"Jag är den jag alltid varit? Förutom att jag numera är inhyst i en gammal kvinnas kropp, en egendomlig upplevelse faktiskt, snudd på science fiction-artad.
Nyss var håret rött, det är det inte längre, och så vidare, och så vidare, och fingrarna har kroknat av artros. Det ser jag varje dag, för händerna använder jag jämt.
Resten av förvandlingen går att bortse från. Det är bara spegeln som påminner och framför den står jag sällan.
Omgörningen av utsidan är total, och jag bor kvar innanför skalet."Hon fortsätter:
"Antagligen är jag inte alls som jag alltid varit.
Jag småler oftare, lätt överseende, trots att jag vet att yngre personer inte kan hjälpa att de inte är tillräckligt gamla för att veta lika mycket som jag, som för övrigt glömt hälften av det jag visste.
Småleenden kan reta, men de kan också avväpna och signalera ofarlighet, vet gamla kvinnor. Eller mogna, många föredrar ordet mogen. Men jag menar att det är dags att fylla ordet gammal med något oerhört uppbyggligt."
Visst är det lätt att döma människor efter deras utsida och glömma att vi alla bär alla våra åldrar inom oss? Visst är det konstigt att vi, i vårt västerländska samhälle, hyllar ungdomen så till den milda grad, att åldrande nästan är något att skämmas för?
Är det inte underligt att de kroppsliga tecknen, på att vi levt ett långt och händelserikt liv, helst skall döljas till varje pris; opereras, botoxas eller smörjas bort- istället för att stolt visas upp!? Att en ungdomligt slät hud inte är något som får höra barn- och ungdomen till, utan blir ett ideal som gör att rynkor och bristningar är något att skämmas för- istället för att stolt visa upp?
Visst är det konstigt att vi inte bättre värdesätter den mognad, erfarenhet och kanske till och med visdom som kommer med stigande ålder? Att inte ungdomarna själva gör det, är väl inte så konstigt- de är ju centrum i sitt eget universum, men att alla vi andra som redan vandrat den vägen, tillåter oss att förminskas- det är väl konstigt?
Att det ses som normalt att man passerat bäst-före-datum i arbetslivet redan i medelåldern och att det inte ses som en merit att man har avverkat småbarnsåren och samlat på sig mängder av kunskap och erfarenhet som skulle kunna komma en arbetsgivare till godo- är inte det konstigt?
Och det konstigaste av allt: Hur kan vi med att behandla våra äldsta medborgare på det sätt vi idag gör? De människor som gått före oss och byggt upp vårat samhälle?
Kanske är det den bästa värdemätaren på ett samhälle- hur vi behandlar våra gamla?
Jag minns första gången jag hörde om ett rån mot någon med rullator- jag fattade nästan inte att det kunde vara sant! Hur kunde man ge sig på någon som är gammal och i underläge, någon som kunde varit ens egen morfar eller farmor och som borde visats respekt istället? Tyvärr är det ju inte längre ens särskilt ovanligt att man rånar personer som knappt kan ta sig fram, lurar sig in i deras bostäder där man stjäl från dem eller lurar på dem dyra telefonabonnemang utan att ens verka skämmas! Vet hut!!!
Det verkar inte ens vara något att skämmas över att man gör vinster på de allra äldstas bekostnad- att man drar in på maten, personalen och blöjorna- för egen vinnings skull! Jag säger bara: Usch!!!
Man tilltror dem inte heller kompetensen, att själva kunna bedöma när det är dags att flytta till ett äldreboende- trots att de där själva kommer att betala för både hyra, mat och omsorg! Det är en biståndsbedömare som antas kunna bedöma detta bättre- trots att man egentligen inte tror på någon anstormning av äldre till institutionerna, då man samtidigt säger att "de äldre vill bo hemma så länge som möjligt". Självklart vill de det, men när det inte längre känns som om det är möjligt- borde det då inte vara den äldre själv som bedömer detta!??
Borde inte en verklig valfrihet, mer handla om människors egna val när det gäller form av boende och möjlighet att fortsätta bo ihop med sin livspartner även i livets slut, än valfriheten att kunna tjäna pengar på människors basala behov?
Vi borde nog oftare påminna oss om att i varje rynkig 98-åring finns även ett barn, en tonåring, en ung vuxen och många andra åldrar som format den personen- på samma sätt som det i mitt 50-åriga jag finns ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring osv.
Var och en av oss som är lyckliga nog att överleva tillräckligt länge, kommer att en dag vara en rynkig 98-åring! Då vill vi bli behandlade med omsorg och respekt av den omvärld som finns runt oss då- och det är idag vi gör de val som kommer att forma vilket samhälle vi har då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar