15 år efter kraschen- mina tips för den som är i farozonen eller nyss drabbats

I dagarna är det 15 år sedan jag kraschade och jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av lite av de kunskaper och erfarenheter jag erövrat under dessa år.

Först lite om mig och min väg så här långt, men för den som har svårt att orka läsa större mängder information rekommenderar jag att man hoppar direkt ner till stycket "Info om hjärntrötthet" lite längre ner på sidan.

Lite om min krasch

Jag var verkligen mycket trött när gick hem från jobbet på förskolan den 22/12 år 2000 och just därför hade jag tagit ledigt i mellandagarna och skulle vara ledig i hela 11 dagar! 
Vad jag inte visste då, var att jag var riktigt illa ute och att 11 dagar inte skulle komma att vara nog- inte ens 11 månader eller lika många år visade sig räcka för att jag skulle kunna fortsätta mitt liv som tidigare. Kraschen och den uteblivna behandlingen för min låga ämnesomsättning skulle ge mig bestående hjärnskador, som jag idag fortfarande, 15 år senare, är svårt märkt av.

Idag önskar jag ju att jag hade haft bättre kunskap redan åren innan jag stupade och att jag hade sökt vård tidigare, för att eventuellt ha kunnat minska de negativa skadeverkningarna. Att jag inte sökte sjukvård för min stora trötthet berodde på att jag hade tidigare negativa erfarenheter av vården. Några år tidigare hade jag inte fått någon hjälp alls och bara blivit bollad mellan läkarna, när jag sökte för riktigt svåra, handikappande hörselproblem. Hörselproblem som gjorde att jag hade svårt att fungera i vardagen och inte minst i mitt arbete som förskollärare.

Problemen omfattade en mycket svår tinnitus, en ljudöverkänslighet som gjorde att jag nästan inte tålde några ljud alls och samtidigt en plötslig hörselnedsättning på bastonerna- allt på mitt högra öra. Idag har jag fått veta att dessa problem har ett starkt samband med kortisolbrist och därmed är starkt kopplat till stress och utmattning- men detta var ingenting jag fick någon som helst hjälp med 1999, då den farliga utvecklingen skulle kunna ha stoppats med rätt åtgärder.

Sedan hade det ju förstås varit positivt om jag fått rätt hjälp när jag väl sökte vård, då kraschen redan var ett faktum. Men detta skall inte handla om mig, för den som ändå vill veta mer om hur min väg till och försöken att komma ifrån min utmattning finns mer skrivet om detta på sidan Min hypotyreos.

Tanken med informationen

Detta inlägg skriver jag med syftet att det kanske kan vara till hjälp för dig som är på väg mot utmattning utan att veta hur du skall kunna vända utvecklingen eller till dig som nyligen kraschat och har börjat söka idéer om hur du skall kunna förenkla vägen tillbaka.

För de flesta är det en lång väg innan utmattningen är ett faktum- och ju tidigare man sätter stopp desto bättre! Ju längre man har gått ner sig, desto längre är också vägen tillbaka.

Ett problem är för den som drabbats är också omgivningens oförståelse och de rena fördomar som finns omkring utmattning och andra stressrelaterade sjukdomar. Om man bara "tar sig i kragen", "slutar känna efter" eller kanske får yttre press på sig, som tex utförsäkring- så skulle nog problemen kunna försvinna av sig själva? Dessa missuppfattningar gör det ju inte lättare för den drabbade som är mitt uppe i en kamp som ytterst handlar om överlevnad.

Den långvariga stress som slutligen lett till utmattning, handlar ju i verkligheten om att hjärnan tagit skada av stressen och hjärnskadorna har visat sig påminna om dem som man får vid tex stroke. Hjärntrötthet är ett begrepp för detta och innebär en mental trötthet som blivit både långvarig och omfattande. Hjärnskador tar lång tid att läka och därför är det särskilt viktigt att tidigt ta symtomen på allvar och göra allt man kan för att minimera skadorna.

Bland länkarna nedan har jag även lagt in länkar från olika företag. Detta betyder inte att jag rekommenderar just dessa företag, utan att de har lagt ut bra information som jag tror kan vara till nytta. Om, och i så fall var, man bestämmer sig för att köpa ev produkter eller tjänster är en helt annan sak. Och jag har absolut ingenting att tjäna på att jag har länkat till just dessa företag då jag inte tar emot någon som helst ersättning från något håll.

Info om hjärntrötthet

Jag har hittat en mycket informativ webbplats, som jag önskar att jag hade haft tillgång till när jag kraschade. Informationen bygger på aktuell forskning och har getts ut av Göteborgs Universitet och Västra Götalandsregionen. Informationen består av flera olika delar:

En broschyr med strategier man kan använda vid hjärntrötthet: Vad händer när hjärnan inte orkar? Strategier vid hjärntrötthet

En informationsfolder med kortfattad info, som man även kan använda för att ge till anhöriga eller andra som kan ha svårt att förstå vad som hänt: Mental trötthet Hjärntrötthet

Ett verktyg för självskattning, som kan användas både som ett sätt att se om man själv ligger i riskzonen och för att följa sin egen utveckling över tid: Verktyg för självskattning

En bok: När hjärnan inte orkar Om hjärntrötthet

En Facebookgrupp: Hjärntrötthetsgruppen

Dessutom en webbplats med mycket info om forskningen som är gjord, vanliga symtom och mycket annan information.

Konkreta tips om vad man kan göra

När jag mådde som sämst så hade jag mycket liten ork att överhuvudtaget ta till mig information. Här tänkte jag därför ge några enkla tips på vad man helt konkret kan göra för att hjälpa sig själv:

Vila! När du hamnat i detta utmattande stadium så är det viktigaste återhämtning! Sova, vila, göra sådant som du orkar och finner lustfyllt. Avslappningsövningar eller Mindfullness om du har svårt att varva ner, långsamma promenader om du har ork till det. Allt som hjälper dig att ge kroppen den återhämtning som den så länge saknat- och du är inte slö om du låter kroppen bestämma takten!

Lyssna på kroppen! Du hade inte hamnat i detta utsatta läge om du inte haft för vana att köra över kroppens signaler- så nu är det dags att lära sig lyssna efter vad kroppen vill. Den är mycket klokare än du visat dig vara, så lyssna på vad den säger och lita på att den vill ditt bästa! Vill kroppen sova så är det sova som gäller. Jag är helt övertygad om att det är den enda vägen tillbaka- även om det är svårt när man är så van vid att inte bry sig om sina gränser.

Oxytocin! Lugn-och-ro-hormonet Oxytocin hjälper till att minska skadeverkningarna av stresshormonet kortisol. Oxytocin utsöndras vid vänlig beröring, amning, varma bad eller när man klappar ett husdjur. Nyligen har jag också fått veta att kvinnors röster påverkar oxytocinhalten positivt, detta läste jag i boken Gnisselzonen. Själv har jag prövat Rosenmetoden som är en mjuk beröringsform, man även Taktil massage är en metod som påverkar oxytocinet.

Skippa Måste! Borde! och Skulle! När jag först blev sjuk så fanns det inte så många forum för oss som blev sjuka, men jag hittade till Stressforum, som då var en mycket aktiv mötesplats för oss utmattade. Där fick jag mycket kunskap och det viktigaste mantrat där var att orden Måste, Skulle och Borde var bannlysta. Jättesvårt, när man är så van att pressa sig själv till allt man måste, borde och skulle göra- men också det som försatt en i den situation man nu befinner sig i.

När jag insåg att det jag gjorde med lust gav mig så mycket mer energi, så blev det lättare att försöka undvika kraven (som jag ställde på mig själv och som jag ändå inte kunde leva upp till!). För mig blev det lustfyllda att rensa ogräs! Där hämtade jag energi genom att jag gick in i vad som brukar kallas "flow", vilket avlastade min hjärna och hjälpte den att börja läka. Men det fungerade bara så länge det var helt kravlöst! Så fort jag började tänka på prestation (som "Idag skall jag rensa klart den lilla biten som är kvar")- så försvann all energi och jag orkade inte ta mig ut alls. Hjälpmedel: Skall jag göra den här aktiviteten?

Idag är det många som upptäckt Mindfullness-målarböckerna och verkar hämta en liknande kraft ur dem, andra sjunger eller dansar. Vad har du för lustfyllda metoder för att lugna ditt sinne och hämta energi?

Ge kroppen näring! När man är stressad så förbrukas vissa näringsämnen i rasande fart, tex b-vitaminerna, c-vitamin, zink och magnesium. När man inte mår bra så kan det vara svårt att orka äta en tillräckligt näringsrik kost och därför så kan kosttillskott vara en bra idé, men tänk då på att köpa tillskott av hög kvalitet, inte apotekens billigaste märken. Din kropp har antagligen svårt att ta upp näringen, så därför du behöver tillskott av hög kvalitet som innehåller de mest lättupptagliga formerna. Själv har jag valt Holistics tillskott som första val, men det finns flera bra märken.

För den som har råd så kan en hårmineralanalys vara en god investering för att fylla på depåerna med näring på ett balanserat sätt och få hjälp med att minska de giftiga ämnen som lagrats i kroppen under livets gång. För mig har det hittills kostat ca 7 500 kr för två hårmineralanlyser och de kosttillskott jag rekommenderats för 2 x 2 månader därefter. Mycket pengar, men om det gör att jag mår bättre så är det ju värt varje öre. Har just bestämt att jag skall gå vidare med en tredje analys och därefter ytterligare 2 månaders specialanpassade tillskott.

Kosten! Första halvåret efter kraschen hade jag svårt att överhuvudtaget få min kropp att vilja ta emot något ätbart. Det om funkade var släta bullar, nyponsoppa och kexchoklad- söta saker som jag kunde "lura i" min kropp. Idag har jag ju förstått att detta förvärrade mitt tillstånd då min kropp ytterligare stressades av sockret, men just då hade det varit svårt att orka göra på något annat vis. Med kunskap så hade jag kanske kunnat hitta en annan väg?

Idag tror jag på en kost med minimalt med socker/ sötningsmedel och utan spannmål. Tex LCHF, IFD-kost eller Paleo. Dessutom försöker jag undvika så mycket tillsatser som möjligt, vilket innebär att kosten behöver baseras på rena råvaror. Kostrådgivarnas rekommendationer ger en god grund för hur man kan tänka omkring sin kost.

Vad du orkar göra när det gäller din kost beror väl antagligen på var du är i läkningsprocessen och hur mycket hjälp du kan få med matlagning och liknande, men jag tror ändå på att det kan vara bra att vara uppmärksam på problemet med dagens söta och tillsatsrika kost och sedan så får man göra vad man kan och orkar. Varje litet steg åt rätt håll är ju bättre än om man inte tagit det steget.

Naturens läkande kraft! Idag finns det mycket forskning på vilken läkande förmåga det finns i naturen. För mig personligen så har trädgården varit min kraftkälla där jag hämtat kraft och energi genom trädgårdsarbete (i den mån jag orkat i mina olika stadium) och att bara sitta ute och njuta av dofterna, växtligheten och djurlivet.

Det finns mycket skrivet om på vilka sätt naturen läker och trädgårdsterapi har ju också blivit en framgång i läkningen av utmattade sinnen. Naturen är kravlös och man kan själv välja svårighetsnivån på kontakten, från att sitta på en sten eller stubbe och bara insupa de lugna ljuden och dofterna till att man tar långa promenader eller bestiger berg. Om man inte har någon natur inpå knuten så kanske det finns en park eller en trädgård till låns? Till och med så har en naturtavla vid undersökningar visats sig påskynda läkning hos sjukhuspatienter, så det duger med den natur man kan hitta!

Det finns även en jordbakterie, Mycobacterium Vaccae, som hjälper oss med serotoninnivåerna i hjärnan- och därför kan det vara bra att rota lite i den jord man hittar!

Andas! När man är stressad så blir andningen ytligare och snabbare och har man levt under stark stress en längre tid, så har man kanske inte andats ordentligt på länge. Djupa, lugna andetag påverkar faktiskt sinnet, syresätter kroppen på ett bättre sätt och vädrar ut det överskott av koldioxid som bildas vid snabbandningen. För mig fungerade det jättebra att fokusera på andningen när tankarna rusade vid sänggåendet, genom att koncentrera mig på andningen och tänka "in" och "ut" så lugnade sig den stressade hjärnan och lät mig gå ner i varv.

Ta hand om dina binjurar! Kroppens svar på stress är att bilda kortisol, för att man skall kunna möta "faran" som kroppen tror att man är utsatt för. När man stressat en längre tid utan tillräcklig återhämtning, så har binjurarna alltså pressats att producera mycket kortisol under lång tid och då orkar de inte längre hålla uppe produktionen utan man får ett underskott av kortisol i kroppen.

I början av utvecklingen mot utmattning har man alltså höga kortisolnivåer i kroppen och därefter mycket låga. Oavsett var man befinner sig i den skalan så är det värt att försöka vara snäll mot sina binjurar och vad man rent praktiskt kan göra är att minska stressen och inte pressa sig över sina gränser, inte motionera hårdare än att man fortfarande mår bra efteråt och återhämtar sig inom rimlig tid, undvika stimulantia som kaffe, ginseng och coca-cola, lägga sig i tid på kvällen och inte titta på skärmar de sista timmarna innan läggning. Fler tips finns på Hypotyreos.info: 10 tips för starkare binjurar/ HPA-axel.

Tyvärr så är uttröttade binjurar/ fatigue adrenal inget som är uppmärksammat inom den västerländska vården, så detta är oftast svårt att få hjälp med via sin läkare, mer kunskap finns inom alternativmedicinen.

Kolla upp din ämnesomsättning! Väldigt många av dem jag har kommit i kontakt med under åren har, liksom jag, haft en låg ämnesomsättning i samband med kraschen. Helt logiskt, då en allt lägre ämnesomsättning gör att funktionsförmågan långsamt minskar samtidigt som kraven man möter är desamma. Om de trötta binjurarna eller den låga ämnesomsättningen är grunden för utmattningen är lite som "hönan eller ägget" då de i högsta grad påverkar och är beroende av varandra.

Ämnesomsättningen skall, liksom B12-brist, järnbrist, d-vitaminbrist mm kontrolleras när patienten söker för svår trötthet, men detta görs inte alltid, så kolla gärna att det är gjort i ditt fall. Är proverna tagna och man misstänker att man har låg ämnesomsättning trots att läkaren säger att proverna är "bra", så kan man begära ut provsvaren på papper och själv se efter vad man tror efter att man har läst på om sköldkörteln och ämnesomsättningen. Jag har skapat en introduktion till ämnet på sidan Ordlista hypotyreos och för övrigt så finns det idag mycket information på nätet.

Be om hjälp! När man länge satt en ära i att klara det mesta själv, så kan det vara svårt att be om hjälp även när man verkligen behöver den. Så våga börja be om hjälp med det du i dagsläget inte riktigt klarar själv, oavsett om det handlar om hjälp med att orka sköta den personliga hygienen, med att förhindra att hemmet helt slammar igen eller kanske hjälp med att läsa krångliga texter och hitta vägar vidare för dig i din utmattning. Kanske är det nu äntligen dags att sluta upp med att försöka klara precis allting själv?

Länkar som kanske kan vara till hjälp

Om stress och utmattning
Hälsosidorna om Stress- stresshantering och utbrändhet
Artikel i Kommunalarbetaren: Så hittar du tillbaka efter utbrändhet
Vardagspuls: Därför blir du sjuk när du är ledig
SVT: Stress och utmattning syns i hjärnan

Kurera: Det här borde alla veta om utmattning
Newsner: Utmattning drabbar de som är starka och omtänksamma
Arbetsmiljöverket: Utmaningen- en film om den sjuka jobbstressen (ca 8 min)
Utbrändhet, stress, smärta: Symtomen från nervsystem i obalans

Må Bra: Varningslistan: 15 vanliga kroppsbesvär vid stress
Må Bra: Experten: Så skadas din hjärna av utbrändhet
Epoch Times: Utmattningssyndrom- När hjärnan blir "för full"
Hur du kan bli frisk från utbrändhet: Utmattningssyndrom och vägen ut

Om näring, kost och kosttillskott
Kom tillbaka: Varför näringsbrist och underaktiv sköldkörtel hänger ihop
Tarm och psykologi: Bra fett och fettlösliga vitaminer är oerhört viktiga för hälsan
Hälsovägvisaren: Tänkbara orsaker och lindring vid oro, depression och ångest
Hälsan tillbaka.nu: Minska dina inflammationer
Gluten och mjölk är källan till moderna sjukdomar

Funktionell medicin: Omega-3: ett livsnödvändigt näringsämne
Funktionell medicin: Coenzym Q10: Varför är detta ämne så viktigt?
Funktionell medicin: Kosttillskott

Alpha Plus: Därför skall du använda kokosolja varje dag

Om sköldkörtel, binjurar och äggstockar
Tarm och psykologi: Sköldkörteln kan orsaka binjuretrötthet
Hypotyreos.info: Utmattningssyndrom
Life: Sköldkörtelsjukdomar
Hälsa som livsstil: Hur stress påverkar sköldkörteln

Zahras sida: Symtom och behandling vid binjureutmattning. Stöd dina binjurar på naturlig väg
Kostrådgivarna: Stressade binjurar
Må bra invest: Utbränd, stressad & binjureproblem

Mia Lundin: Binjureutmattning beror inte på utmattade binjurar
Mia Lundin: Hur du återhämtar dig från binjureutmattning
Hypotyreos.info: Binjurarnas/ HPA-axelns roll.

Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 1
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 2
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- del 3- progesteron

Signalsubstanser
Ladenberg: Så höjer du ditt serotonin på naturlig väg

Personliga berättelser
Tankar om utmattning: Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen.
Mumindalen: Utbränd- hur känns det egentligen?
UNT: Jag stred mot tröttheten
SVT Opinion: Jag blev utbränd- låt mig bli ditt varnande exempel

Prestera: Några ord till dig som utmattad...
Det blir bara bättre: Jag är på väg, men det tar bara lite tid att komma ifatt
Tv4: Psykiatern gick in i väggen
Metrojobb: Jeff, 24, drabbades av utmattning: "Idag har jag lärt mig att göra ingenting"

Aftonbladet Debatt: Ingen tackar dig för att du jobbar dig sjuk
En psykiaters funderingar: Utmattningssyndrom
Johans blogg: När kroppen säger stopp av utmattning
Må Bra: 8 saker jag lärde mig av att vara utbränd

Diverse
Stresscoachen: Gratis Mindfullness-övningar
Om acceptans: Vinner gör den som slutar kriga!
Expressen: 7 tecken på att du är en högkänslig person
Mrs Excalibur: Känner du dig stressad och nära utmattningssyndrom? Tre råd kring användandet av smartphone och läsplatta


Riktat till omgivningen
Må Bra: 12 saker som kan hjälpa dig som anhörig till någon med utmattningssyndrom
Välbefinnandebloggen: 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom!
Bättre hälsa.nu: Nio saker du inte borde säga till någon som har en kronisk sjukdom
Prestera: Hur skall man se ut när man är utbränd?

Issadissa: "Jag har också varit utbränd"
Tankar om utmattning: Vad gör du hela dagarna?
Expressen: PT-Fia: Går inte att vara "lite utbränd"
Sofia "PT-Fia": Det finns inget som heter "jag var lite utbränd"
Mrs Excalibur: 7 råd till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom

Detta är en sida som jag tänker fortsätta att komplettera med fler länkar då jag hittar något intressant som jag tror kan vara till hjälp för inläggets målgrupp.

Mitt namn är Hypotyreos

Det finns en text som jag tidigare la ut här, trots att jag då inte visste vem som skrivit den. Jag bestämde mig för att ändå publicera den, eftersom den delats friskt på olika sociala medier och för att så många verkade finna tröst i texten.  Dessutom anser jag att allt som kan öka förståelsen för de drabbade är värt att spridas.

Jag hade sett den i flera olika versioner, som angetts vara översatta både från engelska och norska. Den första version jag såg kom från USA och jag har trott att det varit någon typ av "vandringssägen" som förändrats och byggts på efterhand och att ursprunget skulle vara svårt att reda ut så här i efterhand.

Men nu har jag fått en kommentar från en svensk kvinna som anger att det är hon som skrivit texten och publicerat den i en bok. Tyvärr har jag inte fått något svar på vilken bok det skulle vara och vet därför inte om hon är sanningsenlig eller bara ett "troll". Men jag vill inte vara ansvarig för att sprida något jag inte fått lov att sprida och där det kan finnas en upprättsinnehavare, så jag väljer att ta bort större delen av texten. Att jag låter inlägget ligga kvar beror på att jag inte vill ta bort de kommentarer med svar som hör till inlägget. Jag låter några bitar av den långa texten ligga kvar för att det skall framgå vilken typ av text det är och för att den som vill kan googla vidare efter hela texten.

"Hej!
Mitt namn är Hypotyreos.....

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället... 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig....Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött... Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon.

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig... Det kommer till att bli många läkarbesök... Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnmedel, antidepressiva mediciner...

Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar... De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  

Du kommer att få höra... att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Redigerad 2016-09-03 

Sverige sviker!

Jag har just tittat på del två i serien Sverige sviker, om hur skolan sviker de barn som inte passar in i dagens skolmall. Del 2: Om eleverna som ingen lyssnade på,  handlar om elever med diagnoser/ särskilda behov som skolan helt enkelt inte bryr sig om att försöka möta.

Här berättas om rektorn som tycker att eleven borde börja medicinera för att passa in, medan läkaren anser att det är skolan som är problemet- inte eleven. Om rektorn som ljuger och säger att "det har jag aldrig sagt"- vilket gör att eleven tappar tilltron till vuxenvärlden.

Elever med ångest, depression, som skär sig för att uthärda, med svåra magproblem av stressen av att inte bli förstådda och bemötta utifrån sig själva. Tjejen som säger att "jag gick dit, ingen såg mig, jag gick hem"- dag efter dag... Killen som inte blev insläppt i klassrummet för att han "redan missat så mycket"- och när han ändå satt där så behandlades han som luft....

Om eleven som skrivit brev till utbildningsministern och barnombudsmannen, som svarar att de inte får bry sig om enskilda fall och om föräldrar, som trots att de redan kämpat så mycket förgäves, ändå orkar anmäla till skolinspektionen. Om elever som går hem och där ingen ens ringer och undrar var de är- vilket ytterligare spär på självföraktet.

Om eleven som fungerade bra i liten grupp med en proffsig speciallärare- men som skulle "inkluderas" och få sin undervisning i den vanliga klassen. Inkludering är ett modeord som betyder att man kan spara in på dyra resurser och istället sätta alla elever i samma klass- oavsett behov. Vilket drabbar hela klassen!

Om eleven som hamnade i ett mörkt, ensamt rum- för att andra behövde rummet med fönster. Om elever som inte får sin rätt till utbildning uppfylld för att de inte passar in i mallen- och kanske också att det varit alltför mycket fokus på handlingsplaner och administrativt arbete för lärarna? Kanske skulle det vara bättre att ägna tiden åt att få möta eleverna- där de är?

För möten och handlingsplaner verkar det inte ha varit någon brist på...

Jag kan verkligen rekommendera denna serien för alla som har åsikter om dagen ungdom och om skolan! Kanske har skolan haft för stort fokus på att gå tillbaka till 50- och 60-talens skola och det industrisamhälle vi då behövde utbilda våra ungdomar för- och för lite på att anpassa den till 2010- och 2020-talens behov i det informationssamhälle vi står på tröskeln till? Kanske behövs det helt nya idéer för att möta de behov och de elever som skall leva i detta framtida samhälle?

Kanske måste man förstå att dagens egocentrerade elever (vilket är det sätt de blivit uppfostrade på, som centrum i familjens värld) behöver andra lösningar än gårdagens kollektivt uppfostrade barn (där föräldrarna var centrum i familjen)? Kanske måste man inse att det samhälle dagens barn och unga växer upp i, är så väldigt mycket annorlunda och framförallt så mycket tuffare än det som vi lite äldre hade vår uppväxt i? Även om dagens unga växer upp i ett materiellt överflöd, där ting kanske ofta får ersätta tid, så har kraven på prestation, kroppsideal och andra yttre och inre krav, blivit så oändligt mycket högre, tänker jag. Jag är så lycklig att jag inte behöver växa upp och hitta min väg i dagens allt hårdare samhälle!

Kanske måste man inse att skolan bara är en spegling av samhället utanför- och att alla de problem skolan och lärarna blivit beskyllda för under det senaste decenniet, kanske egentligen bara är ett symtom på att samhället befunnit sig i snabb förändring och att skolan inte hunnit med in i den nya tiden?

Del 1 handlade Om elever i social utsatthet och kommande avsnitt sänds på tisdagar klockan 20.00 i SVT2. Programmen finns också på SVTPlay.

Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans

Varning för att detta inlägg är mycket långt, men nu tänkte jag berätta om det salivkortisoltest jag skickade till ett labb i USA i början av året. Till viss del var provsvaren en överraskning och det känns jättebra att jag verkligen kostade på mig att låta dem utföra ett test- även om det är mycket pengar för en fattig sjukling! Efteråt har jag fått veta att man nu kan få salivkortisoltest genom sjukvården, för något labb har börjat utföra dem, men då måste man ju ha sin läkare med på det och jag vet inte vilka kriterier de har, men det kan ju ändå vara ett tips.

Dygnskortisol
Mina provsvar visade på att mitt morgonkortisol inte var så lågt som jag befarat. Jag hade 6,2 i morgonkortisol (ref 3,7-9,5), så det var bra mycket bättre än förväntat! Kortisolhalten vid middagstid låg på 1,8 (ref 1,2-3,0). Kvällskortisolet låg  2,7 (ref 0,7-1,9) och lägg-dags-kortisolet låg på 0,6 (ref 0,4-1,0). Så vid första anblicken var jag ganska nöjd och tänkte att nu kan jag avskriva den här hypotesen!

Men så fördjupade jag mig lite mer i värdena och i den grafikkurva som medföljde, med den exakta tidpunkten för testet i förhållande till kurvan, och då såg jag att mitt morgonvärde ligger precis under normalkurvan, middagsvärdet precis i nederkant av referensvärdet, kvällsnivån en bit över referensvärdet och nattkortisolet återigen precis i nederkanten av referensen.

Alltså har jag ett ojämnt kortisolpåslag under dagen, vilket kan vara ett problem i sig och vad gäller morgonkortisolet så läste jag i boken Stoppa sköldkörtelskandalen att det bör ligga i överkant av referensvärdet när man har problem med hypotyreos.

CT3M
Så jag började med CT3-metoden ändå- för att få upp morgonkortisolet och förhoppningsvis få ett mer normalt förlopp under dagen. Metoden går ut på att stötta binjurarna på morgontimmarna då kortisolproduktionen är på topp. Jag kan inte förklara hur det fungerar, men genom att tillföra Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon 2-4 timmar innan man normalt vaknar så får binjurarna tillgång till mer T3 (trijodthyronin) när produktionen skall vara som högst av kortisol och detta skall göra att kortisolproduktionen normaliseras.

På Sköldkörtelföreningens sida finns en beskrivning av metoden: Bli frisk med T3- av Paul Robinson. På Resurs finns information, under rubriken: 80% blir friska med CT3-metoden. Annars finns inte mycket skrivet för oss som inte riktigt orkar med att läsa engelska texter längre.

Jag började med metoden i mitten av februari och i dagsläget tar jag 1 Armour Thyroid á 60 mg två och en halv timme innan jag normalt vaknar och går upp. När jag gick från 2 till 2½ timme så tyckte jag att jag märkte en liten förbättring i hur lätt jag har att komma upp på morgonen och hur trött/ pigg jag är då. Jag väntar nu med spänning på att kunna flytta intaget ytterligare en halvtimme, dvs till tre timmar innan jag går upp för att se om det innebär en ytterligare förbättring. Nu kan ju den förbättring jag hittills tyckt mig märka, bara vara en tillfällighet eftersom mitt mående ändå har en naturlig variation- men jag hoppas så!

DHEA
I samma test passade jag också på att beställa prov på DHEA och på könshormonerna. DHEA är ett hormon som produceras i binjurebarken av kortisol och är ett förhormon till könshormonerna. Om jag förstått rätt så är det också så att när man lever ett mycket stressat liv utan adekvat återhämtning, så stiger halterna av DHEA och blir skyhöga, detta under tiden som binjurarna pressas att producera allt högre nivåer av kortisol för att hantera stressen. När binjurarna sedan inte orkar upprätthålla den höga kortisolproduktionen, så kan man säga att binjurarna är trötta eller utmattade och halterna av kortisol blir då väldigt låga i kroppen. Då sjunker också nivåerna av DHEA och blir alltför låga.

DHEA kallas för ett "vitalitetshormon" och det forskas på om det skulle kunna motverka vissa åldersrelaterade sjukdomar. Det tillverkas naturligt i högst doser under de tidiga vuxenåren för att sedan snabbt avta.

Mitt DHEA-värde låg på 18,3 (ref 2-23, men för min ålder ca 5-8). Alltså mycket högt (eller som om jag var 20 igen!), vilket kan betyda att jag är på god väg mot ännu en period av utmattning, att jag är en vältränad atlet eller att jag har en insulinresistens, dvs är på väg mot diabetes.

Inget av detta stämmer in på mig vad jag kan förstå: Någon atlet är jag verkligen inte och insulinresistens tror jag inte att jag har, då jag äter en kost som är väldigt fattig på kolhydrater. Jag var dessutom hos läkaren och tog prover ungefär samtidigt och hade då normala blodsockervärden. När det gäller kost, kolhydrater och insulinresistens, så kan jag rekommendera Kostdoktorns sida: Mot en friskare framtid eller boken Matrevolutionen- ät dig frisk med riktig mat. Som jag har förstått det så motverkar en kolhydratfattig kost insulinresistens.

Inte heller tror jag att jag skulle vara så superstressad att det är dags för en ny kollaps: Sedan jag för 10 månader sedan sade upp mig från de 10 timmar/ vecka, jag periodvis klarade av att utföra mitt anpassade arbete, så har jag ägnat mig åt återhämtning. Jag har hela tiden väntat på att komma upp i tillräcklig energinivå för att kunna börja styra över mitt liv igen och eftersom jag under lång tid hade klarat av 10 timmars arbete plus restid, så trodde jag att jag kanske skulle kunna börja göra lite roliga saker på den tid jag nu inte arbetar: Kanske börja motionera, gå på föredrag, teater, ha lite social gemenskap- men det har varit svårt. Jag har deltagit i flera kalas (med mer eller mindre lång återhämtning efteråt), varit på en musikal, gått till frissan ett par gånger, varit på biblioteket och även kunnat handla mat vid flera tillfällen- men jag vill ju så mycket mer! Det jag orkat en del är att vara i min trädgård och det är en dubbel vinst- både aktivitet och återhämtning samtidigt! Så jag är en bit på väg, men inte mot en ny krasch som jag ser det.

De två första gångerna jag arbetstränade så tog det ca ett halvår innan jag fått upp "näsan över vattenytan igen", men första gången var innan min hypotyreos ens hade upptäckts och andra gången när jag gick på bara Levaxin. Nu trodde jag att det skulle gå snabbare att komma tillbaka igen!

Denna gången åt jag ju först Levaxin + Liothyronin och därefter Armour Thyroid vilket jag tror är förklaringen till att jag nu kunde klara av jobbet under så lång tid- men också att jag åter kunde gå över min gränser och driva mig själv till en ny utmattning? Ett tecken på detta är ju att jag regelbundet hade månadslånga heltidssjukskrivningar från min 25%-iga tjänst, men att jag varje gång lyckades ta mig upp och tillbaka i arbete.

Första gången jag arbetstränade klarade jag av att fullfölja i nio månader, då först ett par månader på 10 timmar, innan vi sänkte tiden till 4 timmar/ vecka. Andra arbetsträningen klarade jag av ca 2 veckor, under upptrappning som skulle lett till 10 timmar/vecka, innan jag totalkraschade. Då hade jag dock deltagit i sex veckor med trädgårdsterapi innan arbetsträningen, detta i syfte att vara bättre rustad att klara av kraven det innebär att arbeta, vilket istället kom att innebära att jag hade förlorat större delen av min energi innan jag ens påbörjat arbetsträningen.

Nu klarade jag först av 3 månaders arbetsträning under upptrappning och därefter 28 månaders arbete (med långa avbrott, men ändå) innan jag var så utmattad att jag inte längre kunde uppbåda någon energi. Att jag alls klarade av det tillskriver jag helt och fullt min nya medicinering! Tack Armour Thyroid, min läkare som skrev en licensansökan och Läkemedelsverket som godkände den!

Så visst, för ett år sedan och en tid därefter hade jag säkert höga DHEA- värden på grund av en mycket hög stressnivå på väg mot utmattning, men efter nästan ett år av återhämtning så borde nivåerna nu ha hunnit sjunka till mer normala, tänker jag. Så vad detta värde står för, kan jag inte riktigt förstå. Har du mer kunskap och kan förstå bättre, så tar jag tacksamt emot dina förslag i kommentarsfältet nedan.

Östrogendominans
När det gäller könshormonerna så låg mitt östrogen på 7.9 (ref 1,3-3,3), progesteron 59 (ref 75-270) och testosteron 34 (ref ca 18-42 för min ålder). Ration progesteron/östrogen låg på 7 (optimalt 100-500 när östrogenet är 1,3-3,3). Jag är alltså kraftigt östrogendominant och har börjat stryka på mig progesteronkräm 12 dagar i månaden.

Redan innan jag fått dessa testresultat så hade jag beställt Mia Lundins bok Kaos i kvinnohjärnan på mitt bibliotek och jag fick den helt rätt i tiden. Den var intressant och tog upp mycket om hormoner och signalsubstanser, hur vanligt det är att kvinnor får problem med dessa och många praktiska tips och förslag på lösningar. Jag lärde mig bland annat att produktionen av progesteron börjar minska i 30-årsåldern och att det därför är väldigt vanligt att kvinnor har problem med östrogendominans därefter. Mia Lundin har också en välmatad webbsida.

En mycket informativ sida om östrogendominans finns på Malins hälsomanual: Östrogendominans.
En mycket intressant artikel om Sambandet äggstockar- binjurar- sköldkörtel finns på Näringsmedicinsk tidskrift. Jag har länkat till den tidigare, men den är mycket läsvärd!
På Hälsosidorna finns en informativ artikel om Hormoner- signalämnen. Där finns också många matnyttiga sidor om bland annat vitaminer och mineraler.

Sammanfattningsvis så har jag inte märkt av några tydliga förbättringar av vare sig progesteronkrämen eller CT3-metoden, men jag återkommer om detta när jag varit igång lite längre. Nu skall jag gå ut i min trädgård, efter att under flera dagar ha ägnat alldeles för mycket tid åt detta blogginlägg- men jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon annan av er därute!

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

Kvinnor i offentlig sektor är ett budgetproblem

När jag satte på teven idag så hamnade jag mitt i en inslag om det nya budgeten, i programmet Rakt på med Mats Knutson och gäster. Ett inslag i SVT Forum, som hade budgeten som dagens ämne. Jag kom in i ett samtal om att sjukskrivningarna nu ökar, särskilt bland kvinnor inom offentlig sektor. Men varför verkade ingen av deltagarna riktigt veta....

Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.

Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.

Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och  låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.

En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???

Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.

Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.

Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?

Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?

Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...

Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:

"Med min morgontidning följer varje morgon en bilaga om pengar. Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.
Det är ohyggligt fascinerande läsning. Det är också en enormt sorglig läsning."

"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?
Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet.
När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta?"

 "Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat."

Jag kan bara hålla med. Kanske är det dags för en förändring av vårt samhälle? Under lång tid var Bondesamhället det självklara sättet att leva i- tills Industrialismen svepte över landet/ västvärlden och vi såg det som en självklarhet att organisera vårt samhälle efter de nya förutsättningarna = Industrisamhället. Nu har vi gått in i den digitala tidsåldern, men håller ändå fast vid vårt gamla sätt att organisera vårt liv tillsammans. 

Evig tillväxt kanske inte är receptet på ett samhälle i vår tidsålder? Kanske är det andra värden som är nyckeln till ett samhälle där vi inte skövlar, förgiftar och undergräver vår framtid på denna planeten? Kanske innebär det nya samhället inte att vissa håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra har svårt att försörja sig och mår dåligt av att inte ha en uppgift i livet? Kanske denna nya tidsålder i människans historia tar vara på det som var bra med industrisamhället och förkastar det dåliga? Kanske människor blir viktigare än pengar?

Stress, särskilda behov och psykisk ohälsa

I gårdagens Agenda togs det upp att andelen barn med "särskilda behov" ökar så snabbt, att man nu drar ner på resurserna för dessa barn. Barnen i exemplen hade autism och adhd.

Nu skall jag inte koncentrera mig på vilket resursslöseri det är att inte ge alla barn de bästa möjliga förutsättningarna inför framtiden och genom kortsiktiga besparingar riskera desto större kostnader i framtiden. För vi vet ju alla att de som har budgetansvaret idag inte räknar med att ha det om 10-20-30 år, så det blir ju liksom inte deras problem och därför är ju framtida kostnader inte något argument för dagens politiker.

Nej, jag tänkte mer koncentrera mig på varför andelen barn med särskilda behov ökar och själv kopplade jag det till en helt annan notis som jag läste i dagens GP: Forskningsinstitutet Forte får 1,5 miljoner kronor av regeringen för att göra en kunskapsöversikt om sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukfrånvaro i arbetslivet. Psykiska orsaker är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken men kunskapen om vad det beror på är begränsad.

Regeringen har också gett Ungdomsstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning angående ungdomars upplevda psykiska ohälsa. (Jag reagerar alltid på ordet "upplevda", man "upplever" väl inte att man är sjuk/ drabbad om man inte är det! Eller? Normalfallet är väl att man försöker verka så frisk/ normal som möjligt så länge det går?)

Kan det finnas ett samband mellan allt fler barn med behov av särskilt stöd, ungdomar som mår dåligt och vuxna som sjukskrivs med psykiska diagnoser? Kan det vara något fundamentalt fel på vårt samhälle som gör att människor som lever i det mår sämre och sämre? Kan det möjligen vara så att den ökade stressen i arbetslivet innebär att vi blir sjuka och knappt orkar leva?

Kan det vara så att barn drabbas av att deras vuxna är stressade på gränsen till utmattning och inte orkar vara det stöd och den vägledning som barnet behöver? Kan det var så att barngrupperna i förskola och skola är så stora att barnets rättmätiga behov av att bli sedda och bekräftade inte kan tillgodoses? Kan det kanske också vara så att ju större grupperna är, desto fler barn har svårt att klara av att tillgodogöra sig undervisningen där- och därmed blir i behov av särskilt stöd? Kan det till och med vara så att barn som tillbringar sina första år i alltför stora barngrupper där deras behov inte kan tillgodoses- att de barnen har större risk att inte hänga med senare under skolgången?

Kan det vara så att både barn och vuxna mår dåligt av att vara i röriga miljöer och av stress och buller? Kan det vara nyttigt att vi ständigt är nåbara och uppkopplade?

Är det vettigt att delar av befolkningen håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra är svårt stressade av arbetslöshet och dålig ekonomi?

Ja, det var några av de frågor som virvlade runt i huvudet på mig när jag började skriva detta. Är det oss eller samhället det är fel på?

Svårt beslut

Jag har varit anställd hos samma arbetsgivare sedan jag gick ut gymnasiet som 18-åring, i dagens snabba samhälle ses väl det knappast som något positivt, men jag har tyckt att jag har kunnat utvecklas på de arbetsplatser jag haft.

Jag var ung på den tiden då det var relativt enkelt att få ett jobb, vikariat först och efter några år ett fast jobb. Så enda tillfället jag varit arbetslös var två veckor, mellan två jobb i början av 1980-talet- och under de veckorna hade jag jobb inom vikariepoolen några av dagarna.

Nu har jag tagit ett svårt beslut och sagt upp mig! 

Eftersom jag blivit beviljad sjukersättning om 75%, så skulle min tjänst skrivas om till 25% istället för den heltid jag alltid haft. Dessutom skulle min anställning även skrivas om från förskollärare till lokalvårdare.

Trots detta var det ett mycket svårt beslut att ta! Dels för att jag vet att jag ju inte kommer att ha det så särskilt lätt att få ett nytt jobb med min sjukhistoria- och dessutom som 50+! Vem skulle vilja anställa någon som bara kan jobba max 25% och som inte har kunnat sköta ett arbete sedan 1900-talet???

Men nu är beslutet taget och jag känner mig lugn med det. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för mig idag, i min situation och vad framtiden innehåller får jag helt enkelt ta itu med då. Jag har också en underbar man som stöttar mig till 100%, vilket varit en förutsättning.

Anledningen till detta drastiska beslut? Jo, sedan jag började arbetsträna i slutet av november 2010 och kom upp i 10 timmar/vecka i februari 2011, så har jag inte klarat av att jobba mer än max några veckor eller månader i sträck- och därefter varit sjukskriven på heltid minst lika länge. 

Jag har hela tiden hoppats att "snart" blir det bättre: om jag kämpar på, byter medicin, vilar upp mig under en lång semester, fördelar tiden på 4 dagar/vecka, får ett lättare arbete.....
Men "snart" kom aldrig. 

Under vårterminen som just övergått i sommar, så har jag arbetat  under 6½ veckor och varit sjukskriven på heltid i 17½ veckor:

Efter två veckors julledigt började jag jobba igen den 7 januari. Jobbade 3 veckor innan jag behövde vara hemma en vecka pga förkylning och förvärrade andningsproblem pga astman. Jobbade sedan en måndag-tisdag innan jag gick hem med hög feber som kommit under tisdagens arbetspass. Hemma en vecka för influensa.

Jobbade två veckor och trodde att jag långsamt skulle bli bättre efter den trötthet jag kände efter influensan, men istället gjorde jag slut på all min energi och var tvungen att sjukskriva mig pga svår trötthet. Jag var matt, febrig och orkade knappt ta mig ur sängen. Efter en vecka hemma kände jag mig knappt bättre alls och var tvungen att söka läkare för förlängd sjukskrivning. Sjukskriven av läkare 2 + 2½ vecka och trodde sedan att jag hade hämtat mig såpass att jag skulle klara av att jobba igen.

Jag tyckte att det gick bra när jag kom tillbaka, även om jag fortfarande var väldigt trött. Jag klarade ju av att ta mig upp ur sängen på morgonen, äta, vila, duscha, klä på mig, vila, äta, åka till jobbet, jobba 2½ timme, åka hem, sova middag, äta, vila, sova natt- och upp nästa morgon igen!

Det höll en hel vecka, men sedan var jag tillbaka vid utgångsläget igen. Suck.

Sjukskriven drygt 4 veckor till av läkare på vårdcentralen, därefter nytt besök och ytterligare drygt fem veckors sjukskrivning på heltid. Då skulle det vara midsommar och min tanke var att jag då skulle gå på semester i 6-7 veckor och sedan räknade jag med att jag skulle klara av att jobba ett tag igen....

Men så började jag fundera på om det verkligen var värt det.... Att hela tiden gå ner mig så djupt att det tar så lång tid att reparera.... Att aldrig orka göra något annat för att jag hela tiden antingen lägger all energi på att klara av att sköta jobbet eller mår så dåligt att jag inte orkar någonting av den anledningen.... Att jag fortsätter trots att kroppen hela tiden signalerar att det här fungerar inte.... Att den drastiska förbättringen jag fick av en fungerande behandling för min hypotyreos helt äts upp av kampen att klara jobbet... Att åren bara går och jag inte orkar kämpa mer....

Så efter mycket vånda pratade jag med min arbetsgivare om att jag ville säga upp mig och jag fick lov att gå, utan uppsägningstid, i samband med att min senaste sjukskrivning tog slut. Så nu har jag varit "arbetslös" i en vecka. Och det tänker jag fortsätta vara tills jag tror att jag skulle kunna klara av att sköta ett arbete lite mera uthålligt! (Och för vän av ordning- jag har inte anmält mig till arbetsförmedlingen och får ingen ersättning eftersom jag inte är arbetslös i den bemärkelsen att jag söker ett jobb. Som vanligt bekostar vi min rehabilitering själva, vilket jag har den stora förmånen att kunna klara eftersom min man har arbete och vi har små utgifter)

Förhoppningsvis så innebär detta att jag skall kunna orka göra saker jag inte knappt klarat av på mer än ett decennium; gå på kalas, träffa vänner, umgås med släkten, gå på bio/ teater/ utställningar/ föreläsningar, kanske till och med kunna gå någon kurs, sköta inköpen här hemma, låna böcker på biblioteket och orka läsa dem, gå till frissan och klippa mig någorlunda regelbundet, hålla rent här hemma, kunna gå ut och äta en god middag med min man.... En del av detta har jag periodvis klarat, i små portioner och med lång återhämtningstid- men nu hoppas jag att det skall kunna bli mera självklart, roligt och vardagligt, inte bara något jag lägger ner all min energi på att klara.

Helt enkelt ha lite mer ork att leva!

Vad gör vi med livet?

Under åren efter det att jag ramlade ur det hektiska ekorrhjul jag då befann mig i, så har jag funderat mycket kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt i livet. Under rubriken "Bara en alldeles perfekt ledig dag" lyckas Carina Tolge-Blidh formulera en del av de funderingar jag också haft. Krönikan är införd i dagens GP Bostad, på sidan 2, för den som vill läsa den i sin helhet.

Hon utgår från den vanliga frågan "Vad skall ni göra i midsommar?" och om det förväntade spel där man skall lägga ut texten som sina fantastiska planer, så att de kan jämföras med andras: Vem skall åka längst bort / till roligaste platsen / största festen osv. Som om livet var en tävling där den som rusar på mest vinner?

"Problemet är att jag inte spelar spelet- jag är inte ens med på planen. För det ärliga svaret blir: så lite som möjligt.

Det är många år sedan jag insåg att man aldrig har så roligt som man hoppats på dessa typiska festdagar. Det är inte det att jag inte försökt. Jag har stått på iskalla takterasser och blåst i tutor på nyår; jag har hoppat små grodorna och bundit kransar i iskallt duggregn på midsommar och  ... "

"Så numera njuter jag av att ha en extra ledig dag och få chansen att göra sådant som vi tycker är roligt att göra när vi är lediga." 

Hon tror på att ha det bra hela tiden! På ett stillsamt vis som inte är så mycket att berätta om. Det tror jag också på!

Kanske skulle vi kunna dra lärdom av indianen som satte sig ner på flygplatsen när han nått destinationen. Där satt han och på frågan varför, så svarade han att hans själ måste hinna ikapp.

Har du din själ där du är?

Mellandagar

Julen och nyåret ligger bakom oss och jag fortsätter att ha rejäla hostattacker och problem med andningen... Hade tänkt jobba i mellandagarna, men tog ledigt i sista minuten- dels för att min arbetsinsats egentligen inte behövs (verksamheten är stängd under julen) och för att jag är så trött, så trött...

Har iallafall deltagit i julfirande, haft besök vid två tillfällen och varit ute en stund och rensat ogräs. Fantastiska vintrar när man kan hålla på med sin hobby hela året runt!!! Och det man tar nu, det har inte kommit upp igen nästa gång man tittar dit..... Så underbart, njutningsfullt att vara utomhus och kunna smågreja utan krav! Ett av de bästa sätt jag hittat för återhämtning- när jag bara orkar ta mig ut och göra något.

Får mig att vilja vidarebefodra ett inlägg som Birger Schlaug, avdankad politiker som inte kan hålla sig ifrån tagenterna, skrev på juldagen: Jag minns en vinter...:

"Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet."

 Det beskriver så bra att det finns olika sorters trötthet och att det inte är den fysiska tröttheten som är den värsta, för den är ju egentligen något positivt: Att man har använt och utnyttjat sin kropp så att den är trött och behöver vila, men också att efter en natts sömn så är man okej igen! Väldig skillnad från den trötthet som inte går att påverka, som finns där oavsett vad man gör och hur mycket man än tänker positivt, vilar, äter rätt, kämpar, försöker, ger upp, kämpar på....

Naturkraft

Tidigare i mitt liv läste jag allt jag kom över och var ofta på biblioteket, där jag oftast lånade med mig en hel hög med böcker hem. Böcker som jag sedan läste och lämnade tillbaka i god tid innan lånetiden gick ut.

När jag var på biblioteket senast, så lånade jag två böcker och en ljudbok. Därefter har jag lånat om dem två gånger och nu måste jag snart lämna dem ifrån mig på allvar. Trots att jag inte är klar med dem på långa vägar!

Det  jag egentligen tänkte berätta, är att jag blivit djupt tagen av den bok jag håller på att läsa. Boken är Naturkraft av Åsa och Mats Ottoson. Om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter. 

Den bekräftar många av de tankar omkring naturen, läkning och rehabilitering som jag kommit fram till under mina år med begränsad förmåga. Till exempel har jag hela tiden känt att det är i trädgården jag mår bra och det är där jag kommer att bli frisk.

Det jag vill förmedla här finns i kapitlet I naturens vård där jag läste om Lägereldar istället för adrenalinkickar: Håkan Eliasson jobbade med att skapa adrenalinkickar genom till exempel forsränning och klättring, när han en dag insåg att människorna han mötte inte behövde mer, utan snarare mindre, adrenalin. Nu arbetar han istället med naturvistelse som läkning och terapi för patienter med bland annat utmattningsdepression.

Där berättas även om Vildmarksbyn Eden, som byggts upp av Lennart Svahn, som terapi för honom själv när han tog helt slut. Där finns små timmerstugor, utspridda i naturen. De är enkelt inredda med sovbritsar och liggunderlag, ett bord och en kamin. Det finns också ett samlingshus med elstad i mitten och utanför finns en samlingsplats med grillar och rejäla bänkar av kluvna stockar.

Han skapade ett rehabiliteringsprogram med tiden som medicin och naturen som kraftkälla, utifrån tanken att andra skall få tillgång till det som hjälpte honom själv.

Boken handlar också om att ta in naturen i sjukrummet, när man inte själv kan ta sig ut till den, om att umgås med en sten när det är det enda man klarar och mycket, mycket annat. En mycket intressant bok, som jag varmt kan rekommendera- och då har jag ändå halva boken kvar!

Ett citat jag vill vidareförmedla: " ... en människa i kris behöver en omgivning som är stabil, en omgivning med grundläggande och enkla relationer. Komplicerade relationer, som de man har med andra människor, är för svåra att klara för en person som mår mycket dåligt. Stenar och vatten däremot ställer inga krav och är därför lättare att umgås med."

För den som är intresserad av att köpa boken så finns den både hos Adlibris (nu 159 kr) och Bokus (nu 162 kr).

Större risk för storstadsbor att bli psykiskt sjuka

Att bo i en storstad är ett hot mot den mentala hälsan, skriver Expressen idag.

Under de år jag varit sjuk, så är det en insikt jag också har kommit fram till och jag har tydligt märkt mitt behov av naturens lugn.

Städer består av oljud, alltför många människor som rusar runt, buller, grälla färger och annat som pockar på uppmärksamhet, kort sagt allt det som överbelastar våra hjärnor med intryck som måste processas och tas om hand.

Naturen, oavsett om det är i skogen, vid havet, i trädgården eller någon annanstans, ger helt andra intryck, som vi som människor är vana vid sedan tusentals år: Naturliga färger, synkroniserade rörelser när vinden prasslar i växtligheten och samtidigt stryker vår hud, ljud och dofter som vi mår bra av och ofta har positiva minnen av och definitivt inga människohorder som drar förbi, utan istället ett fåtal möten, med ögonkontakt och kanske en hälsning.

Jag har under de sista tio åren haft svårt att förstå att människor alls klarar av att leva i staden och kan inte förstå hur det kan vara högstatus och orimligt dyrt att bo så centralt som möjligt! Trots att jag själv levde mina första 40 år i en storstad och såg det som naturligt....