29 oktober 2013

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar