Barnen som ingen vill ha

När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

Visst är det väl så? Eller?

Vem skulle bli förvånad om jag berättade att över tusen barn försvunnit i Sverige under åren 2007-2012? Vem skulle bli förvånad om jag berättade att 783 av dessa barn fortfarande är borta? Utan att någon bryr sig? Och detta trots att 66 av dessa barn är under 13 år och alltså inte ens kommit in i tonåren än.

Nu börjar du nog ana att det är något skumt på gång.... Inte kan mer än 100 barn försvinna varje år? Utan att någon bryr sig? I Sverige???

Jo, om vi pratar om ensamkommande flyktingbarn! Men kan man verkligen räkna dem? De är väl inte "riktiga" svenskar? Och så vet man ju hur de tar till alla knep för att få stanna.... Eller?

Jag blev i alla fall förvånad- över att det var så många och över att ingen verkar bry sig! Det handlar ju om barn och tonåringar!!! Av vilka några kanske håller sig undan av olika skäl, men där man inte kan utesluta att de utnyttjas på olika sätt av vuxna som skor sig på dem!

Om detta läste jag i en recension idag, i GP. Boken som recenserades heter "De förlorade barnen. Ett reportage" av Katia Wagner och Jens Mikkelsen. Den berättar om barn som tvingas att sälja knark eller att prostituera sig, barn som utnyttjas som barnflickor eller hembiträden. Barn som blir lurade och svikna av vuxenvärlden på olika sätt. I Sverige idag!

Eva-Lotta Hultén skriver i GP:
"14-åriga Muna, ensamkommande från Somalia, försvinner från det familjehem där hon bott i fem månader. De förtvivlade fosterföräldrarna polisanmäler, social-förvaltningen polisanmäler. Varje gång de har kontakt får de ge samma information på nytt, för polisen har inte brytt sig om att anteckna och ännu mindre om att söka efter Muna. Det finns spår att följa men polisen väljer passivitet, med hänvisning till att allt tyder på att hon givit sig av frivilligt. Vilket det knappast gör eftersom Muna ringt till fosterföräldrarna och gråtit och sagt sig vilja komma tillbaka.
Det är mycket svårt att föreställa sig att en svensk 14-årig flickas försvinnande hade behandlats med samma nonchalans."

Polisens ointresse gäller dock inte för alla utländska barn som försvinner i vårt land, för: "När det handlar om att hitta barn som redan fått utvisningsbeslut och som ska sökas upp för att avvisas verkar polisen emellertid inte sakna vare sig lust eller resurser att söka.
”Dem efterlyser vi. Dem vill vi ju ha tag i”, som en polisman så tjänstvilligt upplyser."

Det är alltså skillnad på barn och barn och på vilka insatser de kan förvänta sig när de är i nöd.

Så här beskriver Adlibris boken:

"När ett barn försvinner sätts samhället i larmberedskap. Polisen sätter in alla resurser. Hundratals människor anmäler sig frivilligt för att leta, hjälpa, trösta och om brott begåtts, fördöma.

De senaste åren har närmare 800 ensamkommande flyktingbarn och ungdomar försvunnit spårlöst i Sverige medan de bott på transitboenden och varit myndigheternas ansvar. 66 av dem har varit under tretton år. Med dessa barn blir det aldrig fråga om skallgång, det görs inga polisutredningar, vi ser inga svarta rubriker. Teorierna om vad som hänt dem är många, men ingen vet säkert, eftersom ingen brytt sig om att undersöka saken. Förrän nu.

De prisbelönta journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har spårat några av dem som försvunnit i Sverige och Europa. De möts av helt andra historier; 16-årige Ghazi som tvingats sälja droger. Kardo som prostituerar sig. Mohammad som lever på Londons gator. Och vad var det egentligen som hände när 14-åriga Muna en dag bara var borta?"

Det enklaste är nog att fortsätta blunda!

Och vissa av dem är säkert snart 18 år och vuxna, om de nu inte redan hunnit fylla 18 efter att de försvann. Och vi kan ju inte vara världssamvete och ha råd att ta emot "alla" behövande här.
Och att jobba som barnflicka eller hemhjälp är väl inte hela världen! Tänk på hur de kanske hade haft det om de stannat där de kom ifrån...

Jo, det blir nog bäst om vi bara låter det bero!

För vi har ju det samhälle vi förtjänar!

Sommarläsning

Två pocket för 79 kr har både Coop och Ica erbjudit nu under försommaren. Vem kan säga nej till ett par pocketböcker som sommarläsning?

Jag valde "En man som heter Ove" av Fredrik Backman och "Jag skall göra dig så lycklig" av Anne B. Ragde.

På omslaget till "En man som heter Ove" står det att det är "Årets roligaste bok!", vilket jag faktiskt tror att det kan vara. Namnet Ove gör dock, att mina tankar hela tiden går till Ove Sundberg i "Solsidan". Konstigt att en figur kan lägga beslag på ett namn så!  Detta upphör dock så snart jag börjat läsa om denna Ove, för han är en helt annan man- en kantig man som man måste älska och som livet varit hårt mot när hans älskade fru gått bort och han dessutom blivit utbytt på jobbet. Resultatet av detta blir en skruvad komedi och med många människoöden som vävs samman- påminner mycket om "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och först trodde jag att det var samma författare till båda. Ett kort utdrag för att ge en bild av tonen i boken:

"Det var inte meningen att det skulle bli så här. Man jobbar och amorterar och betalar skatt och gör rätt för sig. Man gifter sig. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt, var det inte det de kom överens om kanske? Det minns väl Ove tydligt att det var. Och det var ju inte meningen att hon skulle dö först då. Det var väl för i helvete underförstått att det var h-a-n-s död de pratade om. Var det inte det kanske?"

Den andra boken har jag inte läst ännu, men Anne B. Ragde har även skrivit serien om "Berlinerpopplarna" som jag verkligen uppskattade, så jag ser fram emot den läsupplevelsen med!

Jag har varit på biblioteket också, en av de små saker jag kan unna mig nu när jag inte längre måste ransonera min energi för att klara av jobbet så mycket som möjligt. Då lånade jag bla två böcker i serien om Damernas detektivbyrå. Verklig Feel-good-läsning! Unna dig dem i hängmattan i sommar om du har några av delarna olästa!

Till sist, en lite udda bok: "Hönsboken" av Anders Jansson och Nina Östman. Den innehåller allt du vill veta om höns och lite till.  Måste dela med mig av ett citat ur kapitlet Husmors höns:

"Just den här skriften från 1903 riktar sig till en förmodat manlig läsare och visar i ett kapitel ett överslag över vad en hönsflock på 50 höns kan ge i inkomster för ett år. En god biförtjänst "genom ett angenämt och alls icke ansträngande arbete, vilket för öfrigt till största delen både kan och kommer att utföras af din hustru..."".

Kommentarer överflödiga!

Önskar dig en riktigt god lässommar! Tipsa mig gärna om dina bästa lästips i kommentarerna nedan, för i sommar skall jag gå till biblioteket fler gånger och jag skall läsa tills jag är läsnöjd!

Svårt beslut

Jag har varit anställd hos samma arbetsgivare sedan jag gick ut gymnasiet som 18-åring, i dagens snabba samhälle ses väl det knappast som något positivt, men jag har tyckt att jag har kunnat utvecklas på de arbetsplatser jag haft.

Jag var ung på den tiden då det var relativt enkelt att få ett jobb, vikariat först och efter några år ett fast jobb. Så enda tillfället jag varit arbetslös var två veckor, mellan två jobb i början av 1980-talet- och under de veckorna hade jag jobb inom vikariepoolen några av dagarna.

Nu har jag tagit ett svårt beslut och sagt upp mig! 

Eftersom jag blivit beviljad sjukersättning om 75%, så skulle min tjänst skrivas om till 25% istället för den heltid jag alltid haft. Dessutom skulle min anställning även skrivas om från förskollärare till lokalvårdare.

Trots detta var det ett mycket svårt beslut att ta! Dels för att jag vet att jag ju inte kommer att ha det så särskilt lätt att få ett nytt jobb med min sjukhistoria- och dessutom som 50+! Vem skulle vilja anställa någon som bara kan jobba max 25% och som inte har kunnat sköta ett arbete sedan 1900-talet???

Men nu är beslutet taget och jag känner mig lugn med det. Jag är helt övertygad om att det var rätt beslut för mig idag, i min situation och vad framtiden innehåller får jag helt enkelt ta itu med då. Jag har också en underbar man som stöttar mig till 100%, vilket varit en förutsättning.

Anledningen till detta drastiska beslut? Jo, sedan jag började arbetsträna i slutet av november 2010 och kom upp i 10 timmar/vecka i februari 2011, så har jag inte klarat av att jobba mer än max några veckor eller månader i sträck- och därefter varit sjukskriven på heltid minst lika länge. 

Jag har hela tiden hoppats att "snart" blir det bättre: om jag kämpar på, byter medicin, vilar upp mig under en lång semester, fördelar tiden på 4 dagar/vecka, får ett lättare arbete.....
Men "snart" kom aldrig. 

Under vårterminen som just övergått i sommar, så har jag arbetat  under 6½ veckor och varit sjukskriven på heltid i 17½ veckor:

Efter två veckors julledigt började jag jobba igen den 7 januari. Jobbade 3 veckor innan jag behövde vara hemma en vecka pga förkylning och förvärrade andningsproblem pga astman. Jobbade sedan en måndag-tisdag innan jag gick hem med hög feber som kommit under tisdagens arbetspass. Hemma en vecka för influensa.

Jobbade två veckor och trodde att jag långsamt skulle bli bättre efter den trötthet jag kände efter influensan, men istället gjorde jag slut på all min energi och var tvungen att sjukskriva mig pga svår trötthet. Jag var matt, febrig och orkade knappt ta mig ur sängen. Efter en vecka hemma kände jag mig knappt bättre alls och var tvungen att söka läkare för förlängd sjukskrivning. Sjukskriven av läkare 2 + 2½ vecka och trodde sedan att jag hade hämtat mig såpass att jag skulle klara av att jobba igen.

Jag tyckte att det gick bra när jag kom tillbaka, även om jag fortfarande var väldigt trött. Jag klarade ju av att ta mig upp ur sängen på morgonen, äta, vila, duscha, klä på mig, vila, äta, åka till jobbet, jobba 2½ timme, åka hem, sova middag, äta, vila, sova natt- och upp nästa morgon igen!

Det höll en hel vecka, men sedan var jag tillbaka vid utgångsläget igen. Suck.

Sjukskriven drygt 4 veckor till av läkare på vårdcentralen, därefter nytt besök och ytterligare drygt fem veckors sjukskrivning på heltid. Då skulle det vara midsommar och min tanke var att jag då skulle gå på semester i 6-7 veckor och sedan räknade jag med att jag skulle klara av att jobba ett tag igen....

Men så började jag fundera på om det verkligen var värt det.... Att hela tiden gå ner mig så djupt att det tar så lång tid att reparera.... Att aldrig orka göra något annat för att jag hela tiden antingen lägger all energi på att klara av att sköta jobbet eller mår så dåligt att jag inte orkar någonting av den anledningen.... Att jag fortsätter trots att kroppen hela tiden signalerar att det här fungerar inte.... Att den drastiska förbättringen jag fick av en fungerande behandling för min hypotyreos helt äts upp av kampen att klara jobbet... Att åren bara går och jag inte orkar kämpa mer....

Så efter mycket vånda pratade jag med min arbetsgivare om att jag ville säga upp mig och jag fick lov att gå, utan uppsägningstid, i samband med att min senaste sjukskrivning tog slut. Så nu har jag varit "arbetslös" i en vecka. Och det tänker jag fortsätta vara tills jag tror att jag skulle kunna klara av att sköta ett arbete lite mera uthålligt! (Och för vän av ordning- jag har inte anmält mig till arbetsförmedlingen och får ingen ersättning eftersom jag inte är arbetslös i den bemärkelsen att jag söker ett jobb. Som vanligt bekostar vi min rehabilitering själva, vilket jag har den stora förmånen att kunna klara eftersom min man har arbete och vi har små utgifter)

Förhoppningsvis så innebär detta att jag skall kunna orka göra saker jag inte knappt klarat av på mer än ett decennium; gå på kalas, träffa vänner, umgås med släkten, gå på bio/ teater/ utställningar/ föreläsningar, kanske till och med kunna gå någon kurs, sköta inköpen här hemma, låna böcker på biblioteket och orka läsa dem, gå till frissan och klippa mig någorlunda regelbundet, hålla rent här hemma, kunna gå ut och äta en god middag med min man.... En del av detta har jag periodvis klarat, i små portioner och med lång återhämtningstid- men nu hoppas jag att det skall kunna bli mera självklart, roligt och vardagligt, inte bara något jag lägger ner all min energi på att klara.

Helt enkelt ha lite mer ork att leva!

Onådiga luntan

Läser om Onådiga luntan i dagens Göteborgs-Posten: 70 berättelser om de utförsäkrade. Det är Carl Erland Andersson som skriver om detta i dagens Krönika på Kultursidan.

Tyvärr kan jag inte länka till den, då G-P blivit allt snålare med att dela med sig av sitt material på nätet. Trots att alla webbplatsens annonser borde bidra till en och annan krona i inkomst och trots att det borde vara ett oöverträffat sätt att göra reklam för sin produkt och få fler att känna till tidningen. Men jag är ju inte marknadsförare....

Tillbaka till krönikan: Carl Erland Andersson skriver att den Onådiga luntan lämnades över till Socialförsäkringsutredningen den 19 februari i år, och han fortsätter: "... fast det minns ni väl inte? Ni är ursäktade, då media aldrig brydde sig nämnvärt. Onådiga luntans omkring 70 berättelser från de sjuka som utförsäkrats och löper gatlopp genom arbetsmarknadsåtgärder, anses representera en verklighet av mindre allmänintresse."

 "Att exempelvis en utförsäkrad utan anhörig med inkomst saknar överlevnadsmöjligheter blir på sin höjd en tillfällig snyftare"

"Onådiga luntan är nödvändig läsning."

"Här finns självmordsförsöken."

"En med svår leukemi, med femtio procents chans att överleva, får behålla sin sjukpenning bara under förutsättning att han kan bevisa att han löper hundra procents risk att dö."

"En psykiskt sjuk som skriver blogg anses därmed arbetsför, ..."

"Läkarintyg ignoreras"

Även om jag länge varit grymt medveten om den bistra sanningen bakom alla vackra ord om "arbetslinje" och "de stackars sjuka som nu äntligen får en möjlighet att komma tillbaka till samhället", så blev jag ändå så berörd av krönikan att jag letade upp mer om Onådiga luntan:

Solrosupproret hade (förstås) skrivit om den redan i februari och här finns den också att hämta som en pdf-fil. Som vanligt visar de att de vet hur verkligheten ser ut:

"Det pyser och bubblar runtom i landet. Länge har den knutna näven hållts i fickan, man har muttrat åt nyheterna, kanske gillat några sidor på Facebook för att göra en liten markering – ”Nej, jag är inte okej med det som händer i Sverige”.

De som fått känna av neddragningarna i välfärden har inte alltid ork att göra mycket mer än så.
Men vi hör hur mullret ökar i kraft.

Fler och fler har egna erfarenheter eller känner någon som är arbetslös eller sjuk och som tvingas leva på smulor eller inte får varken rätt sjukvård eller rehabilitering.

Men det finns fortfarande människor som aldrig hört talas om Fas 3.
Eller att högsta ersättningen från a-kassan är ca 10 000 kr efter skatt.
Eller att en svårt sjuk kan bli helt utan sjukpenning om handläggaren på Försäkringskassan beslutar så oavsett medicinska utlåtanden från flertalet läkare.

De vill inte ta till sig informationen.
De tror sig vara vaccinerade mot sjukdom och arbetslöshet."

Om Onådiga luntan som överlämnats till Socialförsäkringsutredningen: "Vi hoppas såklart att de som sitter i utredningen verkligen tar sig tid att läsa. Om de sjuka som blir sjukare av ”rehabiliteringskedjan” (=utförsäkring), de i fas 3 som utnyttjas, den som en gång prostituerade sig för att kunna hämta ut hjärtmedicin, de som möter dessa människor i jobbet, de som är rädda, rättslösa och de som inte orkade längre."

Tyvärr verkar medvetenheten vara låg, både bland allmänheten och media- för trots allt känns det ju bra med några extra hundralappar i plånboken och så länge jag själv inte är drabbad så behöver jag ju inte bry mig. Eller?

För den som är intresserad och vill bry sig, kan jag rekommendera ett besök på Solrosupproret.se och där läsa mera av hur baksidan av dagens samhälle ser ut. Jag vill också tipsa om Kjell Rautios inlägg på LO Bloggen, han är Välfärdsutredare vid LOs arbetslivsenhet och han har i många år larmat om bristerna i våra socialförsäkringar. Han är mycket kunnig, lättläst och engagerad i ämnet.

För att så avsluta med ett sista citat ur krönikan jag inledde med: "Den tarvliga behandlingen av sjuka är en medvetet förd politik, och det går an att spekulera hur detta medvetande då ser ut, om det är den dimögda goda viljans, eller bara cyniskt."

Jag vet vad jag tror.

Socialbidrag istället för sjukförsäkring?

Under veckan har TT har berättat att många sjuka gått från sjukpenning till socialbidrag.

Nästan 10% av dem som uppnådde maximal tid i sjukförsäkringen år 2010 hade ett år senare socialbidrag. 41 000 personer utförsäkrades 2010, så det betyder att drygt 4 000 utförsäkrade varit tvungna att anpassa sina Enstaka Liv till socialbidragets hårda verklighet. Drabbade blev också alla deras barn, som förutom att ha en sjuk förälder även fått det tuffare ekonomiskt.

Det skulle vara intressant att få en siffra på hur många som tillkom till socialbidragsgruppen 2012, när de som utförsäkrades 2010 hade levt upp sina tillgångar och livs besparingar och därför inte längre kunde klara sig på egen hand och enda utvägen därför blivit att be om socialbidrag och leva på existensminimum.

Det skulle också vara intressant att veta hur många av de 41 000 som är Anhörigförsörjda, ett begrepp som inte ens fanns innan våra socialförsäkringar skulle bantas ner intill det absurda. Enligt SCB är ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen gifta, vilket skulle innebära att drygt 13 600 personer av de utförsäkrade skulle kunna tänkas vara försörjda av en äkta hälft. Sedan finns det ju naturligtvis de som inte har någon möjlighet att bidra till sin partners försörjning, genom tex egen sjukdom eller arbetslöshet, men å andra sidan kan nog tänka att en del av (främst) de yngre kan vara försörjda av sina föräldrar och andra varianter finns säkert också.

Det mest intressanta skulle ju naturligtvis vara att veta hur många av de 41 000 som idag verkligen klarar av att försörja sig själva, utan bidrag från anhöriga, socialtjänst eller andra. Det är ju den siffran som egentligen kan visa hur bra målet om arbetslinjens ökade sysselsättning och minskade utanförskap har uppnåtts!

Ytterligare en intressant fråga är hur många som tillkommer i den grupp som inte räknas in i de utförsäkrades skara, dvs alla de långvarigt sjuka som "friskskrevs" när den tillfälliga sjukersättningen togs bort. Hur många av dem klarar idag av att försörja sig själva?

Dessutom känns ju 2010 lite långt tillbaka i tiden, hur många har utförsäkrats och friskskrivits därefter?

Mest intressant av allt, skulle det ju vara att veta hur många tusen Enstaka människor som slängts ut ur sjukförsäkringen och nu inte har någon att kunna försörja sig på grund av sjukdom och ett sjukt system?

Men vem skulle vinna på att ta fram sådan statistik? Eller som Jan Björklund svarade på en fråga inför förra valet: Vi pratar ju bara om det som är positivt!

Ps. Jag vet att socialbidrag bytt namn till försörjningsstöd och jag tycker att det är jättebra att det finns som ett sista skyddsnät i samhället. Men jag tycker inte att det är ett bra alternativ för sjuka och arbetsoförmögna människor som betalt in till sjukförsäkringen under hela sitt yrkesverksamma liv!

Sjukersättning

Efter att under 3 år, 7 månader och 21 dagar varit friskförklarad och betraktad som fullt arbetsför av Försäkringskassan, så har jag nu blivit så nu blivit beviljad sjukersättning om 75%.

Jättebra, eftersom jag nu har fått rätt medicinering och därför klarar att jobba 25% (om än med viss nöd). När oron för ekonomin lättar, så kanske jag till och med kan lägga den energin på att klara av mitt 25%-iga jobb utan att det är en ständig kamp. Kanske kan jag till och med orka göra något på den tid jag inte jobbar, utan att det innebär att jag gör slut på den energi jag behöver till jobbet!!?? Tack Försäkringskassan!!!!

Beslutet innebär också att jag får retroaktiv ersättning från den 1 maj 2012. Inte för att jag försämrades just då, utan för att jag skickade in den nya ansökan i augusti och att man kan ansöka om ersättning för tre månader tillbaka i tiden. Annars kan jag ju säga att jag faktiskt mådde mycket sämre när jag "friskskrevs" den 31 mars 2009 än jag gör nu när jag har fått fungerande medicinering och kan klara av att arbeta 25%.

Vid ansökan 2009 förutsåg jag att den nya medicinen kanske skulle kunna hjälpa mig att få tillbaka min arbetsförmåga, eller en del av den, vilket inte varit något problem eftersom jag då bara ansökte om fortsatt tillfällig sjukersättning under 12-18 månader framåt.

Alltså kunde jag under den tiden ha medicinerat upp mig och även arbetstränat om jag kommit så långt.

Då kanske jag hade kunnat klara av att arbeta när den perioden var slut, istället för att bara kastas ut ur hela trygghetssystemet med besked om att jag hade full arbetsförmåga. Hur tänker de?????

Nu är jag ju bara ett enstaka fall och misstag kan begås, men tyvärr är ju vi enstaka ganska många och då är det nog systemet det är fel på. Eller?

Just nu är jag i alla fall väldigt glad och lättad av att vara inne i systemet igen! Om Mina tre år som utförsäkrad har jag gjort en egen sida, dit du är välkommen om du vill veta mer.

Höst!

Hösten är min årstid!

Kom mig idag, äntligen, ut i skogen! Klar luft, mängder av vackra flugsvampar, fuktig mossa, soldis och skogsdoft! Bor granne med denna underbara skog, men har ändå inte varit utanför trädgården sedan i vintras.....

Blir väldigt trött av den ojämna marken, som kräver koncentration när jag skall ta mig fram, koncentration som stjäl energi av mig- men så skönt när jag äntligen lyckas!!!!

Arbetsgivare sökes!

Just nu hittar jag så mycket välformulerade inlägg i sjukförsäkringsdebatten, att jag bara måste dela med mig av dem. Även om det kanske blivit lite mycket andras ord och inte mina egna här på sistone.

Antagligen beror det på att jag äntligen är lite piggare (inne på sjätte semesterveckan !) och orkar sitta vid datorn och surfa runt betydligt mer än vanligt. Fortfarande är det dock svårt att hitta orden och formulera mina egna tankar.

Här kommer iallafall bitar ur en jobbansökan som Rosi Öberg skrivit och publicerat på Facebook. Läs och fundera på hur samhället idag hanterar de som borde ägna all sin energi åt att bli friska:


"Ang jobbet som...

Hej, jag heter Rosi Öberg och vill söka jobb hos er. Jag har just blivit friskskriven av FK och är nu riktigt sugen på att komma igång och arbeta på den reguljära arbetsmarknaden, vilket jag fått veta att jag kan.

Jag har endast lättare psykiska problem, så jag kan nog passa in bra på er arbetsplats. Böjar jag svamla konstighet är det inget ni behöver bry er nämnvärt om, ring bara en ambulans för då är det antagligen att jag har stressat lite för mycket fysiskt eller psykiskt. Jag har en diagnos på Addisons sjukdom, vilket betyder att jag inte tillverkar eget Kortison, så det händer med jämna mellanrum.

Sen tänkte jag att ni skulle kanske kunna utrusta mitt arbetsrum med en säng, ja, jag sover mellan 15-18 timmar per dygn och jag måste ju hålla mig vaken att åka till och från arbetsplatsen. Kanske kan jag hinna med en lunch. Jag kommer bara gå med ut på lunch någon dag i veckan då jag har ork att duscha, annars lovar jag att hålla mig inne på mitt rum.  ...

Min fibromyalgi ska nog inte sätta allt för många käppar i hjulet under arbetstid. Jag har bara ont med migrerade smärtor, så jag kan ju jobba varierande, men jag lovar att hjälpa till att göra arbetsschema varannan timme, så arbetsdagen flyter på.

I planeringen kan vi ju se över att jag inte får fysiskt eller psykiskt stressande uppgifter. Annars kan jag tappa koncentrationen, och bli mycket förvirrad. Men om ni har lite humor kan man ha kul med mig då. Man kan fråga mig saker som jag inte kan svara på, saker som mina egna barns namn försvinner. Kul va? Vet att vi kommer ha det roligt tillsammans.   ...

 Migränsmärtan i kan faktiskt ta kål på humöret, men jag lovar att ha ett påklistrat leende mellan kräkningarna. Men glöm för allt i världen inte att jag måste in på akuten om jag kräks och fylla på med kortison. Annars kommer Addisonskrisen som ett brev på posten. Ja, sen när jag har vilat någon timme kan jag nog vara glad en stund igen. Kanske få något jobb gjort innan tröttheten i kroppen sätter in. ...

Negativa sidor? Nä, det tror jag inte att jag har några. Kanske att jag kan låta vresig i kontakt med myndigheter numera eftersom jag har blivit misstrodd och illa behandlad under lång tid. ....

 Ja, det var lite om mig. Ser fram mot att ni hör av er!

Med vänlig hälsning

Rosi Öberg"

Alla vill samma sak: Bli friska!

Jag har hittat en ny blogg: Reaktionista. En blogg som nu är tillagd i min lista på Bloggar jag följer.

Senaste inlägget, som jag hittade på Påskuppror mot sjukförsäkringarna, heter Tillåtelsen att vara sjuk och den sätter ord på mycket av det jag själv inte orkat formulera:

"Det har pågått i några år nu, häxjakten på de sjuka i vårt land. Jag behöver ingen siffra på hur många som har drabbats av det. Utförsäkring. Det finns alldeles för mycket vriden statistik i det här ämnet. Jag kan bara se till de människor jag har i min närhet och människor jag möter i olika sammanhang, drabbade och anhöriga."

"Varför är det upplagt på det viset att politiker idag tror att sjukdom botas med arbete?

Vad läste de för konstiga böcker i skolan?"

"Det sorgligaste är kanske ändå

att jag aldrig hade varit så här sjuk

om jag inte hade behövt kämpa för min rätt till vård,

kämpa för att få den vård som jag faktiskt behöver

och få rätt diagnos.

 Om jag aldrig hade behövt kämpa för att få vara sjuk."

"Jag måste gå budbärare.

Jag måste kräva behandling trots att mina symtom är solklara.

Jag måste veta vilken vård som finns och kräva den. Annars får jag inget.

Dessutom måste jag möta ifrågasättande. För att jag har en historia av psykisk ohälsa, för att jag har smärta som inte syns.

Jag måste också leva i oron över att bli utförsäkrad. Då har jag det ändå lindrigt.

 Hela den här kampen skulle göra en fullt frisk människa sjuk"

  "Det behövs ett samlat arbete med insatser som utgår från individen.

 Någon behöver praktik, en annan behöver studera, en tredje behöver samtalsstöd, en fjärde behöver praktisk hjälp i hemmet, en femte behöver en konstkurs och den sjätte kanske behöver få vara ifred i några månader.

Men alla vill samma sak: bli friska.

Varför?

Jo, för att få ett rikt liv.

Med egen inkomst, med semesterutflykter, lagade middagar, arbetskamrater, en känsla av mening, sociala sammanhang, lunchsällskap, kafferaster, känslan av att ha gjort nytta, känslan av att sakna sin TV-soffa.    

Känslan av att få vara ett helt jag.

Jag längtar.

Jag längtar så mycket att det gör ont."

Detta kunde varit mina ord om jag bara orkat formulera dem!
Läs gärna hela texten på Reaktionista: Tillåtelsen att vara sjuk!

Bättre rik och frisk- än sjuk och fattig...

Expressen uppmärksammar just nu några av alla de fall som farit illa i den nya sjukförsäkringen:

Monica Johansson är 54 år och har varit sjukskriven sedan 2008. Hon har varit stark nog för att vara sjuk trots att hon många gånger tvivlat och funderat på att avsluta sitt liv.
Mats Eriksson dog i Fas 3 och Leif Hellström är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att jobba.

Jag publicerar ett stycke ur artikeln om Leif Hellström:

"I mars 2010 blev Leif Hellström utförsäkrad från försäkringskassan och ställdes till arbetsmarknadens förfogande. Han hade då varit sjukskriven sedan september 2007.

Leif hade bara 40 procent hjärtkapacitet på vänster hjärthalva och han hade skrivit till mig i ilska och frustration för att försäkringskassan tyckte att han skulle börja arbeta.

Men inte bara det.  Han kände sig misshandlad av både trygghetssystem och sjukvården. Han kände sig totalt maktlös mot politiker och system och kanske framför allt mot sig själv - att han orkade så lite. Han ville dansa, han ville älska och leva, men han bara låg på sin säng. Orkade gå 25 meter till affären på andra sidan gatan.

När jag såg Leif blev jag rädd att han skulle dö. Det blev arbetsförmedlingen också. De såg direkt att Leif inte kunde arbeta. Du får vara inskriven här, men ligg hemma och vila dig var budskapet. (Arbetsförmedlingen bekräftar detta i samtal med mig.)

Men på försäkringskassan ansåg de honom 100 procent arbetsför och gjorde därmed en annan bedömning än både hans läkare och hans egna ord."

Är detta verkligen värdigt vårt samhälle?

Är det på något vis positivt för samhället?

Att det inte är vare sig värdigt eller positivt för de "Enstaka fallen"

och deras familjer och andra i deras närhet säger ju sig självt.

Så varför vill vi då ha det så här i vårt gemensamma samhälle????

För det är väl ingen som fortfarande tror på flosklerna:

 "Ingen blir utförsäkrad" och

"Alla som är sjuka får ersättning"?

Detta handlar på intet vis om att

"Hjälpa människor tillbaka till arbete".

 Finns det verkligen någon

som fortfarande tror på att denna utslagning

skulle vara human 

och så mycket bättre för den enskilde

än att vara sjukförsäkrad under tiden hen är sjuk!??!??!!

 

"Allt ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni ock mot mig"