27 september 2013

Arga Doktorn och sjukvården

I veckans Arga Doktorn fortsätter sjukvården att visa upp sin sämsta sida: Patrik har haft svåra, handikappande smärtor i 19 år- utan att få vare sig en riktig diagnos eller fungerande behandling.

När Arga Doktorn kontaktar Neurologen, på sjukhuset där Patrik varit patient de senaste 7 åren, vill ingen delta. Patrik får dock ett brev därefter, där han får veta att han inte längre är patient på avdelningen. Som straff för att han inte är nöjd???

Redan tidigare, många år tidigare efter de första läkarbesöken på vårdcentralen, hade Patrik egentligen gett upp försöken att få vård. Han orkade inte tjata, pusha längre- utan då blir det ju att man anpassar sitt liv istället, säger Patrik.

Han är inte ensam, för detta känner jag så väl igen! Sommaren 1999 fick jag svåra problem med tinnitus och svår ljudöverkänslighet där jag i princip fick sprängande ont i örat av minsta lilla ljud. Efter att under ett par månader ha blivit bollad mellan öronkliniken och vårdcentralen- så gav jag upp och insåg att jag inte skulle få någon hjälp den vägen.

Vilket senare innebar att jag väntade alldeles för länge att söka vård för min utmattning- jag beställde inte tid förrän jag rent faktiskt inte kunde ta mig upp ur sängen och därför inte kunde ta mig till jobbet- och då var det inte för att jag trodde att jag skulle få hjälp utan för att jag var i behov av att bli sjukskriven av läkare. Resultatet för min del blev att jag gick ner mig för djupt innan jag påbörjade återhämtningen- vilket jag fortfarande lider av varje dag.

Om inte om- är ju lätt att säga, men jag är helt övertygad om att ifall jag fått fungerande hjälp 1999 så hade jag sedan inte behövt vara sjukskriven från 2001 och framåt. För mina svåra hörselproblem (som förskollärare i barngrupp!) är en starkt bidragande orsak till att min kropp senare stängde ner nästan helt- hörselproblemen, som var den första riktigt allvarliga signalen om att något var fel, tog också så mycket energi att hantera att jag sakta urlakades på kraft.

Idag är det första tecknet och den viktigaste signalen på att jag utsätter mig för mer än jag klarar av, att jag får en förvärrad tinnitus och ökad ljudkänslighet. För mig är sambandet väldigt tydligt.

Att det sedan tog år för mig att få diagnosen hypotyreos och att Levaxinet därefter inte gjorde något annat än att återställa blodvärdena, förbättrade ju inte situationen.

Jag är helt övertygad om att sjukvården skulle kunna spara väldigt mycket pengar genom att verkligen försöka hjälpa de patienter de har! Genom att se till att ställa rätta diagnoser och verkligen gå till botten med problemen och genom att se till att den behandling de ger verkligen har effekt!

Jag tror också att det vore bra med en större insikt om att många patienter ger upp om de inte känner att det hjälper att söka vård. Även om vissa säkert återkommer gång på gång om de inte fått hjälp, så gäller det inte alla!

Genom att tydligt uppmana patienter att återkomma om insatt behandling inte hjälper, att kanske låta en sjuksköterska ringa upp efter någon vecka för att visa intresse och kolla hur det går eller genom att boka in en återbesökstid redan vid det första besöket- så tror jag att samhället skulle kunna spara stora summor! Här måste jag också säga att när jag var som allra sämst, så fungerade faktiskt detta och då gick jag aldrig ut från läkarens rum utan en ny tid i handen, men det kanske kan utvecklas till att även gälla patienter där man är osäker på om insatt behandling hjälper och särskilt i början av en ny läkarkontakt!?

Att det sedan borde vara självklart att läkarna är kunniga, även inom nyare forskningsrön, och intresserade av patienternas egna funderingar är en annan sak. Jag tror att vi är många hypotyreospatienter som upptäckt att för vissa läkare är det tvärtom och väldigt jobbigt med patienter som är mer pålästa än vad läkaren är. Ungefär som förr när läraren var den som nödvändigtvis skulle kunna mest i klassen.

Det de då glömmer är att patienterna har möjlighet att vara så mycket mer pålästa inom ett litet smalt område, när allmänläkarna skall ha kunskap om det mesta inom medicinen. Tillsammans skulle vi kunna åstadkomma mycket! Och det finns också många bra, kunniga, lyssnande och inkännande läkare som lägger ner mycket kraft på att hjälpa sina patienter- det måste man komma ihåg!!! Tack till er!

Om vi återgår till Patrik så hjälpte Arga Doktorn honom till ett besök hos en specialist i ett annat landsting- och en magnetkameraundersökning senare hade han den diagnos han väntat på i 19 år!!! Så lätt var det alltså när han äntligen hamnade rätt i vården!

Nu skickade han en egenremiss till sitt sjukhus för att kunna få en bedömning om eventuell operation. Men den kunde inte tas emot eftersom det inte fanns någon betalningsansvarig angiven på remissen! Trots att landstinget framhåller att patienter kan skicka egenremisser!

Kanske är det detta som är fel i sjukvården: Att ekonomin har företräde framför medicinska bedömningar? Att det är ekonomer som sitter i ledningen istället för erfarna läkare? Att det hålls så hårt på gränserna mellan olika specialiteter- trots att alla patienter kommer till sjukhuset med en hel och fullständig kropp? Att interndebiteringar inom sjukhuset motverkar sitt syfte- att få patienten på benen så snabbt som möjligt och att det går åt mycket av budgeten bara till att administrera detta? Att kroppen är ett system där alla delar samverkar medan sjukvården har skarpa gränser mellan de olika delarna?

Nu behövde Patrik en allmänläkare som kunde hjälpa honom vidare. Då visade det sig nästan omöjligt att komma fram till vårdcentralen- och när han väl gjorde det så var inte schemat lagt, så det fanns inga tider att boka in honom på! Men om han återkom i slutet av nästa vecka så skulle de kanske kunna boka in honom....

Arga Doktorn hittade en annan vårdcentral en dryg mil därifrån där han kunde få en tid inom en vecka. Men hur många sjuka är det som kan få så mycket hjälp?!!

Arga Doktorn trodde också att det kunde vara så att smärtpatienter inte är det roligaste att arbeta med. Han sa att det sägs att det finns patienter som läkarna skyr i väntrummet, det är då patienter med alkoholism och leverskador- men det som är ännu värre är smärtpatienter: Patienter med fibromyalgi, diskbråck och whiplash. Vore det då inte desto viktigare att se till att hitta fungerande behandlingar för dessa problem??? Vad gör forskningen?

Jag har ju förstått att många som fått diagnosen fibromyalgi blivit av med sina besvär när de fått behandling för den sjukdom som var orsaken till besvären, i dessa fall hypotyreos. Kanske kan detta också vara ett uppslag till våra forskare? Även om det inte är ett ärorikt fält, så skulle det kunna spara in mycket pengar för samhället och mycket lidande för alla de som är drabbade!

Mest gripande var hur Patriks dotter upplever pappas tillstånd: "Jag tycker det är synd om min pappa, för han får ont för ingenting. Vi kan inte göra saker som andra familjer kan göra. Ja, spela bowling. Han får ont i knäna, ryggen. Det liksom, han kan inte göra någonting, så vi får bara sitta hemma och göra ingenting."  Hans fru visar också ganska tydligt hur maktlös hon känner sig som nära anhörig- hon kan ju inte göra mer än att säga att hon älskar honom!

Patrik själv tyckte nog att det skönaste var att han nu visste att han inte var inbillningssjuk! Det är också ett sätt att misshandla människor- att få dem att tro att det är dem själva det är fel på! Som han säger i början av programmet: Det kan ju inte var så svårt att ta reda på vad som är fel- de kan ju till och med byta hjärtan på folk!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar