Stress, särskilda behov och psykisk ohälsa

I gårdagens Agenda togs det upp att andelen barn med "särskilda behov" ökar så snabbt, att man nu drar ner på resurserna för dessa barn. Barnen i exemplen hade autism och adhd.

Nu skall jag inte koncentrera mig på vilket resursslöseri det är att inte ge alla barn de bästa möjliga förutsättningarna inför framtiden och genom kortsiktiga besparingar riskera desto större kostnader i framtiden. För vi vet ju alla att de som har budgetansvaret idag inte räknar med att ha det om 10-20-30 år, så det blir ju liksom inte deras problem och därför är ju framtida kostnader inte något argument för dagens politiker.

Nej, jag tänkte mer koncentrera mig på varför andelen barn med särskilda behov ökar och själv kopplade jag det till en helt annan notis som jag läste i dagens GP: Forskningsinstitutet Forte får 1,5 miljoner kronor av regeringen för att göra en kunskapsöversikt om sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukfrånvaro i arbetslivet. Psykiska orsaker är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken men kunskapen om vad det beror på är begränsad.

Regeringen har också gett Ungdomsstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning angående ungdomars upplevda psykiska ohälsa. (Jag reagerar alltid på ordet "upplevda", man "upplever" väl inte att man är sjuk/ drabbad om man inte är det! Eller? Normalfallet är väl att man försöker verka så frisk/ normal som möjligt så länge det går?)

Kan det finnas ett samband mellan allt fler barn med behov av särskilt stöd, ungdomar som mår dåligt och vuxna som sjukskrivs med psykiska diagnoser? Kan det vara något fundamentalt fel på vårt samhälle som gör att människor som lever i det mår sämre och sämre? Kan det möjligen vara så att den ökade stressen i arbetslivet innebär att vi blir sjuka och knappt orkar leva?

Kan det vara så att barn drabbas av att deras vuxna är stressade på gränsen till utmattning och inte orkar vara det stöd och den vägledning som barnet behöver? Kan det var så att barngrupperna i förskola och skola är så stora att barnets rättmätiga behov av att bli sedda och bekräftade inte kan tillgodoses? Kan det kanske också vara så att ju större grupperna är, desto fler barn har svårt att klara av att tillgodogöra sig undervisningen där- och därmed blir i behov av särskilt stöd? Kan det till och med vara så att barn som tillbringar sina första år i alltför stora barngrupper där deras behov inte kan tillgodoses- att de barnen har större risk att inte hänga med senare under skolgången?

Kan det vara så att både barn och vuxna mår dåligt av att vara i röriga miljöer och av stress och buller? Kan det vara nyttigt att vi ständigt är nåbara och uppkopplade?

Är det vettigt att delar av befolkningen håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra är svårt stressade av arbetslöshet och dålig ekonomi?

Ja, det var några av de frågor som virvlade runt i huvudet på mig när jag började skriva detta. Är det oss eller samhället det är fel på?