Sex veckors väntetid fick jag besked om, men eftersom jag kunde komma med kort varsel så hamnade jag på en lista med möjlighet att ringas in med 2 timmars varsel vid återbud. Hade tur och fick en tid inom ett par veckor och med ett par dygns varsel, vilket var skönt eftersom jag inte mår så bra av stress.
Jag möttes av en mycket kompetent och effektiv vård: Under de 1½ timme jag var där fick jag göra en mammografi (usch!!!), en ultraljudsundersökning utförd av en röntgenläkare och en bröstundersökning med biopsi av en kirurg. Båda läkarna var mycket noga med att jag skulle förstå och känna mig trygg med beskeden och dessutom kände jag mig väl omhändertagen av de tre sköterskor jag träffade under dessa undersökningar.
Väntrummet bestod av två delar, i den större fanns en teve och i det mindre gick det att komma undan tevens ljud, vilket jag med min ljudkänslighet uppskattade mycket. De hade till och med skaffat en kaffemaskin för att kunna bjuda på en kopp kaffe eller te under väntetiden mellan de olika undersökningarna! Detta har ju ingenting med själva vården att göra, men är ändå ett tecken på att de försökt göra helhetsupplevelsen så angenäm som möjligt för de patienter som kommer med en oro för bröstcancer. Helt enkelt försökt utforma vården utifrån patientens perspektiv!
Nu var jag så lyckligt lottad att min knuta visade sig vara en fettknöl, ett besked jag känner mig trygg med efter den kompetenta behandling jag fick under besöket, men hade det visat sig vara något annat så hade jag fått en kontaktsköterska som följt mig genom den behandling jag behövt genomgå och som hade gett mig all information jag ville ha, innan jag lämnat avdelningen för dagen.
Det är kompetent och effektivt, både ur samhällets och patientens synvinkel och säkert även ur personalens- som kan gå hem efter dagens arbete med en känsla av att ha gjort ett bra jobb!
Tänk om all sjukvård kunde vara lika effektiv! Tänk vad pengar som hade kunnat omfördelas om varje patient direkt kom till en mottagning som var specialdesignad för ändamålet och att de där kände sig så trygga med den undersökning och de besked de fick, att de inte fortsatte söka vård för samma besvär!
Tänk vilka summor som skulle kunna läggas på den mest avancerade sjukvården och de dyraste medicinerna, som det nu inte är en självklarhet att alla patienter får del av, eftersom de är för kostsamma för landstingen.
Tänk vad mycket smärta och lidande som kunnat undvikas för de patienter, som nu slussas runt i sjukvårdssystemet, utan att de någonsin få hjälp för sina besvär!
Tänk er en sjukvård där alla hypotyreospatienter kom till ett team av hängivna läkare och sköterskor, som tog de prover som behövdes och gjorde de undersökningar som krävdes, för att kunna ställa en säker diagnos och som därefter följde upp patienterna och såg till att de fick en fungerande behandling!
Tänk er en sjukvård som ser till helheten och kollar upp binjurarna innan de sätter in sköldkörtelbehandling (vilket skall göras enligt Fass, men som verkligen är ett undantag att det görs!), en sjukvård som ser till sjukhistoria och symtom istället för att endast förlita sig på TSH!
Tänk er en sjukvård där patienten tas på allvar och ses som expert på sin egen kropp! En sjukvård som insett att en patient som avfärdats utan hjälp eller en förklaring hen kan acceptera- det är en patient som kommer att komma tillbaka, gång på gång, tills den patienten är nöjd med den vård hen fått. En sjukvård som förstått att ju längre det dröjer innan korrekt diagnos ställs, desto svårare är det att få en behandling att fungera.
Vilken utopi! Trots att det borde vara det självklara sättet att ta hand om den stora gruppen sköldkörtelsjuka! Särskilt nu när trötthetssjukdomarna blivit ett så stort ekonomiskt problem i samhället, att man måste straffa ut de sjuka ur sjukförsäkringssystemet, istället för att se till att forskning och behandling möter behovet! Just för att vi är så många så skulle också besparingarna för samhället kunna bli så stora!
En annan hormonsjukdom, som påverkar hela kroppen och alla dess funktioner, är ju diabetes. Den stora skillnaden mellan dessa båda stora folksjukdomar är att diabetespatienterna aldrig ifrågasätts (eftersom de har ett fungerande diagnossystem) och att de har flera olika mediciner att välja på, eftersom det inte finns en medicin som passar till alla patienter! De har också specialmottagningar och diabetessköterskor som är specialiserade på just på deras sjukdom.
Jag har svårt att förstå de stora skillnaderna i behandlingen av dessa patientgrupper! Trots att sköldkörtelföreningarna och enskilda patienter larmat i flera år nu, så händer nästan ingenting för att möta behovet av fungerande diagnostisering och behandling. Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar