Tystnad saknas!

Oj, vad jag har läst mycket de senaste veckorna! En förkylning och därefter förvärrade problem med astman har gjort att jag inte har orkat så mycket, men när febern väl gav med sig så orkade jag läsa! Många böcker har det blivit- och jag som knappt hinner igenom morgontidningen i vanliga fall...

Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!

Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.

Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:

När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!

Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.

Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!

Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.

Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?

Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?

Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift  att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?

Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.

Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!

I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?

Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!