18 september 2013

Kvinnor i offentlig sektor är ett budgetproblem

När jag satte på teven idag så hamnade jag mitt i en inslag om det nya budgeten, i programmet Rakt på med Mats Knutson och gäster. Ett inslag i SVT Forum, som hade budgeten som dagens ämne. Jag kom in i ett samtal om att sjukskrivningarna nu ökar, särskilt bland kvinnor inom offentlig sektor. Men varför verkade ingen av deltagarna riktigt veta....

Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.

Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.

Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och  låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.

En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???

Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.

Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.

Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?

Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?

Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...

Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:

"Med min morgontidning följer varje morgon en bilaga om pengar. Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.
Det är ohyggligt fascinerande läsning. Det är också en enormt sorglig läsning."

"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har ­absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, ­kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?
Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet.
När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta?"
 "Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat."
Jag kan bara hålla med. Kanske är det dags för en förändring av vårt samhälle? Under lång tid var Bondesamhället det självklara sättet att leva i- tills Industrialismen svepte över landet/ västvärlden och vi såg det som en självklarhet att organisera vårt samhälle efter de nya förutsättningarna = Industrisamhället. Nu har vi gått in i den digitala tidsåldern, men håller ändå fast vid vårt gamla sätt att organisera vårt liv tillsammans. 

Evig tillväxt kanske inte är receptet på ett samhälle i vår tidsålder? Kanske är det andra värden som är nyckeln till ett samhälle där vi inte skövlar, förgiftar och undergräver vår framtid på denna planeten? Kanske innebär det nya samhället inte att vissa håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra har svårt att försörja sig och mår dåligt av att inte ha en uppgift i livet? Kanske denna nya tidsålder i människans historia tar vara på det som var bra med industrisamhället och förkastar det dåliga? Kanske människor blir viktigare än pengar?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar