Morgonen därpå vaknade vi av ett rådjurs ihärdiga skällande! Efter att ha tagit oss ur sängarna och till sovrumsfönstret (där det sedan gårdagen påpassligt nog stod en kikare) så kunde vi se att geten betedde sig underligt: Hon gick runt i cirklar, skällde, kastade med huvudet på ett mycket bestämt vis, gick en bit, "skällde" och verkade "vänta in" ungen och när den inte följde med så gick hon tillbaka igen. Om och om igen...
Vår slutsats blev att ungen nog dött under natten och att hon nu förgäves försökte få den att resa sig och komma med henne. Fram på förmiddagen blev det lugnt och vi trodde att hon gett upp försöken att få med sig sin unge.
På eftermiddagen hade hon inte synts till på länge, så jag gick bort mot stället där jag antog att den döda ungen skulle ligga. När jag kommer närmare får jag syn på att i gräset, en bit därifrån, rör det sig- och i samma ögonblick så ser jag i ögonvrån att rådjurshonan flyr in mot skogen. Går försiktigt fram för att titta på stället där det rört sig- och ser att ungen är i högsta grad levande!
Jag tar två snabba bilder med mobilen, för att inte störa mer än nödvändigt och drar mig sedan försiktigt därifrån. Delar med mig av bilderna här, trots att de inte är så bra eftersom jag hade för bråttom:
På kvällen gick den ena katten ut en sväng och stannade nära kanten på åkern- då kommer geten/ mamman snabbt ut mot honom och ställer sig och stirrar på honom en liten bit ifrån. Katten lägger sig ner och visar tydligt att han inte alls är ute på jakt! Geten står kvar en stund, men går sedan sakta tillbaka till utgångspunkten och lägger sig ner där vi har svårt att upptäcka henne. Stenkoll på ungen alltså! Vilket känns skönt för jag var lite orolig för att katterna skulle upptäcka kidet och börja jaga det.
Det skall bli roligt att följa detta naturens lilla under och jag hoppas att mamma Rådjur fortsätter att tycka att ängen vid vårt hus är en bra barnkammare för det lilla kidets uppväxt!
Efter denna fantastiska naturupplevelse, började vi så titta på Bieffekten- en studie i människans dumhet! Mänskligheten är beroende av pollinerare som humlor och bin för vår överlevnad, då en stor del av matproduktionen är beroende av att blommorna blir pollinerade för att frukt och frö skall bildas.
Genom det storskaliga odlandet med ensidiga grödor försämrar livsvillkoren för dessa nyttiga och nödvändiga små djur, samtidigt som man besprutar grödorna mot "skadeinsekter"- vilket naturligtvis drabbar även de, för oss, nyttiga insekterna. Till detta har vuxit upp en industri där man skickar humlor och bin över kontinenterna- och därmed även importerar kvalster, virus och annat som ytterligare försvagar pollinerarnas överlevnadsmöjligheter och gör så att hela samhällen snabbt kan gå under och dö.
Mänsklighetens svar på detta? Jo, vi fortsätter att sprida problemen genom ökat fraktande av bisamhällen och snabbproducerade humlor för den kortsiktiga pollineringen- vilket ytterligare snabbar på de vilda binas utsatthet för smitta! Och dessutom riskerar att konkurrera ut våra vilda bin och humlor- som är anpassade till att pollinera just de växter vi har här. Utan pollinering försvinner växterna snart och vi har ytterligare utarmat lite av vår livsmiljö. Och vi skall vara de smartaste på den här planeten!!?
För den intresserade finns filmen utlagd på SVT Play den närmsta månaden och kommer nog också i ytterligare några repriser i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar