Den rättsosäkra sjukförsäkringen

Hittade ett debattinlägg i GP: Så får vi sjukförsäkringen att friskna till. Artikeln är skriven utifrån en rapport LO-TCO Rättsskydd presenterade den 4 juli och där de vill se en mer rättssäker modell för sjukförsäkringen:

Det är individer som blir sjuka. Det är den enskilde individens arbetsförmåga som måste prövas och den ska prövas mot arbeten som faktiskt finns och är möjliga att få och utföra. Allt annat är teoretiska modeller som inte fungerar, skriver Dan Holke, chefsjurist, och Claes Jansson, enhetschef, LO-TCO Rättsskydd.

För den oinvigde så verkar det väl så väldigt självklart att det inte ens borde behöva sägas!??

Men tyvärr är det väldigt långt ifrån verkligheten idag: Det kan ju finnas en och annan fuskare som skor sig på systemet och boten mot dessa parasiter blev att alla som inte är mer eller mindre dödssjuka valsar runt i ett oändligt system- om de alls får lov att vara med.

Därför går sjukförsäkringen för närvarande med 9 000 000 000 kr i vinst!!! Pengar som tagits från de sjuka, arbetsoförmögna enstaka individer som nu berövats sina utbetalningar ur den försäkring de betalade in till under sin tid som friska och arbetsföra. Som en försäkring inför eventuell sjukdom i framtiden!!!

I dag ökar sjuktalen igen. Sett över hela Sverige ökade antalet sjukfall med hela 14 procent under 2011. Nästan en halv miljon fler sjukdagar registrerades i februari i år. Den stora gruppen är så kallade återvändare. Det är personer som tidigare utförsäkrats som nu återvänder till försäkringen. Nära 70 procent av ökningen svarar denna grupp för.

Dessa människor har under en längre tid tvingats söka jobb de aldrig kan få. De har prövats mot arbeten som de är helt chanslösa att få. Många har tvingats till socialförvaltningen för sin försörjning. Till vilken nytta kan man fråga sig?

Svaret som ges, är oftast att det var så dåligt förr när människor helt lämnades åt sitt öde i åratal- men det gör ju inte detta vansinnet bättre, eller?

Kan man inte tänka sig ett mellanting, där människor får stöd att komma i arbete när det är dags för det! Beroende på sjukdom och förmåga och inte baserat på att en viss tid har gått???

Kanske skulle läkarna kunna få förtroendet att bedöma detta? Och i de fall där det verkar orimligt eller då man anser att läkaren är korrupt- hänvisa patienterna till en annan läkare för ytterligare en bedömning????

De medicinska kriterier som ställs upp för att klara ett arbete måste överensstämma med arbetsgivarnas krav och de arbeten som finns tillgängliga. Då är teoretiska modeller eller långa listor på arbeten som borde gå att utföra utan värde.

Det måste finnas ett individperspektiv i försäkringen. De medicinska förutsättningarna varierar, det fotfäste som individen har på arbetsmarknaden likaså. Det är den självklara utgångspunkten för oss.

Själva sjukförsäkringens idé är att ge kompensation för förlorad eller minskad försörjningsförmåga. Försäkringen ska också ge incitament och stöd för att återgå till arbetsmarknaden. Båda dessa grundläggande hörnpelare vacklar idag.

 ....

Med detta menar vi absolut inte att sjukpenning ska vara ett långvarigt försörjningsstöd. Men det måste ställas realistiska krav på den enskilde samtidigt som arbetsmarknadspolitiken svarar upp mot den verklighet som många i dag lever i.

.... 

Ofta är den behandlande läkarens medicinska underlag det enda som ligger till grund för Försäkringskassans bedömning. Läkarnas bedömning i ärendena bör därför väga tyngre. Rimliga krav måste ställas på hur utförligt läkarutlåtandet/intyget ska vara för att läkarens bedömning ska kunna godtas.

Också detta borde lämna större utrymme för att väga in individuella bedömningar rörande exempelvis olika rehabiliteringsinsatser samt sjukskrivningens längd.

Det vore önskvärt med en bred överenskommelse i riksdagen kring ett nytt sjukförsäkringssystem som är rättssäkert, överblickbart och förutsebart. Individens behov måste stå i centrum. Vår sjukförsäkring idag är en ganska sjuk försäkring. Det behövs politisk handlingskraft för att få sjukförsäkringen att friskna till.

Kunde inte ha sagt det bättre själv! ;)

Artikeln innehåller också en del konkreta åtgärder som jag inte tar upp här. Jag kan ju inte kopiera hela artikeln, så gå dit och läs själv om du är intresserad!

1 år sedan första tabletten!

Idag är det exakt ett år sedan jag hade förmånen att ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det har, minst sagt, varit en skakig resa!

Min ingångsdos var ju en tablett och min läkare (vars första AT-patient jag var) gav mig rådet att sluta med Levaxinet och Liothyroninet ena dagen och börja med AT dagen därpå. Och det hade säkert fungerat bra om jag bara fått rätt ingångsdos, men det visade sig senare att 1 tablett var 1/3 av vad jag behövde- så jag rasade rakt in i Den Stora Tröttheten och balanserade på gränsen till en depression igen.

Som jag minns det så mådde jag bra första veckan- då det fortfarande fanns gamla medicinrester i kroppen, men sedan gick det bara utför. Till ett läge jag känner så väl igen, efter all tid jag spenderat i De Orkeslösas Land!

Efter 7 veckors semester gick jag tillbaka till arbetet och klarade av att utföra det i två veckor innan jag blev sjukskriven i drygt två månader för energilösheten.

Jobbade i två veckor igen och det gick jättebra! Jag hade nu nått min slutdos, 3 tabletter och mådde mycket bättre. Men då fick jag hög feber och vad som visade sig vara lunginflammation! Hemma nästan en månad och gick tillbaka till jobbet trots att jag fick sitta upp och sova på nätterna och att jag blev andfådd bara efter att gå nedför en trappa. Med täta pauser lyckades jag iallafall att hjälpligt städa de lokaler jag hade ansvar för.

Nu närmade det sig jullov och jag hade tänkt jobba under samtliga vardagar eftersom jag knappt jobbat något alls under hösten, men jag hade så svåra problem med andningen att jag tog ledigt under mellandagarna och fick två veckors jullov.

Var inte särskilt mycket bättre därefter, men hade en läkartid bokad för förlängning av min 75% sjukskrivning. Jag var ganska van vid att "hosta lungorna ur mig" vid det laget, men läkarens kommentar när jag kom in i rummet var: "Och så har du blivit förkyld också". När jag berättade att det var lunginflammationen som inte  gav med sig, så tog hon fram stetoskopet och sen blev jag kvar där i en dryg timme för olika andningstester.

Jag fick med mig ett recept på Ventoline hem och en tid för Spirometri några veckor senare. Ventolinet hjälpte ju för stunden, men effekten gick snabbt över så mina dosor med ämnet tog snabbt slut. Fick utskrivet fler, men mådde fortfarande inte särkilt bra. För att göra en långdragen historia kort så blev diagnosen Astma och när jag väl fått rätt dos med inandningskortison, så försvann besvären. Men då var vi framme i mars.

Under januari hade jag också varit tillbaka till min endokrinolog för läkemedelsverket ville ha en utvärdering efter ett halvår. Jag var då osäker på effekten av AT och om jag verkligen mådde bättre än med Liothyroninet. Lika bra mådde jag absolut, men var det också en förbättring som var värd allt strul? Jag hade ju varit så nedsatt av annat sedan i slutet av november då jag äntligen uppnått rätt styrka. Vi ansökte om ytterligare 6 månader för att jag skulle kunna fortsätta testa.

Alla turer med problem med licensen, brist på medicinen och allt annat finns på annan plats i bloggen- men det säger jag, att om dessa licensläkemedel inte gav patienterna en verklig och rejäl förbättring så skulle ingen hålla på och kämpa för att få tillgång till dessa mediciner!!!

Under våren mådde jag så bra att jag dels kunde påbörja ett arbetsförsök på 50% och dels ville fortsätta med licensmedicinen  efter dessa andra 6 månader hade gått.

Då fick jag reda på att min läkare skulle sluta om ett par veckor! Såg till att komma dit och han skrev en licens för ett år och ett recept på fyra uttag. Trodde vi båda! Tills apoteket upplyste om att det fattades en 4 när det gällde uttagen på receptet! Kastade mig på telefonen för att hinna få ett nytt recept, men då hade han redan slutat och Medicinkliniken hänvisade mig till min husläkare eftersom de inte längre hade någon endokrinolog!

Min husläkare skickar nu en remiss till en annan klinik, men jag har bara medicn fram till slutet av september så det är- återigen- en kamp om tiden!

Idag är det också ett år sedan vansinnesdådet i Oslo och på Utøya och i skenet av det så ter sig mina problem ganska små! Tänker på alla som var där eller som mist någon nära!

Nuläget

Jag har inte orkat skriva så mycket om hur jag mår och vad som händer, för vägen har varit tung ett tag- men nu är näsan ovanför vattenytan igen!



Vet inte exakt vad jag bloggat om tidigare, men här kommer en liten resume: Vid läkarbesöket i slutet av februari tyckte min läkare att det var dags att prova på hur det skulle gå att jobba 50%, så hon sjukskrev mig på 75% under mars och på 50% under april med en ny läkartid i slutet av april.

När jag gick från besöket så var jag mycket tvivlande på hur det skulle gå- för hur gärna jag än vill klara att leva ett mer "normalt" liv så vet jag ju efter alla dessa år hur stora mina begränsningar är och vad som är rimligt. Efter ett par dagar kom jag dock på att jag ju inte trott att jag skulle klara 10 timmar/vecka heller och det gick ju över all förväntan!

Började ställa in mig på att 50% skulle komma att funka och funderade på hur jag skulle kunna fortsätta på bästa sätt. Hittills har jag ju städat drygt 8 timmar per vecka och skött tvätt av moppar och trasor på de övrig knppa två timmarna.

Det har ju varit mycket flängande eftersom jag städat på tre olika ställen, ett kontor och två Öppna förskolor samt att jag tvättat moppar och trasor i anslutning till två av passen- på ytterligare ett ställe. Detta har ju dock funkat, men förra våren hade jag ju stora besvär med värk i händer, handleder, armbågar och axlar samt att tummarna slutade att klara av att vara "mothåll" för de andra fingrarna vilket ju resulterade i att min gripförmåga nästan var noll.

Då fick jag hjälp av en sjukgymnast från Företagshälsovården som kom ut och tittade på hur jag arbetade och gav mig tips på alternativa rörelser och även såg till att nytt, mer ergonomiskt, arbetsmaterial köptes in, så att jag inte skulle behöva fresta på så på mina händer och handleder. När hon mätte min handstyrka hade högerhandens styrka halverats sedan hösten innan, då vi planerade för arbetsträning, och vänsterhandens också reducerats väsentligt.



Med det nya städmaterialet och de nya städmetoderna har jag inte alls haft lika stora problem, men jag känner alltid av handlederna när jag jobbar, när jag har jobbat och ett tag efteråt innan det blir bra igen. När jag är hemma längre perioder så har jag aldrig några problem, så för mig är det ganska klart att det är städjobbet som orsakar problemen och jag är rädd för att jag också skall få fysiska skador som tillägg till alla de andra problem jag har. Det jag varit genuint tacksam för alla de här jobbiga åren har ju varit att jag sluppit värk i alla fall!

Så tillsammans med min arbetsgivare och min fackliga representant så kom vi fram till att jag skulle fortsätta städa 10 timmar/ vecka eftersom det fungerade och pröva att närma mig arbete i barngrupp igen på de tillkommande tio.

Den stora skillnaden mot när jag först började arbetsträna är ju att jag nu (med hjälp av bla Armour Thyroid) inte alls är lika känslig för intryck längre. Hittills har jag städat i en mycket skyddad och tyst miljö med få intryck, men jag känner mig mogen att gå vidare och pröva fler intryck under arbetstiden.

Resultatet blev att jag skulle pröva att vara i en liten barngrupp, med 3-5 barn, där jag skulle läsa sagor eller spela spel eller liknande. Tyvärr blev dessa pass uppdelade på två olika förskolor, pga att inte allt för mycket tid skulle gå åt till resor.



Ändå fungerade det över all förväntan! Dessutom var det jätteroligt att få möta barn på förskolan igen, läsa för dem, prata med dem, umgås med dem. På förskolorna var jag en extra resurs som inte hade något ansvar eller krav på mig.

Måndagen den 2 april började jag och den veckan skulle jag jobba en extra timme varje dag, före eller efter städningen. Eftersom jag jobbar fyra dagar i veckan, så skulle det bli 14 timmar denna och nästa vecka- om det inte varit så att långfredagen och annandag påsk låg där och de därför gick bort. Jag anser dock att jag klarade 14 timmar eftersom jag även hade klarat att jobba de två lediga dagarna om påsken inte legat här.



Fortsättning följer, för nu börjar den tuffa perioden snart och den tar jag inte nu.

Korkad art

Läser detta i Birger Schlaugs blogg:

"På fullt allvar ställer sig forskare idag frågan om människan är en hotad art beroende på vårt eget sätt att leva - urbanisering med trängsel av människor, resemönster som snabbt kan sätta igång en pandemi vi inte har vaccin att motverka, transporter av varor genom många led och stora geografiska områden och vår ofattbara fokusering på den döda ekonomi som inte har med naturen att göra."

Jag har länge tyckt att människan, som art, verkar vara synnerligen korkad och det är synd att vi är ett flockdjur som rusar på utan att fundera på om flocken har rätt.

Undrar vilka som tar över jorden sedan? Såg ett program om att det är insekternas tur efter oss- och då kanske det är lika bra att vi slipper uppleva det?

Birger Schlaugs blogg är mycket läsvärd oavsett politisk färg, han har många intressanta funderingar.

Trevlig midsommar!

Jag vill önska er alla en riktigt trevlig midsommar! Oavsett om du har ork och kraft att delta i ett rejält festande, ett midsommarfirande i det lite mindre formatet eller om du är en av dem som sitter hemma ensam och vet om att alla andra festar, umgås och har det bra.

Under många år var jag en av dem som satt (eller oftare låg) hemma för att jag inte orkade något annat och aldrig har jag känt mig så ensam som då! Storhelger som man inte orkar delta i är hemskare än vardagar man inte orkar med!

Så en stor kram till dig som inte orkar den här gången- det kommer andra tider! För mig kom vändningen med Liothyroninet och Armour Thyroiden och det är jag så tacksam för! Så även om jag inte orkar så mycket så är ändå skillnaden så oerhört stor!



Vad gör vi med livet?

Under åren efter det att jag ramlade ur det hektiska ekorrhjul jag då befann mig i, så har jag funderat mycket kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt i livet. Under rubriken "Bara en alldeles perfekt ledig dag" lyckas Carina Tolge-Blidh formulera en del av de funderingar jag också haft. Krönikan är införd i dagens GP Bostad, på sidan 2, för den som vill läsa den i sin helhet.

Hon utgår från den vanliga frågan "Vad skall ni göra i midsommar?" och om det förväntade spel där man skall lägga ut texten som sina fantastiska planer, så att de kan jämföras med andras: Vem skall åka längst bort / till roligaste platsen / största festen osv. Som om livet var en tävling där den som rusar på mest vinner?

"Problemet är att jag inte spelar spelet- jag är inte ens med på planen. För det ärliga svaret blir: så lite som möjligt.

Det är många år sedan jag insåg att man aldrig har så roligt som man hoppats på dessa typiska festdagar. Det är inte det att jag inte försökt. Jag har stått på iskalla takterasser och blåst i tutor på nyår; jag har hoppat små grodorna och bundit kransar i iskallt duggregn på midsommar och  ... "

"Så numera njuter jag av att ha en extra ledig dag och få chansen att göra sådant som vi tycker är roligt att göra när vi är lediga." 

Hon tror på att ha det bra hela tiden! På ett stillsamt vis som inte är så mycket att berätta om. Det tror jag också på!

Kanske skulle vi kunna dra lärdom av indianen som satte sig ner på flygplatsen när han nått destinationen. Där satt han och på frågan varför, så svarade han att hans själ måste hinna ikapp.

Har du din själ där du är?

Som fan läser bibeln

Enligt SvD idag: "... enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är sjukförsäkringen tryggare idag än tidigare, eftersom sjukförsäkringen tidigare inte hade till syfte att få tillbaka människor i arbete."

Vi är nog många som kan intyga att det iallafall känns mycket otryggare att bli av med sin ersättning, att bli av med sin SGI, att bli av med möjligheterna till rehabersättning vid arbetsträning, att bli av med sin handläggare, att veta att pensionen kommer att hamna på garantinivån eftersom man är för sjuk för att arbeta och för att man helt är utanför systemet och statistiken.

Men här talar vi ju om hårda fakta och inte om enskilda personers känslor och upplevelser!

Upprop för bättre vård

Nu har jag precis skrivit på Ann-Sofies upprop om bättre vård för oss med hypotyreos. Trodde att jag redan gjort det, men det hade jag tydligen inte. Bara 108 påskrifter hittills, så det är nog många andra som inte heller gjort det- för att vi är otroligt många som delar detta, det märks ju i andra sammanhang!

Här kan den som vill skriva på listan: http://upprop.nu/NBXB

"Friskskrivning"

Idag är det exakt tre år sedan Försäkringskassan ansåg att jag borde vara frisk och därför friskskrev mig. Tyvärr innebar det inte att min hälsa förbättrades, utan endast att jag blev utan varje form av ersättning. Detta har många svårt att förstå: "Men vad har du för ersättning nu då?" har varit en vanlig fråga och den är ju förståelig. Gång på gång har de olika sjukförsäkringsministrarna stått lovat, i intervju efter intervju, att "det är ju ingen som blir utan pengar"!

Men så var det för mig och många andra. Vi som fått tidsbegränsad sjukersättning efter många års sjukdom och sjukskrivning, utförsäkrades på löpande band. Eller nej, inte utförsäkrades- vi friskskrevs!

Det fick jag reda på när jag besökte Arbetsförmedlingen för att skriva in mig på det Arbetsmarknadspolitiska programmet. Efter många om och men, besök och telefonsamtal, fick jag till slut reda på att jag inte "ingick i målgruppen" eftersom jag inte var utförsäkrad utan friskskriven.

En lek med ord, säger jag, som inte var friskskriven på något annat vis än i Försäkringskassans papper! För oss som varit sjuka längst innebar alltså "hjälpen" bara att vi från den ena dagen till den andra skulle försörja oss på arbete istället för bidrag- och visst ser det fint ut i statistiken när man ser hur mycket "friskare" det svenska folket blivit de senaste åren och med hur många miljarder sjukförsäkringarna går med överskott. På vems bekostnad?

Eftersom jag hade både en man, del i en villa och en bil så kunde jag inte heller få något annat stöd. Min man har behövt byta arbete för att få en säkrare inkomst och vi har varit tvungna att sälja vår bostad för att få minskade boendekostnader, men jag har klarat mig bra i förhållande till så många andra!

Försäkringskassan hade kunnat förlänga min tidsbegränsade sjukersättning med 12-18 månader och det var det jag ansökt om. Jag hade nämligen efter många års helvete, snubblat över information på nätet som antydde att den hypotyreos som läkarna ansåg välbehandlad, ändå kunde vara orsaken till mina svåra problem. Bad därför om en förlängning för att hinna utöka medicineringen och pröva andra alternativ, vilka jag trodde skulle kunna hjälpa mig att få min hälsa tillbaka.

Försäkringsläkaren, eller den försäkringsmedicinska rådgivaren som det nu heter eftersom det tidigare namnet hade en alltför negativ klang, ansåg dock att jag inte "borde" ha några kvarstående problem efter så lång tid. Det tycker inte jag heller att jag borde, men det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå hade det!

Till saken hör, att jag redan tidigare hade ett mycket lågt förtroende för dessa "rådgivare" som helt utan eget ansvar eller möjlighet till överklagan (eftersom de inte utför något myndighetsuppdrag- det gör den handläggare som de rådgiver! Så finurligt att det måste ha tagit lång tid att fundera ut detta) kan avge vilket utlåtande som helst utan att behöva ta konsekvenserna av det eller ens träffa den det berör.

För mig blev det väldigt tydligt vilket godtyckligt system det var, när jag blev utförsäkrad första gången, 2007. Då ansökte jag om sjukpenning istället, när sjukersättningen drogs in.  På samma underlag som en försäkringsläkare då ansett mig "fullt frisk i samtliga på arbetsmarknaden förekommande arbeten" när jag nekades sjukersättning, så bedömde en annan mig som "helt arbetsoförmögen i något som helst arbete". Vilket även de olika läkare jag besökt under åren och de två utredningar som Försäkringskassan skickat mig på ansett.

Kontentan av detta blev i varje fall att försäkringsläkare nr 1 gjorde en helomvändning och instämde i utlåtande nr 2, när hon fick ta del av det. Alltså blev jag beviljad den tillfälliga sjukersättning jag tidigare inte varit berättigad till. Rättssäkert????

Nu hade jag inte denna möjlighet att få ytterligare ett utlåtande, trots att försäkringsläkarens utlåtande var både slarvigt och kortfattat och även innehöll fakta som inte gällde mig utan troligen hade hämtats från någon annans journal. När jag påpekade detta för handläggaren så verkade det inte vara så mycket att göra åt. När jag envisades så kunde hon skriva in felaktigheten i min journal, vilket inte betyder något alls eftersom det i ursprungshandlingarna fortfarande står fel. Jag började undersöka hur jag skulle göra för att JO-anmäla detta, men mådde allt för dåligt för att jag skulle orka slutföra det under de två år man har på sig.

Nu har jag som sagt varit "frisk", dvs utan varje form av ersättning eller annan möjlighet att försörja mig sedan 1 april 2009. I korthet kan tiden sedan dess beskrivas med att första halvåret ägnades åt att öka Levaxindosen för att se om en högre dos kunde få mig att fungera bättre. Effekten var minimal.

Andra halvåret började jag med Liothyronin, som komplement till Levaxinet och effekten var stor: Plötsligt kunde jag börja tänka, koncentrera mig, klara viss belastning när det gäller att ta emot intryck, hörseltest visade att min hörsel förbättrades, jag började orka delta i aktiviteter som omfattade mer än 2-3 personer, kunde delta i samtal, började sköta vissa inköp, kände mig säkrare som bilförare osv. Helt enkelt fick jag en stor del av mitt liv tillbaka!

Efter ca 20 månader som "friskskriven" kunde jag äntligen börja arbeta! Jag började arbetsträna 2 timmar/dag, 2 dagar i veckan och utökade det med ytterligare en dag i taget, tills jag efter drygt 3 månader kunde börja ett "riktigt" arbete som städerska på 25%! Under hela tiden fram tills dess hade jag varit sjukskriven på heltid av den läkare jag går hos på Vårdcentralen och därefter har jag varit sjukskriven på 75%.  Friskare än så ansåg hon mig alltså inte.

Nu har jag klarat av att städa 25% i drygt ett år och det är dags att gå vidare. I somras bytte jag ut de syntetiska sköldkörtelhormonen mot det naturliga preparatet ArmourThyroid och mådde under höstmånaderna riktigt dåligt igen, men det visade sig bero på att jag börjat på en dos som var 1/3 av vad jag behövde för att fungera.

De senaste månaderna har jag mått så bra! Jag kan vara vaken från morgonen och fram till kvällen, det kunde jag inte ens med Liothyroninet. Det ger en oerhörd livskvalitet att inte behöva sova middag ett par timmar varje dag för att man skall kunna fungera! Jag kan utsätta mig för miljöer som stormarknader, jag kan umgås med andra i flera timmar, jag kör bil utan minsta problem, jag är inte alls lika ljudkänslig, mindre ljuskänslig,  jag återhämtar mig mer "normalt" när jag ändå blivit uttröttad osv. Kort sagt: Jag är på god väg tillbaka till livet igen!

I morgon skall jag börja utöka min arbetstid. En extra timme per dag skall jag jobba och då pröva att vara i barngrupp igen. Jag skall börja med att ha aktiviteter som tex läsning med en mindre grupp barn för att se hur det fungerar. I början av maj skall jag förhoppningsvis vara uppe i 50% och jag hoppas så att det skall fungera att åter arbeta med barn- det som varit en utopi i så många år nu!

Vinter igen...

Tur att jag tog ut våren lite i förskott i helgen- för nu ligger snön som ett täcke över alltihop och det känns ganska vintrigt igen! Tur att jag inte ställt undan vinterkängorna i mina vårkänslor.... Lite förnuft fanns tydligen kvar... :-)