta, långsiktigt eller tillfälligt, så kommer det inte att bli någon förändring. För den som är frisk och har ett arbete tror nog att det alltid kommer att fortsätta att vara så!

Barnen som ingen vill ha

När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

Visst är det väl så? Eller?

Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.

Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???

Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?

Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!

Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!

Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."

Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."

Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.

Så här beskriver Adlibris boken:

"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.

De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"

Det enklaste är nog att fortsätta blunda!

Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...

Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!

För vi har ju det samhälle vi förtjänar!

Livsfunderingar

Anne Lundberg porträtteras i dagens GP och där uttrycker hon något som jag tycker är värt att spridas vidare:

"Jag tror inte att jag har fått jobbet för att jag är snygg, och då behöver jag inte vara rädd för att förlora jobbet om jag blir gammal och ful. Jag tror att jag gör det jag gör för att jag är bra på det. Och då blir jag bara bättre på det, ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får."

Så underbart sagt!!! Och vilken motvikt till dagens utseendefixerade och ungdomsinriktade samhälle!

I veckan hörde jag på radion, att det har blivit lättare för "äldre", dvs 50+, att få jobb. En 62-åring intervjuades och hon hade inte trott att hon skulle ha en chans att få ett nytt jobb när hon blev uppsagd, men har nu fått ett fast jobb hos en arbetsgivare som ser mer till erfarenhet än ungdom. Båda delarna behövs förstås, eftersom de kompletterar varann, men jag har aldrig förstått varför man inte värdesätter erfarenhet och förvärvad kunskap mer i Sverige! Även en 62-åring har ju minst 3 års arbete kvar att utföra för sin arbetsgivare och idag när tanken är att vi skall jobba till 67 eller 69 eller till och med 79 års ålder så är det ju dumt att kassera människor redan innan 65!

Jag "upptäckte" Anne Lundbergs storhet som programledare i tv-serien "Himlen kan vänta". En underbar och livsbejakande serie, som följde några personer som drabbats av svår sjukdom och trolig död. I dagens porträtt får hon frågan om hur mötet med dessa personer påverkat henne och en del av svaret handlar om livet och dess mening:

"Det var få av dem vi följde som började hoppa fallskärm, sålde villan eller seglade jorden runt. Det var ingen av dem som ångrade att de inte jobbat mer. Det som blev viktigt var alla nära relationer, man ville äta frukost fler morgnar med sina barn, gå ut med sina bästa kompisar och dricka öl, träffa sin brorsa på tu man hand och ha förtroliga samtal. De blev duktiga på att leva i nuet, att uppskatta vardagliga ting. Det som till synes inte verkar så upphetsande, men som är fundamentet i livet. Att inse att en grå tisdag i november är lika viktig som en nyårsafton eller julafton.
- Man kan se fram emot festen på lördag, men då blir alla dagar fram till helgen en transportsträcka. Som man bara betar av. Men de är också precis lika viktiga. Det är dagar i livet som man inte får tillbaka."

 Kan det sägas bättre?

Insändarsidan i dagens GP innehöll också funderingar om livet och vilket samhälle vi vill ha, i En ensam mammas funderingar:

"Skriver dessa rader ur mitt perspektiv som ensamstående mamma som bor i en förort som förfaller och arbetar i stadens äldreomsorg. Hur är det tänkt att jag överhuvudtaget ska få denna vardag att gå ihop med arbetstider som ligger på helger kvällar och storhelger?

 Finns det barnomsorg när jag jobbar? Nej. Räcker min lön till att försörja mig och mitt barn? Nej. Kan jag åka på solsemestrar? Nej. Har jag råd att ha bil? Nej. Skulle jag få låna pengar på banken? Nej.
Samtidigt som dagstidningarna översvämmas av kändisars skattefusk och kommunägda bolags fiffel och den bedrövliga äldreomsorgen. 

Jag skäms över hur vårt samhälle förfaller, ingen stolthet, värdighet eller ärlighet finns där. Det är jag, den ensamma mamman som inte alltid har råd att köpa nya dammsugarpåsar och inte alltid har pengar till en liter mjölk, som går till jobbet inom den göteborgska äldreomsorgen, med andan i halsen.
Jag har ett arbete där jag ska underlätta och stötta våra sjuka och äldre. Vilket jag gör efter allra bästa förmåga. Jag är mycket stolt över min arbetsinsats, ibland tryter min ork, men jag skulle aldrig lasta det på mina omsorgstagare eller deras anhöriga. Och många med mig sliter på samma sätt.

Min frågeställning är, vad är det då som driver eller vad är det som gör, att vissa oftast redan välbeställda, med god min, kan smita undan skatt, fiffla med gemensamma medel för att sko sig själva?

Skäms på er giriga!
Hur tror ni då att min motivation blir, att ytterligare försöka förbättra den mänskliga välfärden för mina medmänniskor, med mitt utgångsläge. Våra löner måste hållas nere, det har vi alltid fått höra, då det är en stor kostnad för samhället. Äldreomsorgen är finansierad av skattemedel och den behöver kosta, men för det krävs åtminstone, att alla hjälps åt att bekosta den och skam åt er som inte vill vara med och betala för den, måtte ni inte bli gamla och sjuka.

En alldeles vanlig undersköterska"

 Jag har inget att tillägga.

Man vill bli älskad....

I går låg det en bok framme på jobbet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den när jag tog paus. Fem gånger mer kärlek heter den och tar upp det faktum att det man ger uppmärksamhet förstärks.

Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!

Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!

I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:

Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

 

Så sant!
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!

Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!

Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!

Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...

Andra patienters berättelser

Igår berättade Kicki om det bemötande hon fick vid besöket hos sin endokrinolog i inlägget Sjuttioförsta dagen. Själv är jag så tacksam för att jag för tillfället har två så bra läkare! Att man skall känna tacksamhet för något som borde vara självklart är i sig konstigt, men efter ett tag som patient så har man upplevt det mesta....

Kicki har jag bloggat om förut, hon ligger någon vecka före mig i behandlingen, så jag följer hennes blogg med stort intresse. Just nu förfäras jag av det bemötande hon fick hos den specialist, som kanske ser det som viktigare att rädda sin egen prestige (om man föreskrivit Levaxin som det enda möjliga läkemedlet under alla år som verksam läkare, så kanske det inte är så lätt att ändra åsikt och inse vilken skada man gjort?), än att hjälpa varje enskild patient att må så bra som möjligt?

Ann-Christin skriver också om detta idag: Läkarna föder oss med rena lögner- men vi är läskunniga. Hon har även skrivit Ett mail till Kajs-Marie. Kajs-Marie är en av de få läkare som vågar sätta sig upp mot etablissemanget, för patienternas skull. Hennes brev där hon slår larm till Socialstyrelsen m.fl: Vittnesmål och larm från verkligheten med önskemål om ingripande och vidtagande av nödvändiga åtgärder.

Förfalskade intyg en väg att friskskriva sjuka människor?

Intressant om hur utförsäkringarna går till: Sanningen om Försäkringkassan- kommentar från en anställd

Hittade länken hos Ann-Christin, fd Sköldpaddor-bloggen: Försäkringskassan och dess jurister förfalskar sjukintyg

Hoppas någon, med resurser för detta, undersöker detta närmare, för det är ju inte första gången dessa anklagelser framförs. Redan i mars 2010 fanns denna artikeln i Aftonbladet: Jurist förfalskade Anitas läkarintyg

Även om det bara gäller "enstaka fall" så kan väl inte målet att utförsäkra så många som möjligt vara viktigare än en rättssäker hantering och en seriös bedömning!???

För egen del är jag mer drabbad av försäkringsläkarsystemets undermålighet, med summariska, snabbskrivna intyg som går emot samtliga andra läkares kvalificerade utredningar, men även av att jag saknar de juridiska kunskaper jag hade behövt för att kunna hävda mig inom systemet. Det är en historia jag berättar en annan gång.....

"Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor"

Jag läser en intressant artikel i GP, under rubriken Rik på hotell. Den var publicerad den 3 juli och är ett porträtt av Petter Stordalen, tydligen megakändis i Norge och aktuell här för att han just nu håller på att bygga om Göteborgs gamla posthus till hotell. Tyvärr hittar jag inte artikeln på gp.se.

Jag är inte så intresserad av hotellbyggen eller vad ofantligt rika människor gör med sina pengar, men Petter Stordalen visar sig ha en livsfilosofi som tilltalar mig.

Han har tre barn i ett tidigare äktenskap och säger något som är så viktigt: "Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor."

I hans fall innebär det att han varje år bjuder hela släkten, även hennes nya man och alla hans barn, till Mauritius och även om det kanske är att dra det lite väl långt, så är ju själva inställningen så rätt!

Det värsta man kan göra mot sina barn är väl att använda dem som slagpåse i kriget mellan de vuxna. Barn som utsätts för negativa kommentarer om den andra föräldern, som tvingas dölja att de har det bra hos den andra föräldern och trivs även där eller som får veta att de är så lika den förälder som mamma eller pappa nu bara ser negativa sidor hos.

Barn som blir indragna i mångåriga vårdnadsstrider som gör att de inte kan känna sig trygga under långa tider, vuxna som mest vill ha umgänge med sina barn för att den andra föräldern inte skall få det och så vidare. Exemplen är många och de förskräcker!

Ett barn är lika mycket psykologiskt som biologiskt en produkt av båda sina föräldrar och när man förtalar en av dem, så är det även en del av barnet man förkastar. Så jag tror verkligen att han slår huvudet på spiken när han säger att "Jag tror det bästa en man kan göra mot sina barn vid en skilsmässa är att vara oändligt snäll mot deras mor".

Han verkar också vara djupt engagerad i klimat- och miljöfrågor: "För mig är det självklart att alla i samhället måste bidra och jag skänker mycket pengar. Jag arbetar också för att hela min organisation skall präglas av ansvarstagande, både socialt och för miljön."

Han medger senare i intervjun att det är lätt att vara generös när man är en av Nordens rikaste och det är ju självklart en omständighet som underlättar, men det handlar ju också mycket om inställning och alla kan vi göra något, oavsett om vi har några pengar att avstå eller ej!

"Min syn på pengar är ganska enkel, kapitalism är för mig är att skapa välstånd och arbete. Pengarna skall användas, det finns ju som bekant inga fickor på svepningen. Och jag tycker att det är viktigt att betala skatt. Det är priset vi betalar för vår civilisation. Jag kan inte förstå hur politiker accepterar att företag flyttas till skatteparadis..."

För att återgå till synen på barnen, så skiljer den sig en hel del från vissa andra rika hotellägares, vars döttrar valsar runt i kändislivet och pressen: "Jag tänker självklart hjälpa till när de behöver lägenhet och bekosta deras utbildning. Men hittills har jag inte fört över en enda krona till mina barn. Viktigast av allt är att de lär sig stå på egna ben och får göra den karriär de själva vill."

Som sagt, många sunda värderingar som jag kan instämma i och jag hoppas bara att de grundas i en genuin livssyn och inte bara är ett pr-grepp, för att få intresse för sin person och sina hotell. Då skulle jag bli besviken, men tankarna skulle ju hålla i vilket fall.