Visar inlägg med etikett Samhället. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samhället. Visa alla inlägg

16 september 2014

Tankar efter valet

Jag blir väldigt förvånad över de tankar Alliansens företrädare ger uttryck för så här strax efter valet. De verkar verkligen inte ha fattat någonting! De går på om att svenska folket är "bortskämda" och otacksamma som har det så bra ekonomiskt- att de inte ens förstår hur bra de har det!  

Att Alliansen har skött ekonomin så bra de här 8 åren, men att svenska folket inte ens förstått hur bra de har gjort det? Nu trodde ju jag i och för sig att statsskulden är större nu än 2006 och att mycket av det gemensamma vi byggt upp tillsammans nu är utsålt och inte längre kan generera ett värde för vårt samhälle och oss medborgare- men jag är inte ekonom så jag skall väl inte uttala mig om det, antar jag?


Trygg ekonomi av Max Gustafson
Så nu tänkte jag berätta för er, att det under de här åren har byggts upp ett massivt missnöje, bland stora delar av befolkningen. Ett missnöje som vuxit sig allt starkare ju svårare det blivit att kunna blunda för vad den politik ni fört, verkligen inneburit bortom de fina orden:
  • Att 86 000 sjuka människor nu nått "den bortre gränsen" i sjukförsäkringen- trots att varken de själva eller deras läkare ansett att de åter är redo för arbetsmarknaden.
  • Att 9 000 sjuka människor nu utförsäkrats för andra gången- trots att de uppenbarligen inte blev friskare av den första utförsäkringen!
  • Att 16 000 personer "försvunnit" ur statistiken efter att de utförsäkrats. Troligen är de idag "anhörigförsörjda"- men det är ingen som riktigt vet eftersom man inte brytt sig om att ta reda på vad som hänt med dem efter att de uteslutits ur försäkringen. Fast ni har varit bra på att skryta om hur mycket staten har tjänat på att dessa människor inte längre belastar den försäkring de trodde att de kunde lita på, så det har ni i alla fall lyckats med!
  • Att a-kassan urholkats alltmer för varje år som gått och att det blir allt svårare att klara sin försörjning för den som har oturen att bli av med sitt jobb- även om man är attraktiv på arbetsmarknaden och relativt snabbt får ett nytt jobb.
  • Att kommunerna fått svårare att klara av skola, förskola, äldreomsorg, handikappomsorg och övriga åtaganden- när skatteintäkterna minskat och socialbidragstagarna (läs utförsäkrade) blivit fler och kostnaden överförts från staten till kommunerna.
  • Att Björklund gjort skolan till ett kaos- inte baserat på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet- utan på sina personliga tyckanden och idéer. En femtiotalsskola för 2010-talet! Efter åtta år märks resultatet tydligt och många, föräldrar och lärare, röstade säkerligen emot att detta experiment skall få fortsätta.

Så hur bra ni än skött "ekonomin"- så ser människor sprickorna och gliporna som skapats under processen. När till slut allt för många medborgare sett, hur politiken slår mot de som är sjuka och arbetslösa, så hjälper inte längre retoriken om att alla som är sjuka får ersättning eller att jobben blir fler med lägre a-kassa.

När människor ser hur anhöriga eller nära vänner behandlas i verkligheten, när de utförsäkras, omförsäkras och tvingats bli anhörigförsörjda eller söka socialbidrag (nu försörjningsstöd)- så hjälper det inte hur bra man är på att prata! Även många som möter dessa utsatta människor i sitt arbete har varit förtvivlade över att inte kunna hjälpa och tycker inte att det är rätt det som sker.

Så jag tror nog att det mer är er arrogans och ovanifrånperspektiv som berövat er makten- att ni inte lyssnat på alla protester och beskrivningar av hur er politik slår. Att det till slut inte hjälpte att ge dem som är friska och har ett jobb mer i plånboken- för till slut blir det allt för uppenbart att det inte är ett sådant samhälle majoriteten vill ha!

10 september 2014

P1 Plånboken: Hur mycket skall de sjuka få?

Idag sändes del 4 i Plånbokens valserie och då togs frågan om sjukförsäkringen upp: Hur mycket skall de sjuka få?

Lotta är utförsäkrad för andra gången och skall klara sig på 4 700 kr/mån. Nu har hon flyttat hem till en vän eftersom hon inte har råd med hyran. Förra gången hon utförsäkrades var hon mindre väl förberedd och försökte få försörjningsstöd (fd socialbidrag), men fick inte det eftersom hon hade en för hög hyra. Hon uppmanades därför att flytta, vilket kanske kan vara en långsiktig lösning, men ingen hjälp i en akut situation. Uppsägningstid, flyttkostnader och att hitta en ny lägenhet- samtidigt som man faktiskt är sjuk och i en utsatt situation...

Efter reportaget om Lotta får två företrädare för S och M säga sitt och till sist analyseras det av en "expert". Det jag reagerar mest över är att ordföranden i Socialförsäkringsutskottet, Gunnar Axén (M), tycker att det är helt okej att människor blir fattiga när de drabbats av sjukdom- främst med motiveringen att för 8 år sedan förtidspensionerades 140 personer per dag!?

Förstår inte argumentet- okej det kanske inte var bra då- men gör det dagens situation acceptabel? Två fel blir ett rätt??? Förstår verkligen inte hur de tänker!

Kan man se människor som kostnadsbrickor som man kan flytta hur som helst? Oavsett lidande, utsatthet, fattigdom, självmord, hopplöshet, förlängd sjuktid, barn som drabbas (även ekonomiskt) av att föräldern är sjuk....

Och just nu har man 16 000 kostnadsbrickor som man inte vet vart de tagit vägen de hamnat helt utanför statistiken, men vem bryr sig? Socialförsäkringsutskottets ordförande (som väl borde vara en av de som bryr sig?) anser att eftersom de lämnat sjukförsäkringen så är det inte intressant vad som hänt med dem! Det enda man vet är att de inte har inkomst från vare sig jobb eller socialförsäkring, men de belastar ju inte statistiken så länge vi inte vet hur de försörjer sig... Så cyniskt!

Jag har så svårt att förstå att man kan blunda för allt detta- särskilt när den enda motiveringen är att det inte var bra förut heller...

Lyssna gärna själv!

Kjell Rautio säger det makten försöker förtiga

Kjell Rautio har länge varit en av mina favoritbloggare: Redan när den "Nya sjukförsäkringen" infördes 2008, varnade han för alla de risker han då kunde se och han underbyggde det med fakta. Han varnade för att människor skulle komma i kläm, han varnade för att reformen genomförts för snabbt och utan tillräckligt underlag, han varnade för att den genom fördes trots att många av de tyngsta remissinstanserna hade upptäckt stora brister som de i sin tur varnade för osv.

Det är inte förrän det senaste året som journalistkåren börjat se samma saker, fram tills dess jamsade de med makten, även i seriösa program som till exempel Agenda. De kunde ta upp problemen och exemplifiera med tex ett par cancersjuka kvinnor som nu skulle pressas till arbete trots att de själva hade fullt upp med behandlingar och med att bekämpa sjukdomen, men efter att de berättat sin historia så får Sjukförsäkringsministern ge sin syn på saken- och den synen innebar oftast att hon lovade att "Ingen som är sjuk förlorar sin ersättning"- en ren lögn alltså, men journalisterna nöjde sig med detta och gick vidare i programmet!

De enda som tagit upp frågan är väl kvällstidningarna, men deras syfte har ju varit att det säljer många lösnummer om man berättar snyfthistorier om enskilda som kommer i kläm- och inga försök har gjorts att ställa någon till svars eller blottlägga de strukturer som är feltänkta.

Då var Kjell Rautio ett ljus i ett ganska kompakt mörker, först bloggade han för TCO:s Utredarna och nu i LO-bloggen, men klarsyntheten har varit densamma hela vägen. Han hade dessutom rätt: Människor har kommit i kläm och stora delar av förändringarna var feltänkta och har behövt göras om i efterhand- när protesterna blivit för stora, nackdelarna alltför uppenbara och konsekvenserna har varit för svåra att försvara.

MEN de ansvariga har inte tagit sitt ansvar på allvar,  när de låtit utsatta människor lida i onödan för beslut som tagits för snabbt och ogenomtänkt och som sedan ändå behövt mjukas upp för att det blev allt för uppenbart att konsekvenser blev orimliga. Fortfarande pratar man, i valdebatten 2014, om hur många som förtidspensionerades innan 2006- som om det skulle rättfärdiga de genomförda förändringarna, oavsett konsekvenser och resultat!

Som om just dessa förändringar med tidsgränser, fattiggörandet av sjuka människor, otrygghet och utförsäkringar är de enda möjliga alternativen till det som inte fungerade bra förut och att vi därför får acceptera att det inte fungerar bra nu heller? Visst måste politik vara något annat än att bortförklara brister med att det var någon annans fel för länge sedan? Visst måste man kunna ta till sig bristerna som den egna politiken lett till utan att skylla ifrån sig på andra? Efter att man nu kunnat pröva sina idéer under flera år? inte konstigt att politikerföraktet blomstrar...

Vissa sjuka hann till och med ta sina liv, av hopplösheten som infann sig då beslutet från Försäkringskassan kom- om de inte sett någon framtid för sig innan så förbättrades det inte av att även ekonomin raserats.

Som svar på detta har ansvariga sagt att det ju handlar om människor som redan var sköra- som om det då inte spelar någon roll? Kanske skulle ett samhälle snarare vara extra rädda om sköra människor som kan fara illa av indragna ersättningar- då sista halmstrået försvinner?

När jag i förra veckan läste Kjell Rautios senaste inlägg Ifrågasätt Reinfeldt när han talar om 200 000 färre i utanförskap så fick jag se att han använde Mina tre år som utförsäkrad som ett av sina exempel. Under åren har han använt många enstaka människoöden som exempel- och han har inte haft svårt att hitta dem, trots att de ansvariga hela tiden hävdat att det bara är Enstaka fall som kommit i kläm!

Kjell Rautio har också nyligen medverkat i en artikel om sjukförsäkringen i Expressen och för den som är intresserad av att sätta sig in i dessa frågor lite djupare så finns mycket fakta, statistik och levandegörande exempel i Kjell Rautios blogg.



5 september 2014

Snart är 9 000 dubbelt utförsäkrade

I dagens Göteborgs-Posten kan man under rubriken Snart är 9 000 personer dubbelt utförsäkrade läsa att: "Över 9 300 personer kommer vid årsskiftet att ha utförsäkrats två gånger från sjukförsäkringen. Få blir friska och får jobb. Efter att ha valsat runt i systemen några år är det i stället många som sjukskrivs för gott."

"-Det är ett bevis på att systemet inte funkar. Man har koncentrerat sig på att få ut folk ur sjukförsäkringen, när fokus borde ha legat på en fungerande vård och rehabilitering, säger Lisbeth Forsberg, själv utförsäkrad och aktiv i Solrosuppropet som arbetar mot utförsäkringarna."

Sedan regeringen införde den Nya sjukförsäkringen 2008 har över 83 000 personer nått den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och därför inte kunnat få fortsatt ersättning- trots vilken grad av sjukdom de fortfarande varit drabbade av.

Jag anser att det är jättebra med ett utökat samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att det är självklart att man måste vara beredd att pröva andra jobb om man inte längre klarar av att arbeta inom sitt gamla yrke. För mig var det till exempel helt omöjligt att fortsätta som förskollärare med alla de krav det arbetet innebär- men jag klarade med viss nöd av att städa verksamhetslokaler 10 timmar i veckan. Men- jag kan inte förstå att detta samarbete måste betyda att människor stressas i onödan av den ekonomiska förlust det ofta medför.

"Men fortfarande är det få som blir friska och får jobb, cirka 75 procent sjukskrivs i stället på nytt.

-Det här är en grupp som har gått ytterligare ett varv i sjukförsäkringen. Det är helt klart att de har en sämre hälsostatus, säger Peje Bengtsson, analytiker på Försäkringskassan.

Analyser visar också att många så småningom blir sjukskrivna för gott. Av samtliga i den grupp som allra först utförsäkrades hade totalt cirka 40 procent beviljats sjukersättning (tidigare förtidspension) efter fyra år. Andelen stiger i de grupper som utförsäkrats senare."

Han fortsätter med att berätta att det till stor del rör sig om de som, liksom mig, var beviljade tidsbegränsad sjukersättning (det som tidigare hette sjukbidrag) och som inte längre kunde få det- eftersom bidragsformen helt sonika togs bort och kriterierna för att få "permanent" sjukersättning innebar att man i princip behövde ha ett dödsdatum för att komma i fråga.

Denna "permanenta" sjukersättning är dock inte lika permanent som den tidigare förtidspensionen- den omprövas vart tredje år, men det tycker jag är helt okej så länge det inte sker godtyckligt: Om det kommer nya behandlingsmetoder eller tiden rehabiliterat de skador man har, så är det ju inte så konstigt att man ses som arbetsför igen.

Man hoppas ju bara att det finns en stor portion medmänsklighet i genomförandet så att enskilda inte står utan försörjning från den ena dagen till den andra, utan att samhället tar ansvar för att man får förutsättningar både för att få ett jobb och kunna klara ett jobb efter många år borta från arbetsmarknaden. Däremot tjänar ingen, allra minst samhället som helhet, på att människor bollas runt i systemet, helt oavsett vad läkare och andra behandlare har för rekommendationer.

"Lisbeth Forsberg, som i dag har sjukersättning, efterlyser ett helt annat system för att komma tillrätta med sjukskrivningarna.

-Naturligtvis ska alla som kan jobba. Men fattigdom och osäkerhet är ingen bra rehabilitering. Ju längre tid du snurrar runt i systemen, desto lägre ersättning får du i slutändan. Jag är ensamstående med två nästan vuxna söner och lever i dag på 7 800 kronor i månaden."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och för den som är intresserad av hur ersättningarna hela tiden sjunker i förhållande till lönen, kan läsa om hur det fungerar i mitt inlägg Lönar det sig att arbeta?


30 augusti 2014

Sjukförsäkringen borde vara en valfråga!

Bara några veckor kvar till valet- och ännu har jag inte hört någonting alls om hur de olika partierna ser på vårt nuvarande sjukförsäkringssystem. Vilket väl måste innebära att samtliga parter anser att allt fungerar väl och att det inte finns några problem som behöver åtgärdas?

Nu börjar det i alla fall mullra på andra håll i samhället och för de som följt mig i bloggen, så är det nog lätt att förstå att jag välkomnar detta! Jag tycker att det är nödvändigt att ljuset måste riktas mot detta problem, eftersom sjuka människor far väldigt illa i det nuvarande systemet!

Aftonbladets ledarkrönika tog i förra veckan upp att 86 000 människor utförsäkrats sedan de nya reglerna infördes i sjukförsäkringen 2008. "Inte för att de är friska. Inte för att de mår bättre. Utan för att deras sjukdagar tagit slut." Det är alltså dessa 86 000 som benämns som "Enstaka fall" av de ansvariga.

Dessutom verkar dessa siffror bara omfatta en del av alla dem som drabbats, då siffran bara gäller dem som fallit för tidsgränserna. Jag tillhör ju den stora grupp som varit sjuka länge, redan innan förändringen genomfördes och vi kallas ju inte för utförsäkrade, utan för "friskskrivna" eller andra fantasifulla begrepp. Vi blev ju bara utputtade ur försäkringen, utan att erbjudas några alternativ som ersättning och utredning via arbetsförmedlingen, och vi hamnade i de allra flesta fall helt utanför statistiken. Om Mina tre år som utförsäkrad berättar jag på annan plats.

Ledarkrönikan fortsätter: "Reglerna påstås föra sjuka människor närmare arbetsmarknaden. För vi skall inte glömma att avsikten med förändringarna i socialförsäkringarna var att öka skillnaderna i levnadsstandard och trygghet mellan folk som har jobb och folk som är sjuka."

"Det skall löna sig att arbeta- och straffa sig att vara sjuk och arbetslös- heter det ju."

Vad jag själv anser om flosklerna om att det skall löna sig att arbeta, skriver jag mer om på sidan Lönar det sig att arbeta?- och jag kan redan här avslöja att jag kommer fram till att det gör det! Detta när jag utgår från min egen konkreta situation, så om jag hade varit tillräckligt smart (eller frisk) så hade jag nog gått tillbaka till jobbet istället för att gå här hemma och må dåligt!

Även Kjell Rautio tog i förra veckan upp frågan i LO-bloggen: "Sjukförsäkringsfrågan handlar om klass- och könsmakt". Han anser att det är en förändringarna i sjukförsäkringen är en viktig könsmaktsfråga eftersom mellan 65-70% av de långtidssjuka och utförsäkrade är kvinnor.

"Allt för många av dem som slitit för att bygga upp detta land har blivit ”kanonmat” i alliansens systemskifte. Enligt statistik från SCB har andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer tredubblats från 2004 till 2012 – från 10,3 procent till 30,2 procent. Ytterst medvetet har alliansen försämrat villkoren och skurit ner i våra trygghetsförsäkringar, vilket har gjort att försäkringarna under flera år genererat miljardöverskott. Pengar som alliansen sedan tagit och använt till skattesänkningar för dem som har jobb och är friska."

Han fortsätter: "Samtidigt har nog många av oss svårt att hantera sjukförsäkringsfrågan. Visst är det lätt att förtränga hela problemkomplexet. Frågan är ångestskapande, inte minst för att den ligger så nära det som oroar oss allra mest. Nämligen att vi själva, någon anhörig eller någon vi känner ska bli allvarligt sjuk."

Det är nog faktiskt det jag själv varit mest förvånad över, under de gångna åren: Att den stora majoriteten bara varit tyst och tacksam för de extra pengarna i plånboken- utan att tänka på att det är ett ögonblicks verk att tex bli skadad eller smittad av något som förändrar livet för alltid. Kanske är det som Kjell Rautio skriver, att det är för ångestskapande att tänka på och det är därför man väljer att inte tänka på det?

Dagens Arena var nog de som först tog upp detta i förra veckan när de under rubriken Över 86 000 utförsäkrade skrev att: "När alliansregeringen införde de nya sjukreglerna var tanken att personerna skulle ha rehabiliterats och fått jobb innan de nådde den bortre tidsgränsen. Så blev nu inte fallet. Många av de sjuka som utförsäkras har komplexa diagnoser. Tidigare siffror har också visat att många av de som utförsäkras fallit helt utanför systemet efter sjukförsäkringen."

Jo, det var väl ett av de stora misstagen, eller det jag egentligen kallar cynism: Man började med att ställa krav på de sjuka, med tidsgränser och hårdare bedömningar, men sjukvården fick en mycket begränsad summa pengar för att stimulera till extra insatser när det gäller två diagnoser, tror att det var ryggvärk och psykisk ohälsa- men det fanns ingen koppling så att det var personer som var i riskzonen för utförsäkring som fick del av de extra insatserna!

Ansvariga ministrar har sagt att tidsgränserna infördes för att sätta press på sjukvården, så att de skulle behandla och rehabilitera patienterna snabbare- men det blev ju enskilda människor som drabbades hårt under tiden sjukvården eventuellt skulle förbättra sitt arbetssätt. Enskilda människor som inte har någon makt att påverka den vård de får och som ändå har svårt att få livet att fungera eftersom de faktiskt är sjuka. Ett annat, mer effektivt sätt, hade ju kunnat vara att börja med att ställa krav på vården, så att patienterna fick den effektivaste vägen tillbaka till hälsa och därigenom blev friska nog att komma tillbaka till arbete snabbare!

Särskilt illa har det gått för dem som sjukvården idag inte är så bra på att diagnosticera och behandla, tex oss hypotyreospatienter. För mig tog det 2½ år av sjukskrivning innan jag ens fick diagnosen, trots avvikande värden, och därefter ytterligare 7½ år innan jag fick (eller snarare begärde) en behandling som fungerade för mig, då jag inte blev hjälpt av den vanligaste medicinen. I de fallen räcker inte 2½ år med sjukförsäkring långt- och det är ju inte patientens fel, som tvingas söka vård om och om igen eftersom den hjälp som ges (ofta antidepressiva) inte alls hjälper mot låg ämnesomsättning!

För min egen del så hade det enbart varit positivt om jag fått rätt diagnos och fungerande behandling direkt! Då hade jag inte behövt vara beroende av sjukförsäkringen under så lång tid, eftersom mina besvär då troligen inte blivit kroniska. Vilken patient hade inte hellre varit frisk än sjuk??? Då kunde jag varit fullt arbetsför i dagsläget, men när sjukvården inte fungerat som den borde så har det absolut inte hjälpt mig att bli utförsäkrad- också!
Om min väg till diagnos och behandling har jag tidigare skrivit på sidan Min hypotyreos och för den som vill veta mer om sjukdomen finns sidan Ordlista hypotyreos.

Dagens Arena har också publicerat en artikel med titeln 16 000 utförsäkrade spårlöst försvunna: "86 000 personer har utförsäkrats. Hur 16 000 av dem försörjer sig vet inte svenska myndigheter."

"Mellan 2010 och 2013 har sammanlagt 15 964 personer lämnat arbetslivsintroduktion för annan försörjning än via Arbetsförmedlingen. Det betyder i princip att det finns mer än 16 000 personer som anses för sjuka för att ta del av Arbetsförmedlingens insatser. Hur dessa personer försörjer sig är dock oklart."

Bilden är lånad från Max Gustafson- träffsäkra bilder om aktuella samhällsfrågor!


"Försäkringskassan har en del statistik, men utifrån den går inte att dra några slutsatser om var dessa personer tar vägen. Inte heller Gunnar Axén (M), ordförande för Socialförsäkringsutredningen, vet något om dessa personer.
– Det finns inga siffror på det och det är väldigt synd. De kan ha fått jobb, börjat studera, gått i pension eller vara föräldralediga, säger Axén."

Då skall man ha med i tankarna att Axén är en av de som är mest ansvariga och också alltid har haft svar på tal när nackdelarna med den Nya sjukförsäkringen tagits upp i media- skulle inte han ha kunnat beställa dessa siffror om det nu är så synd att siffrorna inte finns??? Om man verkligen velat veta hur de nya reglerna slår mot dem som drabbas? Om man inte bara varit fullt upptagna med att basunera ut hur mycket "friskare" svenska folket blivit nu när man förändrat sjukförsäkringen??? Jag misstänker starkt att det är mycket bekvämt att dessa siffror inte finns!

"Försäkringskassans siffror för den grupp som utförsäkrades det första halvåret 2010 visade att 25 procent helt hade försvunnit ur systemet 20 månader efter att de utförsäkrats. Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, tror att allt fler får sin försörjning via familj och vänner.
– Kommunerna har sannolikt börjat tillämpa reglerna om försörjningsstöd hårdare. Många blir av med sitt bistånd och hamnar på gatan, får söka stöd hos kyrkan eller hos vänner och familj, säger han.

Tomas Eneroth (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, kritiserar regeringen för att den inte gett myndigheterna i uppdrag att ta reda på hur dessa personer försörjer sig.
– Detta kan göra mig ärligt förbannad. Sist vi gjorde en skattning, för några år sedan, var det runt 10 000 personer som fanns i det som Reinfeldt kallar ”andra kompletterande inkomstkällor”. Det betyder att de varken arbetar, får försörjning via Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen eller får försörjningsstöd, utan lever på vänner och familj eller lånade pengar, säger Eneroth.
Sjukförsäkringssystemet har ställt dessa personer på bar backe och gör människor fattiga för att de råkat bli sjuka. Detta är personer som alliansen vägrar se, menar Eneroth.

– Dels för att det är ett politiskt misslyckande, men ibland undrar jag om de ens bryr sig. Det räcker med att läsa ”Det sovande folket” så förstår man vilken människosyn en del har. De här människorna får inte redskapen för att komma tillbaka, de får fattigdom, säger han."

Och då pratar man fortfarande bara om dem som fallit för tidsgränserna och inte dem som inte beviljats förlängning när deras tidsbegränsade sjukersättning tagit slut. Ofta på oklara grunder, som en försäkringsläkare skrev i sitt utlåtande om mig, att jag efter "denna långa tid" borde ha blivit frisk- trots läkarintyg som visade på alla de svåra besvär jag hade kvar. Besvär som jag idag vet berodde på min felbehandlade hypotyreos- det vill säga att sjukvården inte hade gjort sin del!

Och jag är inte ensam, vilket bara antalet grupper på Facebook kan vara en indikation på, väldigt många sjuka vänder sig till en eller flera av de många grupper för hypotyreospatienter som finns där. Bara Sköldkörtelföreningens grupp har över 5 000 medlemmar, varav inte alla är o- eller felbehandlade- men många, som försöker få hjälp via andra drabbade då sjukvården inte bryr sig.

Är det inte dags för sjukvården att börja omvärdera de metoder för diagnos och behandling som man använder sig av vid bland annat hypotyreos och är det inte dags för samhället att sluta dubbelbestraffa sjuka människor???

5 juni 2014

Sverige sviker!

Jag har just tittat på del två i serien Sverige sviker, om hur skolan sviker de barn som inte passar in i dagens skolmall. Del 2: Om eleverna som ingen lyssnade på,  handlar om elever med diagnoser/ särskilda behov som skolan helt enkelt inte bryr sig om att försöka möta.

Här berättas om rektorn som tycker att eleven borde börja medicinera för att passa in, medan läkaren anser att det är skolan som är problemet- inte eleven. Om rektorn som ljuger och säger att "det har jag aldrig sagt"- vilket gör att eleven tappar tilltron till vuxenvärlden.

Elever med ångest, depression, som skär sig för att uthärda, med svåra magproblem av stressen av att inte bli förstådda och bemötta utifrån sig själva. Tjejen som säger att "jag gick dit, ingen såg mig, jag gick hem"- dag efter dag... Killen som inte blev insläppt i klassrummet för att han "redan missat så mycket"- och när han ändå satt där så behandlades han som luft....

Om eleven som skrivit brev till utbildningsministern och barnombudsmannen, som svarar att de inte får bry sig om enskilda fall och om föräldrar, som trots att de redan kämpat så mycket förgäves, ändå orkar anmäla till skolinspektionen. Om elever som går hem och där ingen ens ringer och undrar var de är- vilket ytterligare spär på självföraktet.

Om eleven som fungerade bra i liten grupp med en proffsig speciallärare- men som skulle "inkluderas" och få sin undervisning i den vanliga klassen. Inkludering är ett modeord som betyder att man kan spara in på dyra resurser och istället sätta alla elever i samma klass- oavsett behov. Vilket drabbar hela klassen!

Om eleven som hamnade i ett mörkt, ensamt rum- för att andra behövde rummet med fönster. Om elever som inte får sin rätt till utbildning uppfylld för att de inte passar in i mallen- och kanske också att det varit alltför mycket fokus på handlingsplaner och administrativt arbete för lärarna? Kanske skulle det vara bättre att ägna tiden åt att få möta eleverna- där de är?

För möten och handlingsplaner verkar det inte ha varit någon brist på...

Jag kan verkligen rekommendera denna serien för alla som har åsikter om dagen ungdom och om skolan! Kanske har skolan haft för stort fokus på att gå tillbaka till 50- och 60-talens skola och det industrisamhälle vi då behövde utbilda våra ungdomar för- och för lite på att anpassa den till 2010- och 2020-talens behov i det informationssamhälle vi står på tröskeln till? Kanske behövs det helt nya idéer för att möta de behov och de elever som skall leva i detta framtida samhälle?

Kanske måste man förstå att dagens egocentrerade elever (vilket är det sätt de blivit uppfostrade på, som centrum i familjens värld) behöver andra lösningar än gårdagens kollektivt uppfostrade barn (där föräldrarna var centrum i familjen)? Kanske måste man inse att det samhälle dagens barn och unga växer upp i, är så väldigt mycket annorlunda och framförallt så mycket tuffare än det som vi lite äldre hade vår uppväxt i? Även om dagens unga växer upp i ett materiellt överflöd, där ting kanske ofta får ersätta tid, så har kraven på prestation, kroppsideal och andra yttre och inre krav, blivit så oändligt mycket högre, tänker jag. Jag är så lycklig att jag inte behöver växa upp och hitta min väg i dagens allt hårdare samhälle!

Kanske måste man inse att skolan bara är en spegling av samhället utanför- och att alla de problem skolan och lärarna blivit beskyllda för under det senaste decenniet, kanske egentligen bara är ett symtom på att samhället befunnit sig i snabb förändring och att skolan inte hunnit med in i den nya tiden?

Del 1 handlade Om elever i social utsatthet och kommande avsnitt sänds på tisdagar klockan 20.00 i SVT2. Programmen finns också på SVTPlay.

15 maj 2014

Behövs vinster i välfärden?

Det senaste året har det varit mycket diskussioner om vinster i välfärden: Skall vinster förbjudas och skattepengarna stanna inom verksamheterna eller är vinsterna en förutsättning för valfrihet? I debatten har det ofta hävdats att om möjligheten till vinst tas bort, så skulle ingen vilja driva alternativa verksamheter. Detta tycker jag är en sån konstig tanke!

Så tror jag också att det är för väldigt många andra som valt att arbeta inom den offentliga sektorn- det är ju inget yrkesval man gör för att bli rik- utan för att man har någon sorts idé om att man vill dra sitt strå till samhällsstacken, vill vara delaktig i samhällsbygget eller förbättra livet för dem man kommer i kontakt med- oavsett om det gäller barn i förskola och skola, patienter i sjukvården, socialt utsatta inom socialvården eller de som går mot livets slut inom äldreomsorgen. Detta är min fasta övertygelse!

Kanske en långsökt tanke för den som har bara haft pengar som drivkraft? De flesta av dagens topp-politiker verkar ju präglas av ett synsätt som mest handlar om hårda fakta och krass ekonomi. Skulle vi möjligen ha haft ett annat samhälle, om fler hade haft en längre erfarenhet inom den "mjukare" sektorn?

Som förskollärare hade jag mycket väl kunnat tänka mig att starta och driva en förskola efter mina egna tankar och idéer, utan att ha en tanke på att den skulle behöva gå med vinst! Självklart hade jag behövt ha en lön som jag kunnat leva på, men möjligheten till vinstuttag skulle aldrig ha varit en bärande idé för verksamheten. (Tyvärr kommer det ju inte att bli så- om inte ett mirakel sker med min hälsa, men det är ju en annan historia!)

Jag tyckte därför att det var mycket uppfriskande att läsa veckans Lördagsintervju i GP, eftersom det speglar ett synsätt som kunde varit mitt, men från en person som vet hur det fungerar i praktiken. Artikeln heter Pengarna ska tillbaka till skolan: "Marie Rydberg brinner lika mycket för valfrihet som hon är emot att friskolor skickar skattepengar till aktieägare. Efter 20 år som rektor på Montessori Casa vet hon hur man driver friskola utan vinst som drivkraft. Och hon är trött på att negligeras eller klumpas ihop med storkoncernerna i debatten."

Hon säger att de flesta friskolorna i grundskolan drivs ideellt, men att debatten mest utgår från aktiebolagen. Hon var förra året med och startade riksorganisationen Idéburen Skola, för de skolor som inte drivs av ett vinstintresse i första hand.

– "Debatten blev så sned när man pratade om vinstutdelning, att friskolor utarmade och hade mindre lärartäthet och lägre behörighetsgrad. Vi tyckte att Friskolornas riksförbund varit väldigt dominerade av koncernskolorna och att de inte drev frågor som rörde oss som icke vinstutdelande.

Vad är problemet med debatten i dag?

– Man blandar ihop päron och äpplen. De som försvarar vinstutdelning menar att folket vill ha valfrihet. Ja, det vill de, till 87 procent eller något sånt. Men frågar man hur många som vill ha vinstutdelning är det helt andra siffror. Folk vill inte att det ska finnas möjligheter för riskkapitalbolag och ägare att tjäna en massa pengar och utarma verksamheten".

Hon tycker att man självklart ska få tillbaka insatt kapital till rimlig ränta, men att det är något annat än att stora riskkapitalbolag investerar för att göra vinst på verksamheten. "Jag som skattebetalare vill se att pengarna går till den välfärd jag är beredd att betala för."

En annan sak som tas upp är den frågan, som ofta kommer upp när detta debatteras: Skall inte heller den som bygger ett äldreboende eller som säljer material till offentligt finansierad verksamhet då kunna göra vinst?

Jag har aldrig riktigt förstått den kopplingen, som vissa politiker verkar tycka är relevant, men även här har rektor Rydberg svar på tal: "Läromedelsföretagen får ju inte kommunala bidrag för att leverera böcker. Men i skolan är det våra brukare som vi får skattepengar för, för att ge allt vi kan till dem. Inte för att vi ska tjäna pengar på det. Jag tycker det är en stor skillnad."

– "En bra skola bygger på att det finns ett engagemang och en idé. Det betyder inte att de som har det engagemanget vill tjäna en massa pengar." ... "Jag är inte alls orolig för att det inte skulle bli många som startade skolor".

Jag tror att det är här skillnaden ligger: Om drivkraften att starta en egen verksamhet bygger på ett starkt engagemang och en djupt känd idé om en viss typ av verksamhet- så kanske det blir en helt annan typ av organisation än om huvudidén är vinst?

Kanske skulle ett förbud mot vinst i välfärden till och med innebära en nytändning för enskilda eller grupper av personal, eller kanske föräldrar, som startar upp ny verksamhet som de tror på? För idén om att marknaden reglerar sig själv måste väl även gälla detta- att det tomrum som de stora koncernerna skulle lämna efter sig, snabbt skulle fyllas av andra alternativ?

Kanske skulle hela samhället tjäna på att lokala eldsjälar fick företräde framför stora jättar till koncerner? Ja, inte vet jag, men jag vet i alla fall att den viktiga verksamhet som bedrivs inom kommunerna handlar om så väldigt mycket mer än bokslut och aktieutdelningar!

6 februari 2014

Who cares in Sweden?

Vi är nog många som haft funderingar omkring hur det kan vara så lätt att få antidepressiv medicin utskriven- samtidigt som det är så svårt att få en fungerande behandling för sjukdomen hypotyreos?

Hur det kan vara så lätt att snabbt få diagnosen depression- men så svårt att få diagnosen hypotyreos, trots oftast övertydliga symtom?

Hur det kan vara så att det finns mängder av olika antidepressiva mediciner att pröva, när det först insatta alternativet inte fungerar- samtidigt som den övervägande majoriteten av läkarkåren anser att ett enda alternativ, Levaxin, skall fungera för alla patienter med hypotyreos.

Nu finns det en, enligt vad jag kan avgöra, seriös webbplats som ifrågasätter den höga förbrukningen av antidepressiv medicinering i Sverige: Who cares in Sweden? eller Vem bryr sig i Sverige? Sidan finns på både svenska och engelska.

Jag tror att om man började utesluta andra orsaker, till vad som kan verka vara en depression- innan man sätter in antidepressiv medicinering- så skulle förskrivningen snabbt minska! Om patienter med långsam ämnesomsättning fick recept på sköldkörtelhormoner och om de utmattade fick en ordentlig koll av sina binjurar och stöd för att få deras funktion normaliserad- då är jag helt övertygad om att den antidepressiva medicineringen kunde minskas i Sverige!

26 januari 2014

Hjälp till självhjälp- studier med försörjningsstöd

Politikerna i Göteborgs kommun har lagt ett förslag om att det borde vara möjligt för personer med långvarigt behov av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag), att kunna studera utan att förlora sin försörjning, dvs försörjningsstödet. Glädjande nog så verkar samtliga partier vara positiva till detta, så det kommer kanske att kunna bli verklighet.

Motiveringen är att de som studerar ökar sin anställningsbarhet och att det i längden kommer att bli en vinst för samhället för varje person som kan få ett jobb istället för att gå på försörjningsstöd. Jag tycker att detta är en jättebra idé, särskilt för de människor som idag har svårt att påverka sin egen situation och som med detta skulle få tillgång till ett verktyg, som kan göra dem mer självständiga och få en möjlighet att framöver leva på en nivå som ligger högre än existensminimum- bra för dem själva, för deras barn och för samhället i stort.

Naturligtvis finns det röster som tycker att det är orättvist att de själva måste ta lån, medan andra inte behöver det- men det är nog inte många av dem som förstår vad det innebär att leva på existensminimum eller själva skulle vilja pröva att leva långvarigt på försörjningsstöd! Missunnsamma människor finns det alltid, men jag tror att detta är något som gynnar oss alla!


En parentes om missunnsamhet

Som en liten parentes kan jag nämna en insändare i GP i veckan: En man ondgör sig över att Trafikkontoret i Göteborg stått på två ställen i Göteborg, ett på morgonen och ett på kvällen, för att dela ut varm choklad till cyklisterna. Dessutom delade de ut batterier om cykelbelysningen inte fungerade och i något fall även en ny baklampa där den saknades.

Jättebra initiativ, tycker jag, när man nu vill få ner biltrafiken i stan. En liten uppmuntran till dem som cykeln till jobbet även vintertid. Men det tyckte verkligen inte den här mannen, för han som tog bilen fick minsann inga nya lampor till den! Han tyckte så illa om tilltaget att han lagt energi på att skriva en insändare om saken.

Jag tycker att det är så konstigt, att man inte ens kan se den vinst man själv har av det, att alla de som tar cykeln eller åker kommunalt- faktiskt gör bilåkarna en tjänst: Mindre köer, bättre luft, lägre klimatbelastning osv. Vilket är positivt för oss alla!

Och vad kostar lite varm choklad, några lampor och batterier i förhållande till den uppmuntran det är för dem som faktiskt väljer ett miljövänligt färdsätt, även när det är mörkt, kallt och halt ute? Har så svårt att förstå sådan missunnsamhet!


Tillbaka till frågan om studier vid försörjningsstöd

Andelen göteborgare med försörjningsstöd, har ökat med 60% sedan 2006 och nu är det runt en miljard kronor som betalas ut i försörjningsstöd varje år. Nära 9 500 hushåll i kommunen är i dag långtidsberoende av socialbidrag. 2007 var siffran drygt 5 600 hushåll.

Som långtidsberoende räknas de som levt på försörjningsstöd i minst 10 månader och det är den gruppen som nu kan komma att få erbjudande om att läsa in grundskolan, gymnasiekompetens eller gå yrkesutbildning med bibehållet bidrag. Men detta skall ske på frivillig väg och ingen skall tvingas studera enligt förslaget. Vilket jag tycker är vettigt, då man inte kan slå in kunskaper i någon som inte är motiverad och samhället i så fall skulle betala för studieplatser som inte utnyttjades för ökad kunskap utan snarare som förvaring.

Men för dem som är motiverade så kan studier leda till mer än bara kunskap, svenskan kan utvecklas, självkänslan stärks och man utökar sitt sociala nätverk. Dessutom kan man ordna utbildningar till olika bristyrken, som tex undersköterska.

Oppositionen är i princip positiv till förslaget, men vill också att det skall omfatta arbetspraktik eftersom många redan är högutbildade. Detta är väl jättebra, de som behöver praktik för att skapa kontakter och referenser får det och de som behöver grundutbildning eller yrkesutbildning till ett bristyrke får det- inget att diskutera kan man tycka. Målet måste väl vara att ge människor nya chanser som både stärker dem själva och deras livssituation samtidigt som samhället blir starkare av deras delaktighet!

Det som är tråkigt är att Allianspartierna har en så stark tro på att människor behöver en piska för att vilja utvecklas och att de har så liten tilltro till människors inneboende kraft att själva driva sig till att förbättra sina liv om de bara får chansen att göra det. Därför vill de att försörjningsstödet villkoras och att man inför ett aktivitetskrav- vilket jag tycker är så absolut helt fel eftersom detta är samhällets yttersta skyddsnät som faller in när alla andra möjligheter är uttömda.

Detta skyddsnät måste kunna omfatta alla människor, oavsett vilken möjlighet man har att möta upp emot krav på aktivitet och prestation. I dag har många nyrekryterats till försörjningsstödet från sjukförsäkringen, då de hårdare kraven på hur sjukintygen skrivs och vad försäkringsläkarna anser "sannolikt", har gjort att många av dem som är för sjuka och har för låg arbetsförmåga för att ens klara 25% arbete, har flyttats från sjukförsäkringen till försörjningsstödet. Bra för statistiken över hur mycket "ohälsotalet" har förbättrats, men inte för de enskilda som nu dessutom tvingas leva på försörjningsstöd!

Nej, fram för stöttning, rehabilitering, möjlighet till studier och arbetspraktik- men låt denna sista utpost slippa krav som sjuka, skadade och andra inte kan nå upp till- hur gärna de än vill. Så tror jag, för jag har en okuvlig tro på människors inneboende kraft och att vi, som de flockdjur vi är, vill vara delaktiga i samhället och skapa oss så bra liv vi kan i gemenskap med andra!


Forskaren Katarina Hollertz, lektor på institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, anser att "Utbildning är ett genomgående stort bekymmer bland dem som har försörjningsstöd. Så förslaget om att låta personer få behålla försörjningsstöd medan de går på utbildning det är bra".

"... det borde vara självklart att rusta människor för att kunna få plats i arbetslivet. Och, som socialförsäkringssystemet går ut på i teorin, underlätta för personer att varaktigt försörja sig själv", säger hon.

"Fas tre är en av de standardiserade lösningar som, enligt henne, leder till inlåsningseffekter för den enskilda. Hollertz menar att systemet inte ens gör det möjligt för personer att gå på Komvux för att skaffa sig kunskaper i svenska, matematik och engelska. Man kan inte heller ta körkort, trots att vart och vartannat jobb numera kräver det.

- Det vore bättre att satsa offentliga medel på kompetens för dem som inget har, än att lära dem skriva bättre cv:n. När det ändå fattas substans i dem som gör människor attraktiva för arbetsmarknaden."

Hon säger också att försörjningsstödet ursprungligen var tänkt som en akut insats, tills man åter kunde försörja sig själv. Men när målen med försörjningsstöd skrevs låg arbetslösheten kring två procent och sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt större kunskapskrav på de sökande.

Min egen åsikt har nog redan framgått, så jag nöjer mig här.

Tre artiklar har Göteborgs-Posten publicerat i ämnet:
S: Låt studerande behålla bidraget
Oppostitionen: Gärna bidrag- men ställ krav
Forskare säger ja till bidrag vid studier



23 januari 2014

Utsatthet

Jag tycker ibland att jag och min man lever i en utsatt situation. Jag har varit sjuk i många år, var utförsäkrad i dryga 3 år och har därför en mycket låg sjukersättning. Och företaget där min man arbetade, gick i konkurs på sensommaren, så sedan dess har han inte haft någon inkomst alls. Han har ansökt om a-kassa- men ännu inga pengar....

Men när jag lyfter blicken lite högre, så förstår jag, att jag inte alls vet vad utsatthet handlar om!

I förra veckan började andra säsongen av Nybyggarna, ett program där "Arga snickaren" tillsammans med kollektivet Basta hjälper hemlösa människor att bygga sig ett hem. Under bygget stärks självkänslan och gemenskap skapas samtidigt som den som varit hemlös får skapa sitt eget hem, där det är tryggt och tillhörigheterna kan förvaras.

Jag är tveksam till alla dessa programidéer som går ut på att exploatera utsatta människor, men jag tycker inte att detta är ett sådant program och jag tror att det, åtminstone från Arga snickarens håll, finns en genuin vilja att hjälpa människor till förändring. Även om jag kanske är lite blåögd, för programmet hade ju inte sänts på en kommersiell kanal om det inte fanns pengar att tjäna på det. Men ändå, det är hoppfullt att se att man med ganska små medel kan påverka och förändra livet för åtminstone någon medmänniska! Mer sånt!

Kvar från förra säsongen (som jag inte såg) är 3 av 7 deltagare, men ytterligare en verkar vara på väg tillbaka. 3-4 personer av sju möjliga som fått kraft, hjälp och stöttning att förändra sitt liv i positiv riktning! Inte dåligt för ett tv-program!

Första programmet handlade om Maria som levt som hemlös i sju år och varit omhändertagen av samhället sedan 11 års ålder. Som liten skickades hon till ett sommarhem där sonen förgreps sig sexuellt på henne. Som elvaåring hamnade hon i ett familjehem där hon blev utfrusen och inte räknades till familjen, denna lilla elvaåring fick bo i pannrummet och hålla sig undan när det kom gäster. Som tonåring bodde  hon i ett annat fosterhem där mannen i familjen gick in för att knäcka henne och bland annat spände fast henne med spännremmar och spottade på henne!

Det fantastiska är ju att Maria verkar vara en så stark och tuff kvinna- trots alla allvarligt menade försök att knäcka hennes självkänsla och skapa självförakt! Och detta i den omsorg som samhället beställer och betalar för med våra gemensamma resurser, i en verksamhet som skall vara för barnets bästa! Fy för dem som försöker sko sig på utsatta barn i vårt samhälle!

Tyvärr så är ju detta inga enstaka misstag: Vanvårdsutredningen visar ju hur vanligt och satt i system, detta har varit. Väldigt många barn har haft det fruktansvärt under sin barndom  i samhällets "vård", både på barnhem och i fosterhem. Nu visar det sig dessutom att många av de barn som kränktes genom samhällets försorg- inte kommer att få den ersättning som utlovats till dem som farit illa. Beviskraven är helt enkelt för höga! För brott som begicks på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen! Och där barnen vid tillfället i många fall var småbarn!!!

Regeringen ville ju inte betala ut några pengar alls när utredningen väl var klar, de tyckte att det skulle räcka med en Upprättelseceremoni, som många av de drabbade inte ens orkade delta i. Oppositionen godtog dock inte detta och resultatet blev att man skulle ge ut skadestånd i alla fall. Är det därför beviskraven är så höga för att summan som betalas ut skall bli minimal?

Enligt en artikel i GP den 2013-12-18 så har 80 läkare, professorer, utredare, forskare och psykologer skrivit under och skickat ett protestbrev till Barn- och äldreminister Maria Larsson- men brevet försvann i hennes mailkorg!

Av de fall som är avgjorda, av Ersättningsnämnden, har 43% av de som gått igenom processen, väckt gamla minnen till liv och öppnat upp gamla trauman, fått avslag på ansökan! I Norge är samma siffra 22% och på Irland 7%, för samma sorts utredning. Beslutet kan inte överklagas och på varje avslag sparar staten in 250 000 kronor, sammanlagt sparar staten 800 miljoner om nivån ligger kvar på samma siffra för resten av fallen. Som vanligt: Bra för statsfinanserna, men ytterligare ett svårt svek mot redan svikna människor!

Som lagen är skriven så räcker det inte med att man har blivit vanvårdad, vanvården skall ha varit av "allvarlig art" och dessutom "skett i samband med vården". Om barnet misshandlats psykiskt, vistats i en otrygg miljö och negligerats så är det inte tillräckligt allvarligt. Och nu pratar vi alltså om barn och om den tid i livet som formar oss som människor!

Och om det är någon annan än personalen eller fosterhemsföräldrarna som stått för övergreppen, så får man inte heller ersättning! Anna berättar i en annan artikel om de övergrepp hon blivit nekad ersättning för. Trots att det alltid måste vara de vuxna som är ansvariga för vården, tillsynen och säkerheten för de barn de är satta att ansvara för. Det är ju varje förälders uppgift och då kan väl inte samhället ha ett mindre ansvar???

Jag anser att om ett barn har utsatts för övergrepp av ett annat foster- eller barnhemsbarn, en förälder till något annat barn på hemmet, en släkting till fosterföräldrarna eller vem det nu kan vara- så har de vuxna brustit i tillsyn! Särskilt om det handlar om återkommande övergrepp! Hur skulle det kunna vara på något annat vis???

Vissa har fått motiveringen att deras lidande inte kan ersättas eftersom de inte varit tvångsomhändertagna. Hur detta fungerade tidigare, det vet jag inte, men åtminstone under 1970-talet, då jag gick min barnskötarutbildning, så var det "allmänt känt" att de sociala myndigheterna ofta bara behövde hota med, att om föräldrarna inte gick med på ett frivilligt omhändertagande, så skulle barnet bli tvångsomhändertaget istället.

Sedan har vi alla dem som blivit vanvårdade/ misshandlade/ sexuellt utnyttjade efter 1980- de ingår inte alls, på lite luddiga grunder, men problemet är väl troligen att av de yngre årgångarna så är det kanske inte lika många som hunnit begå självmord, ta en överdos eller dö av alkoholrelaterade sjukdomar- så det skulle kanske bli alldeles för dyrt om man skulle omfatta deras lidande också!??

Thomas Kanger är en av de reportrar som satte igång debatten om barnhemsbarnens hemska erfarenheter av vården och nu har han också skrivit en bok : Stulen barndom: Vanvården på svenska barnhem. Jag har inte läst den än, men den ligger på min läslista.

Jag anser att ALLA barn har rätt till en bra barndom! Det skall inte spela någon roll vilka föräldrar man föds av eller vilka problem man har, barndomen går inte i repris och den är grundläggande för hela våra liv! Och när det gäller de barn som blivit svikna av oss- så tycker jag att det är självklart att de skall få allt det stöd som är möjligt för att de ändå skall kunna leva så goda liv som möjligt! Inklusive upprättelseersättning för dem som vanvårdats- som ett litet, och alldeles för sent, bevis på att samhället hade fel men nu vill göra rätt för sig!

För det där med att alla skulle ha samma chanser i livet- det är bara ett önsketänkande och en skönmålning av dem som haft goda förutsättningar!

Nu skall jag se på andra avsnittet av Nybyggarna och jag hoppas att jag åter kan få glädjas med någon som äntligen blir sedd och bekräftad och får stöd på sina egna villkor! Jag tror att medvetenheten behöver höjas om hur samhället verkligen ser ut- även i den del vi gärna tittar bort ifrån!



31 december 2013

 Gott Nytt 2014!




Ett nytt år betyder ju också nya möjligheter och jag har höga förhoppningar på det nya året som vi ännu vet så lite om!

Jag hoppas att 2014 blir det år då vi på allvar börjar ifrågasätta myterna om att konsumtion = lycka och att ökad konsumtion är svaret på alla problem. Jag önskar att vi börjar tänka mer på miljön och på hur vi skall kunna bo kvar på den här planeten, även i ett längre perspektiv och jag skulle önska att politikerna börjar ta miljöhotet på allvar- även om miljön i sig inte är någon väljargrupp!

Jag skulle önska att matindustrin kunde börja ifrågasätta dagens matproduktion och gå i täten för att ta bort så mycket tillsatser och onödiga ämnen som möjligt i maten vi äter! Är det vettigt att i princip alla charkprodukter innehåller druvsocker eller att det finns köttbitar som bara innehåller 90% kött? Hur kan man försvara alla bekämpningsmedel, kemiska konstgödsel, besprutningar och antimögelmedel på och i maten vi äter? Vi konsumenter kan inte klara av att ha alla aspekter med när vi väljer mat i butiken, så vi behöver stöd av producenter, butiksansvariga och politiker för att kunna göra informerade val!

Jag skulle önska att Systembolaget kunde ta ansvar för dryckerna de säljer! Vi vill veta om vinet innehåller nyttiga druvor (vilket är vad man förväntar sig!) eller mängder av andra kemiska smakförstärkare, bekämpningsmedel och annat! Jag tycker att det borde vara självklart att det finns  information i butikerna om vilka viner man kan köpa utan att behöva riskera hälsan och jag skulle vilja att ett märkningssystem utvecklas under året- oavsett vad EU tycker om saken!

Jag hoppas att sjukvården under året skulle bli mera lyhörd och patientfokuserad. Jag skulle önska att alla patienter blev tagna på allvar och att alla dessa felbehandlingar, ibland med dödlig utgång, som sker genom slarv eller misstag kunde minimeras! Arga Doktorn har under året riktat ljuset mot flera fall där patienter avfärdats eller inte tagits på allvar av den vård vi alla är med och betalar för- nu är det kanske dags att förstå att en patient som kommer tillbaka gång på gång gör det av en orsak och att det vore både enklare och billigare att ta patienten på allvar från början!??

Jag skulle hoppas att man kunde börja inse att det ekonomiska styrsystem som används inom den privata industrin, kanske inte fungerar inom offentligt finansierad vård. Att det inte är samma sak att "producera" vård som att producera bilar! Jag skulle önska att läkarna kunde få vara läkare och att det var i linje med deras instruktioner att utgå från det medicinska behovet istället för den ekonomiska kostnaden, när de överväger inläggning, provtagning eller behandling av en patient. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så tror jag att det vore förmånligt- även om det skulle bli dyrare för just landstinget.

Jag skulle önska att 2014 blev året då alla sköldkörtelsjuka blev tagna på allvar och fick den behandling som ger dem den bästa livskvaliteten! Jag skulle önska att läkarkåren som helhet kunde visa en lite större ödmjukhet inför sina patienter och att rapporterna från patienter som blivit illa behandlade kunde upphöra!

Jag skulle önska att Sköldkörtelföreningen får många nya medlemmar under 2014, så den kan bli en allt starkare röst för oss sköldkörtelsjuka! Vi behöver en stark patientorganisation: Under året har det rapporterats från minst två lokalradiostationer om läkare som gemensamt bestämt att inom deras landsting så skall inte Liothyronin skrivas ut! Oavsett vilken patient man har framför sig! Utan T3 (Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon)  hade jag fortfarande inte kunnat fungera alls! 

Jag skulle önska att DU skrev på namninsamlingen Stoppa Sköldkörtelskandalen och / eller blev medlem i Sköldkörtelföreningen NU! För att stötta kampen för en fungerande sköldkörtelvård!


Jag önskar er alla ett Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!
 
 

4 december 2013

Öppet brev till Maria Abrahamsson

Hej Maria!
Jag läste ditt inlägg Höginkomsttagare vid 36 325 kronor? och då kände jag att jag bara måste låta dig ta del av mina tankar om ämnet du tar upp. Man ser ju så olika på saker, utifrån sina egna, helt olika perspektiv och jag tror att olikheterna berikar!

Jag hoppas att det är okej att jag gör det i form av ett öppet brev, för eftersom du är en offentlig person med stor makt, så tänkte jag att våra olika utgångspunkter kan vara intressanta även för andra.

Du skriver: "Om man tjänar 36 325 kronor i månaden före skatt, är man en höginkomsttagare då? En krösus som har noll koll på vanliga människors liv?"

En krösus vet jag inte riktigt definitionen på och om man har noll koll på vanliga människors liv, har jag ingen som helst aning eller någon åsikt om- men att man är priviligierad kan vi väl ändå enas om?

Om man funderar på en stund på alla de viktiga grupper i vårt samhälle som inte ingår i den gruppen, så tänker jag att det måste vara väldigt många fler som har mindre än 36 325 kronor i månadslön, än vad det är som har mer och då kan man väl tänka sig att det kan anses priviligierat att tjäna mer än dessa andra viktiga medarbetare i vårt samhälle?

Några exempel på yrkesgrupper som jag anser är mindre priviligierade lönemässigt: En förskollärare eller fritidspedagog tjänar i genomsnitt 24 600 kr/mån,  en grundskollärare 26 500 kr/mån, en gymnasielärare runt 29 000 kr/mån, en sjuksköterska mellan 25- 32 000 kr/mån, en socialsekreterare eller kurator runt 28 000 - 29 200 kr/mån, en arbetsterapeut eller sjukgymnast runt 27 000 kr/mån. Alla dessa har högskoleutbildning och yrken med höga krav och stort ansvar. (Löner enligt SCBs statistik för 2012: Primärkommunal sektor och Landstingskommunal sektor)

Sedan har i ju alla dem som har ännu lägre lön: Undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, lokalvårdare, kökspersonal, vaktmästare, brandmän, ambulansförare, restaurangpersonal, handelsanställda, fabriksarbetare, hantverkare osv.

Till detta kommer den stora grupp som för tillfället står utanför arbetslivet: En garantipensionär har knappt 8 000 kr i månaden plus ev bostadstillägg. En arbetslös person med a-kassa har max runt 14 000 kr/mån. Sjuka, studerande och de som är hänvisade till försörjningsstöd ligger också väldigt lågt i inkomst- så huvuddelen av Sveriges befolkning tycker nog att man är tämligen väl priviligierad om man har en lön på 36 325 kronor- eller 60 000!

Själv har jag en sjukersättning på knappt 6 500 kr/ mån. Denna baseras överhuvudtaget inte på den inkomst jag hade innan jag drabbades av sjukdom och arbetsoförmåga. Genom den Nya sjukförsäkringen, som du väl förespråkat, så blev jag utslängd ur försäkringen under dryga 3 år och därefter beräknades den nya ersättningen på de tre åren! Smart för skattebetalarna, men jag blev förutom sjukdom även drabbad av fattigdom.

Du fortsätter ju din klagosång över er stackars fattiga höginkomsttagare: "Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt."

Det är ju verkligen tråkigt att det  är så dyrt att bo i Stockholm, men samtidigt är det väl ett bevis på att den fria marknaden fungerar? Att näringsidkarna på en plats med många höginkomsttagare kan ta ut ett högre pris på sina varor och tjänster, eftersom ni är beredda att betala mera? Bara så jag inte misstolkat dig, det är väl så du vill ha det? Att de som kan betala mest också skall ha tillgång till det bästa?

Sedan tänker jag att du ju inte skulle vara ensam, om du tvingades flytta från det som idag känns som ditt hem. Du skulle ju vara i gott sällskap med många andra, som tvingats flytta på grund av t ex arbetslöshet, utförsäkring eller jobb på annan ort. Det är väl så du vill ha det?

Som riksdagsledamot har du väl också den stora förmånen av att ha ett övernattningsrum i Riksdagen? Centralt i Stockholm? Och fria resor i hela landet? Det skulle alltså vara enklare för dig, än för många andra, att pendla in till jobbet?

Själv har jag flyttat från Göteborg, "min" storstad, på grund av ekonomiska skäl. När jag utförsäkrades så fick vi sälja vårt hus och flytta till ett betydligt billigare boende på landsbygden. Inget vi valt, men en nödvändigt beslut när våra förutsättningar förändrades.

Jag kan instämma i din analys och håller med om att det är dyrt att leva! Jag har också svårt att få pengarna att räcka till, trots att jag vänder på varje krona. Någon hund har jag dock varken råd eller ork att ha- och jag skulle definitivt inte ha råd att betala ett hunddagis för den hund jag inte har!

Jag håller också med dig om att det är dyrt att gå till frissan. Jag har löst det så, att jag har dragit in på besöken och oftast har jag bara klippt mig någon eller ett par gånger om året. Det fungerar om man låter håret växa lite längre, även om det är jobbigt just den perioden luggen hänger ner i ögonen hela tiden.

Nu hade jag ändå den stora turen att vara gift när jag blev utförsäkrad, för med en inkomst på 0 kronor, så spelar det faktiskt ingen roll hur sparsam man är. Min man valde också att fortsätta leva ihop med mig, trots sjukdom och tungt försörjningsansvar, vilket inte alla orkar göra. Jag är väldigt tacksam för det, eftersom jag annars hade varit tvungen att vända mig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd.

Missförstå mig inte: Jag är jättetacksam för att den möjligheten fortfarande finns, eftersom jag anser att det säger något om ett samhälle, hur man väljer att ta hand om de svagaste medborgarna. Men för egen del har alltid sett mig som en hårt arbetande och engagerad medarbetare i kommunen och jag tror att det knäckt mig slutgiltigt, om jag behövt begära pengar där för mitt livsuppehälle. Du kanske kan förstå den känslan, för det är väl inget du skulle göra med lätt hjärta heller, kan jag tro?

Men jag tänker, att det är nog tur att tur att det inte är du som skall klara dig på min sjukersättning! För om du har svårt att klara dig på 60 000- hur skulle det då gå med 6 500? Du tror väl förstås att du aldrig skall hamna där, men då kan jag berätta att det gjorde inte jag heller innan jag blev sjuk- fast så klart, du har ju säkert fallskärmar från Riksdagen och sånt som gör att du inte skulle bli lika utsatt som jag blivit.

Men när det gäller ditt gnäll över hur dyrt det är att leva, så får förlåta mig att jag påpekar det, men jag tycker nog att du har ett eget ansvar i att anpassa dina utgifter efter dina inkomster!

Till sist vill jag bara kommentera följande oro: "Så därför är jag lindrigt sagt oroad av att 30 000 södermalmsbor nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar."

Tänk att du tar så illa vid dig av detta! Du kanske skall ta det som en varningssignal, för överdriven oro kan vara ett tecken på begynnande psykisk ohälsa och det är ju något som redan är ett problem i samhället, även utan nyrekrytering.

Enligt Göteborgs-Posten är grunden till din oro att "Den som tjänar under 37 417 kronor slipper betala statlig inkomstskatt. Skulle brytpunkten vara oförändrad går den i stället vid 36 158 kronor per månad. Skillnaden för denna grupp blir cirka 250 kronor per månad. Totalt kostar reformen tre miljarder vilket motsvarar kostnaden för 23 866 förskoleplatser under ett år."

Vi pratar alltså om 250 kronor i månaden! För personer som ligger i 35 000 kronorsklassen när det gäller inkomst. Det handlar om en halv hårklippning i månaden! Det kan väl ändå inte vara en katastrof!? Men även om jag inte riktigt förstår din oro, så uppskattar jag din omtanke om dessa personer som drabbas av detta!

Som jag har förstått det så har vi stora problem med att locka studenter till lärarutbildningarna, vi räknar med att det blir kris inom äldreomsorgen eftersom de unga inte söker sig dit, vi har överfulla grupper i förskolan, det fattas platser inom sjukvården osv. Tycker inte du också att dessa miljarder möjligen skulle kunna hitta en annan användning i samhället? En användning där de kommer att göra minst lika stor nytta?

Ja, det var bara några tankar jag fick när jag läste ditt inlägg om de stackars stockholmarna. Tänkte att du kanske skulle uppskatta lite perspektiv på ämnet, så att du slipper oroa dig i onödan. För jag tror nog att de kommer att klara sig- oavsett utfallet i riksdagen.

Med vänliga häsningar
Elisabet
(sjuk, arbetsoförmögen, fattig, tidigare utförsäkrad, numera lantis)

30 oktober 2013

Att vara inhyst i en gammal kvinnas kropp...

Jag läste ett underbart kåseri av Pia L på Världens gång, i måndagens GP. Tyvärr finns det inte utlagt så att jag kan länka till det, men jag vill ändå förmedla en del av det hon formulerar omkring tidens gång:
"Jag är den jag alltid varit? Förutom att jag numera är inhyst i en gammal kvinnas kropp, en egendomlig upplevelse faktiskt, snudd på science fiction-artad. 
Nyss var håret rött, det är det inte längre, och så vidare, och så vidare, och fingrarna har kroknat av artros. Det ser jag varje dag, för händerna använder jag jämt.  
Resten av förvandlingen går att bortse från. Det är bara spegeln som påminner och framför den står jag sällan. 
Omgörningen av utsidan är total, och jag bor kvar innanför skalet."
Hon fortsätter:
"Antagligen är jag inte alls som jag alltid varit.

Jag småler oftare, lätt överseende, trots att jag vet att yngre personer inte kan hjälpa att de inte är tillräckligt gamla för att veta lika mycket som jag, som för övrigt glömt hälften av det jag visste.

Småleenden kan reta, men de kan också avväpna och signalera ofarlighet, vet gamla kvinnor. Eller mogna, många föredrar ordet mogen. Men jag menar att det är dags att fylla ordet gammal med något oerhört uppbyggligt."

Visst är det lätt att döma människor efter deras utsida och glömma att vi alla bär alla våra åldrar inom oss? Visst är det konstigt att vi, i vårt västerländska samhälle, hyllar ungdomen så till den milda grad, att åldrande nästan är något att skämmas för?

Är det inte underligt att de kroppsliga tecknen, på att vi levt ett långt och händelserikt liv, helst skall döljas till varje pris; opereras, botoxas eller smörjas bort- istället för att stolt visas upp!? Att en ungdomligt slät hud inte är något som får höra barn- och ungdomen till, utan blir ett ideal som gör att rynkor och bristningar är något att skämmas för- istället för att stolt visa upp?

Visst är det konstigt att vi inte bättre värdesätter den mognad, erfarenhet och kanske till och med visdom som kommer med stigande ålder? Att inte ungdomarna själva gör det, är väl inte så konstigt- de är ju centrum i sitt eget universum, men att alla vi andra som redan vandrat den vägen, tillåter oss att förminskas- det är väl konstigt?

Att det ses som normalt att man passerat bäst-före-datum i arbetslivet redan i medelåldern och att det inte ses som en merit att man har avverkat småbarnsåren och samlat på sig mängder av kunskap och erfarenhet som skulle kunna komma en arbetsgivare till godo- är inte det konstigt?

Och det konstigaste av allt: Hur kan vi med att behandla våra äldsta medborgare på det sätt vi idag gör? De människor som gått före oss och byggt upp vårat samhälle?
Kanske är det den bästa värdemätaren på ett samhälle- hur vi behandlar våra gamla?

Jag minns första gången jag hörde om ett rån mot någon med rullator- jag fattade nästan inte att det kunde vara sant! Hur kunde man ge sig på någon som är gammal och i underläge, någon som kunde varit ens egen morfar eller farmor och som borde visats respekt istället? Tyvärr är det ju inte längre ens särskilt ovanligt att man rånar personer som knappt kan ta sig fram, lurar sig in i deras bostäder där man stjäl från dem eller lurar på dem dyra telefonabonnemang utan att ens verka skämmas! Vet hut!!!

Det verkar inte ens vara något att skämmas över att man gör vinster på de allra äldstas bekostnad- att man drar in på maten, personalen och blöjorna- för egen vinnings skull! Jag säger bara: Usch!!!

Man tilltror dem inte heller kompetensen, att själva kunna bedöma när det är dags att flytta till ett äldreboende- trots att de där själva kommer att betala för både hyra, mat och omsorg! Det är en biståndsbedömare som antas kunna bedöma detta bättre- trots att man egentligen inte tror på någon anstormning av äldre till institutionerna, då man samtidigt säger att "de äldre vill bo hemma så länge som möjligt". Självklart vill de det, men när det inte längre känns som om det är möjligt- borde det då inte vara den äldre själv som bedömer detta!??

Borde inte en verklig valfrihet, mer handla om människors egna val när det gäller form av boende och möjlighet att fortsätta bo ihop med sin livspartner även i livets slut, än valfriheten att kunna tjäna pengar på människors basala behov?

Vi borde nog oftare påminna oss om att i varje rynkig 98-åring finns även ett barn, en tonåring, en ung vuxen och många andra åldrar som format den personen- på samma sätt som det i mitt 50-åriga jag finns ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring osv.

Var och en av oss som är lyckliga nog att överleva tillräckligt länge, kommer att en dag vara en rynkig 98-åring! Då vill vi bli behandlade med omsorg och respekt av den omvärld som finns runt oss då- och det är idag vi gör de val som kommer att forma vilket samhälle vi har då!

29 oktober 2013

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

14 oktober 2013

Skattelättnader och lycka

Läser i dagens tidning att "Skattesänkningar ger rika mest". Det var väl inte någon överraskning direkt, men att mer än 25 % av regeringens skatteförslag går till den tiondel som tjänar mest, medan den tiondel som tjänar minst får dela på 1%, de siffrorna hade jag inte sett tidigare.

Nu vet väl alla att "en sjuksköterska fått en extra månadslön i plånboken", men sällan talas det om vad hon fått betala i andra ändan och vad som händer med henne om hon blir sjuk eller arbetslös. Att det alltid talas om skattelättnaderna i procent istället för i kronor, är ju också en indikation på vilka som gynnas. Det konstiga är att detta budskap, som hamras in i våra medvetanden, aldrig ifrågasätts av vare sig oppositionen eller media....

Själv unnar jag de rikaste varje öre de kan komma över om de blir lyckligare av det. För dem som redan har plånboken full verkar det ju vara så att lyckan i livet är knuten till pengar och att den lyckan är så viktig att man kan göra nästan vad som helst för att komma över mer. Inte är det de fattigaste som myglar, fifflar, utnyttjar riksdagsersättningar eller fallskärmar på ett sätt som inte var meningen, skattefuskar, utnyttjar representationskontot till det yttersta eller vad det nu kan vara som ökar på den egna ekonomin.

Trots att jag unnar dem det enda som  verkar göra dem lyckliga, så tycker jag att jag fått betala en allt för stor del av deras ökade förmögenhet. För det är ju på bekostnad av andra grupper i samhället som ökningarna kan ske- på bekostnad av alla dem som för tillfället står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning och på bekostnad av resurser som kunde gått till sjukvård, skola, förskola, äldreomsorg, trygghetssystem, järnväg och annat som gör att man kan vara stolt över och må bra i det samhälle man lever.

Dessutom har jag blivit itutad att jag skall skämmas för att jag utnyttjar bidragsystemet- och detta trots att jag hela min yrkesverksamma tid bidragit till det viktigaste vi har: Barns rätt till en god utveckling och en stabil grund att stå på. En förskollärare eller lärare eller annan vuxen som räddar ett barn, från ett liv med droger och kriminalitet, under sin karriär- har med detta tjänat in hela sin livslön tillbaka till samhället! Det finns det forskning på.

Efter många år som sjukskriven och genom de nya reglerna som missgynnat oss som är beroende av den sjukförsäkring vi själva bekostat, genom de sociala avgifter vi avstått lön till, har jag som omförsäkrad, utförsäkrad och därefter med 75% sjukersättning (ca 6 000 kr/mån- baserat på den inkomst jag hade som utförsäkrad och arbetsförsök och inte på den lön jag hade när jag var frisk) bidragit med min del till omfördelningen av samhällets medel. 

Som tur är så är det inte så viktigt för mig att samla på mig så mycket som möjligt för att bevisa mitt värde och jag vet att lyckan finns i så mycket annat än pengar: Att plötsligt må bättre än vanligt, att orka njuta av trädgårdsarbete en härlig höstdag, smaken av en egenodlad tomat eller att känna sig älskad. Det är sådant som gör mig lycklig. Och som man säger: Den sista särken har inga fickor!



7 oktober 2013

Tankar om vad som är viktigt i livet

På söndagarna går det en mycket intressant serie på SVT2: Leva som amish. I går sändes del 4 av 6 och här fokuserades det särskilt på livsfunderingar, vad som är värt något i livet, vad lycka är och hur man vill leva sitt liv.

Jag kan varmt rekommendera alla delarna som hittills sänts, men  alldeles särskilt gårdagens program. De kontraster som kom fram i hur vi väljer att leva våra liv är tänkvärda och även om jag inte skulle vilja bli en amish, så finns det mycket i deras kultur som jag tror att vi kanske skulle kunna ta lärdom av i vårt västerländska samhälle!

Några glimtar ur programmet:

Familjens manliga medlemmar arbetar ute på åkrarna: "Det är ett härligt liv. Man har ingen chef, familjen arbetar ihop, vi älskar det." Lönen för mödan är maten som hamnar på middagsbordet och uppskattningsvis så är 75% av maten de äter sommartid, odlad på gården.
 
För kvinnorna är det viktigt att ha en tillräckligt stor trädgård, där de kan odla saker som familjen kan äta och för att kunna konservera. "Vi tror att det är bra att kunna leva av det man odlar. Då drabbas man inte lika hårt när ekonomin sjunker."


En av de engelska killarna har bott på internatskola sedan han var 10 år och nu går han på Eton. Åtta månader om året tillbringar han på skolan, 40 mil hemifrån, vilket är hans föräldrars beslut- det var bara Eton som gällde. Hans mamma tror att det hjälpt honom att utveckla sin egen personlighet, istället för att bara vara en i brödraskaran. Själv tycker han att eftersom han tillbringar så mycket tid hemifrån så har han ingen riktigt nära relation med sina föräldrar.
 
Ungdomarna får vid ett tillfälle frågan vad som är lycka för dem. För George, killen som går på Eton, är det en svår fråga och han säger att det är något han verkligen kämpar med. Han har inget svar, men fortsätter att diskutera ämnet med andra på gården och frågar bland annat en av de unga männen hur många "dåliga" dagar han har på ett år. Svaret att det kanske är tio dagar, gör honom närmast chockad, för själv har han säkert minst två i veckan.

Han berättar att både han själv och hans vänner känner en stor press från sina föräldrar: Man förväntas tillhöra eliten på det främsta universitetet. Det finns så många karriärmöjligheter att välja bland, men han vet inte vad han skall välja. Han känner sig pressad att inte kasta bort alla möjligheter han får under studietiden, så han försöker göra sitt bästa.
 
Han kommenterar att amish säger att man skall var nöjd med det man har och inte avundas andra, medan han själv alltid vill ha mer och aldrig är nöjd med det han redan har. Han har egentligen aldrig tänkt ordentligt på vad han vill få ut av livet, av sitt arbete, sitt familjeliv och vem han själv är/ vill vara. 
 
Han säger slutligen att han har börjat se annorlunda på många saker, bland annat på vad som gör människor lyckliga. "De verkar lyckliga här och det bevisar att sånt som vi tycker är så viktigt i vårt samhälle, som utbildning och självständighet, inte nödvändigtvis måste göra oss lyckligare."


En av de unga amishmännen förklarar sin syn på det enkla, långsamma livet han lever: "Om jag sitter på ett kontor hela dagarna, medan barnen är hemma och bråkar för att de inte kommer överens- vad blir det då av dem 40 år senare? Och vad blir det av mig själv?"
 
Han säger också att han ser livet från den ljusa sidan: "Om ens bror behöver en dollar- ge honom tjugo. Jag har aldrig mött en girig person som också varit lycklig. Ju mer de har desto girigare blir de. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar det enkla livet. Det inser du nog en dag- man kan inte skapa lycka. Lyckan kommer inifrån. Så är det."
 

En av de engelska flickorna tycker att trots att de alla är individer, så har amish ändå ett lokalsamhälle (community) där alla blir uppskattade och omhändertagna. På det får hon som svar att "rikedomar är flyktiga, de kan försvinna. Sånt händer ju. Därför strävar vi inte efter jordiska rikedomar, vi skapar en starkt lokalsamhälle för våra barn, för framtiden. Större barn lär sig arbeta tillsammans för det gemensamma lokalsamhället och om alla samarbetar så kan man verkligen uppnå saker."
  
Den engelska tjejen kommenterar efteråt att hon "tillhör en självisk generation, men att mennoiterna (en gren av amish) har förstått värdet av gemenskap och värdet av att dela med sig av sitt överskott. Allt behöver inte handla om mej, mej, mej. Det säger en del om oss, faktiskt."

6 oktober 2013

Varför struntar vi i miljöhotet?

Intressant fråga: "Jordens resurser krymper och klimatforskarna varnar för högre temperaturer och stigande havsnivåer. Utsläppen måste minska. Ändå konsumerar vi bara mer. Varför fortsätter vi med det när vi vet att miljön tar stryk?"

I dagens G-P finns en artikel som tar sin utgångspunkt i dessa frågor: Får man slänga en mikro som fungerar? En som forskat i varför vi fortsätter att konsumera allt mer, samtidigt som vi oroar oss för miljön är sociologiprofessorn Mikael Klintman. I artikeln säger han så här:
"– Vi är intellektuellt och känslomässigt kapabla att förstå att miljöhotet är allvarligt. Men i grunden styrs vi av de normer som omger oss och vi sneglar ofta på dem som har lite högre socioekonomisk status än vi själva, säger han. Charterplanen kommer att fortsätta att gå fullsatta så länge det premieras socialt och uppfattas som något positivt när vi berättar om resan här hemma. Nya kök kommer att rivas ut så länge inredningstidningarna hyllar de påkostade totalrenoveringarna och vi kommer att åka bil till jobbet så länge det anses normalt.
 
– Men det spännande är att normer kan ändras. Thailandsresan ses fortfarande som en del av det goda, intressanta livet men man kan se att en förändring är på gång. Ett annat exempel är rökningen där det från att vara okej att röka gått mot en allt striktare norm som bäddade för förbud på vissa platser, säger han."

Han har en positiv syn på hur viktiga vi är som enskilda medborgare och konsumenter i hur vi väljer att hantera dessa svåra frågor i vardagen. Så här säger han om det: "– Man kan känna ”vem är jag att ändra på något?”. Men genom våra handlingar påverkar vi normen. Tar vi med vegetarisk matlåda och cyklar till jobbet kommer folk att se det och intressera sig. Det är inte meningslöst, vi har ett moraliskt ansvar men också en större påverkan på vår omgivning än vad vi tror, säger Mikael Klintman."

Jag känner mig styrkt av dessa ord och fortsätter att sopsortera, kompostera, välja ekologiskt och vad jag nu för övrigt gör i det lilla formatet. Att jag inte belastar jorden med så mycket konsumtion och absolut inga utlandsresor, har mer ekonomiska och "trötthetsrelaterade" orsaker- men trots det så är det ju också positivt för miljön!


29 september 2013

Curlade patienter???

Via Arga Doktorns Facebooksida hittade jag ett mycket intressant blogginlägg: Vården i Sverige - olika verkligheter. Inlägget finns i en tämligen nystartad blogg, Annelies blogg, och tar bland annat upp frågor om vård och omsorg. Hon var själv patient i våras och då insåg hur illa ställt det var med den svenska sjukvården. Helt klart en blogg jag kommer att fortsätta att hålla ögonen på!

I ovan nämnda blogginlägg upptäcker jag ett uttryck som var nytt för mig: Curlade patienter. Det vill säga patienter som inte är nöjda med den vård de fått och fortsätter att kräva mer- trots att läkarna anser dem vara färdigutredda.

Jag tror att det finns många hypotyreospatienter i den gruppen!

Patienter som, långt om länge, fått en diagnos och Levaxin och som inte nöjer sig med det eftersom förbättringen uteblir, trots stabiliserade blodvärden.

Patienter som behöver trijodtyronin / T3 / Liothyroin för att få fungerande sköldkörtelhormoner ut i vävnaderna- eller som till och med behöver samtliga sköldkörtelhormoner för att systemet skall fungera normalt och därför kräver naturligt sköldkörtelhormon!

Hu, vilka jobbiga patienter!!!!

Patienter som med dagens tillgång på information och fakta förstår att de inte behöver nöja sig med att må så dåligt som de gör! Resten av livet!!!

Patienter  som fortsätter att försöka påverka, både vården i stort och enskilda läkare. Patienter som försöker få dem att uppdatera sina kunskaper och förstå det som en stor grupp patienter redan förstått:
Att Levaxin fungerar bra för vissa- men inte för alla!  
Att TSH är ett mycket trubbigt mått på hur ämnesomsättningen fungerar och att de optimala värdena är väldigt individuella!  
Att man måste gå på symtomen och inte bara på blodvärdena eftersom den hormonstatus som finns i blodet inte nyttjar något till om den inte kan ta sig ut i kroppens celler!

Hur kan det vara så svårt att förstå???

Eller som Annelie säger: "Att en patient inte är färdigutredd förrän den fått en diagnos, vårdplan och behandling som fungerar är tydligen otänkbart."

Tänk vilka summor som skulle sparas om vi patienter slapp valsa runt i sjukvårdssystemet och istället träffade läkare som verkligen gjorde allt som stod i deras makt för att verkligen komma till botten med problemen och inte bara behandla ett symtom i taget!

Tänk vad mycket pengar som skulle kunna frigöras till att ge en ypperlig vård till dem som det verkligen inte går att bota- och tänk hur många som skulle kunna bidra till skattekassan om de kunde jobba istället för att vara sjukskrivna eller utförsäkrade!