29 januari 2012

Livsfunderingar

Anne Lundberg porträtteras i dagens GP och där uttrycker hon något som jag tycker är värt att spridas vidare:

"Jag tror inte att jag har fått jobbet för att jag är snygg, och då behöver jag inte vara rädd för att förlora jobbet om jag blir gammal och ful. Jag tror att jag gör det jag gör för att jag är bra på det. Och då blir jag bara bättre på det, ju äldre jag blir och ju mer erfarenhet jag får."
Så underbart sagt!!! Och vilken motvikt till dagens utseendefixerade och ungdomsinriktade samhälle!

I veckan hörde jag på radion, att det har blivit lättare för "äldre", dvs 50+, att få jobb. En 62-åring intervjuades och hon hade inte trott att hon skulle ha en chans att få ett nytt jobb när hon blev uppsagd, men har nu fått ett fast jobb hos en arbetsgivare som ser mer till erfarenhet än ungdom. Båda delarna behövs förstås, eftersom de kompletterar varann, men jag har aldrig förstått varför man inte värdesätter erfarenhet och förvärvad kunskap mer i Sverige! Även en 62-åring har ju minst 3 års arbete kvar att utföra för sin arbetsgivare och idag när tanken är att vi skall jobba till 67 eller 69 eller till och med 79 års ålder så är det ju dumt att kassera människor redan innan 65!

Jag "upptäckte" Anne Lundbergs storhet som programledare i tv-serien "Himlen kan vänta". En underbar och livsbejakande serie, som följde några personer som drabbats av svår sjukdom och trolig död. I dagens porträtt får hon frågan om hur mötet med dessa personer påverkat henne och en del av svaret handlar om livet och dess mening:
"Det var få av dem vi följde som började hoppa fallskärm, sålde villan eller seglade jorden runt. Det var ingen av dem som ångrade att de inte jobbat mer. Det som blev viktigt var alla nära relationer, man ville äta frukost fler morgnar med sina barn, gå ut med sina bästa kompisar och dricka öl, träffa sin brorsa på tu man hand och ha förtroliga samtal. De blev duktiga på att leva i nuet, att uppskatta vardagliga ting. Det som till synes inte verkar så upphetsande, men som är fundamentet i livet. Att inse att en grå tisdag i november är lika viktig som en nyårsafton eller julafton.
- Man kan se fram emot festen på lördag, men då blir alla dagar fram till helgen en transportsträcka. Som man bara betar av. Men de är också precis lika viktiga. Det är dagar i livet som man inte får tillbaka."
 Kan det sägas bättre?

Insändarsidan i dagens GP innehöll också funderingar om livet och vilket samhälle vi vill ha, i En ensam mammas funderingar:


"Skriver dessa rader ur mitt perspektiv som ensamstående mamma som bor i en förort som förfaller och arbetar i stadens äldreomsorg. Hur är det tänkt att jag överhuvudtaget ska få denna vardag att gå ihop med arbetstider som ligger på helger kvällar och storhelger?

 Finns det barnomsorg när jag jobbar? Nej. Räcker min lön till att försörja mig och mitt barn? Nej. Kan jag åka på solsemestrar? Nej. Har jag råd att ha bil? Nej. Skulle jag få låna pengar på banken? Nej.
Samtidigt som dagstidningarna översvämmas av kändisars skattefusk och kommunägda bolags fiffel och den bedrövliga äldreomsorgen. 

Jag skäms över hur vårt samhälle förfaller, ingen stolthet, värdighet eller ärlighet finns där.
Det är jag, den ensamma mamman som inte alltid har råd att köpa nya dammsugarpåsar och inte alltid har pengar till en liter mjölk, som går till jobbet inom den göteborgska äldreomsorgen, med andan i halsen.

Jag har ett arbete där jag ska underlätta och stötta våra sjuka och äldre. Vilket jag gör efter allra bästa förmåga. Jag är mycket stolt över min arbetsinsats, ibland tryter min ork, men jag skulle aldrig lasta det på mina omsorgstagare eller deras anhöriga. Och många med mig sliter på samma sätt.

Min frågeställning är, vad är det då som driver eller vad är det som gör, att vissa oftast redan välbeställda, med god min, kan smita undan skatt, fiffla med gemensamma medel för att sko sig själva?

Skäms på er giriga!
Hur tror ni då att min motivation blir, att ytterligare försöka förbättra den mänskliga välfärden för mina medmänniskor, med mitt utgångsläge. Våra löner måste hållas nere, det har vi alltid fått höra, då det är en stor kostnad för samhället. Äldreomsorgen är finansierad av skattemedel och den behöver kosta, men för det krävs åtminstone, att alla hjälps åt att bekosta den och skam åt er som inte vill vara med och betala för den, måtte ni inte bli gamla och sjuka.


En alldeles vanlig undersköterska"
 Jag har inget att tillägga.

3 kommentarer:

  1. Vad fint du har hittat det viktiga i livet/Bert

    SvaraRadera
  2. Roligt att du uppskattade det. Visst flänger vi runt efter mycket som egentligen inte är viktigt...

    SvaraRadera
  3. Väldigt fint beskrivet!
    Tack!
    Margreth

    SvaraRadera