Just nu är det tungt!

I helgen var jag ute en stund och rensade ogräs. Hur konstigt det än kan låta, så är det en av mina absoluta favoritaktiviteter!

Nu, sen jag blev sjuk vill säga! Innan dess var det bara ett nödvändigt ont, som jag gärna försakade.

Trots att jag alltså verkligen älskar att vara ute i trädgården och "greja", så kan de tillfällen jag har varit det, denna sommar, räknas på handens ena fingrar. Jag har oftast inte ens orkat att ta mig ut!

(I sommar har det enda jag egentligen orkat och velat göra, samtidigt som jag mått bra av det, varit att ligga och läsa- bok efter bok efter bok.)

Redan från något år in i min sjukdom, så har jag haft en sådan stark känsla ute i trädgården: "Det är här jag kommer att bli frisk!" Efter att på senare år ha läst en del böcker om Trädgårdsrehabilitering och Naturens läkande kraft, så har jag förstått att min kropp ända från början vetat så mycket mer än vad jag har gjort!

När jag var ute nu i helgen, så kom jag in i det som nog kallas "flow"; när tankarna bara flyter, jag jobbar med händerna och hjärnan får vila.

Då kom jag på (eller mitt undermedvetna släppte fram) vilken sorg det är att jag har varit tvungen att ge upp mitt arbete. Jag har kämpat så hårt under så många år, men det räckte inte!

En del av min identitet är att jag är förskollärare! Nu har jag slutligen förstått att det är över och att det inte är troligt att jag någonsin kommer att kunna arbeta i barngrupp igen. För även om jag ända sedan jag blev sjuk har insett att jag inte kan jobba med barn "just nu"- så har jag hela tiden hoppats att "snart", på något sätt.

Jag har dessutom alltid arbetat! Under högstadiet och gymnasiet var jag både betald och ideell ledare för (främst) olika barngrupper och andra aktiviteter. Sedan dess har jag i princip alltid haft minst ett arbete- men nu är jag helt utanför arbetsmarknaden och har dessutom 75% sjukersättning (tidigare förtidspension eller sjukpension)!

Det var jättestarkt att möta dessa känslor som jag tidigare inte släppt fram och jag kom också på att den oerhörda trötthet jag känt under sommaren, nog kan ha att göra med dessa (hittills undermedvetna) känslor.

När jag på kvällen berättade om denna upptäckt för min man, så blev jag även överväldigad av en stark sorg över alla de år jag förlorat! Mer än ett decennium av mitt liv är borta! Många år då jag bara överlevt dag för dag...

En stark sorg över hur jobbigt det har varit under de år som gått. Kanske har jag inte kunnat klara av att möta all denna sorg under tiden jag har kämpat- med att överleva och med läkare, jobb och Försäkringskassa?

Men nu när jag gett upp och erkänt mig besegrad, så kan sorgen få ta plats eftersom jag har utrymme för att släppa fram mina känslor igen? Så tänker jag.

Jag tänker också att sorgen över att livet inte blev som jag tänkt, sorgen över att jag inte fick rätt behandling från början och över så många förspillda år, sorgen över att inte bli trodd av myndigheterna och sorgen över att jag inte längre har något jobb att återvända till- den sorgen kanske är nödvändig att kännas vid och bearbeta för att jag skall kunna komma ut på andra sidan?

Till större ork och ny framtidstro? Så tror jag.