5 år med Armour Thyroid

I somras var det fem år sedan jag började ta Armour Thyroid. Jag är jättetacksam för att jag haft möjlighet till det, eftersom trijodthyroninet har gett mig livet tillbaka.

Innan jag själv insåg att det var hypotyreosen som orsakade mina svåra, handikappande problem, så trodde jag ju på mina läkare som sa att provsvaren var så fina så och att mina problem inte alls hade med min hypotyreos att göra. Själv var jag ju i ärlighetens namn också mer inne på att det var min utmattning som var problemet. Då hade jag verkligen inga kunskaper om hur genomgripande en sköldkörtelhormonbrist är för varje cell i kroppen och att både utmattningen och depressionen troligen var följder av detta. Utmattade binjurar hade jag inte heller hört talas om.

Mina problem och vändpunkten

Problemen jag hade var bland annat förlamande trötthet, stort sömnbehov (12-14 tim/dygn), problem med minne, koncentration, social interaktion, svårigheter med att läsa och förstå vad jag läste, bilkörning där många beslut måste tas snabbt och en svår energilöshet som komplicerades av att jag hade mycket svårt med återhämtningen efter att jag tröttat ut mig (vilket tex kunde vara ett 30 minuters samtal med en vän).

Vändpunkten för mig kom runt 2008, med Bo Wiklands forskning som det stod om i en liten notis i min morgontidning. Han hade kommit fram till att en övervägande del av de kvinnor med trötthetssyndrom som han undersökt egentligen hade sköldkörtelhormonbrist. När jag tog upp detta med min läkare så fick jag till svar att "hans fru också trodde på allt hon läste i tidningen". Så professionellt!? Var det inte! För jag trodde ju inte att jag hade "allt jag läste i tidningen", jag visste att jag hade en diagnosticerad hypotyreos och en förlamande trötthet som jag vid det laget hade haft i nästan 8 år och som inte gett med sig med hjälp av vare sig kbt-samtal, stödsamtal, vila, promenader, trädgårdsrehabilitering, rosenterapi, självhjälpsgrupp eller antidepressiv medicinering.

Så jag började söka info själv, på den tiden hade Scandlab bra information om bla hypotyreos. De blev ju tyvärr senare förtalade och attackerade av etablissemanget och fick stänga sin verksamhet, men innan dess hann de hjälpa många som inte fick hjälp inom sjukvården, med hjälp av de prover som de skickade till erkända laboratorium i bl a USA.
Sköldpaddor var en blogg som också hade mycket info, bl a berättade Ann-Christine där om hur hon först fick pröva Liotyronin och därefter Armour Thyroid och hur det förändrade henens liv. Hoppet tändes att det faktiskt fanns något att göra!
Det tredje stället, som blev det där jag lärde mig mest, var Turtles sköldkörtelforum. Där fanns många andra, som upptäckt de stora problemen med sköldkörtelvården innan mig och som delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Fortfarande väldigt tacksam för det eftersom det gav mig möjlighet att utarbeta en plan för hur jag skulle kunna få bättre behandling.

Liothyronin

2010 lyckades jag få min läkare att skriva ut Liothyronin på prov. När jag hittat min dos, var det som om världen öppnade sig! Min hjärna började fungera igen, efter många år i dvala och min återhämtningsförmåga genomgick en enorm förbättring. Nu kunde det räcka med några timmars sömn eller vila för att jag skulle vara okej igen, tidigare hade det kanske handlat om veckor eller ibland månader.

Det stora felet är ju att jag själv var tvungen att läsa på för att få rätt behandling och att det sedan var jag som behövde övertyga mina läkare om att jag behövde en annan behandling. Trots att det inte var jag som hade läkarutbildningen eller erfarenheterna av sköldkörtelsjukdomar och att det därför inte borde vara min sak att fundera ut lämplig behandling! Men läkarna hade haft sin möjlighet och deras metod innebar att jag först gick obehandlad i 2½ år efter min krasch, trots ett TSH på 16 vid första läkarbesöket efter kraschen, och därefter dryga sju år på Levaxin trots att medicinen inte innebar något mer än att värdena i blodproven stabiliserades och hamnade inom referens.

Problemet med att sjukvården bara erbjuder en medicin för 400 000 olika patienter

Detta är en parantes, men jag kan verkligen inte förstå hur läkarkåren kan tänka att det är okej att ha en medicin som skall passa för alla de 400 000 hypotyreospatienter som finns i Sverige. Vilken annan sjukdom har en medicin att välja på för alla de patienter som har en av våra folksjukdomar? Ingen vad jag vet. Alla andra stora sjukdomar har många behandlingsalternativ, men för just hypotyreos skall det räcka med en medicin som passar alla?

Jag, liksom många med mig, fick antidepressiva utskrivna, på lösa grunder. I mitt fall skrev min läkare i journalen att jag visserligen hade provsvar som visade på hypotyreos, men att det mer verkade vara åt det depressiva hållet. Vilket ju verkar hur korkat som helst eftersom depression är ett ganska vanligt symtom på hypotyreos!

Att de vanligaste antidepressiva medicinerna dessutom verkar hämmande på sköldkörtelns funktion gör ju inte saken bättre. När jag inte mådde bättre med den antidepressiva medicin som jag först fick pröva, så kunde vi ju ändra dos och därefter byta preparat. Hur lätt som helst, eftersom depressionssjukdomarna har en uppsjö av olika preparat som läkemedelsföretagen framgångsrikt säljer in och tjänar stora pengar på. Anledningen till att jag inte blev hjälpt var ju inte att det var fel variant, utan att jag behövt ett helt annat preparat, nämligen något med sköldkörtelhormon, eftersom mina depressionsliknande symtom berodde på sköldkörtelhormonbrist, snarare än på serotoninbrist.

Armour Thyroid

Våren 2011 lyckas jag övertyga min läkare om att jag tänkte pröva naturligt sköldkörtelhormon innan jag kan acceptera att jag inte blir bättre än vad jag då blivit på Liothyroninet. För med hjälp av det trijodthyronin jag fick via Liothyronin, så har jag ju blivit avsevärt mycket bättre, hjärnan har "vaknat" efter många år i dvala och återhämtningsförmågan har blivit dramatiskt förbättrad, jag har tex börjat kunna arbetsträna på 10 timmar/ vecka och klara det hyfsat bra, vilket inte varit möjligt tidigare. Men fortfarande måste jag sova 12-14 timmar/ dygn och jag ligger på gränsen av vad som är möjligt att arbeta, så det fanns ju fortfarande en stor förbättringspotential, tyckte jag. Min läkare förstod att jag skulle pröva NDT oavsett om jag får det från vården eller ej, men att jag förstås hellre ville stå under läkarövervakning, än att experimentera på egen hand. Hon skickade därför en remiss till Endokrinologen, som avvisar den, men då följer hon upp det och ser till att jag får komma dit ändå. Det är jag henne mycket tacksam för!

I juli 2011 kan jag så hämta ut de första burkarna med Armour Thyroid. Mer om hur det fungerade finns att läsa i andra inlägg, bla i 1 år sedan första tabletten, 2 år med Armour Thyroid och 4 år med Armour Thyroid..., men den avgörande förändringen blev att jag kunde sluta sova middag. En enorm förbättring av min livskvalitet, då jag nu fick fler vakna timmar dagtid. Särskilt vintertid hade det varit tufft att behöva sova två timmar varje eftermiddag: Jag vaknade då mellan 9-11, behövde ytterligare någon timme för att "vakna till" och komma upp ur sängen, frukost, hygienrutiner, kanske ut en kort stund om jag orkade det, lunch, sova 2 timmar, "vakna upp" under någon timme- och så var det mörkt igen och dagen var slut. Särskilt nu när jag kunde jobba 2 timmar + restid, så var det ju en klar förbättring att inte behöva lägga mig och sova direkt när jag kom hem, utan bara att vila en stund och slippa den timme efter sömnen som jag behövde för att få kroppen och sinnet att "vakna till".

Andra metoder

Sedan har förbättringen gått gradvis, för tyvärr så blev ju inte Armour Thyroid den "mirakelkur" jag hoppats på (kanske för att jag varit utan det aktiva hormonet trijodthyronin i hjärnan i alltför många år?). Under åren som gått sedan dess så har jag ju även prövat andra metoder för att komma vidare i min rehabilitering: Salivkortisoltest med mätning även av könshormonerna som gjorde att jag började med ct3m för att stärka kortisolhalten och progesteronkräm för att motverka min östrogendominans. Mer om detta i Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag har uteslutit gluten, socker och mjölmat och håller mig ofta till en kombination av lchf och ifd-kost vilket jag mår bra av och jag äter också en hel del kosttillskott för att vara säker på att kroppen har tillgång till alla de byggstenar cellerna behöver för att kunna göra det de skall.

Jag har under det senaste året även genomfört tre hårmineralanalyser med påföljande 3x2 månader med specialanpassade kosttillskott, som dels skall balansera näringshalterna i blodet och dels avgifta de tungmetaller som jag samlat på mig under livet. Jag har inte fått en så tydlig hjälp av de sistnämnda som jag hade hoppats, men tycker att jag blivit "stabilare" i mitt mående. Jag kan dock inte säkert säga att det har hjälpt mig, för så påtagligt är det inte. Lite mer om detta finns i 4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

Ja, så vad som beror på min sköldkörtelmedicinering och vad som beror på kost och bättre hormon- och näringsstatus kan jag ju inte veta, men det som hänt det senaste dryga året är att jag blivit mindre ostadig/ yr och att min balans har blivit bättre. Detta gör att jag kan gå ut i skogen och klara stigningar, ojämn mark och bana mig fram även i orörd natur. Tidigare har jag varit hänvisad till vägar eller anlagda stigar, för det har tagit alldeles för mycket energi för min hjärna att parera den ojämna marken. Så nu har jag hittat ett nytt intresse: Svampplockning. Bara gula kantareller och trattkantareller än så länge, men det är ju en bra början och jag mår så bra av att vara ute i skogen. Kanske kan jag klara av att delta i en svampkurs framöver?

Prövade att jobba

Jag kunde också prova på att jobba igen ett tag i våras. Jag var då avlösare 2½ timme i veckan för ett barn med autism. Under dessa timmar lagade vi mat ihop, hen åt och sedan lekte vi, oftast ute på lekplatsen. Detta var jätteroligt, jag är ju förskollärare och saknar verkligen att kunna utöva mitt yrke. Jag klarade det riktigt bra, men dessa 2½ timme tog all min energi under 3 dagar/vecka för mig att kunna utföra plus att jag var nedsatt även under resten av tiden.
Efter några månader fick familjen avlösningstiden utökad till 5 timmar/ vecka, vilket jag inte kunde klara av, då jag redan låg på gränsen till vad jag orkade, så de bytte till en avlösare som kunde ta alla timmarna. Vilket för mig var lika bra, då jag inte hade kunnat klara av jobbet långsiktigt, eftersom jag redan då var ganska nedgången och hade satt målet för mig själv att jag skulle försöka klara av det fram till semestern.
För den som ev tycker att det för barnets skull var oansvarigt av mig att ta på mig ett sådant uppdrag i mitt skick, så vill jag berätta att jag var mycket tydlig och ärlig i vilka begränsningar jag hade innan jag åtog mig det. Föräldrarna tyckte att det faktum att jag var förskollärare ändå gjorde att de ville pröva.
För mig var det en vinst att jag faktiskt kunde klara av det ett tag, även om jag förstås hade hoppats att jag skulle klara det långsiktigt, men framför allt att jag vågade pröva. Jag har misslyckats med att kunna arbeta så många gånger nu att jag kunde ha blivit avskräckt från att ens våga testa, men jag är väldigt glad att det inte är så.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mår väldigt mycket bättre än vad jag gjorde innan jag fick medicin och vad jag gjorde på bara Levaxin. Trots det har jag fortfarande stora begränsningar i min vardag och får hela tiden hushålla med min energi för att inte krascha igen. Men jag försöker hela tiden att ta små steg framåt och jag försöker att vara nöjd med mitt liv- vilket är jättelätt när jag jämför med den tid då jag knappt kom ur sängen och dagens utmaning var att gå 100 meter till brevlådan för att hämta posten. Jag är väldigt glad för att den tiden känns avlägsen!

15 år efter kraschen- mina tips för den som är i farozonen eller nyss drabbats

I dagarna är det 15 år sedan jag kraschade och jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av lite av de kunskaper och erfarenheter jag erövrat under dessa år.

Först lite om mig och min väg så här långt, men för den som har svårt att orka läsa större mängder information rekommenderar jag att man hoppar direkt ner till stycket "Info om hjärntrötthet" lite längre ner på sidan.

Lite om min krasch

Jag var verkligen mycket trött när gick hem från jobbet på förskolan den 22/12 år 2000 och just därför hade jag tagit ledigt i mellandagarna och skulle vara ledig i hela 11 dagar! 
Vad jag inte visste då, var att jag var riktigt illa ute och att 11 dagar inte skulle komma att vara nog- inte ens 11 månader eller lika många år visade sig räcka för att jag skulle kunna fortsätta mitt liv som tidigare. Kraschen och den uteblivna behandlingen för min låga ämnesomsättning skulle ge mig bestående hjärnskador, som jag idag fortfarande, 15 år senare, är svårt märkt av.

Idag önskar jag ju att jag hade haft bättre kunskap redan åren innan jag stupade och att jag hade sökt vård tidigare, för att eventuellt ha kunnat minska de negativa skadeverkningarna. Att jag inte sökte sjukvård för min stora trötthet berodde på att jag hade tidigare negativa erfarenheter av vården. Några år tidigare hade jag inte fått någon hjälp alls och bara blivit bollad mellan läkarna, när jag sökte för riktigt svåra, handikappande hörselproblem. Hörselproblem som gjorde att jag hade svårt att fungera i vardagen och inte minst i mitt arbete som förskollärare.

Problemen omfattade en mycket svår tinnitus, en ljudöverkänslighet som gjorde att jag nästan inte tålde några ljud alls och samtidigt en plötslig hörselnedsättning på bastonerna- allt på mitt högra öra. Idag har jag fått veta att dessa problem har ett starkt samband med kortisolbrist och därmed är starkt kopplat till stress och utmattning- men detta var ingenting jag fick någon som helst hjälp med 1999, då den farliga utvecklingen skulle kunna ha stoppats med rätt åtgärder.

Sedan hade det ju förstås varit positivt om jag fått rätt hjälp när jag väl sökte vård, då kraschen redan var ett faktum. Men detta skall inte handla om mig, för den som ändå vill veta mer om hur min väg till och försöken att komma ifrån min utmattning finns mer skrivet om detta på sidan Min hypotyreos.

Tanken med informationen

Detta inlägg skriver jag med syftet att det kanske kan vara till hjälp för dig som är på väg mot utmattning utan att veta hur du skall kunna vända utvecklingen eller till dig som nyligen kraschat och har börjat söka idéer om hur du skall kunna förenkla vägen tillbaka.

För de flesta är det en lång väg innan utmattningen är ett faktum- och ju tidigare man sätter stopp desto bättre! Ju längre man har gått ner sig, desto längre är också vägen tillbaka.

Ett problem är för den som drabbats är också omgivningens oförståelse och de rena fördomar som finns omkring utmattning och andra stressrelaterade sjukdomar. Om man bara "tar sig i kragen", "slutar känna efter" eller kanske får yttre press på sig, som tex utförsäkring- så skulle nog problemen kunna försvinna av sig själva? Dessa missuppfattningar gör det ju inte lättare för den drabbade som är mitt uppe i en kamp som ytterst handlar om överlevnad.

Den långvariga stress som slutligen lett till utmattning, handlar ju i verkligheten om att hjärnan tagit skada av stressen och hjärnskadorna har visat sig påminna om dem som man får vid tex stroke. Hjärntrötthet är ett begrepp för detta och innebär en mental trötthet som blivit både långvarig och omfattande. Hjärnskador tar lång tid att läka och därför är det särskilt viktigt att tidigt ta symtomen på allvar och göra allt man kan för att minimera skadorna.

Bland länkarna nedan har jag även lagt in länkar från olika företag. Detta betyder inte att jag rekommenderar just dessa företag, utan att de har lagt ut bra information som jag tror kan vara till nytta. Om, och i så fall var, man bestämmer sig för att köpa ev produkter eller tjänster är en helt annan sak. Och jag har absolut ingenting att tjäna på att jag har länkat till just dessa företag då jag inte tar emot någon som helst ersättning från något håll.

Info om hjärntrötthet

Jag har hittat en mycket informativ webbplats, som jag önskar att jag hade haft tillgång till när jag kraschade. Informationen bygger på aktuell forskning och har getts ut av Göteborgs Universitet och Västra Götalandsregionen. Informationen består av flera olika delar:

En broschyr med strategier man kan använda vid hjärntrötthet: Vad händer när hjärnan inte orkar? Strategier vid hjärntrötthet

En informationsfolder med kortfattad info, som man även kan använda för att ge till anhöriga eller andra som kan ha svårt att förstå vad som hänt: Mental trötthet Hjärntrötthet

Ett verktyg för självskattning, som kan användas både som ett sätt att se om man själv ligger i riskzonen och för att följa sin egen utveckling över tid: Verktyg för självskattning

En bok: När hjärnan inte orkar Om hjärntrötthet

En Facebookgrupp: Hjärntrötthetsgruppen

Dessutom en webbplats med mycket info om forskningen som är gjord, vanliga symtom och mycket annan information.

Konkreta tips om vad man kan göra

När jag mådde som sämst så hade jag mycket liten ork att överhuvudtaget ta till mig information. Här tänkte jag därför ge några enkla tips på vad man helt konkret kan göra för att hjälpa sig själv:

Vila! När du hamnat i detta utmattande stadium så är det viktigaste återhämtning! Sova, vila, göra sådant som du orkar och finner lustfyllt. Avslappningsövningar eller Mindfullness om du har svårt att varva ner, långsamma promenader om du har ork till det. Allt som hjälper dig att ge kroppen den återhämtning som den så länge saknat- och du är inte slö om du låter kroppen bestämma takten!

Lyssna på kroppen! Du hade inte hamnat i detta utsatta läge om du inte haft för vana att köra över kroppens signaler- så nu är det dags att lära sig lyssna efter vad kroppen vill. Den är mycket klokare än du visat dig vara, så lyssna på vad den säger och lita på att den vill ditt bästa! Vill kroppen sova så är det sova som gäller. Jag är helt övertygad om att det är den enda vägen tillbaka- även om det är svårt när man är så van vid att inte bry sig om sina gränser.

Oxytocin! Lugn-och-ro-hormonet Oxytocin hjälper till att minska skadeverkningarna av stresshormonet kortisol. Oxytocin utsöndras vid vänlig beröring, amning, varma bad eller när man klappar ett husdjur. Nyligen har jag också fått veta att kvinnors röster påverkar oxytocinhalten positivt, detta läste jag i boken Gnisselzonen. Själv har jag prövat Rosenmetoden som är en mjuk beröringsform, man även Taktil massage är en metod som påverkar oxytocinet.

Skippa Måste! Borde! och Skulle! När jag först blev sjuk så fanns det inte så många forum för oss som blev sjuka, men jag hittade till Stressforum, som då var en mycket aktiv mötesplats för oss utmattade. Där fick jag mycket kunskap och det viktigaste mantrat där var att orden Måste, Skulle och Borde var bannlysta. Jättesvårt, när man är så van att pressa sig själv till allt man måste, borde och skulle göra- men också det som försatt en i den situation man nu befinner sig i.

När jag insåg att det jag gjorde med lust gav mig så mycket mer energi, så blev det lättare att försöka undvika kraven (som jag ställde på mig själv och som jag ändå inte kunde leva upp till!). För mig blev det lustfyllda att rensa ogräs! Där hämtade jag energi genom att jag gick in i vad som brukar kallas "flow", vilket avlastade min hjärna och hjälpte den att börja läka. Men det fungerade bara så länge det var helt kravlöst! Så fort jag började tänka på prestation (som "Idag skall jag rensa klart den lilla biten som är kvar")- så försvann all energi och jag orkade inte ta mig ut alls. Hjälpmedel: Skall jag göra den här aktiviteten?

Idag är det många som upptäckt Mindfullness-målarböckerna och verkar hämta en liknande kraft ur dem, andra sjunger eller dansar. Vad har du för lustfyllda metoder för att lugna ditt sinne och hämta energi?

Ge kroppen näring! När man är stressad så förbrukas vissa näringsämnen i rasande fart, tex b-vitaminerna, c-vitamin, zink och magnesium. När man inte mår bra så kan det vara svårt att orka äta en tillräckligt näringsrik kost och därför så kan kosttillskott vara en bra idé, men tänk då på att köpa tillskott av hög kvalitet, inte apotekens billigaste märken. Din kropp har antagligen svårt att ta upp näringen, så därför du behöver tillskott av hög kvalitet som innehåller de mest lättupptagliga formerna. Själv har jag valt Holistics tillskott som första val, men det finns flera bra märken.

För den som har råd så kan en hårmineralanalys vara en god investering för att fylla på depåerna med näring på ett balanserat sätt och få hjälp med att minska de giftiga ämnen som lagrats i kroppen under livets gång. För mig har det hittills kostat ca 7 500 kr för två hårmineralanlyser och de kosttillskott jag rekommenderats för 2 x 2 månader därefter. Mycket pengar, men om det gör att jag mår bättre så är det ju värt varje öre. Har just bestämt att jag skall gå vidare med en tredje analys och därefter ytterligare 2 månaders specialanpassade tillskott.

Kosten! Första halvåret efter kraschen hade jag svårt att överhuvudtaget få min kropp att vilja ta emot något ätbart. Det om funkade var släta bullar, nyponsoppa och kexchoklad- söta saker som jag kunde "lura i" min kropp. Idag har jag ju förstått att detta förvärrade mitt tillstånd då min kropp ytterligare stressades av sockret, men just då hade det varit svårt att orka göra på något annat vis. Med kunskap så hade jag kanske kunnat hitta en annan väg?

Idag tror jag på en kost med minimalt med socker/ sötningsmedel och utan spannmål. Tex LCHF, IFD-kost eller Paleo. Dessutom försöker jag undvika så mycket tillsatser som möjligt, vilket innebär att kosten behöver baseras på rena råvaror. Kostrådgivarnas rekommendationer ger en god grund för hur man kan tänka omkring sin kost.

Vad du orkar göra när det gäller din kost beror väl antagligen på var du är i läkningsprocessen och hur mycket hjälp du kan få med matlagning och liknande, men jag tror ändå på att det kan vara bra att vara uppmärksam på problemet med dagens söta och tillsatsrika kost och sedan så får man göra vad man kan och orkar. Varje litet steg åt rätt håll är ju bättre än om man inte tagit det steget.

Naturens läkande kraft! Idag finns det mycket forskning på vilken läkande förmåga det finns i naturen. För mig personligen så har trädgården varit min kraftkälla där jag hämtat kraft och energi genom trädgårdsarbete (i den mån jag orkat i mina olika stadium) och att bara sitta ute och njuta av dofterna, växtligheten och djurlivet.

Det finns mycket skrivet om på vilka sätt naturen läker och trädgårdsterapi har ju också blivit en framgång i läkningen av utmattade sinnen. Naturen är kravlös och man kan själv välja svårighetsnivån på kontakten, från att sitta på en sten eller stubbe och bara insupa de lugna ljuden och dofterna till att man tar långa promenader eller bestiger berg. Om man inte har någon natur inpå knuten så kanske det finns en park eller en trädgård till låns? Till och med så har en naturtavla vid undersökningar visats sig påskynda läkning hos sjukhuspatienter, så det duger med den natur man kan hitta!

Det finns även en jordbakterie, Mycobacterium Vaccae, som hjälper oss med serotoninnivåerna i hjärnan- och därför kan det vara bra att rota lite i den jord man hittar!

Andas! När man är stressad så blir andningen ytligare och snabbare och har man levt under stark stress en längre tid, så har man kanske inte andats ordentligt på länge. Djupa, lugna andetag påverkar faktiskt sinnet, syresätter kroppen på ett bättre sätt och vädrar ut det överskott av koldioxid som bildas vid snabbandningen. För mig fungerade det jättebra att fokusera på andningen när tankarna rusade vid sänggåendet, genom att koncentrera mig på andningen och tänka "in" och "ut" så lugnade sig den stressade hjärnan och lät mig gå ner i varv.

Ta hand om dina binjurar! Kroppens svar på stress är att bilda kortisol, för att man skall kunna möta "faran" som kroppen tror att man är utsatt för. När man stressat en längre tid utan tillräcklig återhämtning, så har binjurarna alltså pressats att producera mycket kortisol under lång tid och då orkar de inte längre hålla uppe produktionen utan man får ett underskott av kortisol i kroppen.

I början av utvecklingen mot utmattning har man alltså höga kortisolnivåer i kroppen och därefter mycket låga. Oavsett var man befinner sig i den skalan så är det värt att försöka vara snäll mot sina binjurar och vad man rent praktiskt kan göra är att minska stressen och inte pressa sig över sina gränser, inte motionera hårdare än att man fortfarande mår bra efteråt och återhämtar sig inom rimlig tid, undvika stimulantia som kaffe, ginseng och coca-cola, lägga sig i tid på kvällen och inte titta på skärmar de sista timmarna innan läggning. Fler tips finns på Hypotyreos.info: 10 tips för starkare binjurar/ HPA-axel.

Tyvärr så är uttröttade binjurar/ fatigue adrenal inget som är uppmärksammat inom den västerländska vården, så detta är oftast svårt att få hjälp med via sin läkare, mer kunskap finns inom alternativmedicinen.

Kolla upp din ämnesomsättning! Väldigt många av dem jag har kommit i kontakt med under åren har, liksom jag, haft en låg ämnesomsättning i samband med kraschen. Helt logiskt, då en allt lägre ämnesomsättning gör att funktionsförmågan långsamt minskar samtidigt som kraven man möter är desamma. Om de trötta binjurarna eller den låga ämnesomsättningen är grunden för utmattningen är lite som "hönan eller ägget" då de i högsta grad påverkar och är beroende av varandra.

Ämnesomsättningen skall, liksom B12-brist, järnbrist, d-vitaminbrist mm kontrolleras när patienten söker för svår trötthet, men detta görs inte alltid, så kolla gärna att det är gjort i ditt fall. Är proverna tagna och man misstänker att man har låg ämnesomsättning trots att läkaren säger att proverna är "bra", så kan man begära ut provsvaren på papper och själv se efter vad man tror efter att man har läst på om sköldkörteln och ämnesomsättningen. Jag har skapat en introduktion till ämnet på sidan Ordlista hypotyreos och för övrigt så finns det idag mycket information på nätet.

Be om hjälp! När man länge satt en ära i att klara det mesta själv, så kan det vara svårt att be om hjälp även när man verkligen behöver den. Så våga börja be om hjälp med det du i dagsläget inte riktigt klarar själv, oavsett om det handlar om hjälp med att orka sköta den personliga hygienen, med att förhindra att hemmet helt slammar igen eller kanske hjälp med att läsa krångliga texter och hitta vägar vidare för dig i din utmattning. Kanske är det nu äntligen dags att sluta upp med att försöka klara precis allting själv?

Länkar som kanske kan vara till hjälp

Om stress och utmattning
Hälsosidorna om Stress- stresshantering och utbrändhet
Artikel i Kommunalarbetaren: Så hittar du tillbaka efter utbrändhet
Vardagspuls: Därför blir du sjuk när du är ledig
SVT: Stress och utmattning syns i hjärnan

Kurera: Det här borde alla veta om utmattning
Newsner: Utmattning drabbar de som är starka och omtänksamma
Arbetsmiljöverket: Utmaningen- en film om den sjuka jobbstressen (ca 8 min)
Utbrändhet, stress, smärta: Symtomen från nervsystem i obalans

Må Bra: Varningslistan: 15 vanliga kroppsbesvär vid stress
Må Bra: Experten: Så skadas din hjärna av utbrändhet
Epoch Times: Utmattningssyndrom- När hjärnan blir "för full"
Hur du kan bli frisk från utbrändhet: Utmattningssyndrom och vägen ut

Om näring, kost och kosttillskott
Kom tillbaka: Varför näringsbrist och underaktiv sköldkörtel hänger ihop
Tarm och psykologi: Bra fett och fettlösliga vitaminer är oerhört viktiga för hälsan
Hälsovägvisaren: Tänkbara orsaker och lindring vid oro, depression och ångest
Hälsan tillbaka.nu: Minska dina inflammationer
Gluten och mjölk är källan till moderna sjukdomar

Funktionell medicin: Omega-3: ett livsnödvändigt näringsämne
Funktionell medicin: Coenzym Q10: Varför är detta ämne så viktigt?
Funktionell medicin: Kosttillskott

Alpha Plus: Därför skall du använda kokosolja varje dag

Om sköldkörtel, binjurar och äggstockar
Tarm och psykologi: Sköldkörteln kan orsaka binjuretrötthet
Hypotyreos.info: Utmattningssyndrom
Life: Sköldkörtelsjukdomar
Hälsa som livsstil: Hur stress påverkar sköldkörteln

Zahras sida: Symtom och behandling vid binjureutmattning. Stöd dina binjurar på naturlig väg
Kostrådgivarna: Stressade binjurar
Må bra invest: Utbränd, stressad & binjureproblem

Mia Lundin: Binjureutmattning beror inte på utmattade binjurar
Mia Lundin: Hur du återhämtar dig från binjureutmattning
Hypotyreos.info: Binjurarnas/ HPA-axelns roll.

Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 1
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- vad innebär det- del 2
Louise Edlund: En obalanserad OAT-axel- del 3- progesteron

Signalsubstanser
Ladenberg: Så höjer du ditt serotonin på naturlig väg

Personliga berättelser
Tankar om utmattning: Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen.
Mumindalen: Utbränd- hur känns det egentligen?
UNT: Jag stred mot tröttheten
SVT Opinion: Jag blev utbränd- låt mig bli ditt varnande exempel

Prestera: Några ord till dig som utmattad...
Det blir bara bättre: Jag är på väg, men det tar bara lite tid att komma ifatt
Tv4: Psykiatern gick in i väggen
Metrojobb: Jeff, 24, drabbades av utmattning: "Idag har jag lärt mig att göra ingenting"

Aftonbladet Debatt: Ingen tackar dig för att du jobbar dig sjuk
En psykiaters funderingar: Utmattningssyndrom
Johans blogg: När kroppen säger stopp av utmattning
Må Bra: 8 saker jag lärde mig av att vara utbränd

Diverse
Stresscoachen: Gratis Mindfullness-övningar
Om acceptans: Vinner gör den som slutar kriga!
Expressen: 7 tecken på att du är en högkänslig person
Mrs Excalibur: Känner du dig stressad och nära utmattningssyndrom? Tre råd kring användandet av smartphone och läsplatta


Riktat till omgivningen
Må Bra: 12 saker som kan hjälpa dig som anhörig till någon med utmattningssyndrom
Välbefinnandebloggen: 10 saker du önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom!
Bättre hälsa.nu: Nio saker du inte borde säga till någon som har en kronisk sjukdom
Prestera: Hur skall man se ut när man är utbränd?

Issadissa: "Jag har också varit utbränd"
Tankar om utmattning: Vad gör du hela dagarna?
Expressen: PT-Fia: Går inte att vara "lite utbränd"
Sofia "PT-Fia": Det finns inget som heter "jag var lite utbränd"
Mrs Excalibur: 7 råd till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom

Detta är en sida som jag tänker fortsätta att komplettera med fler länkar då jag hittar något intressant som jag tror kan vara till hjälp för inläggets målgrupp.

4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

I juli var det fyra år sedan jag hade förmånen att få tillgång till Armour Thyroid. Då hade jag under många år lidit svårt av min hypotyreos, först för att jag inte fick rätt diagnos när jag sökte för en förlamande trötthet, som gjorde att jag sov 17 timmar per dygn och knappt hade styrfart under de få timmar jag var vaken och därefter för att jag inte blev hjälpt av den enda medicin som då erbjöds oss med låg ämnesomsättning, Levaxin.

Ett decennium av mitt liv försvann i ett töcken när min kropp led svår brist på det aktiva sköldkörtelhormonet, trijodthyronin eller T3. Bo Wiklands forskning om att en hög andel av kvinnor med kroniskt trötthetssyndrom egentligen led av en obehandlad hypotyreos och Internets ökade möjligheter att söka information om sjukdomen och ta del av andras erfarenheter, blev en vändpunkt för mig och gjorde att jag började inse att det var den låga ämnesomsättningen som var orsaken och att de övriga problemen bara var symtom på detta. Jag fick då också kunskap om att det faktiskt fanns andra behandlingsalternativ- något även mina läkare var tämligen okunniga om.

Efter det att Bo Wikland öppnat mina ögon, så var det Scandlab (senare starkt förtalat av etablissemanget och tvingat till stängning) och Turtles Sköldkörtelforum som hjälpte mig vidare. Utan dem och det upplysningsarbete de drog igång så hade jag kanske fortfarande famlat omkring i den stora tröttheten och hjärndimman. Idag är det ju tämligen lätt att hitta info, men då var det där som kunskapen och erfarenheterna fanns, tillsammans med Ann-Christines Sköldpaddor som senare lades ner, men nu finns Ann-Christines blogg istället.

Liothyronin
I december 2010 fick jag, efter att (på egen begäran) först ha ökat Levaxinet till optimal dos, äntligen ett recept utskrivet på medicinen Liothyronin. Den innehåller det aktiva hormonet trijodthyronin, det hormon min kropp inte kunnat omvandla från Levaxinets levothyroin/ T4, vilket är ett lagringshormon som skall omvandlas till T3 i kroppen, vilket i nyare forskning har visat sig ofta inte fungera.

När mina åter celler fick tillgång till det aktiva sköldkörtelhormonet så förändrades mitt liv! Min hjärna började fungera och jag kunde börja tänka, koncentrera mig, hitta rätt ord, fungera i samtal och samspel med andra, börja köra bil igen, läsa och förstå vad jag läste osv. Det andra stora som hände var att min återhämtningsförmåga ökades på ett drastiskt sätt och att jag nu kunde delta i tex samtal eller gå och handla eller utföra andra vardagssysslor som jag tidigare inte klarat alls eller med största svårighet- och när jag nu tröttat ut mig så räckte det oftast att jag vilade en stund eller sov en natt och så var jag rätt okej igen. Inte som tidigare, då ett kort besök av någon nära anhörig kunde få mig att vara helt utslagen i en vecka eller två, om inte mer.

Det som inte blev bättre med Liothyronin var att mitt sömnbehov var oförändrat stort. Inte längre 17 timmar per dygn, för det hade minskat något efter det första halvåret jag varit sjukskriven, men 10-12 timmar på natten och 2 timmar varje eftermiddag. Just eftermiddagsvilan var väldigt begränsande när jag nu började må bättre och orka mer, för det kändes som om jag aldrig hann mer än att vakna och sköta morgonbestyren, hygien, mat osv- så var det dags att lägga mig igen (för jag kunde inte hålla ögonen öppna och hjärnan stängde ner) och när jag vaknade igen så var det nästan kväll och om det var vinter så var det mörkt och det kändes som om jag missat en hel dag- igen!

Jag har mött en och annan under de här åren som faktiskt inte förstått vilket handikapp det är att vara tvungen att sova en så stor del av dygnet. Det var till och med en beteendevetare som under samtal med mig insåg att "Sovmorgon kanske inte är skönt om man är tvungen". Nej, just det, att sova större delen av dygnet kanske inte är något man hade valt själv- om man haft ett val? Och att dessutom vara så trött att man knappt har styrfart de timmar man ändå är vaken är kanske inte heller något att sträva efter? Det ihop med att "Alla är ju trötta ibland" är kommentarer som bara kan uttalas av personer som inte har den mista aning om vad det är att vara sjukligt trött och utmattad!

Armour Thyroid
För fyra år sedan hade jag så äntligen lyckats få min allmänläkare att skriva en remiss till Endokrinologen (och inte ge sig när remissen först avvisades), en läkare där att ta emot mig och vid besöket gå med på att skriva en licensansökan på Armour Thyroid för mig. En ansökan som Läkemedelsverket sedan godkände så att apoteket kunde beställa in medicinen till mig, en medicin som då var restnoterad i Sverige och som jag fick vänta på i ett par veckor- men så var det äntligen möjligt att börja pröva den nya medicinen!

Så att jag anser att det var en förmån att jag fick prova och sedan fortsätta med medicinen beror på att det var många steg som skulle klaffa för att just jag skulle få tillgång till detta livsnödvändiga hormon. Och att det tyvärr är många andra som också skulle behöva den för att må bra, men som stupar på något av stegen fram till det att man har medicinen i handen. Något som gör att många chansar och direktimporterar liknande preparat, preparat som står helt utanför den kontroll som finns för läkemedel. Är detta verkligen bättre ur ett samhällsperspektiv eller borde det kanske vara lättare att få pröva alternativen inom vården när de syntetiska preparaten inte fungerar?

För min egen del hade jag gärna nöjt mig med Levaxin + Liothyronin om jag fått tillräcklig effekt av det, för det hade varit betydligt enklare! Men när det finns en medicin som gör att jag kan fungera bättre i vardagen så tar jag allt besvär det medför, vilket bland annat betyder att jag behöver en ny licens varje år och att jag då måste få tag på en läkare som går med på att skriva en ansökan. Detta kommer jag alltså att behöva göra varje år under resten av mitt liv om reglerna inte ändras, vilket är ett osäkerhetsmoment. Så jag skulle också kunna bli en av dem som börjar importera själv, för att jag inte kunnat få tag på en läkare som är villig att skriva en licensansökan för mig, någon gång i framtiden. Detta är helt sjukt! För om det är bevisat att jag behöver den medicinen idag så är det väl högst sannolikt att jag även kommer att behöva den imorgon? Vi pratar ju om en kronisk sjukdom där ett plötsligt tillfrisknande inte är så troligt! Och om jag på något mirakulöst vis skulle kunna sluta med medicinen så skulle jag ju inte fortsätta ta den bara för att jag hade en livslång licens!

Nu har det just kommit ut uppgifter om att Hillary Clinton tar Armour Thyroid- en medicin som vissa svenska läkare varnar för av alla möjliga orsaker, som att den kan ge "Galna ko-sjukan" eller att den "äter upp dig inifrån"! Är det troligt att en uppsatt presidentkandidats läkare skulle skriva ut en så livsfarlig medicin till en blivande president? Eller är det svenska läkare som kommer med undanflykter och har skygglapparna på? Eller som helt enkelt skiter i hur deras patienter mår så länge som de själva inte behöver tänka utanför boxen?

Nog om det nu, detta skulle ju handla om de senaste fyra åren, om vilka det även finns mer skrivet i andra blogginlägg och på sidan Min hypotyreos. Med hjälp av T3/ trijodthyronin kunde jag börja arbetsträna och klara det på 25%. Jag övergick därefter till 25% arbete, ett anpassat arbete där jag städade i lugna lokaler istället för att vara förskollärare i barngrupp. Nästan tre år höll jag på med detta och jag försökte även gå upp i tid vilket jag inte klarade, men mina 10 timmar i veckan klarade jag av hyfsat bra. Periodvis. För jag hade också långa sjukskrivningsperioder, kanske upp till 50% av tiden, dels när jag hamnade mycket lågt i hormonnivå i samband med bytet till Armour Thyroid, dels när jag en vinter fick lunginflammation orsakad av en nydebuterad astma och dels när jag försökte gå upp i tid och fick ett nytt utbrott av Menieres sjukdom, som varit vilande ett tag. Plus den sista våren jag jobbade då jag var så helt slut att jag bara klarade av sammanlagt 7 veckors arbete på hela vårterminen. Då insåg jag till slut att det inte var hållbart och jag sa upp mig från min fasta tjänst till midsommar 2013.

Salivkortisontest och östrogendominans
Efter att jag slutat kämpa för att klara av att arbeta mina 10 timmar/ vecka så tog det nästan ett år innan jag åter "fick näsan över vattenytan" och började känna att jag hade ork igen. Det hade då hunnit bli våren 2014 och jag hade då även skickat ett salivkortisoltest till ett företag i USA.  När jag fått testresultatet började jag med två åtgärder ungefär samtidigt, dels började jag ta progesteronkräm 12 dagar i månaden för att minska min östrogendominans och dels började jag testa ct3m, en metod som går ut på att stötta kortisolet när det naturligt skall vara som högst tidigt på morgonen. Detta har inneburit att jag, när jag ställt in och kommit igång med metoden, har haft mobilen på väckning 3 timmar och 45 minuter innan jag vaknar naturligt. Då har jag tagit en tablett av Armour Thyroid, en tredjedel av min dagsdos. Den andra tabletten har jag sedan tagit vid frukost och den tredje på tidig eftermiddag. Mer om östrogendominans och ct3-metoden finns i inlägget Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag tyckte att jag blev "stabilare" under det första året med dessa metoder. Inte någon jättestor förändring, men ändå så att jag varit motiverad att fortsätta. Efter ungefär ett år gjorde jag ett uppehåll med progesteronkrämen, då jag tänkte att jag använt den länge och egentligen inte visste om den gjorde vare sig till eller från. Veckorna efter blev jag "låg" och deppig och orkade ingenting igen. Jag hade först ingen tanke på att det kunde ha ett samband, innan jag plötsligt kom på att jag ju gjort uppehåll. Jag började med den igen, så snart det var dags, och tyckte att jag märkte en markant förbättring så nu håller jag fast vid den och tror verkligen på att den gör skillnad för mig.

När det gäller ct3m så vet jag faktiskt inte om den har hjälpt mig, men jag tror det. Jag kompletterade metoden med binjurestärkande kosttillskott som b-vitaminerna, särskilt B5 och B6, zink, magnesium och en del annat. Sedan tidigare har jag tagit tillskott för sköldkörteln och ämnesomsättningen, särskilt selen, B1 och några till. De binjurestärkande metoderna har jag alltså hållit på med i nästan ett och ett halvt år nu och även om jag inte märkt någon väldigt tydlig förbättring så tror jag att det kan ha hjälpt mig till något mera ork och stabilitet i mitt mående. För att få ett objektivt kvitto på vad de verkligen gjort skulle jag ju egentligen behöva skicka in ett nytt salivkortisoltest för att se skillnaden mot förra gången. Det är jag inte beredd att lägga pengar på i nuläget, då jag inte ser hur det skulle kunna hjälpa mig framåt.

Jag tror att hela min kropp kommit i svår obalans på grund av alla de år som jag gick obehandlad för min låga ämnesomsättning. När man läser på om vilket finstämt instrument hormonsystemen är och hur de olika delarna påverkar varandra, så blir det ju ganska självklart att det inte är helt lätt att få det hela att åter börja fungera som det är tänkt när en eller flera delar under många år har kunnat göra en väldigt liten del av sitt omfattande jobb. Om hur de tre systemen sköldkörtel, äggstockar och binjurar samspelar och påverkar varandra finns en mycket bra artikel på Näringsmedicinsk tidskrift, Sambandet mellan äggstockar- binjurar- sköldkörtel.

Jag tror alltså att både Armour Thyroid, progesteronkrämen och de binjurestärkande metoderna har hjälpt mig, men att min kropp varit i så dåligt skick att jag inte kunnat bli helt återställd med hjälp av dem, efter alla de år jag mått väldigt dåligt och knappt fungerat alls. Det är nu 14½ år sedan jag kraschade så hårt att jag knappt orkade något och vägen tillbaka har varit onödigt lång. Det är ju ingen idé att spekulera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade fått fungerande medicinering för min sköldkörtel redan 2001, men jag tycker att det är viktigt att dela med mig av mina erfarenheter så att andra kanske kan slippa hela den långa och svåra resa jag behövt göra.

Antidepressiv medicin
I vinter har jag också slutat med den antidepressiva medicin som sattes in, istället för sköldkörtelhormon, redan 2001 och som jag mest fortsatt med för att det varit svårt att sluta med den. Jag hade halverat dosen några år tidigare, men så skulle jag börja arbetsträna och kunde inte fortsätta trappa ner samtidigt. Nu är jag i alla fall glad att jag är av med den! Om min dåvarande läkare hade insett att depression är ett symtom på sköldkörtelbrist så hade mitt TSH på 16 kunnat få honom att ge mig sköldkörtelhormon istället för antidepressiva (särskilt som de antidepressiva preparaten har den nackdelen att de ytterligare sänker ämnesomsättningen!)- men den kunskapen hade han inte.

Hårmineralanalys
Nu i vår har jag gjort en Hårmineralanalys. Den visade att jag samlat på mig tungmetaller och att jag har låga nivåer av de flesta av de näringsämnena, trots att jag tagit kosttillskott av många av dem under flera års tid och trots att jag valt tillskott av bra kvalitet som lätt skall kunna tas upp av kroppen. Enligt terapeuten är det tungmetallerna som ligger och "stör" så att kroppen inte kan tillgodogöra sig näringen. Nu äter jag ett gäng med särskilt anpassade kosttillskott som skall hjälpa min kropp att rensa ut tungmetallerna så att jag sedan kan fylla på med den näring kroppen behöver för att fungera optimalt. Detta är ett halmstrå jag gripit tag efter för att ha något att hoppas på och det skulle vara fantastiskt om det fungerade!

Mia Lundin har skrivit en text, Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar, som var mycket intressant. Bland annat skriver hon att "En frisk kropp har förmågan att regelbundet eliminera gifter, men i takt med att binjurarna försvagas så avtar kroppens egen reningsförmåga. Detta ger upphov till en ond cirkel, där svagare binjurar försämrar förmågan att göra sig av med alla gifter, vilket i sin tur ytterligare försvagar binjurarna." Detta har jag inte hört något om tidigare, men det gör ju att en avgiftning verkligen inte verkar vara någon dum idé!

Jag har hittat en blogg med en tjej, MadelenEmma, som har gått den vägen och läsningen är hoppfull så jag länkar till hennes blogg för den som vill veta mer. Det jag inte förstått när jag beställde var att det inte räcker att göra en hårmineralanalys. Först gör man en och sedan tar man de kosttillskott som rekommenderas under två eller tre månader och sedan skall man göra en ny test och få nya tillskott osv. För testet och två månaders tillskott betalar jag ca 4 000 kr så det är ingen billig affär.

Och som med alla metoder som erbjuds oss som inte får hjälp via den skattefinansierade sjukvården, så är det ju så att om det fungerar så är det värt vartenda öre och om det bara är bluff och båg så är jag ordentligt lurad! Jag har i vilket fall bestämt mig för att det är värt ett försök och har turen att min man (som i praktiken är den som betalar för den då min sjukersättning knappt räcker för mig att överleva på) tycker att det är okej att betala för detta.

Jag är nu i slutet av den första kuren och tycker inte att jag har så mycket att berätta ännu. Några avgiftningssymtom har jag inte märkt, mer än att jag haft en ny typ av huvudvärk på kvällar och nätter under en period, vilket kanske kan vara ett tecken på att avgiftningen startat, men lika gärna kan vara något annat. Jag har möjligen också minskat mitt sömnbehov ytterligare något, med ca en timme, men det kan också vara så att jag behöver mindre sömn på sommaren. Jag slocknar fortfarande klockan 22, men att vakna klockan åtta istället för nio ger mig en hel extra vakentimme per dag- så jag hoppas att det håller i sig!

Dock har jag varit mycket trött och "låg" denna sommar, vilket jag tror kan ha att göra med att jag tagit bort alla de kosttillskott som jag tidigare ätit. Särskilt Q10 som krävs för energiproduktionen tror jag kan vara en brist som jag känner av. Men- om detta hjälper långsiktigt så är det ju värt varenda svårighet på vägen dit!

Sammanfattning av nuläget
Jag vet inte om detta gav så mycket för dig som orkat läsa ända hit, men som sammanfattning kan jag väl säga att jag har fått livet tillbaka genom Armour Thyroid, att jag märkt en förbättring med progesteronkrämen och att jag tror att ct3m har varit en pusselbit tillsammans med kosttillskotten- även om inget av detta har gjort att jag fått mitt vanliga liv tillbaka. Jag blir fortfarande väldigt lätt stressad och mår dåligt av stress, vilket väl sägs vara en effekt av utmattningen, att man blir "allergisk" mot stress.

Jag är fortfarande starkt begränsad av vad jag orkar och behöver återhämtningstid efter aktiviteter, jag tvingas säga nej till saker jag skulle velat vara med på och jag behöver ta saker i lugn takt för att orka med- men jag orkar också med mycket mer än jag gjorde innan jag blev rätt medicinerad! Jag tillbringar oftast minst en timme om dagen i min trädgård, jag orkar läsa böcker, jag förstår vad jag läser och kommer även ihåg det när boken är slut, jag sköter det mesta här hemma när min man arbetar och njuter av att klara av det! Jag försöker göra saker i ett lugnt tempo och ha en rytm och rutin i det jag gör vilket jag mår bra av. Vi har också skaffat husdjur som behöver mat och släppas ut och tas in på regelbundna tider, vilket jag nu kan klara av och som ger mig känslan av att vara behövd. Jätteviktigt, tror jag! Dessutom blir det en extra puff för att ta mig ut de dagar det känns svårt!

För att vara mer konkret så har jag under de tre senaste månaderna kunnat sköta matinköpen nästan varje vecka och jag har varit hos frissan och klippt mig. Jag har deltagit i ett fantastiskt 50-årskalas under två dygn på en kursgård (med egen säng så att jag kunde dra mig undan när jag behövde) och jag har tillbringat två andra dygn på familjens sommarställe i Bohuslän tillsammans med min syster och då åt vi lunch ute båda dagarna. Jag har haft besök av tre gamla arbetskamrater som var här på lunch och då blev det mycket prat och jag kände mig nästan "normal" igen- tills de gick och jag stupade i säng. Jag har även haft familjemedlemmar och en kompis här på besök här vid enstaka tillfällen under sommaren. Dessutom har jag varit ute och ätit lunch med min man två gånger under semestern och varit ute och letat efter (välbehövliga!) kläder vid två tillfällen (tillsammans med min man som är min klippa som gör även nästan omöjliga saker möjliga!). Helt osannolikt att jag skulle ha klarat av allt detta för bara några år sedan!

Under samma period så har jag tvingats tacka nej till ett 8-årskalas, en 45-årsfest och två andra vuxenkalas. Jag och min man har inte rest någonstans under hans semester och jag har inte orkat alls lika mycket som jag velat ute i trädgården.

Sammanfattningsvis har jag kunnat vara väldigt mycket mer aktiv än under t ex 2004, som är mitt "referensår" när jag vill kunna se hur långt jag kommit, den sommaren låg jag bara inne och grät hela sommaren. Längtade ut till sommaren utanför, men den gången jag lyckades ta mig ut fick min man snabbt hjälpa mig in igen då all kraft tog slut.

Nu har jag ändå en viss livskvalitet, jag orkar sköta vardagsbestyren, jag kan njuta av min trädgård och hämta kraft där och jag klarar av socialt umgänge i begränsade doser- så även om jag förstås hade velat vara helt frisk (och arbetsför!) igen så är skillnaden ändå milsvid i förhållande till tiden innan jag fick fungerande behandling!

Fråga doktorn om den "lättbehandlade" sjukdomen hypotyreos

Det har stormat på sociala medier den senaste veckan, sedan läkaren i programmet Fråga doktorn, ca 36 minuter in i programmet, svarade på en fråga om sköldkörteln och sa att hypotyreos är så "enkelt att behandla" och att det bara är att ta en tablett och "då blir man som vanligt igen".

Jag vet att många har skickat in brev till redaktionen för att påpeka det uttalandet tyder på stor okunskap omkring sjukdomen, patienternas erfarenheter och den nya forskning som nu kommer i allt tätare takt. Jag har också ägnat veckan åt att få ihop ett mail där jag protesterar mot beskrivningen och nu har jag äntligen fått iväg det. Jag publicerar det här också för den som är intresserad:

"Hej redaktionen!
Liksom vid tidigare tillfällen när sjukdomen hypotyreos har tagits upp i programmet, så visade er läkare Gunilla Hasselgren på stor okunskap och nonchalans i veckans program.

Att de läkare vi möter inom primärvården ofta har mycket ytliga kunskaper om sjukdomen är något vi har tvingats acceptera, men av en läkare som har hela svenska folket som målgrupp borde man väl kunna begära mera? När en läkare står i en public service-kanal och låter påskina att det bara är att ta en tablett så blir man bra igen, så riskerar det ju att ytterligare fördröja tillfrisknandet hos den patient som litar på att det som sägs är riktigt och att det inte finns något att göra om Levaxinet inte fungerat.

Vi är idag flera hundratusen som är drabbade av hypotyreos här i Sverige och enligt Gunilla så skall EN (1) medicin vara undermedlet för oss alla!? Är det verkligen trovärdigt? Borde det inte snarare falla på sin egen orimlighet? Finns det någon annan folksjukdom där det bara finns en medicin att välja på för samtliga som drabbats?

Tyvärr så är verkligheten inte så mycket bättre, men det finns i vilket fall ytterligare några alternativ: Liothyronin (med det aktiva hormonet trijodthyronin) som man kan ta om man har omvandlingsproblem (vilket är väldigt vanligt) och Naturligt sköldkörtelhormon (med alla de fem hormoner som den friska sköldkörteln normalt producerar) som bara kan fås via licens hos Läkemedelsverket (eller genom att chansa på att beställa det på Internet). Dessutom finns en variant med laktosfri tyroxintablett (typ Levaxin) som vissa mår bättre på än det vanliga levaxinet. Ny forskning har också visat på att enbart Levaxin till och med kan förvärra hypotyreosen: https://thyroidhormones.wordpress.com/2015/01/13/ny-studie-visar-att-levaxin-kan-forvarra-hypotyreos/

Det finns också studier, av bl a Stefan Sjöberg i Halmstad, som pekar mot att upp till 70% av patienterna inte blir hjälpta av denna “enda” medicin Gunilla säger att man skall ta och “då blir man som vanligt igen”. Det hade ju varit jättebra om det verkligen varit så enkelt, men tyvärr är verkligheten mer komplicerad än så och medvetenheten om detta är ofta skrämmande låg bland läkarna vi möter.

Som tur är så börjar forskningen komma ikapp det som patienterna försökt påtala i många år nu- för det räcker inte att det syntetiska hormonet höjer halterna som mäts i blodet om det hormonet inte kan ta sig in i cellerna och hjärnan där det skall göra nytta! För det kan väl inte vara ett tillräckligt bra resultat om 30% av patienterna blir hjälpta av behandlingen? För sjukdomen som är så “enkel att behandla”?

Stefan Sjöbergs forskning har visat att det omvandlade T4/ tyroxin som finns i Levaxinet kan höja nivåerna i blodet (och lura läkaren att tro att patienten är fullbehandlad), men att det omvandlade syntetiska hormonet sedan inte kunnat ta sig in i hjärnan genom blod-hjärnbarriären vilket innebär att hjärnfunktionen därför fortsätter att gå på lågvarv och orsakar mycket onödigt lidande. Det finns inte så mycket skrivet om hans forskning än, men ni är ju journalister och kan väl göra en intervju med honom för att få aktuella data. Här är några artiklar att börja med:
http://www.expressen.se/halsoliv/nu-ar-jag-glad-och-orkar-igen/
http://dinamediciner.se/nyheter/svensk-testar-nya-satt-att-hitta-skoldkortelsjukdom
http://dinamediciner.se/nyheter/forts-ryggvatskeprov-skoldkorteln

Med ett tillskott av det aktiva sköldkörtelhormonet T3/ trijodthyronin, genom medicinen Liothyronin, så har många åter fått tillgång till ett mer normalt liv. Jag själv är ett exempel på detta, då jag gick på Levaxin i ca 7 år utan att bli bättre, men med ett tillskott av Liothyronin öppnades världen upp igen och jag kunde börja tänka, koncentrera mig, köra bil, delta i samtal, arbetsträna och inte minst så förbättrades min återhämtningsförmåga något oerhört, från att ha behövt veckor för att återhämta mig efter t ex en stunds social samvaro så kunde det plötsligt räcka med en natts sömn! För min livskvalitet var detta något helt fantastiskt och jag gick från att kämpa för att orka överleva till att kunna börja leva igen!

Hade jag bara litat på läkarna och inte själv förstått att det fanns andra vägar att gå än att blint förlita sig på Levaxinet, så hade jag fortfarande varit ett vandrande lik som kämpade för att orka överleva en dag i taget. Tänk vilken nytta doktor Gunilla kunnat göra om hon istället använt tv-mediet till att hjälpa patienterna att förstå att det finns andra vägar att gå om medicineringen med Levaxin inte gett önskat resultat!

I dag är ju ett av de stora samhällsproblemen “den nya ohälsan”, “trötthetssjukdomarna” eller “den psykiska ohälsan” och kostnaderna skenar- men varför tittar man inte på orsakerna till detta?

När all min energi tog slut år 2000 så tvingades jag söka läkarvård och då fick jag diagnosen Utmattningsdepression och blev erbjuden sjukskrivning, antidepressiv medicin och samtalsterapi. Vilket bara ett av dessa tre åtgärder hade någon som helst inverkan på mina låga hormonvärden, för sjukskrivningen gjorde att jag kunde börja återhämta mig och första halvåret sov jag 17 timmar per dygn, vecka efter vecka, månad efter månad, regelbundet som en klocka.

Samtidigt så hade jag ett TSH-värde på 16 vilket borde gett mig behandling för min låga ämnesomsättning, vilken var orsaken till min svåra energilöshet, men min läkare ansåg att symtomen mer “verkade vara” av depressiv karaktär så därför fick jag bara symtomlindring istället för bot.

Och när den första antidepressiva medicinen inte hjälpte så fanns det ju många andra sorter att pröva- för det speciella med de antidepressiva är ju att de kan skrivas ut helt utan provtagning- och om det första preparatet inte hjälper så beror det ju inte på att diagnosen var fel utan på att sorten var det! Med hypotyreos är det ju helt tvärtom, hårda krav på när behandling får sättas in och om man inte blir bättre på Levaxinet så beror symtomen på något annat än hypotyreosen!

För mig hade ju inte provsvaren varit ett problem (om min läkare bara haft tillräckliga kunskaper så att han kunnat förstå att depressionen bara var ett symtom på hypotyreosen), men för många så blir det ytterligare en tröskel att ta sig över eftersom man kan må väldigt dåligt av den minskade ämnesomsättningen innan provsvaren “hinner ifatt” och tydligt visar att ämnesomsättningen är för låg.

Det kan ta flera år av dåligt mående och många tydliga symtom under tiden man ligger i gränstrakterna av vad som (genom konsensusbeslut) bestämts vara “normalt” (kolla forskningen på hur man kom fram till TSH som ett mått på ämnesomsättningen). Då får man inte behandling oavsett hur många symtom man har på att det är den låga ämnesomsättningen som är problemet- däremot ofta behandling för många av de olika symtomen, med tillhörande biverkningar. Myxödem vet de flesta nutida läkare inte ens vad det är och hur det ser ut.

Och i mitt fall var det ju så att mina depressiva symtom var ett symtom på min låga ämnesomsättning- inte att jag hade en egentlig depression. Och så tror jag att det är för väldigt många av oss, så titta på detta och ni kanske har ett scoop som på sikt hjälper statsfinanserna när trötta människor får hjälp med grundproblemet (hypotyreos) istället för symtomen (depression/ utmattning).

Hela min historia, med utdrag ur journalerna, medicinering och provsvar, finns berättad på min blogg: http://enstaka.blogspot.se/p/min-hypotyreos.html

Där ligger den för att hjälpa andra som, liksom jag gjorde, går och mår dåligt i onödan då det idag oftast inte räcker att söka läkare för sina problem, utan man behöver själv förstå vad som är fel, läsa på och lära sig om detta för att sedan kunna begära en vård som fungerar och gör skillnad.

Tips på några läkare som kan ge en mer nyanserad bild av problemen med dagens diagnoskriterier och /eller ensidig Levaxinbehandling:
Stefan Sjöberg forskar på hur sköldkörtelhormonen tar sig genom blod-hjärnbarriären.
Helena Rooth-Svensson har skrivit böckerna Det trötta folket och Sköldkörteln och mitokondrierna.
Bo Wikland är tyvärr avliden, men hans forskning finns kvar. Det var den som fick mig att få upp ögonen för att min utmattning kunde bero på hypotyreosen. Han gjorde en studie på kvinnor med trötthetssyndrom och såg att en hög andel egentligen hade hypotyreos.

Jag hoppas att ni nästa säsong kan göra ett program som tar upp problemen för oss sköldkörtelsjuka och den nyare forskning som visar på att dagens diagnostisering och behandling för hypotyreos inte är optimal. Det vore att ta begreppet public service- i allmänhetens tjänst- på allvar!

Med vänliga hälsningar
Elisabet som förlorade ett decennium av sitt liv pga läkares okunskap"

Mitt namn är Hypotyreos

Det finns en text som jag tidigare la ut här, trots att jag då inte visste vem som skrivit den. Jag bestämde mig för att ändå publicera den, eftersom den delats friskt på olika sociala medier och för att så många verkade finna tröst i texten.  Dessutom anser jag att allt som kan öka förståelsen för de drabbade är värt att spridas.

Jag hade sett den i flera olika versioner, som angetts vara översatta både från engelska och norska. Den första version jag såg kom från USA och jag har trott att det varit någon typ av "vandringssägen" som förändrats och byggts på efterhand och att ursprunget skulle vara svårt att reda ut så här i efterhand.

Men nu har jag fått en kommentar från en svensk kvinna som anger att det är hon som skrivit texten och publicerat den i en bok. Tyvärr har jag inte fått något svar på vilken bok det skulle vara och vet därför inte om hon är sanningsenlig eller bara ett "troll". Men jag vill inte vara ansvarig för att sprida något jag inte fått lov att sprida och där det kan finnas en upprättsinnehavare, så jag väljer att ta bort större delen av texten. Att jag låter inlägget ligga kvar beror på att jag inte vill ta bort de kommentarer med svar som hör till inlägget. Jag låter några bitar av den långa texten ligga kvar för att det skall framgå vilken typ av text det är och för att den som vill kan googla vidare efter hela texten.

"Hej!
Mitt namn är Hypotyreos.....

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället... 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig....Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött... Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon.

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig... Det kommer till att bli många läkarbesök... Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnmedel, antidepressiva mediciner...

Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar... De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  

Du kommer att få höra... att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Redigerad 2016-09-03 

Artiklar i media

Sjukdomen Hypotyreos uppmärksammas allt oftare i media, bland annat gjorde två radiostationer (Radio Kristianstad och Radio Sörmland) i höstas inslag om de problem många patienter möter då de inte blir symtomfria med bara Levaxin.

Skräckartiklar publiceras ibland i dagspressen, bland annat om den kvinna som kvävdes av sin egen sköldkörtel- trots att hon sökte läkarvård samma dag för de andningsproblem den förstorade sköldkörteln orsakade- och som hon tidigare hade diagnostiserats för.

"Hypotyreos är ju en så enkel sjukdom att diagnostisera och behandla", låter det ofta från sjukvårdens sida- vilket kanske mest beror på att kunskaperna, från dem som uttalar dessa ord, är bristfälliga?

Men det jag egentligen skulle berätta, var att Hemmets veckotidning nu har lagt ut en artikel på nätet. Det är ganska vanligt att ämnet tas upp i veckopressen, men mer ovanligt att de publiceras på nätet. Artikeln kan hittas här: Alla prover var bra- men jag hade ingen ork!

 

Till sist vill jag önska er alla,
sjuka som friska!,
en riktigt kärleksfull Alla hjärtans dag!

 

Who cares in Sweden?

Vi är nog många som haft funderingar omkring hur det kan vara så lätt att få antidepressiv medicin utskriven- samtidigt som det är så svårt att få en fungerande behandling för sjukdomen hypotyreos?

Hur det kan vara så lätt att snabbt få diagnosen depression- men så svårt att få diagnosen hypotyreos, trots oftast övertydliga symtom?

Hur det kan vara så att det finns mängder av olika antidepressiva mediciner att pröva, när det först insatta alternativet inte fungerar- samtidigt som den övervägande majoriteten av läkarkåren anser att ett enda alternativ, Levaxin, skall fungera för alla patienter med hypotyreos.

Nu finns det en, enligt vad jag kan avgöra, seriös webbplats som ifrågasätter den höga förbrukningen av antidepressiv medicinering i Sverige: Who cares in Sweden? eller Vem bryr sig i Sverige? Sidan finns på både svenska och engelska.

Jag tror att om man började utesluta andra orsaker, till vad som kan verka vara en depression- innan man sätter in antidepressiv medicinering- så skulle förskrivningen snabbt minska! Om patienter med långsam ämnesomsättning fick recept på sköldkörtelhormoner och om de utmattade fick en ordentlig koll av sina binjurar och stöd för att få deras funktion normaliserad- då är jag helt övertygad om att den antidepressiva medicineringen kunde minskas i Sverige!

Ordlista och salivkortisoltest

Under en längre tid har jag jobbat på en ordlista som jag tänker skall kunna hjälpa andra med hypotyreos. Ju fler ord jag har lagt in desto fler har jag kommit på som behöver vara med, så det har blivit ett ganska omfattande projekt.

Nu är den i alla fall så pass klar, att jag har publicerat den. Jag ser den dock som ett pågående projekt som kommer att utökas allteftersom. Jag tar gärna emot tips på fler ord och synpunkter på de förklaringar jag gett till orden som redan är med. Länk till Ordlistan.


För övrigt så har jag i dagarna skickat ett salivkortisoltest till labbet i USA och väntar med spänning på resultatet. Jag misstänker starkt att min kortisolproduktion är för låg och om den är det så skall jag sätta in kosttillskott som stöttar binjurarna och dessutom påbörja CT3M. Det innebär i korthet att man tillför T3 tidigt på morgontimmarna, när produktionen är som störst, för att stötta binjurarnas arbete. Hoppas mycket på att detta skall vara orsaken och lösningen på mina problem med energinivåerna!

En mycket bra artikel av dr Lamm finns på Näringsmedicinsk tidskrift: Sambandet äggstockar- binjurar- sköldkörtel.

Stoppa sköldkörtelskandalen!

En petition, under rubriken Stoppa sköldkörtelskandalen, har lagts upp idag och har redan över 250 påskrifter! Skriv på du också och skriv gärna en kommentar utifrån dina egna erfarenheter- som patient eller anhörig!

Oktober 2013

Dags att sammanfatta oktober månad:

Hälsa
Den höjning av Armour Thyroid jag genomförde under augusti och september, har fortsatt att hjälpa mig att må bättre och jag känner mig hyfsat stabil, även om jag också haft några rejäla dippar under månaden. Detta är den vändning jag väntade förgäves på under hela sommaren- men bättre sent än aldrig...

Jag har varit och tagit sköldkörtelprover och diskuterade med endokrinologen om att pröva att höja dosen av Armour Thyroid ytterligare något, men det fick jag inget gehör för. Själv tycker jag, att när jag nu märkt vilken otrolig skillnad höjningen från 2 till 3 tabletter (eller omvänt den tidigare sänkningen från 3 till 2) har haft på min hälsa, min energinivå och för hela min tillvaro- då hade det ju varit fantastiskt om jag, med ytterligare en liten höjning, kunde mått motsvarande ännu bättre! Men nej, det var inte aktuellt eftersom han tyckte att jag redan låg på en hög dos (halva maxdosen om jag har rätt för mig). Jag fick i alla fall en ny licensansökan utskriven för Armour Thyroid, den är inlämnad till apoteket så nu är det bara att vänta....

Proverna visade på ett TSH på 0,01 (ref 0,2-4) vilket är normalt när man tillför det aktiva hormonet trijodthyronin, T4 på 15 (9-22) och T3 på 5,0 (2,5-5,6). Min tidigare erfarenhet är att jag mått bäst då jag haft ett T4 på minst 17, men det var när jag åt Levaxin och jag vet inte om det kan jämföras med den medicinering jag har nu, nu har jag ju tex ett högre T3 än tidigare.

Jag var på undersökning hos min tandläkare som tog bort tandsten och hittade en spricka i en tand. Jag hoppas ju alltid att det skall räcka med undersökningen, men nu måste jag tillbaka och laga tanden också.

Jag har även gjort något åt oron för en knöl jag känt i mitt ena bröst ett tag. Skönt att få utrett att det bara var en fettknuta och inget jag behövde oroa mig för, men mest imponerad blev jag av den effektiva och professionella vård jag möttes av på Bröstmottagningen! Men detta har jag skrivit ett annat inlägg om tidigare.

Balans
Jag är i otroligt stort behov av balans i mitt liv, för att jag skall må så bra jag kan. Balans mellan sömn och vakenhet, vila och aktivitet, påfrestning och återhämtning, regelbundenhet vad gäller mat och mediciner...

Under oktober månad så tycker jag nog att detta har fungerat ganska väl. Jag har slarvat en del med maten och ätit mer kolhydrater än vad jag mår bra av, jag har tagit ut mig lite väl mycket vid några tillfällen jag varit ute i trädgården och arbetat, men det har ändå fungerat någorlunda.

En morgon var jag pigg när jag vaknade! Det är den mest underbara av känslor och jag hoppas att dessa tillfällen skall bli fler och fler kommande månader.

Det mest utmärkande har nog varit att jag behövt använda vetevärmaren för att få upp värmen i kroppen efter kroppslig ansträngning- en frusenhet som inte berott på kyla, eftersom jag legat nedbäddad under varma täcken i min säng, utan något jag tolkat som att all energi gått åt viktigare funktioner i kroppen just då.

Aktiviteter och socialt
Jag har varit på musikalen Familjen Addams på Lorensbergsteatern i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag vågade göra något som inneburit att jag behövt boka biljett flera månader i förväg. Detta var en födelsedagspresent till min ena syster och vi var tre systrar med respektive som gick tillsammans. Kul! I pausen träffade vi också min kusin med man, så det blev nästan som en släktträff.

Efteråt var vi bjudna hem till min ena syster på räkfrossa och trots dagens ansträngningar så orkade jag delta i den också. Och för första gången kände jag verkligen att jag deltog i samtalen och inte bara satt med och låtsades att jag var där! Så underbart! Då hade jag i och för sig slumrat en stund i båda akterna, så det kanske hjälpte till, men ändå!

Själva musikalen var dock en besvikelse, ljudnivån var på gränsen till outhärdlig och det var det inte bara jag, med mina känsliga öron, som tyckte. Det höga ljudet gjorde också att det stundtals var svårt att urskilja vad som sades, eftersom talet/ sången låg på gränsen till att "skångra". Trots öronpropp i mitt dåliga öra, behövde jag försöka skydda mina öron så gott det gick- men som sagt, det var jag inte ensam om. Själva handlingen hade också mått bra om man skurit bort en del onödigt, mycket kändes som utfyllnad vilket inte behövts då bara första akten pågick i över 1½ timme. Synd på något som kunde varit så bra!

Jag har också haft ett mycket uppskattat besök av min 6-åriga systerson. Han tog med sig mormor och morfar hit en dag under höstlovet och vi hann med mycket under de timmar han var här: Leka med katterna och bygga med lego, äta och fika, prata, skratta och busa. Både han och jag slocknade direkt efter besöket, men han hade nog orkat leka mycket mer om bara moster inte blivit så trött! :)

Han hade kommenterat hur mycket tomater jag hade för mogning i köket, så när han påminde mig om att han hade vunnit "solrostävlingen" tidigare under hösten, dvs hans solrosor var högre än mina och andra mosterns, så sa jag att jag väl hade vunnit tomattävlingen? Men nej, det hade jag inte för vi hade ingen sådan tävling! 6 år = störst, bäst, vackrast och alltid en vinnare!

Vi kom också in på kärleken och jag fick reda på att han och kompisen var kära i samma tjej, men hon var bara kär i kompisen! Jag sa då att tjejer kan ändra sig och fick då till svar att det hade hans pappa gjort! Först var han kär i en och sedan i en annan! Dvs först i storasysters mamma och sedan i hans egen. Vilken tur för oss att hans pappa blev kär i hans mamma!!!

Trädgård
Jag har orkat vara ute i min trädgård tolv dagar under oktober och tre av dem har jag varit ute en stund både på förmiddagen och eftermiddagen! Ett par av dagarna har jag gått ut en stund precis innan skymningen, efter en annars ganska energilös dag. Fördelen med det är att jag då måste gå in, inom rimlig tid, på grund av mörkret och förstås att jag alls kommer ut den dagen. Då hinner jag inte trötta ut mig lika mycket som jag annars riskerar att göra, eftersom jag verkligen älskar att vara ute och har svårt att avbryta projekt jag håller på med, innan jag faller ihop av trötthet.

Jag har satt vitlök för skörd nästa sommar, jag har grävt upp dahliorna och annat som behöver övervintras inomhus, jag har grävt upp en del gräsmatta mellan några buskar och jag har täckt ett område i min surjordsplantering, med tidningar och täckbark, så att området skall vara lättare att sköta framöver.

Jag har också flyttat runt några växter i den perennrabatt som vi anlade förra senhösten och även om jag varit nöjd med den rabatten i sommar, så var det ändå några misstag som behövde rättas till. En sköldpaddsört och en stor blåklocka, som jag fått under sommaren har nu också fått sina platser i den rabatten. Jag är mycket nöjd med det jag fått gjort!

I födelsedagspresent fick jag ett presentkort på växter, så jag har varit i ett par plantskolor och fyndat växter till bra priser på höstrean, även om det redan var ganska utplockat. En Astrid Lindgren-ros och en kinesisk rhododendron fick i vilket fall ett nytt hem här hos mig. Dessutom köpte jag lite höstfägring att ha utanför ytterdörren och en bukett rosor till mig själv!

Hemsysslor
Som vanligt har vi delat på tvätt och disk och matlagning utifrån vem som har haft tid (min man) och ork (jag). Jag har också städat köket ordentligt: Plockat undan, torkat av alla ytor, dammsugit och torkat av golvet. Så nöjd med att det är gjort! Tyvärr håller det ju aldrig så länge just i köket, men jag tycker om känslan av att jag har fått det gjort och att det är helt fräscht!

Jag har varit och handlat mat tre gånger och varit på Systemet och på biblioteket en gång vardera under månaden.

Övrigt
Våra båda hankatter har varit hos veterinären för kastrering och öronmärkning. De behövde därför lite extra omsorg både innan och efter denna traumatiska upplevelse. En av katterna hade på hemvägen kissat ner sig så mycket att nästan hela pälsen var våt av urin. Inte kul för en stolt katt- och inte heller så kul för matte som satt i lukten hela vägen hem och sedan blev trampad med våta tassar i knäet. De har dock läkt väl och det är skönt att detta är gjort.

Jag har publicerat 12 inlägg på bloggen under oktober, vilket är något färre än i september, men fortfarande väldigt många fler än i våras och tiden dessförinnan. Det är så skönt att ha en röst att höja igen! Jag har också varit mer aktiv på Facebook, där flera olika grupper jag är med i har haft en stor aktivitet med intressanta ämnen.

Mål för november
Det jag har inplanerat är ett tandläkarbesök då jag skall laga den spruckna tanden, ett 14-årskalas och en helg på hotell för att fira vår bröllopsdag. Hoppas så att jag skall orka uppskatta det!

Jag hoppas också att det skall bli lite mer ork för att avsluta trädgårdsprojekt jag påbörjat och att det inte skall börja snöa eller frysa på innan jag blir klar- men det är inte så ovanligt att det blir så i mitt trädgårdsliv...

Jag skall också försöka putsa fönstren innan advent- det är en av de sysslor som varit mycket lågt prioriterad under alla mina trötta och sjuka år och jag vet att det blir både advent och jul, även om fönstren knappt går att se ut genom! Men just därför är det en lycka om jag har energi nog att utföra det i år!

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

Föredömlig sjukvård

Jag har känt en liten knuta i bröstet och ringde därför till Bröstmottagningen där de hjälpte mig att skriva en egenremiss som bedömdes av en läkare.

Sex veckors väntetid fick jag besked om, men eftersom jag kunde komma med kort varsel så hamnade jag på en lista med möjlighet att ringas in med 2 timmars varsel vid återbud. Hade tur och fick en tid inom ett par veckor och med ett par dygns varsel, vilket var skönt eftersom jag inte mår så bra av stress.

Jag möttes av en mycket kompetent och effektiv vård: Under de 1½ timme jag var där fick jag göra en mammografi (usch!!!), en ultraljudsundersökning utförd av en röntgenläkare och en bröstundersökning med biopsi av en kirurg. Båda läkarna var mycket noga med att jag skulle förstå och känna mig trygg med beskeden och dessutom kände jag mig väl omhändertagen av de tre sköterskor jag träffade under dessa undersökningar.

Väntrummet bestod av två delar, i den större fanns en teve och i det mindre gick det att komma undan tevens ljud, vilket jag med min ljudkänslighet uppskattade mycket. De hade till och med skaffat en kaffemaskin för att kunna bjuda på en kopp kaffe eller te under väntetiden mellan de olika undersökningarna! Detta har ju ingenting med själva vården att göra, men är ändå ett tecken på att de försökt göra helhetsupplevelsen så angenäm som möjligt för de patienter som kommer med en oro för bröstcancer. Helt enkelt försökt utforma vården utifrån patientens perspektiv!

Nu var jag så lyckligt lottad att min knuta visade sig vara en fettknöl, ett besked jag känner mig trygg med efter den kompetenta behandling jag fick under besöket, men hade det visat sig vara  något annat så hade jag fått en kontaktsköterska som följt mig genom den behandling jag behövt genomgå och som hade gett mig all information jag ville ha, innan jag lämnat avdelningen för dagen.

Det är kompetent och effektivt, både ur samhällets och patientens synvinkel och säkert även ur personalens- som kan gå hem efter dagens arbete med en känsla av att ha gjort ett bra jobb!

Tänk om all sjukvård kunde vara lika effektiv! Tänk vad pengar som hade kunnat omfördelas om varje patient direkt kom till en mottagning som var specialdesignad för ändamålet och att de där kände sig så trygga med den undersökning och de besked de fick, att de inte fortsatte söka vård för samma besvär!

Tänk vilka summor som skulle kunna läggas på den mest avancerade sjukvården och de dyraste medicinerna, som det nu inte är en självklarhet att alla patienter får del av, eftersom de är för kostsamma för landstingen.

Tänk vad mycket smärta och lidande som kunnat undvikas för de patienter, som nu slussas runt i sjukvårdssystemet, utan att de någonsin få hjälp för sina besvär!

Tänk er en sjukvård där alla hypotyreospatienter kom till ett team av hängivna läkare och sköterskor, som tog de prover som behövdes och gjorde de undersökningar som krävdes, för att kunna ställa en säker diagnos och som därefter följde upp patienterna och såg till att de fick en fungerande behandling!

Tänk er en sjukvård som ser till helheten och kollar upp binjurarna innan de sätter in sköldkörtelbehandling (vilket skall göras enligt Fass, men som verkligen är ett undantag att det görs!), en sjukvård som ser till sjukhistoria och symtom istället för att endast förlita sig på TSH!

Tänk er en sjukvård där patienten tas på allvar och ses som expert på sin egen kropp! En sjukvård som insett att en patient som avfärdats utan hjälp eller en förklaring hen kan acceptera- det är en patient som kommer att komma tillbaka, gång på gång, tills den patienten är nöjd med den vård hen fått. En sjukvård som förstått att ju längre det dröjer innan korrekt diagnos ställs, desto svårare är det att få en behandling att fungera.

Vilken utopi! Trots att det borde vara det självklara sättet att ta hand om den stora gruppen sköldkörtelsjuka! Särskilt nu när trötthetssjukdomarna blivit ett så stort ekonomiskt problem i samhället, att man måste straffa ut de sjuka ur sjukförsäkringssystemet, istället för att se till att forskning och behandling möter behovet! Just för att vi är så många så skulle också besparingarna för samhället kunna bli så stora!

En annan hormonsjukdom, som påverkar hela kroppen och alla dess funktioner, är ju diabetes. Den stora skillnaden mellan dessa båda stora folksjukdomar är att diabetespatienterna aldrig ifrågasätts (eftersom de har ett fungerande diagnossystem) och att de har flera olika mediciner att välja på, eftersom det inte finns en medicin som passar till alla patienter! De har också specialmottagningar och diabetessköterskor som är specialiserade på just på deras sjukdom.

Jag har svårt att förstå de stora skillnaderna i behandlingen av dessa patientgrupper! Trots att sköldkörtelföreningarna och enskilda patienter larmat i flera år nu, så händer nästan ingenting för att möta behovet av fungerande diagnostisering och behandling. Varför?