11 januari 2012

Man vill bli älskad....

I går låg det en bok framme på jobbet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den när jag tog paus. Fem gånger mer kärlek heter den och tar upp det faktum att det man ger uppmärksamhet förstärks.

Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!

Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!

I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:
Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
 
Så sant!
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!

Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!

Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!

Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar