5 år med Armour Thyroid

I somras var det fem år sedan jag började ta Armour Thyroid. Jag är jättetacksam för att jag haft möjlighet till det, eftersom trijodthyroninet har gett mig livet tillbaka.

Innan jag själv insåg att det var hypotyreosen som orsakade mina svåra, handikappande problem, så trodde jag ju på mina läkare som sa att provsvaren var så fina så och att mina problem inte alls hade med min hypotyreos att göra. Själv var jag ju i ärlighetens namn också mer inne på att det var min utmattning som var problemet. Då hade jag verkligen inga kunskaper om hur genomgripande en sköldkörtelhormonbrist är för varje cell i kroppen och att både utmattningen och depressionen troligen var följder av detta. Utmattade binjurar hade jag inte heller hört talas om.

Mina problem och vändpunkten

Problemen jag hade var bland annat förlamande trötthet, stort sömnbehov (12-14 tim/dygn), problem med minne, koncentration, social interaktion, svårigheter med att läsa och förstå vad jag läste, bilkörning där många beslut måste tas snabbt och en svår energilöshet som komplicerades av att jag hade mycket svårt med återhämtningen efter att jag tröttat ut mig (vilket tex kunde vara ett 30 minuters samtal med en vän).

Vändpunkten för mig kom runt 2008, med Bo Wiklands forskning som det stod om i en liten notis i min morgontidning. Han hade kommit fram till att en övervägande del av de kvinnor med trötthetssyndrom som han undersökt egentligen hade sköldkörtelhormonbrist. När jag tog upp detta med min läkare så fick jag till svar att "hans fru också trodde på allt hon läste i tidningen". Så professionellt!? Var det inte! För jag trodde ju inte att jag hade "allt jag läste i tidningen", jag visste att jag hade en diagnosticerad hypotyreos och en förlamande trötthet som jag vid det laget hade haft i nästan 8 år och som inte gett med sig med hjälp av vare sig kbt-samtal, stödsamtal, vila, promenader, trädgårdsrehabilitering, rosenterapi, självhjälpsgrupp eller antidepressiv medicinering.

Så jag började söka info själv, på den tiden hade Scandlab bra information om bla hypotyreos. De blev ju tyvärr senare förtalade och attackerade av etablissemanget och fick stänga sin verksamhet, men innan dess hann de hjälpa många som inte fick hjälp inom sjukvården, med hjälp av de prover som de skickade till erkända laboratorium i bl a USA.
Sköldpaddor var en blogg som också hade mycket info, bl a berättade Ann-Christine där om hur hon först fick pröva Liotyronin och därefter Armour Thyroid och hur det förändrade henens liv. Hoppet tändes att det faktiskt fanns något att göra!
Det tredje stället, som blev det där jag lärde mig mest, var Turtles sköldkörtelforum. Där fanns många andra, som upptäckt de stora problemen med sköldkörtelvården innan mig och som delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Fortfarande väldigt tacksam för det eftersom det gav mig möjlighet att utarbeta en plan för hur jag skulle kunna få bättre behandling.

Liothyronin

2010 lyckades jag få min läkare att skriva ut Liothyronin på prov. När jag hittat min dos, var det som om världen öppnade sig! Min hjärna började fungera igen, efter många år i dvala och min återhämtningsförmåga genomgick en enorm förbättring. Nu kunde det räcka med några timmars sömn eller vila för att jag skulle vara okej igen, tidigare hade det kanske handlat om veckor eller ibland månader.

Det stora felet är ju att jag själv var tvungen att läsa på för att få rätt behandling och att det sedan var jag som behövde övertyga mina läkare om att jag behövde en annan behandling. Trots att det inte var jag som hade läkarutbildningen eller erfarenheterna av sköldkörtelsjukdomar och att det därför inte borde vara min sak att fundera ut lämplig behandling! Men läkarna hade haft sin möjlighet och deras metod innebar att jag först gick obehandlad i 2½ år efter min krasch, trots ett TSH på 16 vid första läkarbesöket efter kraschen, och därefter dryga sju år på Levaxin trots att medicinen inte innebar något mer än att värdena i blodproven stabiliserades och hamnade inom referens.

Problemet med att sjukvården bara erbjuder en medicin för 400 000 olika patienter

Detta är en parantes, men jag kan verkligen inte förstå hur läkarkåren kan tänka att det är okej att ha en medicin som skall passa för alla de 400 000 hypotyreospatienter som finns i Sverige. Vilken annan sjukdom har en medicin att välja på för alla de patienter som har en av våra folksjukdomar? Ingen vad jag vet. Alla andra stora sjukdomar har många behandlingsalternativ, men för just hypotyreos skall det räcka med en medicin som passar alla?

Jag, liksom många med mig, fick antidepressiva utskrivna, på lösa grunder. I mitt fall skrev min läkare i journalen att jag visserligen hade provsvar som visade på hypotyreos, men att det mer verkade vara åt det depressiva hållet. Vilket ju verkar hur korkat som helst eftersom depression är ett ganska vanligt symtom på hypotyreos!

Att de vanligaste antidepressiva medicinerna dessutom verkar hämmande på sköldkörtelns funktion gör ju inte saken bättre. När jag inte mådde bättre med den antidepressiva medicin som jag först fick pröva, så kunde vi ju ändra dos och därefter byta preparat. Hur lätt som helst, eftersom depressionssjukdomarna har en uppsjö av olika preparat som läkemedelsföretagen framgångsrikt säljer in och tjänar stora pengar på. Anledningen till att jag inte blev hjälpt var ju inte att det var fel variant, utan att jag behövt ett helt annat preparat, nämligen något med sköldkörtelhormon, eftersom mina depressionsliknande symtom berodde på sköldkörtelhormonbrist, snarare än på serotoninbrist.

Armour Thyroid

Våren 2011 lyckas jag övertyga min läkare om att jag tänkte pröva naturligt sköldkörtelhormon innan jag kan acceptera att jag inte blir bättre än vad jag då blivit på Liothyroninet. För med hjälp av det trijodthyronin jag fick via Liothyronin, så har jag ju blivit avsevärt mycket bättre, hjärnan har "vaknat" efter många år i dvala och återhämtningsförmågan har blivit dramatiskt förbättrad, jag har tex börjat kunna arbetsträna på 10 timmar/ vecka och klara det hyfsat bra, vilket inte varit möjligt tidigare. Men fortfarande måste jag sova 12-14 timmar/ dygn och jag ligger på gränsen av vad som är möjligt att arbeta, så det fanns ju fortfarande en stor förbättringspotential, tyckte jag. Min läkare förstod att jag skulle pröva NDT oavsett om jag får det från vården eller ej, men att jag förstås hellre ville stå under läkarövervakning, än att experimentera på egen hand. Hon skickade därför en remiss till Endokrinologen, som avvisar den, men då följer hon upp det och ser till att jag får komma dit ändå. Det är jag henne mycket tacksam för!

I juli 2011 kan jag så hämta ut de första burkarna med Armour Thyroid. Mer om hur det fungerade finns att läsa i andra inlägg, bla i 1 år sedan första tabletten, 2 år med Armour Thyroid och 4 år med Armour Thyroid..., men den avgörande förändringen blev att jag kunde sluta sova middag. En enorm förbättring av min livskvalitet, då jag nu fick fler vakna timmar dagtid. Särskilt vintertid hade det varit tufft att behöva sova två timmar varje eftermiddag: Jag vaknade då mellan 9-11, behövde ytterligare någon timme för att "vakna till" och komma upp ur sängen, frukost, hygienrutiner, kanske ut en kort stund om jag orkade det, lunch, sova 2 timmar, "vakna upp" under någon timme- och så var det mörkt igen och dagen var slut. Särskilt nu när jag kunde jobba 2 timmar + restid, så var det ju en klar förbättring att inte behöva lägga mig och sova direkt när jag kom hem, utan bara att vila en stund och slippa den timme efter sömnen som jag behövde för att få kroppen och sinnet att "vakna till".

Andra metoder

Sedan har förbättringen gått gradvis, för tyvärr så blev ju inte Armour Thyroid den "mirakelkur" jag hoppats på (kanske för att jag varit utan det aktiva hormonet trijodthyronin i hjärnan i alltför många år?). Under åren som gått sedan dess så har jag ju även prövat andra metoder för att komma vidare i min rehabilitering: Salivkortisoltest med mätning även av könshormonerna som gjorde att jag började med ct3m för att stärka kortisolhalten och progesteronkräm för att motverka min östrogendominans. Mer om detta i Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag har uteslutit gluten, socker och mjölmat och håller mig ofta till en kombination av lchf och ifd-kost vilket jag mår bra av och jag äter också en hel del kosttillskott för att vara säker på att kroppen har tillgång till alla de byggstenar cellerna behöver för att kunna göra det de skall.

Jag har under det senaste året även genomfört tre hårmineralanalyser med påföljande 3x2 månader med specialanpassade kosttillskott, som dels skall balansera näringshalterna i blodet och dels avgifta de tungmetaller som jag samlat på mig under livet. Jag har inte fått en så tydlig hjälp av de sistnämnda som jag hade hoppats, men tycker att jag blivit "stabilare" i mitt mående. Jag kan dock inte säkert säga att det har hjälpt mig, för så påtagligt är det inte. Lite mer om detta finns i 4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

Ja, så vad som beror på min sköldkörtelmedicinering och vad som beror på kost och bättre hormon- och näringsstatus kan jag ju inte veta, men det som hänt det senaste dryga året är att jag blivit mindre ostadig/ yr och att min balans har blivit bättre. Detta gör att jag kan gå ut i skogen och klara stigningar, ojämn mark och bana mig fram även i orörd natur. Tidigare har jag varit hänvisad till vägar eller anlagda stigar, för det har tagit alldeles för mycket energi för min hjärna att parera den ojämna marken. Så nu har jag hittat ett nytt intresse: Svampplockning. Bara gula kantareller och trattkantareller än så länge, men det är ju en bra början och jag mår så bra av att vara ute i skogen. Kanske kan jag klara av att delta i en svampkurs framöver?

Prövade att jobba

Jag kunde också prova på att jobba igen ett tag i våras. Jag var då avlösare 2½ timme i veckan för ett barn med autism. Under dessa timmar lagade vi mat ihop, hen åt och sedan lekte vi, oftast ute på lekplatsen. Detta var jätteroligt, jag är ju förskollärare och saknar verkligen att kunna utöva mitt yrke. Jag klarade det riktigt bra, men dessa 2½ timme tog all min energi under 3 dagar/vecka för mig att kunna utföra plus att jag var nedsatt även under resten av tiden.
Efter några månader fick familjen avlösningstiden utökad till 5 timmar/ vecka, vilket jag inte kunde klara av, då jag redan låg på gränsen till vad jag orkade, så de bytte till en avlösare som kunde ta alla timmarna. Vilket för mig var lika bra, då jag inte hade kunnat klara av jobbet långsiktigt, eftersom jag redan då var ganska nedgången och hade satt målet för mig själv att jag skulle försöka klara av det fram till semestern.
För den som ev tycker att det för barnets skull var oansvarigt av mig att ta på mig ett sådant uppdrag i mitt skick, så vill jag berätta att jag var mycket tydlig och ärlig i vilka begränsningar jag hade innan jag åtog mig det. Föräldrarna tyckte att det faktum att jag var förskollärare ändå gjorde att de ville pröva.
För mig var det en vinst att jag faktiskt kunde klara av det ett tag, även om jag förstås hade hoppats att jag skulle klara det långsiktigt, men framför allt att jag vågade pröva. Jag har misslyckats med att kunna arbeta så många gånger nu att jag kunde ha blivit avskräckt från att ens våga testa, men jag är väldigt glad att det inte är så.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mår väldigt mycket bättre än vad jag gjorde innan jag fick medicin och vad jag gjorde på bara Levaxin. Trots det har jag fortfarande stora begränsningar i min vardag och får hela tiden hushålla med min energi för att inte krascha igen. Men jag försöker hela tiden att ta små steg framåt och jag försöker att vara nöjd med mitt liv- vilket är jättelätt när jag jämför med den tid då jag knappt kom ur sängen och dagens utmaning var att gå 100 meter till brevlådan för att hämta posten. Jag är väldigt glad för att den tiden känns avlägsen!

Snart är 9 000 dubbelt utförsäkrade

I dagens Göteborgs-Posten kan man under rubriken Snart är 9 000 personer dubbelt utförsäkrade läsa att: "Över 9 300 personer kommer vid årsskiftet att ha utförsäkrats två gånger från sjukförsäkringen. Få blir friska och får jobb. Efter att ha valsat runt i systemen några år är det i stället många som sjukskrivs för gott."

"-Det är ett bevis på att systemet inte funkar. Man har koncentrerat sig på att få ut folk ur sjukförsäkringen, när fokus borde ha legat på en fungerande vård och rehabilitering, säger Lisbeth Forsberg, själv utförsäkrad och aktiv i Solrosuppropet som arbetar mot utförsäkringarna."

Sedan regeringen införde den Nya sjukförsäkringen 2008 har över 83 000 personer nått den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och därför inte kunnat få fortsatt ersättning- trots vilken grad av sjukdom de fortfarande varit drabbade av.

Jag anser att det är jättebra med ett utökat samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att det är självklart att man måste vara beredd att pröva andra jobb om man inte längre klarar av att arbeta inom sitt gamla yrke. För mig var det till exempel helt omöjligt att fortsätta som förskollärare med alla de krav det arbetet innebär- men jag klarade med viss nöd av att städa verksamhetslokaler 10 timmar i veckan. Men- jag kan inte förstå att detta samarbete måste betyda att människor stressas i onödan av den ekonomiska förlust det ofta medför.

"Men fortfarande är det få som blir friska och får jobb, cirka 75 procent sjukskrivs i stället på nytt.

-Det här är en grupp som har gått ytterligare ett varv i sjukförsäkringen. Det är helt klart att de har en sämre hälsostatus, säger Peje Bengtsson, analytiker på Försäkringskassan.

Analyser visar också att många så småningom blir sjukskrivna för gott. Av samtliga i den grupp som allra först utförsäkrades hade totalt cirka 40 procent beviljats sjukersättning (tidigare förtidspension) efter fyra år. Andelen stiger i de grupper som utförsäkrats senare."

Han fortsätter med att berätta att det till stor del rör sig om de som, liksom mig, var beviljade tidsbegränsad sjukersättning (det som tidigare hette sjukbidrag) och som inte längre kunde få det- eftersom bidragsformen helt sonika togs bort och kriterierna för att få "permanent" sjukersättning innebar att man i princip behövde ha ett dödsdatum för att komma i fråga.

Denna "permanenta" sjukersättning är dock inte lika permanent som den tidigare förtidspensionen- den omprövas vart tredje år, men det tycker jag är helt okej så länge det inte sker godtyckligt: Om det kommer nya behandlingsmetoder eller tiden rehabiliterat de skador man har, så är det ju inte så konstigt att man ses som arbetsför igen.

Man hoppas ju bara att det finns en stor portion medmänsklighet i genomförandet så att enskilda inte står utan försörjning från den ena dagen till den andra, utan att samhället tar ansvar för att man får förutsättningar både för att få ett jobb och kunna klara ett jobb efter många år borta från arbetsmarknaden. Däremot tjänar ingen, allra minst samhället som helhet, på att människor bollas runt i systemet, helt oavsett vad läkare och andra behandlare har för rekommendationer.

"Lisbeth Forsberg, som i dag har sjukersättning, efterlyser ett helt annat system för att komma tillrätta med sjukskrivningarna.

-Naturligtvis ska alla som kan jobba. Men fattigdom och osäkerhet är ingen bra rehabilitering. Ju längre tid du snurrar runt i systemen, desto lägre ersättning får du i slutändan. Jag är ensamstående med två nästan vuxna söner och lever i dag på 7 800 kronor i månaden."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och för den som är intresserad av hur ersättningarna hela tiden sjunker i förhållande till lönen, kan läsa om hur det fungerar i mitt inlägg Lönar det sig att arbeta?

Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans

Varning för att detta inlägg är mycket långt, men nu tänkte jag berätta om det salivkortisoltest jag skickade till ett labb i USA i början av året. Till viss del var provsvaren en överraskning och det känns jättebra att jag verkligen kostade på mig att låta dem utföra ett test- även om det är mycket pengar för en fattig sjukling! Efteråt har jag fått veta att man nu kan få salivkortisoltest genom sjukvården, för något labb har börjat utföra dem, men då måste man ju ha sin läkare med på det och jag vet inte vilka kriterier de har, men det kan ju ändå vara ett tips.

Dygnskortisol
Mina provsvar visade på att mitt morgonkortisol inte var så lågt som jag befarat. Jag hade 6,2 i morgonkortisol (ref 3,7-9,5), så det var bra mycket bättre än förväntat! Kortisolhalten vid middagstid låg på 1,8 (ref 1,2-3,0). Kvällskortisolet låg  2,7 (ref 0,7-1,9) och lägg-dags-kortisolet låg på 0,6 (ref 0,4-1,0). Så vid första anblicken var jag ganska nöjd och tänkte att nu kan jag avskriva den här hypotesen!

Men så fördjupade jag mig lite mer i värdena och i den grafikkurva som medföljde, med den exakta tidpunkten för testet i förhållande till kurvan, och då såg jag att mitt morgonvärde ligger precis under normalkurvan, middagsvärdet precis i nederkant av referensvärdet, kvällsnivån en bit över referensvärdet och nattkortisolet återigen precis i nederkanten av referensen.

Alltså har jag ett ojämnt kortisolpåslag under dagen, vilket kan vara ett problem i sig och vad gäller morgonkortisolet så läste jag i boken Stoppa sköldkörtelskandalen att det bör ligga i överkant av referensvärdet när man har problem med hypotyreos.

CT3M
Så jag började med CT3-metoden ändå- för att få upp morgonkortisolet och förhoppningsvis få ett mer normalt förlopp under dagen. Metoden går ut på att stötta binjurarna på morgontimmarna då kortisolproduktionen är på topp. Jag kan inte förklara hur det fungerar, men genom att tillföra Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon 2-4 timmar innan man normalt vaknar så får binjurarna tillgång till mer T3 (trijodthyronin) när produktionen skall vara som högst av kortisol och detta skall göra att kortisolproduktionen normaliseras.

På Sköldkörtelföreningens sida finns en beskrivning av metoden: Bli frisk med T3- av Paul Robinson. På Resurs finns information, under rubriken: 80% blir friska med CT3-metoden. Annars finns inte mycket skrivet för oss som inte riktigt orkar med att läsa engelska texter längre.

Jag började med metoden i mitten av februari och i dagsläget tar jag 1 Armour Thyroid á 60 mg två och en halv timme innan jag normalt vaknar och går upp. När jag gick från 2 till 2½ timme så tyckte jag att jag märkte en liten förbättring i hur lätt jag har att komma upp på morgonen och hur trött/ pigg jag är då. Jag väntar nu med spänning på att kunna flytta intaget ytterligare en halvtimme, dvs till tre timmar innan jag går upp för att se om det innebär en ytterligare förbättring. Nu kan ju den förbättring jag hittills tyckt mig märka, bara vara en tillfällighet eftersom mitt mående ändå har en naturlig variation- men jag hoppas så!

DHEA
I samma test passade jag också på att beställa prov på DHEA och på könshormonerna. DHEA är ett hormon som produceras i binjurebarken av kortisol och är ett förhormon till könshormonerna. Om jag förstått rätt så är det också så att när man lever ett mycket stressat liv utan adekvat återhämtning, så stiger halterna av DHEA och blir skyhöga, detta under tiden som binjurarna pressas att producera allt högre nivåer av kortisol för att hantera stressen. När binjurarna sedan inte orkar upprätthålla den höga kortisolproduktionen, så kan man säga att binjurarna är trötta eller utmattade och halterna av kortisol blir då väldigt låga i kroppen. Då sjunker också nivåerna av DHEA och blir alltför låga.

DHEA kallas för ett "vitalitetshormon" och det forskas på om det skulle kunna motverka vissa åldersrelaterade sjukdomar. Det tillverkas naturligt i högst doser under de tidiga vuxenåren för att sedan snabbt avta.

Mitt DHEA-värde låg på 18,3 (ref 2-23, men för min ålder ca 5-8). Alltså mycket högt (eller som om jag var 20 igen!), vilket kan betyda att jag är på god väg mot ännu en period av utmattning, att jag är en vältränad atlet eller att jag har en insulinresistens, dvs är på väg mot diabetes.

Inget av detta stämmer in på mig vad jag kan förstå: Någon atlet är jag verkligen inte och insulinresistens tror jag inte att jag har, då jag äter en kost som är väldigt fattig på kolhydrater. Jag var dessutom hos läkaren och tog prover ungefär samtidigt och hade då normala blodsockervärden. När det gäller kost, kolhydrater och insulinresistens, så kan jag rekommendera Kostdoktorns sida: Mot en friskare framtid eller boken Matrevolutionen- ät dig frisk med riktig mat. Som jag har förstått det så motverkar en kolhydratfattig kost insulinresistens.

Inte heller tror jag att jag skulle vara så superstressad att det är dags för en ny kollaps: Sedan jag för 10 månader sedan sade upp mig från de 10 timmar/ vecka, jag periodvis klarade av att utföra mitt anpassade arbete, så har jag ägnat mig åt återhämtning. Jag har hela tiden väntat på att komma upp i tillräcklig energinivå för att kunna börja styra över mitt liv igen och eftersom jag under lång tid hade klarat av 10 timmars arbete plus restid, så trodde jag att jag kanske skulle kunna börja göra lite roliga saker på den tid jag nu inte arbetar: Kanske börja motionera, gå på föredrag, teater, ha lite social gemenskap- men det har varit svårt. Jag har deltagit i flera kalas (med mer eller mindre lång återhämtning efteråt), varit på en musikal, gått till frissan ett par gånger, varit på biblioteket och även kunnat handla mat vid flera tillfällen- men jag vill ju så mycket mer! Det jag orkat en del är att vara i min trädgård och det är en dubbel vinst- både aktivitet och återhämtning samtidigt! Så jag är en bit på väg, men inte mot en ny krasch som jag ser det.

De två första gångerna jag arbetstränade så tog det ca ett halvår innan jag fått upp "näsan över vattenytan igen", men första gången var innan min hypotyreos ens hade upptäckts och andra gången när jag gick på bara Levaxin. Nu trodde jag att det skulle gå snabbare att komma tillbaka igen!

Denna gången åt jag ju först Levaxin + Liothyronin och därefter Armour Thyroid vilket jag tror är förklaringen till att jag nu kunde klara av jobbet under så lång tid- men också att jag åter kunde gå över min gränser och driva mig själv till en ny utmattning? Ett tecken på detta är ju att jag regelbundet hade månadslånga heltidssjukskrivningar från min 25%-iga tjänst, men att jag varje gång lyckades ta mig upp och tillbaka i arbete.

Första gången jag arbetstränade klarade jag av att fullfölja i nio månader, då först ett par månader på 10 timmar, innan vi sänkte tiden till 4 timmar/ vecka. Andra arbetsträningen klarade jag av ca 2 veckor, under upptrappning som skulle lett till 10 timmar/vecka, innan jag totalkraschade. Då hade jag dock deltagit i sex veckor med trädgårdsterapi innan arbetsträningen, detta i syfte att vara bättre rustad att klara av kraven det innebär att arbeta, vilket istället kom att innebära att jag hade förlorat större delen av min energi innan jag ens påbörjat arbetsträningen.

Nu klarade jag först av 3 månaders arbetsträning under upptrappning och därefter 28 månaders arbete (med långa avbrott, men ändå) innan jag var så utmattad att jag inte längre kunde uppbåda någon energi. Att jag alls klarade av det tillskriver jag helt och fullt min nya medicinering! Tack Armour Thyroid, min läkare som skrev en licensansökan och Läkemedelsverket som godkände den!

Så visst, för ett år sedan och en tid därefter hade jag säkert höga DHEA- värden på grund av en mycket hög stressnivå på väg mot utmattning, men efter nästan ett år av återhämtning så borde nivåerna nu ha hunnit sjunka till mer normala, tänker jag. Så vad detta värde står för, kan jag inte riktigt förstå. Har du mer kunskap och kan förstå bättre, så tar jag tacksamt emot dina förslag i kommentarsfältet nedan.

Östrogendominans
När det gäller könshormonerna så låg mitt östrogen på 7.9 (ref 1,3-3,3), progesteron 59 (ref 75-270) och testosteron 34 (ref ca 18-42 för min ålder). Ration progesteron/östrogen låg på 7 (optimalt 100-500 när östrogenet är 1,3-3,3). Jag är alltså kraftigt östrogendominant och har börjat stryka på mig progesteronkräm 12 dagar i månaden.

Redan innan jag fått dessa testresultat så hade jag beställt Mia Lundins bok Kaos i kvinnohjärnan på mitt bibliotek och jag fick den helt rätt i tiden. Den var intressant och tog upp mycket om hormoner och signalsubstanser, hur vanligt det är att kvinnor får problem med dessa och många praktiska tips och förslag på lösningar. Jag lärde mig bland annat att produktionen av progesteron börjar minska i 30-årsåldern och att det därför är väldigt vanligt att kvinnor har problem med östrogendominans därefter. Mia Lundin har också en välmatad webbsida.

En mycket informativ sida om östrogendominans finns på Malins hälsomanual: Östrogendominans.
En mycket intressant artikel om Sambandet äggstockar- binjurar- sköldkörtel finns på Näringsmedicinsk tidskrift. Jag har länkat till den tidigare, men den är mycket läsvärd!
På Hälsosidorna finns en informativ artikel om Hormoner- signalämnen. Där finns också många matnyttiga sidor om bland annat vitaminer och mineraler.

Sammanfattningsvis så har jag inte märkt av några tydliga förbättringar av vare sig progesteronkrämen eller CT3-metoden, men jag återkommer om detta när jag varit igång lite längre. Nu skall jag gå ut i min trädgård, efter att under flera dagar ha ägnat alldeles för mycket tid åt detta blogginlägg- men jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon annan av er därute!

Hjälp till självhjälp- studier med försörjningsstöd

Politikerna i Göteborgs kommun har lagt ett förslag om att det borde vara möjligt för personer med långvarigt behov av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag), att kunna studera utan att förlora sin försörjning, dvs försörjningsstödet. Glädjande nog så verkar samtliga partier vara positiva till detta, så det kommer kanske att kunna bli verklighet.

Motiveringen är att de som studerar ökar sin anställningsbarhet och att det i längden kommer att bli en vinst för samhället för varje person som kan få ett jobb istället för att gå på försörjningsstöd. Jag tycker att detta är en jättebra idé, särskilt för de människor som idag har svårt att påverka sin egen situation och som med detta skulle få tillgång till ett verktyg, som kan göra dem mer självständiga och få en möjlighet att framöver leva på en nivå som ligger högre än existensminimum- bra för dem själva, för deras barn och för samhället i stort.

Naturligtvis finns det röster som tycker att det är orättvist att de själva måste ta lån, medan andra inte behöver det- men det är nog inte många av dem som förstår vad det innebär att leva på existensminimum eller själva skulle vilja pröva att leva långvarigt på försörjningsstöd! Missunnsamma människor finns det alltid, men jag tror att detta är något som gynnar oss alla!


En parentes om missunnsamhet

Som en liten parentes kan jag nämna en insändare i GP i veckan: En man ondgör sig över att Trafikkontoret i Göteborg stått på två ställen i Göteborg, ett på morgonen och ett på kvällen, för att dela ut varm choklad till cyklisterna. Dessutom delade de ut batterier om cykelbelysningen inte fungerade och i något fall även en ny baklampa där den saknades.

Jättebra initiativ, tycker jag, när man nu vill få ner biltrafiken i stan. En liten uppmuntran till dem som cykeln till jobbet även vintertid. Men det tyckte verkligen inte den här mannen, för han som tog bilen fick minsann inga nya lampor till den! Han tyckte så illa om tilltaget att han lagt energi på att skriva en insändare om saken.

Jag tycker att det är så konstigt, att man inte ens kan se den vinst man själv har av det, att alla de som tar cykeln eller åker kommunalt- faktiskt gör bilåkarna en tjänst: Mindre köer, bättre luft, lägre klimatbelastning osv. Vilket är positivt för oss alla!

Och vad kostar lite varm choklad, några lampor och batterier i förhållande till den uppmuntran det är för dem som faktiskt väljer ett miljövänligt färdsätt, även när det är mörkt, kallt och halt ute? Har så svårt att förstå sådan missunnsamhet!


Tillbaka till frågan om studier vid försörjningsstöd

Andelen göteborgare med försörjningsstöd, har ökat med 60% sedan 2006 och nu är det runt en miljard kronor som betalas ut i försörjningsstöd varje år. Nära 9 500 hushåll i kommunen är i dag långtidsberoende av socialbidrag. 2007 var siffran drygt 5 600 hushåll.

Som långtidsberoende räknas de som levt på försörjningsstöd i minst 10 månader och det är den gruppen som nu kan komma att få erbjudande om att läsa in grundskolan, gymnasiekompetens eller gå yrkesutbildning med bibehållet bidrag. Men detta skall ske på frivillig väg och ingen skall tvingas studera enligt förslaget. Vilket jag tycker är vettigt, då man inte kan slå in kunskaper i någon som inte är motiverad och samhället i så fall skulle betala för studieplatser som inte utnyttjades för ökad kunskap utan snarare som förvaring.

Men för dem som är motiverade så kan studier leda till mer än bara kunskap, svenskan kan utvecklas, självkänslan stärks och man utökar sitt sociala nätverk. Dessutom kan man ordna utbildningar till olika bristyrken, som tex undersköterska.

Oppositionen är i princip positiv till förslaget, men vill också att det skall omfatta arbetspraktik eftersom många redan är högutbildade. Detta är väl jättebra, de som behöver praktik för att skapa kontakter och referenser får det och de som behöver grundutbildning eller yrkesutbildning till ett bristyrke får det- inget att diskutera kan man tycka. Målet måste väl vara att ge människor nya chanser som både stärker dem själva och deras livssituation samtidigt som samhället blir starkare av deras delaktighet!

Det som är tråkigt är att Allianspartierna har en så stark tro på att människor behöver en piska för att vilja utvecklas och att de har så liten tilltro till människors inneboende kraft att själva driva sig till att förbättra sina liv om de bara får chansen att göra det. Därför vill de att försörjningsstödet villkoras och att man inför ett aktivitetskrav- vilket jag tycker är så absolut helt fel eftersom detta är samhällets yttersta skyddsnät som faller in när alla andra möjligheter är uttömda.

Detta skyddsnät måste kunna omfatta alla människor, oavsett vilken möjlighet man har att möta upp emot krav på aktivitet och prestation. I dag har många nyrekryterats till försörjningsstödet från sjukförsäkringen, då de hårdare kraven på hur sjukintygen skrivs och vad försäkringsläkarna anser "sannolikt", har gjort att många av dem som är för sjuka och har för låg arbetsförmåga för att ens klara 25% arbete, har flyttats från sjukförsäkringen till försörjningsstödet. Bra för statistiken över hur mycket "ohälsotalet" har förbättrats, men inte för de enskilda som nu dessutom tvingas leva på försörjningsstöd!

Nej, fram för stöttning, rehabilitering, möjlighet till studier och arbetspraktik- men låt denna sista utpost slippa krav som sjuka, skadade och andra inte kan nå upp till- hur gärna de än vill. Så tror jag, för jag har en okuvlig tro på människors inneboende kraft och att vi, som de flockdjur vi är, vill vara delaktiga i samhället och skapa oss så bra liv vi kan i gemenskap med andra!


Forskaren Katarina Hollertz, lektor på institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, anser att "Utbildning är ett genomgående stort bekymmer bland dem som har försörjningsstöd. Så förslaget om att låta personer få behålla försörjningsstöd medan de går på utbildning det är bra".

"... det borde vara självklart att rusta människor för att kunna få plats i arbetslivet. Och, som socialförsäkringssystemet går ut på i teorin, underlätta för personer att varaktigt försörja sig själv", säger hon.

"Fas tre är en av de standardiserade lösningar som, enligt henne, leder till inlåsningseffekter för den enskilda. Hollertz menar att systemet inte ens gör det möjligt för personer att gå på Komvux för att skaffa sig kunskaper i svenska, matematik och engelska. Man kan inte heller ta körkort, trots att vart och vartannat jobb numera kräver det.

- Det vore bättre att satsa offentliga medel på kompetens för dem som inget har, än att lära dem skriva bättre cv:n. När det ändå fattas substans i dem som gör människor attraktiva för arbetsmarknaden."

Hon säger också att försörjningsstödet ursprungligen var tänkt som en akut insats, tills man åter kunde försörja sig själv. Men när målen med försörjningsstöd skrevs låg arbetslösheten kring två procent och sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt större kunskapskrav på de sökande.

Min egen åsikt har nog redan framgått, så jag nöjer mig här.

Tre artiklar har Göteborgs-Posten publicerat i ämnet:
S: Låt studerande behålla bidraget
Oppostitionen: Gärna bidrag- men ställ krav
Forskare säger ja till bidrag vid studier

Utsatthet

Jag tycker ibland att jag och min man lever i en utsatt situation. Jag har varit sjuk i många år, var utförsäkrad i dryga 3 år och har därför en mycket låg sjukersättning. Och företaget där min man arbetade, gick i konkurs på sensommaren, så sedan dess har han inte haft någon inkomst alls. Han har ansökt om a-kassa- men ännu inga pengar....

Men när jag lyfter blicken lite högre, så förstår jag, att jag inte alls vet vad utsatthet handlar om!

I förra veckan började andra säsongen av Nybyggarna, ett program där "Arga snickaren" tillsammans med kollektivet Basta hjälper hemlösa människor att bygga sig ett hem. Under bygget stärks självkänslan och gemenskap skapas samtidigt som den som varit hemlös får skapa sitt eget hem, där det är tryggt och tillhörigheterna kan förvaras.

Jag är tveksam till alla dessa programidéer som går ut på att exploatera utsatta människor, men jag tycker inte att detta är ett sådant program och jag tror att det, åtminstone från Arga snickarens håll, finns en genuin vilja att hjälpa människor till förändring. Även om jag kanske är lite blåögd, för programmet hade ju inte sänts på en kommersiell kanal om det inte fanns pengar att tjäna på det. Men ändå, det är hoppfullt att se att man med ganska små medel kan påverka och förändra livet för åtminstone någon medmänniska! Mer sånt!

Kvar från förra säsongen (som jag inte såg) är 3 av 7 deltagare, men ytterligare en verkar vara på väg tillbaka. 3-4 personer av sju möjliga som fått kraft, hjälp och stöttning att förändra sitt liv i positiv riktning! Inte dåligt för ett tv-program!

Första programmet handlade om Maria som levt som hemlös i sju år och varit omhändertagen av samhället sedan 11 års ålder. Som liten skickades hon till ett sommarhem där sonen förgreps sig sexuellt på henne. Som elvaåring hamnade hon i ett familjehem där hon blev utfrusen och inte räknades till familjen, denna lilla elvaåring fick bo i pannrummet och hålla sig undan när det kom gäster. Som tonåring bodde  hon i ett annat fosterhem där mannen i familjen gick in för att knäcka henne och bland annat spände fast henne med spännremmar och spottade på henne!

Det fantastiska är ju att Maria verkar vara en så stark och tuff kvinna- trots alla allvarligt menade försök att knäcka hennes självkänsla och skapa självförakt! Och detta i den omsorg som samhället beställer och betalar för med våra gemensamma resurser, i en verksamhet som skall vara för barnets bästa! Fy för dem som försöker sko sig på utsatta barn i vårt samhälle!

Tyvärr så är ju detta inga enstaka misstag: Vanvårdsutredningen visar ju hur vanligt och satt i system, detta har varit. Väldigt många barn har haft det fruktansvärt under sin barndom  i samhällets "vård", både på barnhem och i fosterhem. Nu visar det sig dessutom att många av de barn som kränktes genom samhällets försorg- inte kommer att få den ersättning som utlovats till dem som farit illa. Beviskraven är helt enkelt för höga! För brott som begicks på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen! Och där barnen vid tillfället i många fall var småbarn!!!

Regeringen ville ju inte betala ut några pengar alls när utredningen väl var klar, de tyckte att det skulle räcka med en Upprättelseceremoni, som många av de drabbade inte ens orkade delta i. Oppositionen godtog dock inte detta och resultatet blev att man skulle ge ut skadestånd i alla fall. Är det därför beviskraven är så höga för att summan som betalas ut skall bli minimal?

Enligt en artikel i GP den 2013-12-18 så har 80 läkare, professorer, utredare, forskare och psykologer skrivit under och skickat ett protestbrev till Barn- och äldreminister Maria Larsson- men brevet försvann i hennes mailkorg!

Av de fall som är avgjorda, av Ersättningsnämnden, har 43% av de som gått igenom processen, väckt gamla minnen till liv och öppnat upp gamla trauman, fått avslag på ansökan! I Norge är samma siffra 22% och på Irland 7%, för samma sorts utredning. Beslutet kan inte överklagas och på varje avslag sparar staten in 250 000 kronor, sammanlagt sparar staten 800 miljoner om nivån ligger kvar på samma siffra för resten av fallen. Som vanligt: Bra för statsfinanserna, men ytterligare ett svårt svek mot redan svikna människor!

Som lagen är skriven så räcker det inte med att man har blivit vanvårdad, vanvården skall ha varit av "allvarlig art" och dessutom "skett i samband med vården". Om barnet misshandlats psykiskt, vistats i en otrygg miljö och negligerats så är det inte tillräckligt allvarligt. Och nu pratar vi alltså om barn och om den tid i livet som formar oss som människor!

Och om det är någon annan än personalen eller fosterhemsföräldrarna som stått för övergreppen, så får man inte heller ersättning! Anna berättar i en annan artikel om de övergrepp hon blivit nekad ersättning för. Trots att det alltid måste vara de vuxna som är ansvariga för vården, tillsynen och säkerheten för de barn de är satta att ansvara för. Det är ju varje förälders uppgift och då kan väl inte samhället ha ett mindre ansvar???

Jag anser att om ett barn har utsatts för övergrepp av ett annat foster- eller barnhemsbarn, en förälder till något annat barn på hemmet, en släkting till fosterföräldrarna eller vem det nu kan vara- så har de vuxna brustit i tillsyn! Särskilt om det handlar om återkommande övergrepp! Hur skulle det kunna vara på något annat vis???

Vissa har fått motiveringen att deras lidande inte kan ersättas eftersom de inte varit tvångsomhändertagna. Hur detta fungerade tidigare, det vet jag inte, men åtminstone under 1970-talet, då jag gick min barnskötarutbildning, så var det "allmänt känt" att de sociala myndigheterna ofta bara behövde hota med, att om föräldrarna inte gick med på ett frivilligt omhändertagande, så skulle barnet bli tvångsomhändertaget istället.

Sedan har vi alla dem som blivit vanvårdade/ misshandlade/ sexuellt utnyttjade efter 1980- de ingår inte alls, på lite luddiga grunder, men problemet är väl troligen att av de yngre årgångarna så är det kanske inte lika många som hunnit begå självmord, ta en överdos eller dö av alkoholrelaterade sjukdomar- så det skulle kanske bli alldeles för dyrt om man skulle omfatta deras lidande också!??

Thomas Kanger är en av de reportrar som satte igång debatten om barnhemsbarnens hemska erfarenheter av vården och nu har han också skrivit en bok : Stulen barndom: Vanvården på svenska barnhem. Jag har inte läst den än, men den ligger på min läslista.

Jag anser att ALLA barn har rätt till en bra barndom! Det skall inte spela någon roll vilka föräldrar man föds av eller vilka problem man har, barndomen går inte i repris och den är grundläggande för hela våra liv! Och när det gäller de barn som blivit svikna av oss- så tycker jag att det är självklart att de skall få allt det stöd som är möjligt för att de ändå skall kunna leva så goda liv som möjligt! Inklusive upprättelseersättning för dem som vanvårdats- som ett litet, och alldeles för sent, bevis på att samhället hade fel men nu vill göra rätt för sig!

För det där med att alla skulle ha samma chanser i livet- det är bara ett önsketänkande och en skönmålning av dem som haft goda förutsättningar!

Nu skall jag se på andra avsnittet av Nybyggarna och jag hoppas att jag åter kan få glädjas med någon som äntligen blir sedd och bekräftad och får stöd på sina egna villkor! Jag tror att medvetenheten behöver höjas om hur samhället verkligen ser ut- även i den del vi gärna tittar bort ifrån!

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.

Julefrid?

Idag är det Thomasdagen! Grattis på namnsdagen, Thomas!

Thomasdagen är, bland annat, den dag traditionen bjöd att julölet skulle vara klart för avsmakning. Förutom att man testade detta, ofta både sitt eget och grannarnas, så var det vanligt att man gick på julmarknad och köpte in det som behövde kompletteras inför julen, tex brännvinet. Det behövde förstås också smakas på, så att dagen även kallas Thomas fylletunna kanske inte är så konstigt.

Detta är även årets mörkaste dag, den dag då solen står som lägst och i vissa delar av landet inte alls når över horisonten. Vintersolståndet innebär dock att nu går vi mot ljusare tider och den mörkaste tiden är förbi!

Detta var också dagen man kunde säga upp folk och andra invånare på gården. Så här skriver Nationalencyklopedin:

"Tomasmäss och Tomedagen har i Norden blivit en dag som förknippats med många traditioner och bestämmelser. För den som ville säga upp en torpare eller arrendator var Tomasmäss den lagenliga tidpunkten. Tomasdagen var också tidpunkten för att säga upp gårdens råttor och möss. Det gjorde husfar iklädd finkostym och tillönskande sina husdjur bättre anställningsförhållanden på annat håll. I granngården till exempel!"

Man kunde också säga upp gårdstomten om hans arbete inte var till belåtenhet, men man fick då göra det på rätt sätt så att tomten inte blev vred och hämnades på gården och dess folk.



Men det kanske viktigaste var, att detta var dagen då julefriden inleddes. Juridiskt sett så var det värre att begå ogärningar och straffen för dessa var högre under den tiden julefriden inföll. Detta symboliserades av att julestörar ställdes vid gårdens infart, avbarkade granstörar med de översta grenarna kvar.

Allt grövre arbete skulle vara avslutat: Grisen slaktad och tillvaratagen, julbaket klart, stugan skurad och halmen utlagd på golvet med det hackade granriset strött ovanpå, för den goda doftens skull.

 Nu var det tid för fest och återhämtning!

Detta är de traditioner vi ärvt och som är en del av vår kultur- men behöver vi idag detsamma som då? Då, när julens överflöd var en isolerad tilldragelse, i en för övrigt ganska hård och ofta fattig tillvaro?

Kanske skulle vi idag snarare fokusera på julefriden än på överflödet? Kanske vi skulle må bättre av kravlös samvaro, vila och tid för återhämtning, istället för den konsumtionsstress som nästan tvingas på oss?

Under de år jag varit sjuk, har jag upptäckt att det blir jul, oavsett om det är välstädat och pyntat eller ej och att det mesta av det man inte vill vara utan på jul finns att köpa färdigt- även om det varit roligare att julstöka själv. Jag har också kunnat glädjas åt julen, även de åren jag inte själv orkat delta i något firande, för då har jag ändå varit så trött, att lite julmusik, julljusens sken och en skinkmacka har räckt för mina behov.

I år planerar jag att fira jul med min mans familj på julafton och med min familj i helgen efter jul och jag hoppas så att jag skall orka delta!

Det bästa med våra jular är att vi har slopat julklapparna! I min familj gjorde vi det för drygt 20 år sedan och i min "nya" familj för ca 10 år sedan. Det går nog knappt att beskriva den lättnad jag har känt varje år jag sluppit att trängas i affärer för att försöka hitta på något kul åt den som redan har allt!

Till barnen köper vi förstås klappar, men i år har jag gjort det lätt för mig och beställt lego på nätet till 6-åringen och så ger vi, för första året, pengar till tonåringarna- för det är ju ändå det de blir gladast för! Även om jag egentligen gör det under protest, eftersom jag tycker att man då har missat hela poängen med att ge presenter, känslan av att någon valt ut något som passar just mig....


Nu är många av er lediga i 9, 12 eller 17 dagar. Härligt och underbart! Jag minns känslan och jag hoppas att ni hunnit både festa, vila och återhämta er rejält, den dag det är dags att för er att återgå till era arbeten!

Jag vill också skänka en tanke åt alla er som bara är lediga någon enstaka dag under helgerna, som utför viktiga samhällsjobb under tiden vi andra firar jul och nyår. Till alla er som arbetar inom sjukvård, brandskydd, poliskår eller har andra viktiga uppgifter som behöver utföras oavsett vilken dag det är. Ni vet nog hur viktiga ni är och jag hoppas att era arbetsgivare gör vad de kan för att ni skall få en trevlig jul trots arbetet!

En varm tanke går också till alla er andra som kommer att arbeta under helgdagarna, alla ni som borde kunnat få vara lediga eftersom vi andra borde kunna klara oss utan era tjänster så att ni då kunnat fira jul med era familjer! Jag tänker förstås på alla er som är anställda inom olika serviceyrken, tex alla som arbetar inom handeln. I min närhet finns en större affär som stolt deklarerar att de har öppet alla dagar 7-23- även på julafton! Hur man kan skryta med att man skiter i sina anställdas privatliv?!?

Hur stort är behovet att handla på julaftonskvällen egentligen? Kanske kunde det räcka med att det finns någon liten servicebutik öppen i varje kommun? Detta är ett oskick och något som vi inte har något egentligt behov av! Det är min fasta övertygelse! Så länge det inte är ägaren som står i butiken på helgdagskvällarna, så önskar jag att vi konsumenter kunde bojkotta butikerna åtminstone under de timmarna!


Mina allra varmaste tankar går till alla er som, liksom jag själv, står utanför arbetsmarknaden och som i dagens samhälle ses mer som problem än som resurs: Arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, utförsäkrade, asylsökande, hemlösa, gamla och försörjningsstödsberoende.

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får fira en jul i gemenskap och att ni kan ge era barn den jul de förtjänar! En stor värmande julkram vill jag ge till alla er som är ofrivilligt ensamma, sjuka, hungriga eller frusna i jul!

Jag önskar er en riktigt God Jul!

Julefrid till er alla!



För den som vill läsa mer om jultraditionerna kan jag tipsa om Historiesajten.se, Tomten i tro och tradition, Jul på Wikipedia och Några av våra märkliga jultraditioner. 

Öppet brev till Maria Abrahamsson

Hej Maria!
Jag läste ditt inlägg Höginkomsttagare vid 36 325 kronor? och då kände jag att jag bara måste låta dig ta del av mina tankar om ämnet du tar upp. Man ser ju så olika på saker, utifrån sina egna, helt olika perspektiv och jag tror att olikheterna berikar!

Jag hoppas att det är okej att jag gör det i form av ett öppet brev, för eftersom du är en offentlig person med stor makt, så tänkte jag att våra olika utgångspunkter kan vara intressanta även för andra.

Du skriver: "Om man tjänar 36 325 kronor i månaden före skatt, är man en höginkomsttagare då? En krösus som har noll koll på vanliga människors liv?"

En krösus vet jag inte riktigt definitionen på och om man har noll koll på vanliga människors liv, har jag ingen som helst aning eller någon åsikt om- men att man är priviligierad kan vi väl ändå enas om?

Om man funderar på en stund på alla de viktiga grupper i vårt samhälle som inte ingår i den gruppen, så tänker jag att det måste vara väldigt många fler som har mindre än 36 325 kronor i månadslön, än vad det är som har mer och då kan man väl tänka sig att det kan anses priviligierat att tjäna mer än dessa andra viktiga medarbetare i vårt samhälle?

Några exempel på yrkesgrupper som jag anser är mindre priviligierade lönemässigt: En förskollärare eller fritidspedagog tjänar i genomsnitt 24 600 kr/mån,  en grundskollärare 26 500 kr/mån, en gymnasielärare runt 29 000 kr/mån, en sjuksköterska mellan 25- 32 000 kr/mån, en socialsekreterare eller kurator runt 28 000 - 29 200 kr/mån, en arbetsterapeut eller sjukgymnast runt 27 000 kr/mån. Alla dessa har högskoleutbildning och yrken med höga krav och stort ansvar. (Löner enligt SCBs statistik för 2012: Primärkommunal sektor och Landstingskommunal sektor)

Sedan har i ju alla dem som har ännu lägre lön: Undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, lokalvårdare, kökspersonal, vaktmästare, brandmän, ambulansförare, restaurangpersonal, handelsanställda, fabriksarbetare, hantverkare osv.

Till detta kommer den stora grupp som för tillfället står utanför arbetslivet: En garantipensionär har knappt 8 000 kr i månaden plus ev bostadstillägg. En arbetslös person med a-kassa har max runt 14 000 kr/mån. Sjuka, studerande och de som är hänvisade till försörjningsstöd ligger också väldigt lågt i inkomst- så huvuddelen av Sveriges befolkning tycker nog att man är tämligen väl priviligierad om man har en lön på 36 325 kronor- eller 60 000!

Själv har jag en sjukersättning på knappt 6 500 kr/ mån. Denna baseras överhuvudtaget inte på den inkomst jag hade innan jag drabbades av sjukdom och arbetsoförmåga. Genom den Nya sjukförsäkringen, som du väl förespråkat, så blev jag utslängd ur försäkringen under dryga 3 år och därefter beräknades den nya ersättningen på de tre åren! Smart för skattebetalarna, men jag blev förutom sjukdom även drabbad av fattigdom.

Du fortsätter ju din klagosång över er stackars fattiga höginkomsttagare: "Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt."

Det är ju verkligen tråkigt att det  är så dyrt att bo i Stockholm, men samtidigt är det väl ett bevis på att den fria marknaden fungerar? Att näringsidkarna på en plats med många höginkomsttagare kan ta ut ett högre pris på sina varor och tjänster, eftersom ni är beredda att betala mera? Bara så jag inte misstolkat dig, det är väl så du vill ha det? Att de som kan betala mest också skall ha tillgång till det bästa?

Sedan tänker jag att du ju inte skulle vara ensam, om du tvingades flytta från det som idag känns som ditt hem. Du skulle ju vara i gott sällskap med många andra, som tvingats flytta på grund av t ex arbetslöshet, utförsäkring eller jobb på annan ort. Det är väl så du vill ha det?

Som riksdagsledamot har du väl också den stora förmånen av att ha ett övernattningsrum i Riksdagen? Centralt i Stockholm? Och fria resor i hela landet? Det skulle alltså vara enklare för dig, än för många andra, att pendla in till jobbet?

Själv har jag flyttat från Göteborg, "min" storstad, på grund av ekonomiska skäl. När jag utförsäkrades så fick vi sälja vårt hus och flytta till ett betydligt billigare boende på landsbygden. Inget vi valt, men en nödvändigt beslut när våra förutsättningar förändrades.

Jag kan instämma i din analys och håller med om att det är dyrt att leva! Jag har också svårt att få pengarna att räcka till, trots att jag vänder på varje krona. Någon hund har jag dock varken råd eller ork att ha- och jag skulle definitivt inte ha råd att betala ett hunddagis för den hund jag inte har!

Jag håller också med dig om att det är dyrt att gå till frissan. Jag har löst det så, att jag har dragit in på besöken och oftast har jag bara klippt mig någon eller ett par gånger om året. Det fungerar om man låter håret växa lite längre, även om det är jobbigt just den perioden luggen hänger ner i ögonen hela tiden.

Nu hade jag ändå den stora turen att vara gift när jag blev utförsäkrad, för med en inkomst på 0 kronor, så spelar det faktiskt ingen roll hur sparsam man är. Min man valde också att fortsätta leva ihop med mig, trots sjukdom och tungt försörjningsansvar, vilket inte alla orkar göra. Jag är väldigt tacksam för det, eftersom jag annars hade varit tvungen att vända mig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd.

Missförstå mig inte: Jag är jättetacksam för att den möjligheten fortfarande finns, eftersom jag anser att det säger något om ett samhälle, hur man väljer att ta hand om de svagaste medborgarna. Men för egen del har alltid sett mig som en hårt arbetande och engagerad medarbetare i kommunen och jag tror att det knäckt mig slutgiltigt, om jag behövt begära pengar där för mitt livsuppehälle. Du kanske kan förstå den känslan, för det är väl inget du skulle göra med lätt hjärta heller, kan jag tro?

Men jag tänker, att det är nog tur att tur att det inte är du som skall klara dig på min sjukersättning! För om du har svårt att klara dig på 60 000- hur skulle det då gå med 6 500? Du tror väl förstås att du aldrig skall hamna där, men då kan jag berätta att det gjorde inte jag heller innan jag blev sjuk- fast så klart, du har ju säkert fallskärmar från Riksdagen och sånt som gör att du inte skulle bli lika utsatt som jag blivit.

Men när det gäller ditt gnäll över hur dyrt det är att leva, så får förlåta mig att jag påpekar det, men jag tycker nog att du har ett eget ansvar i att anpassa dina utgifter efter dina inkomster!

Till sist vill jag bara kommentera följande oro: "Så därför är jag lindrigt sagt oroad av att 30 000 södermalmsbor nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar."

Tänk att du tar så illa vid dig av detta! Du kanske skall ta det som en varningssignal, för överdriven oro kan vara ett tecken på begynnande psykisk ohälsa och det är ju något som redan är ett problem i samhället, även utan nyrekrytering.

Enligt Göteborgs-Posten är grunden till din oro att "Den som tjänar under 37 417 kronor slipper betala statlig inkomstskatt. Skulle brytpunkten vara oförändrad går den i stället vid 36 158 kronor per månad. Skillnaden för denna grupp blir cirka 250 kronor per månad. Totalt kostar reformen tre miljarder vilket motsvarar kostnaden för 23 866 förskoleplatser under ett år."

Vi pratar alltså om 250 kronor i månaden! För personer som ligger i 35 000 kronorsklassen när det gäller inkomst. Det handlar om en halv hårklippning i månaden! Det kan väl ändå inte vara en katastrof!? Men även om jag inte riktigt förstår din oro, så uppskattar jag din omtanke om dessa personer som drabbas av detta!

Som jag har förstått det så har vi stora problem med att locka studenter till lärarutbildningarna, vi räknar med att det blir kris inom äldreomsorgen eftersom de unga inte söker sig dit, vi har överfulla grupper i förskolan, det fattas platser inom sjukvården osv. Tycker inte du också att dessa miljarder möjligen skulle kunna hitta en annan användning i samhället? En användning där de kommer att göra minst lika stor nytta?

Ja, det var bara några tankar jag fick när jag läste ditt inlägg om de stackars stockholmarna. Tänkte att du kanske skulle uppskatta lite perspektiv på ämnet, så att du slipper oroa dig i onödan. För jag tror nog att de kommer att klara sig- oavsett utfallet i riksdagen.

Med vänliga häsningar
Elisabet
(sjuk, arbetsoförmögen, fattig, tidigare utförsäkrad, numera lantis)

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

Tankar om vad som är viktigt i livet

På söndagarna går det en mycket intressant serie på SVT2: Leva som amish. I går sändes del 4 av 6 och här fokuserades det särskilt på livsfunderingar, vad som är värt något i livet, vad lycka är och hur man vill leva sitt liv.

Jag kan varmt rekommendera alla delarna som hittills sänts, men  alldeles särskilt gårdagens program. De kontraster som kom fram i hur vi väljer att leva våra liv är tänkvärda och även om jag inte skulle vilja bli en amish, så finns det mycket i deras kultur som jag tror att vi kanske skulle kunna ta lärdom av i vårt västerländska samhälle!

Några glimtar ur programmet:

Familjens manliga medlemmar arbetar ute på åkrarna: "Det är ett härligt liv. Man har ingen chef, familjen arbetar ihop, vi älskar det." Lönen för mödan är maten som hamnar på middagsbordet och uppskattningsvis så är 75% av maten de äter sommartid, odlad på gården.
 
För kvinnorna är det viktigt att ha en tillräckligt stor trädgård, där de kan odla saker som familjen kan äta och för att kunna konservera. "Vi tror att det är bra att kunna leva av det man odlar. Då drabbas man inte lika hårt när ekonomin sjunker."


En av de engelska killarna har bott på internatskola sedan han var 10 år och nu går han på Eton. Åtta månader om året tillbringar han på skolan, 40 mil hemifrån, vilket är hans föräldrars beslut- det var bara Eton som gällde. Hans mamma tror att det hjälpt honom att utveckla sin egen personlighet, istället för att bara vara en i brödraskaran. Själv tycker han att eftersom han tillbringar så mycket tid hemifrån så har han ingen riktigt nära relation med sina föräldrar.
 
Ungdomarna får vid ett tillfälle frågan vad som är lycka för dem. För George, killen som går på Eton, är det en svår fråga och han säger att det är något han verkligen kämpar med. Han har inget svar, men fortsätter att diskutera ämnet med andra på gården och frågar bland annat en av de unga männen hur många "dåliga" dagar han har på ett år. Svaret att det kanske är tio dagar, gör honom närmast chockad, för själv har han säkert minst två i veckan.

Han berättar att både han själv och hans vänner känner en stor press från sina föräldrar: Man förväntas tillhöra eliten på det främsta universitetet. Det finns så många karriärmöjligheter att välja bland, men han vet inte vad han skall välja. Han känner sig pressad att inte kasta bort alla möjligheter han får under studietiden, så han försöker göra sitt bästa.
 
Han kommenterar att amish säger att man skall var nöjd med det man har och inte avundas andra, medan han själv alltid vill ha mer och aldrig är nöjd med det han redan har. Han har egentligen aldrig tänkt ordentligt på vad han vill få ut av livet, av sitt arbete, sitt familjeliv och vem han själv är/ vill vara. 
 
Han säger slutligen att han har börjat se annorlunda på många saker, bland annat på vad som gör människor lyckliga. "De verkar lyckliga här och det bevisar att sånt som vi tycker är så viktigt i vårt samhälle, som utbildning och självständighet, inte nödvändigtvis måste göra oss lyckligare."


En av de unga amishmännen förklarar sin syn på det enkla, långsamma livet han lever: "Om jag sitter på ett kontor hela dagarna, medan barnen är hemma och bråkar för att de inte kommer överens- vad blir det då av dem 40 år senare? Och vad blir det av mig själv?"
 
Han säger också att han ser livet från den ljusa sidan: "Om ens bror behöver en dollar- ge honom tjugo. Jag har aldrig mött en girig person som också varit lycklig. Ju mer de har desto girigare blir de. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar det enkla livet. Det inser du nog en dag- man kan inte skapa lycka. Lyckan kommer inifrån. Så är det."
 

En av de engelska flickorna tycker att trots att de alla är individer, så har amish ändå ett lokalsamhälle (community) där alla blir uppskattade och omhändertagna. På det får hon som svar att "rikedomar är flyktiga, de kan försvinna. Sånt händer ju. Därför strävar vi inte efter jordiska rikedomar, vi skapar en starkt lokalsamhälle för våra barn, för framtiden. Större barn lär sig arbeta tillsammans för det gemensamma lokalsamhället och om alla samarbetar så kan man verkligen uppnå saker."
  
Den engelska tjejen kommenterar efteråt att hon "tillhör en självisk generation, men att mennoiterna (en gren av amish) har förstått värdet av gemenskap och värdet av att dela med sig av sitt överskott. Allt behöver inte handla om mej, mej, mej. Det säger en del om oss, faktiskt."

Kvinnor i offentlig sektor är ett budgetproblem

När jag satte på teven idag så hamnade jag mitt i en inslag om det nya budgeten, i programmet Rakt på med Mats Knutson och gäster. Ett inslag i SVT Forum, som hade budgeten som dagens ämne. Jag kom in i ett samtal om att sjukskrivningarna nu ökar, särskilt bland kvinnor inom offentlig sektor. Men varför verkade ingen av deltagarna riktigt veta....

Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.

Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.

Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och  låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.

En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???

Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.

Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.

Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?

Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?

Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...

Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:

"Med min morgontidning följer varje morgon en bilaga om pengar. Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.
Det är ohyggligt fascinerande läsning. Det är också en enormt sorglig läsning."

"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?
Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet.
När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta?"

 "Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat."

Jag kan bara hålla med. Kanske är det dags för en förändring av vårt samhälle? Under lång tid var Bondesamhället det självklara sättet att leva i- tills Industrialismen svepte över landet/ västvärlden och vi såg det som en självklarhet att organisera vårt samhälle efter de nya förutsättningarna = Industrisamhället. Nu har vi gått in i den digitala tidsåldern, men håller ändå fast vid vårt gamla sätt att organisera vårt liv tillsammans. 

Evig tillväxt kanske inte är receptet på ett samhälle i vår tidsålder? Kanske är det andra värden som är nyckeln till ett samhälle där vi inte skövlar, förgiftar och undergräver vår framtid på denna planeten? Kanske innebär det nya samhället inte att vissa håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra har svårt att försörja sig och mår dåligt av att inte ha en uppgift i livet? Kanske denna nya tidsålder i människans historia tar vara på det som var bra med industrisamhället och förkastar det dåliga? Kanske människor blir viktigare än pengar?