I GP publiceras satirteckningar under rubriken "Max en gång i månaden". De är alltid jättebra och träffande- tycker jag! Nu fick jag se att det fanns en webbadress vid teckningen och kollade upp den- och vilken guldgruva jag hittade på Max Gustafson- när i-landsångesten blir för svår.
Vill gärna dela med mig av teckningen Slit & Släng Bemanning AB. Vi är nog många som kan känna igen oss i känslan av att vara kasserade och mindre önskvärda av samhället efter att vi slitit ut oss i vårt arbete- även om de flesta av oss kanske inte jobbat inom bemanningsbranschen.
Individuell frihet och Anhörighetskassan är också exempel på hur han speglar dagens hårda samhällsklimat.
5 augusti 2013
4 augusti 2013
Den orättvisa skatten som ingen vill tala om
"De som betalar högst skatt är de arbetslösa och sjuka. Den orättvisan är det inte många som pratar om.", så börjar Lena Mellin dagens krönika i Aftonbladet.
Hon fortsätter sedan med att Jobbskatteavdragets idé är att det skall bli dyrare att inte jobba, men:
"Det ledde till våldsamma protester från landets ålderspensionärer som kände sig diskriminerade och eftersom de är många och röststarka så sänktes inkomstskatten för dem också. Kvar på överblivna kartan blev de föräldralediga, sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. De betalar högst skatt av alla. Den orättvisan tycks ha accepterats av alla partier, i alla händelser är det inget som drar en lans för denna utsatta skara."
Att ingen verkar beredd att genomföra några förändringar när det gäller detta, kanske kan bero på att det är en liten och svag grupp? För som hon fortsätter:
"Skillnaderna är långtifrån försumbara. En löntagare som tjänar 13 000 kronor i månaden betalar 2 373 kronor i skatt. En pensionär med lika hög pension betalar 261 kronor mer än löntagaren. Men den som är sjuk, uppbär livränta, lever på a-kassa, är föräldraledig eller uppbär annan pensionsgrundande ersättning som inte ger rätt till jobbskatteavdrag av samma storlek betalar 917 kronor mer än löntagaren."
Sedan undrar hon om det är acceptabelt?
"Sjuk är man för att man drabbats av sjukdom, föräldraledig är man för att man tar hand som sitt lilla barn. Ska det straffas skattemässigt?"
Jo, det skall det nog, för det finns en bred acceptans för det i samhället. Retoriken har ju mycket handlat om hur utbrett fusket är inom socialförsäkringarna och att det måste löna sig att arbeta (vilket jag, som mångårigt sjuk kan intyga att det verkligen skulle göra!!!). Det är väl självklart att alla de som jobbar och gör rätt för sig inte vill att andra skall åka snålskjuts på deras arbete, för det är ju så det utmålas!
En del i retoriken är också att man pratar om bidrag istället för ersättningar från en försäkring (sjuk- arbetslöshets- eller föräldraförsäkring). Försäkringar som bara omfattar dem som kvalificerat sig för dem och betalat in till dem under den arbetsföra tiden. Försäkringar som de som nu arbetar också omfattas av om de skulle behöva utnyttja dem. Lyckliga är de som slipper utnyttja sina försäkringar och kan fortsätta leva sina liv på de sätt de vill!
Försörjningsstödet (tidigare socialbidrag) är ett bidrag! Det omfattar alla som lever i Sverige, oavsett om man arbetat här eller inte och det är samhällets yttersta skyddsnät för sina invånare. Samtidigt som retoriken varit att man skall "minska utanförskapet" så har denna grupp ökat. Mycket! Men det är en helt annan historia.
Det som nog ofta glöms bort är hur a-kassan urholkats genom att allt fler når upp till maxbeloppet och får allt mindre av sin ursprungliga inkomst i ersättning, hur svårt det alls blivit att få del av sjukförsäkringarna och hur många som hamnat helt utanför, hur litet fusket visade sig vara när man verkligen skulle ta till krafttag mot fuskarna, och inte minst, hur utanförskapet förstärkts för dem som hamnat i Fas 3 och ofta utför riktiga arbeten till en spottstyver- arbeten som de aldrig kan få, hur väl de än utför dem, för varför skulle arbetsgivaren anställa någon som de kan få gratis!??
Det är till detta som skillnaderna i skatt skall läggas!
Men så länge befolkningen tycker att det är rätt att straffa de som inte kan arbeta, långsiktigt eller tillfälligt, så kommer det inte att bli någon förändring. För den som är frisk och har ett arbete tror nog att det alltid kommer att fortsätta att vara så!
Hon fortsätter sedan med att Jobbskatteavdragets idé är att det skall bli dyrare att inte jobba, men:
"Det ledde till våldsamma protester från landets ålderspensionärer som kände sig diskriminerade och eftersom de är många och röststarka så sänktes inkomstskatten för dem också. Kvar på överblivna kartan blev de föräldralediga, sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. De betalar högst skatt av alla. Den orättvisan tycks ha accepterats av alla partier, i alla händelser är det inget som drar en lans för denna utsatta skara."
Att ingen verkar beredd att genomföra några förändringar när det gäller detta, kanske kan bero på att det är en liten och svag grupp? För som hon fortsätter:
"Skillnaderna är långtifrån försumbara. En löntagare som tjänar 13 000 kronor i månaden betalar 2 373 kronor i skatt. En pensionär med lika hög pension betalar 261 kronor mer än löntagaren. Men den som är sjuk, uppbär livränta, lever på a-kassa, är föräldraledig eller uppbär annan pensionsgrundande ersättning som inte ger rätt till jobbskatteavdrag av samma storlek betalar 917 kronor mer än löntagaren."
Sedan undrar hon om det är acceptabelt?
"Sjuk är man för att man drabbats av sjukdom, föräldraledig är man för att man tar hand som sitt lilla barn. Ska det straffas skattemässigt?"
Jo, det skall det nog, för det finns en bred acceptans för det i samhället. Retoriken har ju mycket handlat om hur utbrett fusket är inom socialförsäkringarna och att det måste löna sig att arbeta (vilket jag, som mångårigt sjuk kan intyga att det verkligen skulle göra!!!). Det är väl självklart att alla de som jobbar och gör rätt för sig inte vill att andra skall åka snålskjuts på deras arbete, för det är ju så det utmålas!
En del i retoriken är också att man pratar om bidrag istället för ersättningar från en försäkring (sjuk- arbetslöshets- eller föräldraförsäkring). Försäkringar som bara omfattar dem som kvalificerat sig för dem och betalat in till dem under den arbetsföra tiden. Försäkringar som de som nu arbetar också omfattas av om de skulle behöva utnyttja dem. Lyckliga är de som slipper utnyttja sina försäkringar och kan fortsätta leva sina liv på de sätt de vill!
Försörjningsstödet (tidigare socialbidrag) är ett bidrag! Det omfattar alla som lever i Sverige, oavsett om man arbetat här eller inte och det är samhällets yttersta skyddsnät för sina invånare. Samtidigt som retoriken varit att man skall "minska utanförskapet" så har denna grupp ökat. Mycket! Men det är en helt annan historia.
Det som nog ofta glöms bort är hur a-kassan urholkats genom att allt fler når upp till maxbeloppet och får allt mindre av sin ursprungliga inkomst i ersättning, hur svårt det alls blivit att få del av sjukförsäkringarna och hur många som hamnat helt utanför, hur litet fusket visade sig vara när man verkligen skulle ta till krafttag mot fuskarna, och inte minst, hur utanförskapet förstärkts för dem som hamnat i Fas 3 och ofta utför riktiga arbeten till en spottstyver- arbeten som de aldrig kan få, hur väl de än utför dem, för varför skulle arbetsgivaren anställa någon som de kan få gratis!??
Det är till detta som skillnaderna i skatt skall läggas!
Men så länge befolkningen tycker att det är rätt att straffa de som inte kan arbeta, långsiktigt eller tillfälligt, så kommer det inte att bli någon förändring. För den som är frisk och har ett arbete tror nog att det alltid kommer att fortsätta att vara så!
29 juli 2013
Tystnad saknas!
Oj, vad jag har läst mycket de senaste veckorna! En förkylning och därefter förvärrade problem med astman har gjort att jag inte har orkat så mycket, men när febern väl gav med sig så orkade jag läsa! Många böcker har det blivit- och jag som knappt hinner igenom morgontidningen i vanliga fall...
Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!
Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.
Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:
När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!
Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.
Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!
Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.
Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?
Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?
Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?
Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.
Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!
I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?
Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!
Två serier som jag läser för tillfället är: Böckerna om Ellen Elg av Karin Alfredsson, mycket initierat om kvinnors situation i världen idag. Böckerna utspelas i olika länder som Zambia, Indien, Pakistan, Polen och USA och barnmorskan Ellen Elg är den person som berättelserna kretsar kring. Mycket lättläst och läsvärd serie!
Den andra serien är Släkten: Den yttre ramen är en släkthistoria från vikingatiden och framåt. Olika kända författare skriver varsin del och de är därför väldigt olika i sin stil och tämligen fristående, men med släktbandet som röd tråd. Jag är lite kluven till den här formen av koncept, men hittills har jag tyckt att tidsperioden och historierna är tillräckligt intressanta för att jag skall vilja fortsätta läsa.
Iallafall- senaste gången jag var på biblioteket började jag tänka på det här med ljud och tystnad:
När jag var i grundskoleåldern besökte jag ofta biblioteket och jag har alltid trivts i den miljön. Ofta hade jag en rejäl hög med böcker därifrån, som lästes och ofta lämnades tillbaka efter någon vecka- och då kunde jag låna nya! Vilken lycka för en läslus!
Ibland smög jag mig in till pappa som besökte Vuxenavdelningen och det var lite spännande. Vuxenavdelningen var avdelad med en kapphall mellan sig och Barnavdelningen och där rådde Största Möjliga Tystnad. Det var nästan så att man inte kunde smyga tyst nog och egentligen fick man nog inte heller viska till pappa- även om det ibland var nödvändigt. Även på Barnavdelningen skulle det vara tyst, men kraven var lite lägre och det gick för sig att viska, bläddra i böcker även om det prasslade och man behövde inte smyga.
Jag var fortfarande ganska trött och lite nedsatt när jag besökte biblioteket i förra veckan, men mycket sugen på något nytt att läsa! Tröttheten gjorde mig ju extra känslig, men jag trodde att jag skulle kunna klara av ett kort besök på biblioteket!
Det var med knapp nöd jag klarade av att stanna och även utan mina hörselproblem så tror jag att jag skulle tyckt att det var störande med alla ljud, men då kanske jag kunnat ignorera dem bättre. Det var slammer, klapprande träskor, högljudda samtal, livliga barnröster och någon ledsen liten människa, telefonsignaler och inte minst så hade personalen sina högsta röster på.
Och det var nog det jag främst reagerade på, att personalens röster var så höga. Jag förstår att man inte kan "uppfostra" besökarna och att man vill ha en tillåtande atmosfär, men om personalen dämpat sig lite så kanske hela ljudmiljön blivit bättre?
Jag kan heller inte förstå varför Barnavdelningarna blivit omoderna? (Åtminstone på de bibliotek jag besöker) Det är ju jättebra att barn kommer till biblioteken och att de lånar böcker och lär sig hur roligt det är med böcker, men varför kan det inte ske i en någorlunda avskiljd avdelning?
Som förskollärare har jag ofta haft med mig barngrupper till bibliotek och jag tycker att det är en jätteviktig uppgift att ge alla barn en så god tillgång till språk och litteratur som det bara är möjligt, men jag har också lärt barnen att på biblioteket gäller särskilda regler om hur man uppför sig för att inte störa andra- inte springa, inte ropa till varandra osv. Inga barn har tyckt att det varit tråkigt att gå till biblioteket trots att det ställts vissa krav på uppförandet. Kanske tycker barnen också om att hinna tänka sina egna tankar när de tittar i böckerna de valt?
Nu lyckades jag stanna tills jag fått tag på några böcker att låna hem- men det var enbart för att jag drog mig tillbaka så långt in det gick i biblioteket. Till avdelningen för Facklitteratur, den låg längst från utlåningdisken, informationen, barnavdelningen, deckare, nyare skönlitteratur, cd-skivor och annat populärt.
Jag kunde alltså inte välja fritt vilken typ av böcker jag ville låna, utan fick hålla tillgodo med dem som få var intresserade av. Då har jag ändå ett lindrigt handikapp och borde kanske inte klaga, men för mig känns det konstigt att min ljudkänslighet kan vara ett så stort problem på ett bibliotek!
I dagens samhälle kan man lätt få för sig att tystnad är något suspekt och kanske lite farligt, men måste inte någon endaste miljö ge ett avbrott i vårt larmande samhälle? Ge möjlighet till ro och eftertanke, lite vila från alla intryck som översvämmar oss?
Tystnad är en bristvara idag och jag tycker att biblioteken borde vara de första att återinföra den pausen för oss!
22 juli 2013
2 år med Armour Thyroid!
Idag är det 2 år sedan jag hade förmånen att få ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det borde inte kännas som någon förmån att man får en medicin som fungerar mot den sjukdom man har, oavsett sjukdom- men det gör det eftersom det är så många som blir utan!!!
Tyvärr solkas denna dag av att det också är två år sedan massakern på Utöya, men för min persoliga del så är det ändå en dag att fira.
Min läkare ordinerade mig att börja med 1 tablett om 60 mg AT (naturligt sköldkörtelhormon från gris, innehållande T1, T2, T3, T4 och calcitonin) och samtidigt sluta helt med Levaxinet (syntetiskt T4) och Liothyroninet (syntetiskt T3), vilket visade sig vara ett misstag då dosen var alldeles för låg för mig. Efter några dagar av väldigt bra mående (medans det fanns rester i blodet av den lagrade medicinen) så sjönk jag djupt! Kom upp igen framåt november då dosen nått upp till 3 tabletter per dag, vilket jag sedan legat kvar på.
Skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Liothyronin var enorm och innebar bl a att jag kunde börja arbeta igen- efter nästan 10 års sjukskrivning och flera misslyckade försök till arbetsträning. Största skillnaden var att jag plötsligt kunde använda hjärnan igen och att den "hjärndimma" jag levt med lättade och gjorde att jag kunde börja koncentrera mig, minnas, tänka, läsa bättre och framför allt- min återhämtningsförmåga förbättrades radikalt! Från att behöva veckor eller månader till att återhämta mig från tex ett butiksbesök eller ett samtal med vänner, så kunde det räcka med en natt eller ett dygn av vila för att jag skulle orka ta in omvärlden igen! Livskvalitet!!!!
Trots detta var det lång väg kvar till ett mer "normalt" liv och jag fick kämpa för att klara av att jobba mina 10 timmar/ vecka. Min förhoppning var att jag skulle få ytterligare en dramatisk förbättring av den nya medicinen, men tyvärr var effekten inte lika stor som när Liothyroninet tillkom, antagligen eftersom kroppen nu äntligen hade tillgång till det T3 den så länge saknat. Största förbättringen genom AT blev istället att jag äntligen kunde sluta sova middag! Jag hade sovit 10-12 timmar på natten och exakt 2 timmars djupsömn varje eftermiddag/ kväll. På lite olika tider beroende på tillstånd, men ingenting jag någonsin kunde hoppa över. Dessutom tog det ett par timmar för mig att "vakna till" på morgonen och någon timme efter sömnen på eftermiddagen. Så det var inte många vakna timmar på ett dygn och när jag var klar med morgonbestyren så var det nästan dags att sova middag och sen blev jag inte riktigt pigg mer den dagen, särskilt inte vintertid då det redan var mörkt när jag vaknade igen.
Liothyroninet hade gjort att jag var piggare de stunder jag var vaken, men Armour Thyroiden gjorde att jag kunde minska mitt sömnbehov, vilket är guld värt och har gett mig ytterligare lite "normalt" liv tillbaka. För den som vill veta mer så har jag skrivit om detta i tidigare blogginlägg allteftersom, även om jag alls inte skrivit så mycket som jag skulle ha velat om ämnet.
Två andra som berättat om sin väg från sjukdom, är Anna Nederdal och "Gunnel":
Gunnel har berättat om sitt liv före och efter Armour Thyroid på hypotyreos.info: Gunnels NDT-dagbok: 30 månader med NDT- efter 20 år med Levaxin. (pdf-fil) Länk till pdf-filen och frågor och svar av Gunnel finns här.
Anna har just gett ut en bok om sin hypotyreos: Hashimoto och hon berättade om sjukdomen och boken och lite annat i ett radioprogram i fredags: Anna är en av dem som förlorade sitt liv. Boken går att beställa från Anna själv, också via hypotyreos.info, som är ett seriöst forum för dessa frågor. Så även om jag inte läst boken själv så kan jag nog våga rekommendera den!
Tyvärr solkas denna dag av att det också är två år sedan massakern på Utöya, men för min persoliga del så är det ändå en dag att fira.
Min läkare ordinerade mig att börja med 1 tablett om 60 mg AT (naturligt sköldkörtelhormon från gris, innehållande T1, T2, T3, T4 och calcitonin) och samtidigt sluta helt med Levaxinet (syntetiskt T4) och Liothyroninet (syntetiskt T3), vilket visade sig vara ett misstag då dosen var alldeles för låg för mig. Efter några dagar av väldigt bra mående (medans det fanns rester i blodet av den lagrade medicinen) så sjönk jag djupt! Kom upp igen framåt november då dosen nått upp till 3 tabletter per dag, vilket jag sedan legat kvar på.
Skillnaden mellan bara Levaxin och Levaxin + Liothyronin var enorm och innebar bl a att jag kunde börja arbeta igen- efter nästan 10 års sjukskrivning och flera misslyckade försök till arbetsträning. Största skillnaden var att jag plötsligt kunde använda hjärnan igen och att den "hjärndimma" jag levt med lättade och gjorde att jag kunde börja koncentrera mig, minnas, tänka, läsa bättre och framför allt- min återhämtningsförmåga förbättrades radikalt! Från att behöva veckor eller månader till att återhämta mig från tex ett butiksbesök eller ett samtal med vänner, så kunde det räcka med en natt eller ett dygn av vila för att jag skulle orka ta in omvärlden igen! Livskvalitet!!!!
Trots detta var det lång väg kvar till ett mer "normalt" liv och jag fick kämpa för att klara av att jobba mina 10 timmar/ vecka. Min förhoppning var att jag skulle få ytterligare en dramatisk förbättring av den nya medicinen, men tyvärr var effekten inte lika stor som när Liothyroninet tillkom, antagligen eftersom kroppen nu äntligen hade tillgång till det T3 den så länge saknat. Största förbättringen genom AT blev istället att jag äntligen kunde sluta sova middag! Jag hade sovit 10-12 timmar på natten och exakt 2 timmars djupsömn varje eftermiddag/ kväll. På lite olika tider beroende på tillstånd, men ingenting jag någonsin kunde hoppa över. Dessutom tog det ett par timmar för mig att "vakna till" på morgonen och någon timme efter sömnen på eftermiddagen. Så det var inte många vakna timmar på ett dygn och när jag var klar med morgonbestyren så var det nästan dags att sova middag och sen blev jag inte riktigt pigg mer den dagen, särskilt inte vintertid då det redan var mörkt när jag vaknade igen.
Liothyroninet hade gjort att jag var piggare de stunder jag var vaken, men Armour Thyroiden gjorde att jag kunde minska mitt sömnbehov, vilket är guld värt och har gett mig ytterligare lite "normalt" liv tillbaka. För den som vill veta mer så har jag skrivit om detta i tidigare blogginlägg allteftersom, även om jag alls inte skrivit så mycket som jag skulle ha velat om ämnet.
Två andra som berättat om sin väg från sjukdom, är Anna Nederdal och "Gunnel":
Gunnel har berättat om sitt liv före och efter Armour Thyroid på hypotyreos.info: Gunnels NDT-dagbok: 30 månader med NDT- efter 20 år med Levaxin. (pdf-fil) Länk till pdf-filen och frågor och svar av Gunnel finns här.
Anna har just gett ut en bok om sin hypotyreos: Hashimoto och hon berättade om sjukdomen och boken och lite annat i ett radioprogram i fredags: Anna är en av dem som förlorade sitt liv. Boken går att beställa från Anna själv, också via hypotyreos.info, som är ett seriöst forum för dessa frågor. Så även om jag inte läst boken själv så kan jag nog våga rekommendera den!
18 juli 2013
Barnen som ingen vill ha
När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
Visst är det väl så? Eller?
Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.
Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???
Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?
Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!
Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!
Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."
Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."
Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.
Så här beskriver Adlibris boken:
"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"
Det enklaste är nog att fortsätta blunda!
Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...
Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!
För vi har ju det samhälle vi förtjänar!
Visst är det väl så? Eller?
Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.
Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???
Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?
Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!
Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!
Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."
Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."
Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.
Så här beskriver Adlibris boken:
"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.
De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.
De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"
Det enklaste är nog att fortsätta blunda!
Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...
Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!
För vi har ju det samhälle vi förtjänar!
4 juli 2013
Sommarläsning
Två pocket för 79 kr har både Coop och Ica erbjudit nu under försommaren. Vem kan säga nej till ett par pocketböcker som sommarläsning?
Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.
På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så! Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:
Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!
Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!
Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till. Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:
Kommentarer överflödiga!
Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!
Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.
På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så! Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:
"Det var inte meningen att det skulle bli så här. Man jobbar och amorterar och betalar skatt och gör rätt för sig. Man gifter sig. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt, var det inte det de kom överens om kanske? Det minns väl Ove tydligt att det var. Och det var ju inte meningen att hon skulle dö först då. Det var väl för i helvete underförstått att det var h-a-n-s död de pratade om. Var det inte det kanske?"
Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!
Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!
Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till. Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:
"Just den här skriften från 1903 riktar sig till en förmodat manlig läsare och visar i ett kapitel ett överslag över vad en hönsflock på 50 höns kan ge i inkomster för ett år. En god biförtjänst "genom ett angenämt och alls icke ansträngande arbete, vilket för öfrigt till största delen både kan och kommer att utföras af din hustru..."".
Kommentarer överflödiga!
Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!
30 juni 2013
Svårt beslut
Jag har varit anställd hos samma arbetsgivare sedan jag gick ut gymnasiet som 18-åring, i dagens snabba samhälle ses väl det knappast som något positivt, men jag har tyckt att jag har kunnat utvecklas på de arbetsplatser jag haft.
Jag var ung på den tiden då det var relativt enkelt att få ett jobb, vikariat först och efter några år ett fast jobb. Så enda tillfället jag varit arbetslös var två veckor, mellan två jobb i början av 1980-talet- och under de veckorna hade jag jobb inom vikariepoolen några av dagarna.
Nu har jag tagit ett svårt beslut och sagt upp mig!
Eftersom jag blivit beviljad sjukersättning om 75%, så skulle min tjänst skrivas om till 25% istället för den heltid jag alltid haft. Dessutom skulle min anställning även skrivas om från förskollärare till lokalvårdare.
Trots detta var det ett mycket svårt beslut att ta! Dels för att jag vet att jag ju inte kommer att ha det så särskilt lätt att få ett nytt jobb med min sjukhistoria- och dessutom som 50+! Vem skulle vilja anställa någon som bara kan jobba max 25% och som inte har kunnat sköta ett arbete sedan 1900-talet???
Men nu är beslutet taget och jag känner mig lugn med det. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för mig idag, i min situation och vad framtiden innehåller får jag helt enkelt ta itu med då. Jag har också en underbar man som stöttar mig till 100%, vilket varit en förutsättning.
Anledningen till detta drastiska beslut? Jo, sedan jag började arbetsträna i slutet av november 2010 och kom upp i 10 timmar/vecka i februari 2011, så har jag inte klarat av att jobba mer än max några veckor eller månader i sträck- och därefter varit sjukskriven på heltid minst lika länge.
Jag har hela tiden hoppats att "snart" blir det bättre: om jag kämpar på, byter medicin, vilar upp mig under en lång semester, fördelar tiden på 4 dagar/vecka, får ett lättare arbete.....
Men "snart" kom aldrig.
Men "snart" kom aldrig.
Under vårterminen som just övergått i sommar, så har jag arbetat under 6½ veckor och varit sjukskriven på heltid i 17½ veckor:
Efter två veckors julledigt började jag jobba igen den 7 januari. Jobbade 3 veckor innan jag behövde vara hemma en vecka pga förkylning och förvärrade andningsproblem pga astman. Jobbade sedan en måndag-tisdag innan jag gick hem med hög feber som kommit under tisdagens arbetspass. Hemma en vecka för influensa.
Jobbade två veckor och trodde att jag långsamt skulle bli bättre efter den trötthet jag kände efter influensan, men istället gjorde jag slut på all min energi och var tvungen att sjukskriva mig pga svår trötthet. Jag var matt, febrig och orkade knappt ta mig ur sängen. Efter en vecka hemma kände jag mig knappt bättre alls och var tvungen att söka läkare för förlängd sjukskrivning. Sjukskriven av läkare 2 + 2½ vecka och trodde sedan att jag hade hämtat mig såpass att jag skulle klara av att jobba igen.
Jag tyckte att det gick bra när jag kom tillbaka, även om jag fortfarande var väldigt trött. Jag klarade ju av att ta mig upp ur sängen på morgonen, äta, vila, duscha, klä på mig, vila, äta, åka till jobbet, jobba 2½ timme, åka hem, sova middag, äta, vila, sova natt- och upp nästa morgon igen!
Det höll en hel vecka, men sedan var jag tillbaka vid utgångsläget igen. Suck.
Sjukskriven drygt 4 veckor till av läkare på vårdcentralen, därefter nytt besök och ytterligare drygt fem veckors sjukskrivning på heltid. Då skulle det vara midsommar och min tanke var att jag då skulle gå på semester i 6-7 veckor och sedan räknade jag med att jag skulle klara av att jobba ett tag igen....
Men så började jag fundera på om det verkligen var värt det.... Att hela tiden gå ner mig så djupt att det tar så lång tid att reparera.... Att aldrig orka göra något annat för att jag hela tiden antingen lägger all energi på att klara av att sköta jobbet eller mår så dåligt att jag inte orkar någonting av den anledningen.... Att jag fortsätter trots att kroppen hela tiden signalerar att det här fungerar inte.... Att den drastiska förbättringen jag fick av en fungerande behandling för min hypotyreos helt äts upp av kampen att klara jobbet... Att åren bara går och jag inte orkar kämpa mer....
Så efter mycket vånda pratade jag med min arbetsgivare om att jag ville säga upp mig och jag fick lov att gå, utan uppsägningstid, i samband med att min senaste sjukskrivning tog slut. Så nu har jag varit "arbetslös" i en vecka. Och det tänker jag fortsätta vara tills jag tror att jag skulle kunna klara av att sköta ett arbete lite mera uthålligt! (Och för vän av ordning- jag har inte anmält mig till arbetsförmedlingen och får ingen ersättning eftersom jag inte är arbetslös i den bemärkelsen att jag söker ett jobb. Som vanligt bekostar vi min rehabilitering själva, vilket jag har den stora förmånen att kunna klara eftersom min man har arbete och vi har små utgifter)
Förhoppningsvis så innebär detta att jag skall kunna orka göra saker jag inte knappt klarat av på mer än ett decennium; gå på kalas, träffa vänner, umgås med släkten, gå på bio/ teater/ utställningar/ föreläsningar, kanske till och med kunna gå någon kurs, sköta inköpen här hemma, låna böcker på biblioteket och orka läsa dem, gå till frissan och klippa mig någorlunda regelbundet, hålla rent här hemma, kunna gå ut och äta en god middag med min man.... En del av detta har jag periodvis klarat, i små portioner och med lång återhämtningstid- men nu hoppas jag att det skall kunna bli mera självklart, roligt och vardagligt, inte bara något jag lägger ner all min energi på att klara.
Helt enkelt ha lite mer ork att leva!
4 juni 2013
Onådiga luntan
Läser om Onådiga luntan i dagens Göteborgs-Posten: 70 berättelser om de utförsäkrade. Det är Carl Erland Andersson som skriver om detta i dagens Krönika på Kultursidan.
Tyvärr kan jag inte länka till den, då G-P blivit allt snålare med att dela med sig av sitt material på nätet. Trots att alla webbplatsens annonser borde bidra till en och annan krona i inkomst och trots att det borde vara ett oöverträffat sätt att göra reklam för sin produkt och få fler att känna till tidningen. Men jag är ju inte marknadsförare....
Tillbaka till krönikan: Carl Erland Andersson skriver att den Onådiga luntan lämnades över till Socialförsäkringsutredningen den 19 februari i år, och han fortsätter: "... fast det minns ni väl inte? Ni är ursäktade, då media aldrig brydde sig nämnvärt. Onådiga luntans omkring 70 berättelser från de sjuka som utförsäkrats och löper gatlopp genom arbetsmarknadsåtgärder, anses representera en verklighet av mindre allmänintresse."
"Att exempelvis en utförsäkrad utan anhörig med inkomst saknar överlevnadsmöjligheter blir på sin höjd en tillfällig snyftare"
"Onådiga luntan är nödvändig läsning."
"Här finns självmordsförsöken."
"En med svår leukemi, med femtio procents chans att överleva, får behålla sin sjukpenning bara under förutsättning att han kan bevisa att han löper hundra procents risk att dö."
"En psykiskt sjuk som skriver blogg anses därmed arbetsför, ..."
"Läkarintyg ignoreras"
Även om jag länge varit grymt medveten om den bistra sanningen bakom alla vackra ord om "arbetslinje" och "de stackars sjuka som nu äntligen får en möjlighet att komma tillbaka till samhället", så blev jag ändå så berörd av krönikan att jag letade upp mer om Onådiga luntan:
Solrosupproret hade (förstås) skrivit om den redan i februari och här finns den också att hämta som en pdf-fil. Som vanligt visar de att de vet hur verkligheten ser ut:
"Det pyser och bubblar runtom i landet. Länge har den knutna näven hållts i fickan, man har muttrat åt nyheterna, kanske gillat några sidor på Facebook för att göra en liten markering – ”Nej, jag är inte okej med det som händer i Sverige”.
De som fått känna av neddragningarna i välfärden har inte alltid ork att göra mycket mer än så.
Men vi hör hur mullret ökar i kraft.
Fler och fler har egna erfarenheter eller känner någon som är arbetslös eller sjuk och som tvingas leva på smulor eller inte får varken rätt sjukvård eller rehabilitering.
Men det finns fortfarande människor som aldrig hört talas om Fas 3.
Eller att högsta ersättningen från a-kassan är ca 10 000 kr efter skatt.
Eller att en svårt sjuk kan bli helt utan sjukpenning om handläggaren på Försäkringskassan beslutar så oavsett medicinska utlåtanden från flertalet läkare.
De vill inte ta till sig informationen.
De tror sig vara vaccinerade mot sjukdom och arbetslöshet."
Om Onådiga luntan som överlämnats till Socialförsäkringsutredningen: "Vi hoppas såklart att de som sitter i utredningen verkligen tar sig tid att läsa. Om de sjuka som blir sjukare av ”rehabiliteringskedjan” (=utförsäkring), de i fas 3 som utnyttjas, den som en gång prostituerade sig för att kunna hämta ut hjärtmedicin, de som möter dessa människor i jobbet, de som är rädda, rättslösa och de som inte orkade längre."
Tyvärr verkar medvetenheten vara låg, både bland allmänheten och media- för trots allt känns det ju bra med några extra hundralappar i plånboken och så länge jag själv inte är drabbad så behöver jag ju inte bry mig. Eller?
För den som är intresserad och vill bry sig, kan jag rekommendera ett besök på Solrosupproret.se och där läsa mera av hur baksidan av dagens samhälle ser ut. Jag vill också tipsa om Kjell Rautios inlägg på LO Bloggen, han är Välfärdsutredare vid LOs arbetslivsenhet och han har i många år larmat om bristerna i våra socialförsäkringar. Han är mycket kunnig, lättläst och engagerad i ämnet.
För att så avsluta med ett sista citat ur krönikan jag inledde med: "Den tarvliga behandlingen av sjuka är en medvetet förd politik, och det går an att spekulera hur detta medvetande då ser ut, om det är den dimögda goda viljans, eller bara cyniskt."
Jag vet vad jag tror.
Tyvärr kan jag inte länka till den, då G-P blivit allt snålare med att dela med sig av sitt material på nätet. Trots att alla webbplatsens annonser borde bidra till en och annan krona i inkomst och trots att det borde vara ett oöverträffat sätt att göra reklam för sin produkt och få fler att känna till tidningen. Men jag är ju inte marknadsförare....
Tillbaka till krönikan: Carl Erland Andersson skriver att den Onådiga luntan lämnades över till Socialförsäkringsutredningen den 19 februari i år, och han fortsätter: "... fast det minns ni väl inte? Ni är ursäktade, då media aldrig brydde sig nämnvärt. Onådiga luntans omkring 70 berättelser från de sjuka som utförsäkrats och löper gatlopp genom arbetsmarknadsåtgärder, anses representera en verklighet av mindre allmänintresse."
"Att exempelvis en utförsäkrad utan anhörig med inkomst saknar överlevnadsmöjligheter blir på sin höjd en tillfällig snyftare"
"Onådiga luntan är nödvändig läsning."
"Här finns självmordsförsöken."
"En med svår leukemi, med femtio procents chans att överleva, får behålla sin sjukpenning bara under förutsättning att han kan bevisa att han löper hundra procents risk att dö."
"En psykiskt sjuk som skriver blogg anses därmed arbetsför, ..."
"Läkarintyg ignoreras"
Även om jag länge varit grymt medveten om den bistra sanningen bakom alla vackra ord om "arbetslinje" och "de stackars sjuka som nu äntligen får en möjlighet att komma tillbaka till samhället", så blev jag ändå så berörd av krönikan att jag letade upp mer om Onådiga luntan:
Solrosupproret hade (förstås) skrivit om den redan i februari och här finns den också att hämta som en pdf-fil. Som vanligt visar de att de vet hur verkligheten ser ut:
"Det pyser och bubblar runtom i landet. Länge har den knutna näven hållts i fickan, man har muttrat åt nyheterna, kanske gillat några sidor på Facebook för att göra en liten markering – ”Nej, jag är inte okej med det som händer i Sverige”.
De som fått känna av neddragningarna i välfärden har inte alltid ork att göra mycket mer än så.
Men vi hör hur mullret ökar i kraft.
Fler och fler har egna erfarenheter eller känner någon som är arbetslös eller sjuk och som tvingas leva på smulor eller inte får varken rätt sjukvård eller rehabilitering.
Men det finns fortfarande människor som aldrig hört talas om Fas 3.
Eller att högsta ersättningen från a-kassan är ca 10 000 kr efter skatt.
Eller att en svårt sjuk kan bli helt utan sjukpenning om handläggaren på Försäkringskassan beslutar så oavsett medicinska utlåtanden från flertalet läkare.
De vill inte ta till sig informationen.
De tror sig vara vaccinerade mot sjukdom och arbetslöshet."
Om Onådiga luntan som överlämnats till Socialförsäkringsutredningen: "Vi hoppas såklart att de som sitter i utredningen verkligen tar sig tid att läsa. Om de sjuka som blir sjukare av ”rehabiliteringskedjan” (=utförsäkring), de i fas 3 som utnyttjas, den som en gång prostituerade sig för att kunna hämta ut hjärtmedicin, de som möter dessa människor i jobbet, de som är rädda, rättslösa och de som inte orkade längre."
Tyvärr verkar medvetenheten vara låg, både bland allmänheten och media- för trots allt känns det ju bra med några extra hundralappar i plånboken och så länge jag själv inte är drabbad så behöver jag ju inte bry mig. Eller?
För den som är intresserad och vill bry sig, kan jag rekommendera ett besök på Solrosupproret.se och där läsa mera av hur baksidan av dagens samhälle ser ut. Jag vill också tipsa om Kjell Rautios inlägg på LO Bloggen, han är Välfärdsutredare vid LOs arbetslivsenhet och han har i många år larmat om bristerna i våra socialförsäkringar. Han är mycket kunnig, lättläst och engagerad i ämnet.
För att så avsluta med ett sista citat ur krönikan jag inledde med: "Den tarvliga behandlingen av sjuka är en medvetet förd politik, och det går an att spekulera hur detta medvetande då ser ut, om det är den dimögda goda viljans, eller bara cyniskt."
Jag vet vad jag tror.
26 april 2013
Socialbidrag istället för sjukförsäkring?
Under veckan har TT har berättat att många sjuka gått från sjukpenning till socialbidrag.
Nästan 10% av dem som uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen år 2010 hade ett år senare socialbidrag. 41 000 personer utförsäkrades 2010, så det betyder att drygt 4 000 utförsäkrade varit tvungna att anpassa sina Enstaka Liv till socialbidragets hårda verklighet. Drabbade blev också alla deras barn, som förutom att ha en sjuk förälder även fått det tuffare ekonomiskt.
Det skulle vara intressant att få en siffra på hur många som tillkom till socialbidragsgruppen 2012, när de som utförsäkrades 2010 hade levt upp sina tillgångar och livs besparingar och därför inte längre kunde klara sig på egen hand och enda utvägen därför blivit att be om socialbidrag och leva på existensminimum.
Det skulle också vara intressant att veta hur många av de 41 000 som är Anhörigförsörjda, ett begrepp som inte ens fanns innan våra socialförsäkringar skulle bantas ner intill det absurda. Enligt SCB är ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen gifta, vilket skulle innebära att drygt 13 600 personer av de utförsäkrade skulle kunna tänkas vara försörjda av en äkta hälft. Sedan finns det ju naturligtvis de som inte har någon möjlighet att bidra till sin partners försörjning, genom tex egen sjukdom eller arbetslöshet, men å andra sidan kan nog tänka att en del av (främst) de yngre kan vara försörjda av sina föräldrar och andra varianter finns säkert också.
Det mest intressanta skulle ju naturligtvis vara att veta hur många av de 41 000 som idag verkligen klarar av att försörja sig själva, utan bidrag från anhöriga, socialtjänst eller andra. Det är ju den siffran som egentligen kan visa hur bra målet om arbetslinjens ökade sysselsättning och minskade utanförskap har uppnåtts!
Ytterligare en intressant fråga är hur många som tillkommer i den grupp som inte räknas in i de utförsäkrades skara, dvs alla de långvarigt sjuka som "friskskrevs" när den tillfälliga sjukersättningen togs bort. Hur många av dem klarar idag av att försörja sig själva?
Dessutom känns ju 2010 lite långt tillbaka i tiden, hur många har utförsäkrats och friskskrivits därefter?
Mest intressant av allt, skulle det ju vara att veta hur många tusen Enstaka människor som slängts ut ur sjukförsäkringen och nu inte har någon att kunna försörja sig på grund av sjukdom och ett sjukt system?
Men vem skulle vinna på att ta fram sådan statistik? Eller som Jan Björklund svarade på en fråga inför förra valet: Vi pratar ju bara om det som är positivt!
Ps. Jag vet att socialbidrag bytt namn till försörjningsstöd och jag tycker att det är jättebra att det finns som ett sista skyddsnät i samhället. Men jag tycker inte att det är ett bra alternativ för sjuka och arbetsoförmögna människor som betalt in till sjukförsäkringen under hela sitt yrkesverksamma liv!
Nästan 10% av dem som uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen år 2010 hade ett år senare socialbidrag. 41 000 personer utförsäkrades 2010, så det betyder att drygt 4 000 utförsäkrade varit tvungna att anpassa sina Enstaka Liv till socialbidragets hårda verklighet. Drabbade blev också alla deras barn, som förutom att ha en sjuk förälder även fått det tuffare ekonomiskt.
Det skulle vara intressant att få en siffra på hur många som tillkom till socialbidragsgruppen 2012, när de som utförsäkrades 2010 hade levt upp sina tillgångar och livs besparingar och därför inte längre kunde klara sig på egen hand och enda utvägen därför blivit att be om socialbidrag och leva på existensminimum.
Det skulle också vara intressant att veta hur många av de 41 000 som är Anhörigförsörjda, ett begrepp som inte ens fanns innan våra socialförsäkringar skulle bantas ner intill det absurda. Enligt SCB är ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen gifta, vilket skulle innebära att drygt 13 600 personer av de utförsäkrade skulle kunna tänkas vara försörjda av en äkta hälft. Sedan finns det ju naturligtvis de som inte har någon möjlighet att bidra till sin partners försörjning, genom tex egen sjukdom eller arbetslöshet, men å andra sidan kan nog tänka att en del av (främst) de yngre kan vara försörjda av sina föräldrar och andra varianter finns säkert också.
Det mest intressanta skulle ju naturligtvis vara att veta hur många av de 41 000 som idag verkligen klarar av att försörja sig själva, utan bidrag från anhöriga, socialtjänst eller andra. Det är ju den siffran som egentligen kan visa hur bra målet om arbetslinjens ökade sysselsättning och minskade utanförskap har uppnåtts!
Ytterligare en intressant fråga är hur många som tillkommer i den grupp som inte räknas in i de utförsäkrades skara, dvs alla de långvarigt sjuka som "friskskrevs" när den tillfälliga sjukersättningen togs bort. Hur många av dem klarar idag av att försörja sig själva?
Dessutom känns ju 2010 lite långt tillbaka i tiden, hur många har utförsäkrats och friskskrivits därefter?
Mest intressant av allt, skulle det ju vara att veta hur många tusen Enstaka människor som slängts ut ur sjukförsäkringen och nu inte har någon att kunna försörja sig på grund av sjukdom och ett sjukt system?
Men vem skulle vinna på att ta fram sådan statistik? Eller som Jan Björklund svarade på en fråga inför förra valet: Vi pratar ju bara om det som är positivt!
Ps. Jag vet att socialbidrag bytt namn till försörjningsstöd och jag tycker att det är jättebra att det finns som ett sista skyddsnät i samhället. Men jag tycker inte att det är ett bra alternativ för sjuka och arbetsoförmögna människor som betalt in till sjukförsäkringen under hela sitt yrkesverksamma liv!
24 februari 2013
Sjukersättning
Efter att under 3 år, 7 månader och 21 dagar varit friskförklarad och betraktad som fullt arbetsför av Försäkringskassan, så har jag nu blivit så nu blivit beviljad sjukersättning om 75%.
Jättebra, eftersom jag nu har fått rätt medicinering och därför klarar att jobba 25% (om än med viss nöd). När oron för ekonomin lättar, så kanske jag till och med kan lägga den energin på att klara av mitt 25%-iga jobb utan att det är en ständig kamp. Kanske kan jag till och med orka göra något på den tid jag inte jobbar, utan att det innebär att jag gör slut på den energi jag behöver till jobbet!!?? Tack Försäkringskassan!!!!
Beslutet innebär också att jag får retroaktiv ersättning från den 1 maj 2012. Inte för att jag försämrades just då, utan för att jag skickade in den nya ansökan i augusti och att man kan ansöka om ersättning för tre månader tillbaka i tiden. Annars kan jag ju säga att jag faktiskt mådde mycket sämre när jag "friskskrevs" den 31 mars 2009 än jag gör nu när jag har fått fungerande medicinering och kan klara av att arbeta 25%.
Vid ansökan 2009 förutsåg jag att den nya medicinen kanske skulle kunna hjälpa mig att få tillbaka min arbetsförmåga, eller en del av den, vilket inte varit något problem eftersom jag då bara ansökte om fortsatt tillfällig sjukersättning under 12-18 månader framåt.
Alltså kunde jag under den tiden ha medicinerat upp mig och även arbetstränat om jag kommit så långt.
Då kanske jag hade kunnat klara av att arbeta när den perioden var slut, istället för att bara kastas ut ur hela trygghetssystemet med besked om att jag hade full arbetsförmåga. Hur tänker de?????
Nu är jag ju bara ett enstaka fall och misstag kan begås, men tyvärr är ju vi enstaka ganska många och då är det nog systemet det är fel på. Eller?
Just nu är jag i alla fall väldigt glad och lättad av att vara inne i systemet igen! Om Mina tre år som utförsäkrad har jag gjort en egen sida, dit du är välkommen om du vill veta mer.
Jättebra, eftersom jag nu har fått rätt medicinering och därför klarar att jobba 25% (om än med viss nöd). När oron för ekonomin lättar, så kanske jag till och med kan lägga den energin på att klara av mitt 25%-iga jobb utan att det är en ständig kamp. Kanske kan jag till och med orka göra något på den tid jag inte jobbar, utan att det innebär att jag gör slut på den energi jag behöver till jobbet!!?? Tack Försäkringskassan!!!!
Beslutet innebär också att jag får retroaktiv ersättning från den 1 maj 2012. Inte för att jag försämrades just då, utan för att jag skickade in den nya ansökan i augusti och att man kan ansöka om ersättning för tre månader tillbaka i tiden. Annars kan jag ju säga att jag faktiskt mådde mycket sämre när jag "friskskrevs" den 31 mars 2009 än jag gör nu när jag har fått fungerande medicinering och kan klara av att arbeta 25%.
Vid ansökan 2009 förutsåg jag att den nya medicinen kanske skulle kunna hjälpa mig att få tillbaka min arbetsförmåga, eller en del av den, vilket inte varit något problem eftersom jag då bara ansökte om fortsatt tillfällig sjukersättning under 12-18 månader framåt.
Alltså kunde jag under den tiden ha medicinerat upp mig och även arbetstränat om jag kommit så långt.
Då kanske jag hade kunnat klara av att arbeta när den perioden var slut, istället för att bara kastas ut ur hela trygghetssystemet med besked om att jag hade full arbetsförmåga. Hur tänker de?????
Nu är jag ju bara ett enstaka fall och misstag kan begås, men tyvärr är ju vi enstaka ganska många och då är det nog systemet det är fel på. Eller?
Just nu är jag i alla fall väldigt glad och lättad av att vara inne i systemet igen! Om Mina tre år som utförsäkrad har jag gjort en egen sida, dit du är välkommen om du vill veta mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)