Medicinering

Nu har jag varit onormalt trött sedan i början av året- och jag tror hela tiden att det snart skall vända...

I går kom jag på något som jag egentligen borde ha insett för länge sedan: Jag ligger för lågt i ämnesomsättningen igen!

När jag i våras mådde som sämst, kämpade för att komma tillbaka till arbete och allt var jättejobbigt, så hade jag också problem med att hjärtat slog hårt och pulsen var hög även i vila. Obehagligt, eftersom jag hade problem med förmaksflimmer i augusti förra året. Då förlorade jag medvetandet ett par gånger hemma en tidig morgon, slog i huvudet rejält mot badrumsgolvet och krampade.

Min man ringde till sjukvårdsupplysningen för mig, eftersom jag var orolig för att hjärnan tagit skada av fallet mot golvet. Där ville de inte ta något ansvar, utan uppmanade honom att ringa 112. Lite överdrivet, tyckte jag, men okej då- jag ville ha klartecken på att det inte var någon fara för mig att köra till jobbet lite senare på dagen.

Det slutade med att jag blev hämtad med ambulans och inlagd för observation under 1½ dygn- med en hjärtmonitor som larmade varje gång jag rörde mig, kändes det som. Vet inte om jag bloggat om detta tidigare, men det slutade i alla fall med att de trodde att det berodde på en obalans i min saltbalans och efter kaliumdropp och ökad medicinering fick jag åka hem.

Lite osäkert kändes det dock, eftersom de inte kunde utesluta att det fanns någon annan orsak och uppmanade mig att omedelbart söka vård igen om det skulle upprepas. Största skillnaden detta haft för min vardag har varit att jag nu inte använt farthållaren i bilen under det senaste året. Ett sådant anfall på motorväg med farthållaren på skulle jag nämligen inte vilja vara med om eller utsätta mina efterlevande för!

För att komma tillbaka till saken: Vid ett av vårens många läkarbesök berättade jag att mitt hjärta slog "hårt" och att det kändes obehagligt. Läkaren lyssnade då på det, tog pulsen och lät mig ta ett EKG med resultatet att mitt hjärta slår normalt. Kunde därför utesluta att problemet hade med hjärtat att göra.

Under våren (troligen innan läkarbesöket ovan) drog jag ner medicineringen av Armour Thyroid. Ett symtom på överdosering kan nämligen vara hög puls. Jag prövade också att öka igen när jag vid något tillfälle mådde bättre, men fick dra ner på dosen igen. Och sedan dess har jag tagit en lägre dos och tyckt att det fungerar.

Men igår började jag inse att det troligen är det som är orsaken till att det aldrig vänder! För nu ligger jag lägre än vad jag egentligen behöver och jag har även flera andra "hyposymtom" som jag så väl känner igen, men som försvann när jag äntligen fick en fungerande medicinering: Jag tappar stora mängder hår igen, jag får blåmärken utan orsak, jag är så trött och nere att livet ofta känns meningslöst, jag är olustig och irriterad och ....

I morse hade beslutet mognat fram, att jag måste pröva att höja dosen och då var jag irriterad på mig själv för att jag borde ha fattat det för länge sedan!

Jag började med att ta min puls och den låg på 65 slag per minut. Gick in på Wikipedia och fick reda på att en vuxen persons vilopuls normalt ligger på mellan 70-80 slag per minut, så då indikerar ju även min puls att jag ligger lite lågt för tillfället.

Skall fortsätta att ta pulsen varje morgon för att kunna följa förändringen när jag nu ökar dosen av Armour. Förhoppningsvis fungerar det att komma upp i den dos jag tidigare mådde bra av och då hoppas jag kunna lägga denna förlamande trötthet bakom mig igen!

Till den som eventuellt tycker att detta med att mäta pulsen låter lite flummigt, så vill jag berätta att det var så läkarkåren gjorde förr, innan det fanns blodprover som sades avgöra hur ämnesomsättningen fungerar. Då tog man pulsen och morgontempen och detta ihop med patientens sjukdomshistoria, släkthistoria och symtom var det som gav diagnosen. Nu tror man att TSH berättar allt- men det är en annan historia!