4 december 2013

Öppet brev till Maria Abrahamsson

Hej Maria!
Jag läste ditt inlägg Höginkomsttagare vid 36 325 kronor? och då kände jag att jag bara måste låta dig ta del av mina tankar om ämnet du tar upp. Man ser ju så olika på saker, utifrån sina egna, helt olika perspektiv och jag tror att olikheterna berikar!

Jag hoppas att det är okej att jag gör det i form av ett öppet brev, för eftersom du är en offentlig person med stor makt, så tänkte jag att våra olika utgångspunkter kan vara intressanta även för andra.

Du skriver: "Om man tjänar 36 325 kronor i månaden före skatt, är man en höginkomsttagare då? En krösus som har noll koll på vanliga människors liv?"

En krösus vet jag inte riktigt definitionen på och om man har noll koll på vanliga människors liv, har jag ingen som helst aning eller någon åsikt om- men att man är priviligierad kan vi väl ändå enas om?

Om man funderar på en stund på alla de viktiga grupper i vårt samhälle som inte ingår i den gruppen, så tänker jag att det måste vara väldigt många fler som har mindre än 36 325 kronor i månadslön, än vad det är som har mer och då kan man väl tänka sig att det kan anses priviligierat att tjäna mer än dessa andra viktiga medarbetare i vårt samhälle?

Några exempel på yrkesgrupper som jag anser är mindre priviligierade lönemässigt: En förskollärare eller fritidspedagog tjänar i genomsnitt 24 600 kr/mån,  en grundskollärare 26 500 kr/mån, en gymnasielärare runt 29 000 kr/mån, en sjuksköterska mellan 25- 32 000 kr/mån, en socialsekreterare eller kurator runt 28 000 - 29 200 kr/mån, en arbetsterapeut eller sjukgymnast runt 27 000 kr/mån. Alla dessa har högskoleutbildning och yrken med höga krav och stort ansvar. (Löner enligt SCBs statistik för 2012: Primärkommunal sektor och Landstingskommunal sektor)

Sedan har i ju alla dem som har ännu lägre lön: Undersköterskor, vårdbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, lokalvårdare, kökspersonal, vaktmästare, brandmän, ambulansförare, restaurangpersonal, handelsanställda, fabriksarbetare, hantverkare osv.

Till detta kommer den stora grupp som för tillfället står utanför arbetslivet: En garantipensionär har knappt 8 000 kr i månaden plus ev bostadstillägg. En arbetslös person med a-kassa har max runt 14 000 kr/mån. Sjuka, studerande och de som är hänvisade till försörjningsstöd ligger också väldigt lågt i inkomst- så huvuddelen av Sveriges befolkning tycker nog att man är tämligen väl priviligierad om man har en lön på 36 325 kronor- eller 60 000!

Själv har jag en sjukersättning på knappt 6 500 kr/ mån. Denna baseras överhuvudtaget inte på den inkomst jag hade innan jag drabbades av sjukdom och arbetsoförmåga. Genom den Nya sjukförsäkringen, som du väl förespråkat, så blev jag utslängd ur försäkringen under dryga 3 år och därefter beräknades den nya ersättningen på de tre åren! Smart för skattebetalarna, men jag blev förutom sjukdom även drabbad av fattigdom.

Du fortsätter ju din klagosång över er stackars fattiga höginkomsttagare: "Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt."

Det är ju verkligen tråkigt att det  är så dyrt att bo i Stockholm, men samtidigt är det väl ett bevis på att den fria marknaden fungerar? Att näringsidkarna på en plats med många höginkomsttagare kan ta ut ett högre pris på sina varor och tjänster, eftersom ni är beredda att betala mera? Bara så jag inte misstolkat dig, det är väl så du vill ha det? Att de som kan betala mest också skall ha tillgång till det bästa?

Sedan tänker jag att du ju inte skulle vara ensam, om du tvingades flytta från det som idag känns som ditt hem. Du skulle ju vara i gott sällskap med många andra, som tvingats flytta på grund av t ex arbetslöshet, utförsäkring eller jobb på annan ort. Det är väl så du vill ha det?

Som riksdagsledamot har du väl också den stora förmånen av att ha ett övernattningsrum i Riksdagen? Centralt i Stockholm? Och fria resor i hela landet? Det skulle alltså vara enklare för dig, än för många andra, att pendla in till jobbet?

Själv har jag flyttat från Göteborg, "min" storstad, på grund av ekonomiska skäl. När jag utförsäkrades så fick vi sälja vårt hus och flytta till ett betydligt billigare boende på landsbygden. Inget vi valt, men en nödvändigt beslut när våra förutsättningar förändrades.

Jag kan instämma i din analys och håller med om att det är dyrt att leva! Jag har också svårt att få pengarna att räcka till, trots att jag vänder på varje krona. Någon hund har jag dock varken råd eller ork att ha- och jag skulle definitivt inte ha råd att betala ett hunddagis för den hund jag inte har!

Jag håller också med dig om att det är dyrt att gå till frissan. Jag har löst det så, att jag har dragit in på besöken och oftast har jag bara klippt mig någon eller ett par gånger om året. Det fungerar om man låter håret växa lite längre, även om det är jobbigt just den perioden luggen hänger ner i ögonen hela tiden.

Nu hade jag ändå den stora turen att vara gift när jag blev utförsäkrad, för med en inkomst på 0 kronor, så spelar det faktiskt ingen roll hur sparsam man är. Min man valde också att fortsätta leva ihop med mig, trots sjukdom och tungt försörjningsansvar, vilket inte alla orkar göra. Jag är väldigt tacksam för det, eftersom jag annars hade varit tvungen att vända mig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd.

Missförstå mig inte: Jag är jättetacksam för att den möjligheten fortfarande finns, eftersom jag anser att det säger något om ett samhälle, hur man väljer att ta hand om de svagaste medborgarna. Men för egen del har alltid sett mig som en hårt arbetande och engagerad medarbetare i kommunen och jag tror att det knäckt mig slutgiltigt, om jag behövt begära pengar där för mitt livsuppehälle. Du kanske kan förstå den känslan, för det är väl inget du skulle göra med lätt hjärta heller, kan jag tro?

Men jag tänker, att det är nog tur att tur att det inte är du som skall klara dig på min sjukersättning! För om du har svårt att klara dig på 60 000- hur skulle det då gå med 6 500? Du tror väl förstås att du aldrig skall hamna där, men då kan jag berätta att det gjorde inte jag heller innan jag blev sjuk- fast så klart, du har ju säkert fallskärmar från Riksdagen och sånt som gör att du inte skulle bli lika utsatt som jag blivit.

Men när det gäller ditt gnäll över hur dyrt det är att leva, så får förlåta mig att jag påpekar det, men jag tycker nog att du har ett eget ansvar i att anpassa dina utgifter efter dina inkomster!

Till sist vill jag bara kommentera följande oro: "Så därför är jag lindrigt sagt oroad av att 30 000 södermalmsbor nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar."

Tänk att du tar så illa vid dig av detta! Du kanske skall ta det som en varningssignal, för överdriven oro kan vara ett tecken på begynnande psykisk ohälsa och det är ju något som redan är ett problem i samhället, även utan nyrekrytering.

Enligt Göteborgs-Posten är grunden till din oro att "Den som tjänar under 37 417 kronor slipper betala statlig inkomstskatt. Skulle brytpunkten vara oförändrad går den i stället vid 36 158 kronor per månad. Skillnaden för denna grupp blir cirka 250 kronor per månad. Totalt kostar reformen tre miljarder vilket motsvarar kostnaden för 23 866 förskoleplatser under ett år."

Vi pratar alltså om 250 kronor i månaden! För personer som ligger i 35 000 kronorsklassen när det gäller inkomst. Det handlar om en halv hårklippning i månaden! Det kan väl ändå inte vara en katastrof!? Men även om jag inte riktigt förstår din oro, så uppskattar jag din omtanke om dessa personer som drabbas av detta!

Som jag har förstått det så har vi stora problem med att locka studenter till lärarutbildningarna, vi räknar med att det blir kris inom äldreomsorgen eftersom de unga inte söker sig dit, vi har överfulla grupper i förskolan, det fattas platser inom sjukvården osv. Tycker inte du också att dessa miljarder möjligen skulle kunna hitta en annan användning i samhället? En användning där de kommer att göra minst lika stor nytta?

Ja, det var bara några tankar jag fick när jag läste ditt inlägg om de stackars stockholmarna. Tänkte att du kanske skulle uppskatta lite perspektiv på ämnet, så att du slipper oroa dig i onödan. För jag tror nog att de kommer att klara sig- oavsett utfallet i riksdagen.

Med vänliga häsningar
Elisabet
(sjuk, arbetsoförmögen, fattig, tidigare utförsäkrad, numera lantis)

2 kommentarer:

  1. Hej! Är långtidssjukskriven sjuksköterska o upprörs precis som du över det groteska i Marias inlägg. Är det ironi? Eller lever hon verkligen så världsfrånvänt? Är nyfiken...har hon svarat dig?
    Kramar V

    SvaraRadera
  2. Hej V!
    Ja, det är tydligt att vi lever i lite olika verkligheter! Men de som är friska, arbetsföra och har ett lönsamt arbete väljer ofta att se det som avundsjuka och missunnsamhet när skillnaderna påtalas.

    Jag tänker att för att kunna välja vilket samhälle vi vill ha så måste man också veta hur verkligheten ser ut- och då kan jag bli lite rädd när någon som sitter vid makten kan ha en så bristande insyn i vanliga människors verklighet.

    Och nej, tyvärr så tror jag inte alls att hon är ironisk för detta stämmer väl med den bild jag fått av hennes åsikter i media och bloggen.

    Jag vet inte om hon läst mitt inlägg för när jag skulle meddela henne om att det fanns, så hade hon stängt av kommentarsfunktionen på bloggen- på grund av många upprörda inlägg. Så det är betydligt fler än du och jag som upprörts av detta- frågan är väl om det spelar någon roll? Har man sin världsbild klar så bryr man sig nog inte om den stora massan av "avundsjuka och missunnsamma" personer där ute...

    Så här beskriver hon själv det: Nix, jag kommer inte att agera brevlåda åt hatiska kommentarer. http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2013/12/02/nix-jag-kommer-inte-agera-brevlada-at-hatiska-kommentarer/

    Tack för din kommentar!
    Elisabet

    SvaraRadera