Självgoda läkare

Det blir ett inlägg även om det sista programmet i serien Arga Doktorn: "Lennart var 15 år första gången han sökte sjukvård för något han snart skulle börja misstänka var en hjärntumör, men sjukvården tog honom aldrig på allvar och det förändrade hans liv för alltid. Idag är Lennarts högsta dröm att få sitt ansikte tillbaka. Han vill opereras av en specialist Men trots alla tidigare misstag, säger vården nej."

Läkarna som tror att det är ett "virus", tycker att han är för "symtomfixerad" och intresserad av för dyra undersökningar. I journalen står det att ytterligare undersökningar kan förstärka detta! En nykär kille i tonåren skulle alltså hellre söka sjukvård än vara ute med kompisarna och festa!??? Om han inte behövde? Ibland är det svårt att förstå hur de tänker!

"En måndag när han precis har klivit av bussen faller han ihop mitt på Kungsportsplatsen i Göteborg. Efter det väljer han att kontakta ett nytt sjukhus och han får komma till Mölndal där läkarna häpnar över att inget har gjorts.

- När jag berättade om vilka symptom jag hade blev läkaren helt ställd och tog sig för pannan. Han tyckte inte att det var klokt att jag inte fått en datortomografi. Läkaren i Mölndal skickar Lennart till en datortomografi med det samma och efter ett par timmar får han beskedet att han har en stor hjärntumör.

Operationen blir komplicerad och läkarna är osäkra på resultatet. Att få bort hela tumören visar sig vara komplicerat och man är på väg att ge upp. Till slut lyckas man, men samtidigt måste flera nervbanor i hjärnan offras. Lennarts högra ansiktshalva blir helt förlamad."

Tänk vilken skillnad det hade fått för Lennarts liv om läkaren visat lite mer ödmjukhet och lite mindre självgodhet inför sin uppgift och sina patienter. Man upphör aldrig att förvånas över vissa läkares inställning till sitt yrke och det verkar inte ha blivit så mycket bättre idag, även om jag inte hört om några missade fall av hjärntumör- men för alla dem som inte får vård för sin låga ämnesomsättning påverkar det ändå livet och livskvaliteten i mycket hög grad!

Kanske mer ödmjukhet inför de patienter varje läkare möter skulle betyda stor skillnad i både livskvalitet och sänkta kostnader för sjukvård och sjukförsäkring? Det tror jag.

Jag vill också tipsa om ett nytt inlägg i frågan på Annelies blogg, en av mina nya favoritbloggar: Varför nonchaleras symtom och behandlas patienter så illa? Hon skriver bland annat:

"En betydligt sämre överlevnadsstrategi är att inte tänka på patienten som människa och individ, utan som en i den besvärliga gruppen ”patienter”.  

Väl avpersonifierade ges patienterna bara negativa egenskaper, de inbillar sig att de är sjuka, de kräver att bli hjälpta direkt, helst igår (”Mc Donaldsgenerationen”), kräver att blir ”curlade” (där har jag inte sett några exempel på vad det innebär), tror att man är ”någon djävla resebyrå” som ska ordna sjuktransport etc.  

Har man som läkare/sköterska väl skaffat sig den människosynen tror jag att risken är stor för att patienterna drabbas av slarv, nonchalans och kränkande bemötande."