Föredömlig sjukvård

Jag har känt en liten knuta i bröstet och ringde därför till Bröstmottagningen där de hjälpte mig att skriva en egenremiss som bedömdes av en läkare.

Sex veckors väntetid fick jag besked om, men eftersom jag kunde komma med kort varsel så hamnade jag på en lista med möjlighet att ringas in med 2 timmars varsel vid återbud. Hade tur och fick en tid inom ett par veckor och med ett par dygns varsel, vilket var skönt eftersom jag inte mår så bra av stress.

Jag möttes av en mycket kompetent och effektiv vård: Under de 1½ timme jag var där fick jag göra en mammografi (usch!!!), en ultraljudsundersökning utförd av en röntgenläkare och en bröstundersökning med biopsi av en kirurg. Båda läkarna var mycket noga med att jag skulle förstå och känna mig trygg med beskeden och dessutom kände jag mig väl omhändertagen av de tre sköterskor jag träffade under dessa undersökningar.

Väntrummet bestod av två delar, i den större fanns en teve och i det mindre gick det att komma undan tevens ljud, vilket jag med min ljudkänslighet uppskattade mycket. De hade till och med skaffat en kaffemaskin för att kunna bjuda på en kopp kaffe eller te under väntetiden mellan de olika undersökningarna! Detta har ju ingenting med själva vården att göra, men är ändå ett tecken på att de försökt göra helhetsupplevelsen så angenäm som möjligt för de patienter som kommer med en oro för bröstcancer. Helt enkelt försökt utforma vården utifrån patientens perspektiv!

Nu var jag så lyckligt lottad att min knuta visade sig vara en fettknöl, ett besked jag känner mig trygg med efter den kompetenta behandling jag fick under besöket, men hade det visat sig vara  något annat så hade jag fått en kontaktsköterska som följt mig genom den behandling jag behövt genomgå och som hade gett mig all information jag ville ha, innan jag lämnat avdelningen för dagen.

Det är kompetent och effektivt, både ur samhällets och patientens synvinkel och säkert även ur personalens- som kan gå hem efter dagens arbete med en känsla av att ha gjort ett bra jobb!

Tänk om all sjukvård kunde vara lika effektiv! Tänk vad pengar som hade kunnat omfördelas om varje patient direkt kom till en mottagning som var specialdesignad för ändamålet och att de där kände sig så trygga med den undersökning och de besked de fick, att de inte fortsatte söka vård för samma besvär!

Tänk vilka summor som skulle kunna läggas på den mest avancerade sjukvården och de dyraste medicinerna, som det nu inte är en självklarhet att alla patienter får del av, eftersom de är för kostsamma för landstingen.

Tänk vad mycket smärta och lidande som kunnat undvikas för de patienter, som nu slussas runt i sjukvårdssystemet, utan att de någonsin få hjälp för sina besvär!

Tänk er en sjukvård där alla hypotyreospatienter kom till ett team av hängivna läkare och sköterskor, som tog de prover som behövdes och gjorde de undersökningar som krävdes, för att kunna ställa en säker diagnos och som därefter följde upp patienterna och såg till att de fick en fungerande behandling!

Tänk er en sjukvård som ser till helheten och kollar upp binjurarna innan de sätter in sköldkörtelbehandling (vilket skall göras enligt Fass, men som verkligen är ett undantag att det görs!), en sjukvård som ser till sjukhistoria och symtom istället för att endast förlita sig på TSH!

Tänk er en sjukvård där patienten tas på allvar och ses som expert på sin egen kropp! En sjukvård som insett att en patient som avfärdats utan hjälp eller en förklaring hen kan acceptera- det är en patient som kommer att komma tillbaka, gång på gång, tills den patienten är nöjd med den vård hen fått. En sjukvård som förstått att ju längre det dröjer innan korrekt diagnos ställs, desto svårare är det att få en behandling att fungera.

Vilken utopi! Trots att det borde vara det självklara sättet att ta hand om den stora gruppen sköldkörtelsjuka! Särskilt nu när trötthetssjukdomarna blivit ett så stort ekonomiskt problem i samhället, att man måste straffa ut de sjuka ur sjukförsäkringssystemet, istället för att se till att forskning och behandling möter behovet! Just för att vi är så många så skulle också besparingarna för samhället kunna bli så stora!

En annan hormonsjukdom, som påverkar hela kroppen och alla dess funktioner, är ju diabetes. Den stora skillnaden mellan dessa båda stora folksjukdomar är att diabetespatienterna aldrig ifrågasätts (eftersom de har ett fungerande diagnossystem) och att de har flera olika mediciner att välja på, eftersom det inte finns en medicin som passar till alla patienter! De har också specialmottagningar och diabetessköterskor som är specialiserade på just på deras sjukdom.

Jag har svårt att förstå de stora skillnaderna i behandlingen av dessa patientgrupper! Trots att sköldkörtelföreningarna och enskilda patienter larmat i flera år nu, så händer nästan ingenting för att möta behovet av fungerande diagnostisering och behandling. Varför?

Youtube-film om sköldkörtelbehandling

Nu finns det en ny film som tar upp problemet med dagens hypotyreosbehandling:
http://www.youtube.com/watch?v=1z6RsEHAif8&feature=youtu.be

Ju mer den sprids desto större nytta kan den göra!

Adoptionens pris

Jag har just sett ett starkt program på Kunskapskanalen: Adoptionens pris.
Intervju med filmaren.

Sedan jag läste Markus Luttemans bok Utsatt, som jag bloggat om i ett tidigare inlägg, har jag funderat en hel del på dessa frågor.

Jag har tidigare sett adoption som något ganska okomplicerat: Ett fattigt, föräldralöst barn får nya föräldrar i ett land fullt av möjligheter. Alternativet att leva sitt liv på barnhem skulle ha varit så mycket sämre, så även om det är en stor omställning för barnet, så är allt bättre än att växa upp på institution. Har jag trott.

I Markus Luttemans bok tas det upp att tillgången på "föräldralösa barn" att adoptera följer efterfrågan från adoptivföräldrarna. Han tog upp ett exempel från Sydamerika, som verkligen fick mig att förvånas och öppnade mina ögon för att det kanske inte är en så enkel ekvation som jag trott.

I dokumentären Adoptionens pris är det två hiv-smittade föräldrar som adopterar bort sina två yngsta barn efter förfrågan från staten. Läkaren har sagt till mamman att hon skall dö inom fem år och hon vill inte att hennes barn skall bli hemlösa när hon dör. De har fått löfte om att få rapporter om barnens uppväxt och att allt skall bli så bra. Det verkar också som om de fått löfte om att adoptivfamiljen skall sörja för deras behov, men det förnekas av den adoptionsansvariga när tv-kameran är på.

Barnen 2 och 4 år gamla, lämnas på barnhem och luras där bort från föräldrarna som uppmanas att inte ta farväl, utan bara smita iväg från dem. Inom förskolan, där föräldrarna ändå kommer tillbaka samma eftermiddag, är detta ett absolut tabu! Det är bättre att barnen är ledsna just när föräldrarna går och att de vet vad som skall hända, än att de blir svikna av sina föräldrar!

På barnhemmet hämtas sedan barnen av sina nya föräldrar och den 4-åriga flickan visar att hon är arg genom att kasta saker omkring sig på hotellrummet. Hon stoppas och somnar så småningom utmattad. Eftersom adoptivföräldrarna inte talar hennes språk så kan de varken bekräfta hennes känslor eller berätta för henne vad som skall hända. Vilket kunde haft en avgörande skillnad för deras gemensamma framtid.

De biologiska föräldrarna ville träffa barnen en sista gång på flygplatsen och ta farväl där. Detta avstyrde adoptivföräldrarna och förlorade därmed den sista chansen att få flickan att förstå att detta var något som hennes föräldrar ville. De hade valt detta för sina barn och hon behövde inte bekämpa dessa främmande människor, för att rädda sig och sin bror.

Anpassningen till det nya livet verkar fungera bra för 2-åringen, men det blir genast problem med den äldre flickan. Adoptivföräldrarna hittar "fel" på henne, hon är inte van vid närhet, hon ryggar undan för män och hon smeker "klumpigt" när hon försöker klappa sin adoptivmor.

Adoptivmodern retar sig på att hon "tuggar" eller "skakar" på huvudet och gör detta till ett stort problem. Hon straffas med att bli utan mat när hon gör dessa, säkerligen omedvetna, rörelser. Jag tolkar rörelserna som nervösa eller andra psykiska reaktioner på de känslor hon tryckt ner inom sig och inte tillåts visa. Att hon ha ont i magen för att hon inte ätit på två dygn verkar inte bekomma adoptivmodern.

Av en psykolog (!?) bekräftas de i sin uppfattning att hon skall nonchaleras (dvs frysas ut = psykisk misshandel) när hon inte beter sig utefter deras normer. Villkorslös kärlek skulle bara förstöra för henne i denna situation! Nu talar vi alltså om ett barn som först berövats sina kärleksfulla föräldrar för att sedan ryckas upp från barnhemmets kontakter och rutiner, för att därefter placeras i en helt annan miljö och kultur utan att antagligen förstå någonting av det som händer! Och hon skulle må dåligt av villkorslös kärlek???? Och det är en psykolog som anser det???

Ett av problemen är också att hon inte kan knyta an till sina nya föräldrar och detta skulle tydligen avhjälpas av deras avståndstagande? Situationen är nu så allvarlig att de behöver ett avlastningshem för flickan, men det skall då vara ett hem som inte är "för bra" för hon skall ju inte trivas och vilja stanna där, utan vilja komma tillbaka igen.

Tyvärr verkar det vara ett allt för kompetent hem hon kommer till, för avlastningsmamman tvättar hennes kläder, trots att adoptivmamman inte "vill ha den lukten i sitt hem" (vilket väl i så fall lättast skulle ha kunnat undvikas genom att tvätta om kläderna) och de engagerar sig i henne- så eftersom det fungerar för bra så vill adoptivföräldrarna byta avlastningshem! Kanske är det svårt att hävda att det är barnet det är fel på om det fungerar bra i ett annat hem?

Det sorgliga slutet på denna historia är att flickan nu bor på ett barnhem i Danmark och planeras bo kvar där uppväxten ut. Föräldrarna, som inte dött, har fått bromsmediciner och har nu adopterat en ny liten släkting och saknar sina barn något oerhört och fruktar den dag barnen kommer att söka upp dem och ställa dem till svars. Adoptivföräldrarna behöver turas om att åka för att träffa flickan några timmar var tredje vecka. Och alla blev förlorare.

Flickans sista ord i dokumentären blev: "Nej, jag har fått nog av nya föräldrar".

Barnen kom från Etiopien, precis som flickan i Luttemans bok (som också hade en mamma i livet, som inte visste vad som hänt med dottern) och i eftertexterna står det att 77 barn adopterats till Danmark något visst år, bara två av dem var dokumenterat föräldralösa. Så det där med tillgång och efterfrågan verkar väl stämma åtminstone i Etiopien.

Nu tror jag inte på något vis att alla adoptioner är fel, även om det tydligen finns vissa som går gravt fel. För visst finns det mängder med lyckliga historier där barn verkligen "räddats" från ett torftigt barnhem för att få en ny familj de kan knyta an till och få en lycklig uppväxt hos, men man måste nog vara medveten om att barnets ålder, antalet tidigare separationer från viktiga vuxna och hur adoptionen går till ur barnets synvinkel, är viktiga aspekter att ta hänsyn till!

Att adoptivföräldrarna har tillräcklig kunskap för att kunna bemöta de reaktioner som barnet uppvisar på det trauma varje separation innebär borde vara ett krav, liksom att den professionella hjälp de bedömer att de behöver verkligen är experter på adopterade barns verklighet!

Felaktigt utförsäkrad får rätt till sjukersättning

I veckan har en viktig dom kommit i Högsta förvaltningsdomstolen: Vann mot F-kassan efter tre års kamp. Det är Lotta som kämpat i 41 månader och genom tre domstolar för att få rätt till sjukersättning, istället för den utförsäkring hon drabbades av 2010. Under åren sedan dess har hon varit tvungen att leva på sin man, men nu får hon de 400 000 kronor, hon borde ha fått från början, retroaktivt. Grattis Lotta och tack för att du tagit kampen för så många andra!

Domen bygger på de nya tolkningar, av reglerna för sjukersättning, som kom förra hösten. Framför allt rör det sig om ­personer med lång sjukhistorik och diagnoser som smärta, utmattning och psykiska sjukdomar, där möjligheterna till ­rehabilitering uttömts. Den största förändringen är att man nu skall ta hänsyn till sjukhistorien och på den basera bedömningen om vad som är rimligt att anta om framtiden.

Tidigare gick man bara på den aktuella situationen och det kan ju vara ganska stor skillnad på om ett tillstånd/ skada/ sjukdom är reparerbar, beroende på om den är nytillkommen/ nyupptäckt eller om man genomgått behandling/ rehabilitering/ arbetsträning under något decennium utan att komma längre än man gjort!

Det är denna nya regeltolkning som hjälpte mig att få sjukersättning förra julen, efter att jag hade varit utförsäkrad i 37 månader, då jag liksom Lotta hade varit hänvisad till att leva på min mans inkomster. Tyvärr fick jag inga pengar retroaktivt för de år jag varit (felaktigt) utförsäkrad, eftersom jag inte fick prövningstillstånd till kammarrätten när jag utförsäkrades. Tyvärr så tror jag inte för ett ögonblick att jag och Lotta är ensamma om att ha blivit utförsäkrade/ "friskskrivna" trots att vi inte haft någon arbetsförmåga att försörja oss med hjälp av!

Enligt Försäkringskassans rättschef så betyder domen att de kommer att fortsätta med de mer generösa bedömningarna som de gjort det senaste året. Det innebär att personer som tidigare nekats sjukersättning nu kan få det.

Så om du är i den situationen skall du absolut ta chansen att söka på nytt! Skaffa ett nytt läkarutlåtande och fyll i blanketten Ansökan om sjukersättning. Tyvärr fungerar inte länkarna till informationen om reglerna för sjukersättning när jag försökte, men man kan alltid ringa Försäkringskassans kundservice: 0771- 524 524.

Apotek och mediciner

Idag var min man på apoteket för att hämta ut de mediciner jag började få ont om. För att slippa åka flera gånger, så har jag börjat förbeställa medicinerna och väntat tills jag fått meddelande om att de finns hemma.

Men förbeställningen via webben är ganska bökig och nu skulle jag ha flera mediciner, så jag tänkte att det var enklare om han åkte dit och hämtade de mediciner som fanns inne och lämnade listan så att de kunde beställa de övriga. Då kunde jag åka dit senare i veckan och hämta dem som beställts hem då.

Döm om min förvåning när alla de åtta mediciner jag ville ha idag fanns hemma! Jag vet inte när det hände senast, men nu kanske äntligen apoteken börjar fungera som apotek igen efter avregleringen!!? Jag ångrar nästan att jag var så hård mot dem i ett tidigare inlägg....

Skattelättnader och lycka

Läser i dagens tidning att "Skattesänkningar ger rika mest". Det var väl inte någon överraskning direkt, men att mer än 25 % av regeringens skatteförslag går till den tiondel som tjänar mest, medan den tiondel som tjänar minst får dela på 1%, de siffrorna hade jag inte sett tidigare.

Nu vet väl alla att "en sjuksköterska fått en extra månadslön i plånboken", men sällan talas det om vad hon fått betala i andra ändan och vad som händer med henne om hon blir sjuk eller arbetslös. Att det alltid talas om skattelättnaderna i procent istället för i kronor, är ju också en indikation på vilka som gynnas. Det konstiga är att detta budskap, som hamras in i våra medvetanden, aldrig ifrågasätts av vare sig oppositionen eller media....

Själv unnar jag de rikaste varje öre de kan komma över om de blir lyckligare av det. För dem som redan har plånboken full verkar det ju vara så att lyckan i livet är knuten till pengar och att den lyckan är så viktig att man kan göra nästan vad som helst för att komma över mer. Inte är det de fattigaste som myglar, fifflar, utnyttjar riksdagsersättningar eller fallskärmar på ett sätt som inte var meningen, skattefuskar, utnyttjar representationskontot till det yttersta eller vad det nu kan vara som ökar på den egna ekonomin.

Trots att jag unnar dem det enda som  verkar göra dem lyckliga, så tycker jag att jag fått betala en allt för stor del av deras ökade förmögenhet. För det är ju på bekostnad av andra grupper i samhället som ökningarna kan ske- på bekostnad av alla dem som för tillfället står utanför arbetsmarknaden av en eller annan anledning och på bekostnad av resurser som kunde gått till sjukvård, skola, förskola, äldreomsorg, trygghetssystem, järnväg och annat som gör att man kan vara stolt över och må bra i det samhälle man lever.

Dessutom har jag blivit itutad att jag skall skämmas för att jag utnyttjar bidragsystemet- och detta trots att jag hela min yrkesverksamma tid bidragit till det viktigaste vi har: Barns rätt till en god utveckling och en stabil grund att stå på. En förskollärare eller lärare eller annan vuxen som räddar ett barn, från ett liv med droger och kriminalitet, under sin karriär- har med detta tjänat in hela sin livslön tillbaka till samhället! Det finns det forskning på.

Efter många år som sjukskriven och genom de nya reglerna som missgynnat oss som är beroende av den sjukförsäkring vi själva bekostat, genom de sociala avgifter vi avstått lön till, har jag som omförsäkrad, utförsäkrad och därefter med 75% sjukersättning (ca 6 000 kr/mån- baserat på den inkomst jag hade som utförsäkrad och arbetsförsök och inte på den lön jag hade när jag var frisk) bidragit med min del till omfördelningen av samhällets medel. 

Som tur är så är det inte så viktigt för mig att samla på mig så mycket som möjligt för att bevisa mitt värde och jag vet att lyckan finns i så mycket annat än pengar: Att plötsligt må bättre än vanligt, att orka njuta av trädgårdsarbete en härlig höstdag, smaken av en egenodlad tomat eller att känna sig älskad. Det är sådant som gör mig lycklig. Och som man säger: Den sista särken har inga fickor!

Självgoda läkare

Det blir ett inlägg även om det sista programmet i serien Arga Doktorn: "Lennart var 15 år första gången han sökte sjukvård för något han snart skulle börja misstänka var en hjärntumör, men sjukvården tog honom aldrig på allvar och det förändrade hans liv för alltid. Idag är Lennarts högsta dröm att få sitt ansikte tillbaka. Han vill opereras av en specialist Men trots alla tidigare misstag, säger vården nej."

Läkarna som tror att det är ett "virus", tycker att han är för "symtomfixerad" och intresserad av för dyra undersökningar. I journalen står det att ytterligare undersökningar kan förstärka detta! En nykär kille i tonåren skulle alltså hellre söka sjukvård än vara ute med kompisarna och festa!??? Om han inte behövde? Ibland är det svårt att förstå hur de tänker!

"En måndag när han precis har klivit av bussen faller han ihop mitt på Kungsportsplatsen i Göteborg. Efter det väljer han att kontakta ett nytt sjukhus och han får komma till Mölndal där läkarna häpnar över att inget har gjorts.

- När jag berättade om vilka symptom jag hade blev läkaren helt ställd och tog sig för pannan. Han tyckte inte att det var klokt att jag inte fått en datortomografi. Läkaren i Mölndal skickar Lennart till en datortomografi med det samma och efter ett par timmar får han beskedet att han har en stor hjärntumör.

Operationen blir komplicerad och läkarna är osäkra på resultatet. Att få bort hela tumören visar sig vara komplicerat och man är på väg att ge upp. Till slut lyckas man, men samtidigt måste flera nervbanor i hjärnan offras. Lennarts högra ansiktshalva blir helt förlamad."

Tänk vilken skillnad det hade fått för Lennarts liv om läkaren visat lite mer ödmjukhet och lite mindre självgodhet inför sin uppgift och sina patienter. Man upphör aldrig att förvånas över vissa läkares inställning till sitt yrke och det verkar inte ha blivit så mycket bättre idag, även om jag inte hört om några missade fall av hjärntumör- men för alla dem som inte får vård för sin låga ämnesomsättning påverkar det ändå livet och livskvaliteten i mycket hög grad!

Kanske mer ödmjukhet inför de patienter varje läkare möter skulle betyda stor skillnad i både livskvalitet och sänkta kostnader för sjukvård och sjukförsäkring? Det tror jag.

Jag vill också tipsa om ett nytt inlägg i frågan på Annelies blogg, en av mina nya favoritbloggar: Varför nonchaleras symtom och behandlas patienter så illa? Hon skriver bland annat:

"En betydligt sämre överlevnadsstrategi är att inte tänka på patienten som människa och individ, utan som en i den besvärliga gruppen ”patienter”.  

Väl avpersonifierade ges patienterna bara negativa egenskaper, de inbillar sig att de är sjuka, de kräver att bli hjälpta direkt, helst igår (”Mc Donaldsgenerationen”), kräver att blir ”curlade” (där har jag inte sett några exempel på vad det innebär), tror att man är ”någon djävla resebyrå” som ska ordna sjuktransport etc.  

Har man som läkare/sköterska väl skaffat sig den människosynen tror jag att risken är stor för att patienterna drabbas av slarv, nonchalans och kränkande bemötande."

Tankar om vad som är viktigt i livet

På söndagarna går det en mycket intressant serie på SVT2: Leva som amish. I går sändes del 4 av 6 och här fokuserades det särskilt på livsfunderingar, vad som är värt något i livet, vad lycka är och hur man vill leva sitt liv.

Jag kan varmt rekommendera alla delarna som hittills sänts, men  alldeles särskilt gårdagens program. De kontraster som kom fram i hur vi väljer att leva våra liv är tänkvärda och även om jag inte skulle vilja bli en amish, så finns det mycket i deras kultur som jag tror att vi kanske skulle kunna ta lärdom av i vårt västerländska samhälle!

Några glimtar ur programmet:

Familjens manliga medlemmar arbetar ute på åkrarna: "Det är ett härligt liv. Man har ingen chef, familjen arbetar ihop, vi älskar det." Lönen för mödan är maten som hamnar på middagsbordet och uppskattningsvis så är 75% av maten de äter sommartid, odlad på gården.
 
För kvinnorna är det viktigt att ha en tillräckligt stor trädgård, där de kan odla saker som familjen kan äta och för att kunna konservera. "Vi tror att det är bra att kunna leva av det man odlar. Då drabbas man inte lika hårt när ekonomin sjunker."


En av de engelska killarna har bott på internatskola sedan han var 10 år och nu går han på Eton. Åtta månader om året tillbringar han på skolan, 40 mil hemifrån, vilket är hans föräldrars beslut- det var bara Eton som gällde. Hans mamma tror att det hjälpt honom att utveckla sin egen personlighet, istället för att bara vara en i brödraskaran. Själv tycker han att eftersom han tillbringar så mycket tid hemifrån så har han ingen riktigt nära relation med sina föräldrar.
 
Ungdomarna får vid ett tillfälle frågan vad som är lycka för dem. För George, killen som går på Eton, är det en svår fråga och han säger att det är något han verkligen kämpar med. Han har inget svar, men fortsätter att diskutera ämnet med andra på gården och frågar bland annat en av de unga männen hur många "dåliga" dagar han har på ett år. Svaret att det kanske är tio dagar, gör honom närmast chockad, för själv har han säkert minst två i veckan.

Han berättar att både han själv och hans vänner känner en stor press från sina föräldrar: Man förväntas tillhöra eliten på det främsta universitetet. Det finns så många karriärmöjligheter att välja bland, men han vet inte vad han skall välja. Han känner sig pressad att inte kasta bort alla möjligheter han får under studietiden, så han försöker göra sitt bästa.
 
Han kommenterar att amish säger att man skall var nöjd med det man har och inte avundas andra, medan han själv alltid vill ha mer och aldrig är nöjd med det han redan har. Han har egentligen aldrig tänkt ordentligt på vad han vill få ut av livet, av sitt arbete, sitt familjeliv och vem han själv är/ vill vara. 
 
Han säger slutligen att han har börjat se annorlunda på många saker, bland annat på vad som gör människor lyckliga. "De verkar lyckliga här och det bevisar att sånt som vi tycker är så viktigt i vårt samhälle, som utbildning och självständighet, inte nödvändigtvis måste göra oss lyckligare."


En av de unga amishmännen förklarar sin syn på det enkla, långsamma livet han lever: "Om jag sitter på ett kontor hela dagarna, medan barnen är hemma och bråkar för att de inte kommer överens- vad blir det då av dem 40 år senare? Och vad blir det av mig själv?"
 
Han säger också att han ser livet från den ljusa sidan: "Om ens bror behöver en dollar- ge honom tjugo. Jag har aldrig mött en girig person som också varit lycklig. Ju mer de har desto girigare blir de. Det är nog en av anledningarna till att jag gillar det enkla livet. Det inser du nog en dag- man kan inte skapa lycka. Lyckan kommer inifrån. Så är det."
 

En av de engelska flickorna tycker att trots att de alla är individer, så har amish ändå ett lokalsamhälle (community) där alla blir uppskattade och omhändertagna. På det får hon som svar att "rikedomar är flyktiga, de kan försvinna. Sånt händer ju. Därför strävar vi inte efter jordiska rikedomar, vi skapar en starkt lokalsamhälle för våra barn, för framtiden. Större barn lär sig arbeta tillsammans för det gemensamma lokalsamhället och om alla samarbetar så kan man verkligen uppnå saker."
  
Den engelska tjejen kommenterar efteråt att hon "tillhör en självisk generation, men att mennoiterna (en gren av amish) har förstått värdet av gemenskap och värdet av att dela med sig av sitt överskott. Allt behöver inte handla om mej, mej, mej. Det säger en del om oss, faktiskt."

Varför struntar vi i miljöhotet?

Intressant fråga: "Jordens resurser krymper och klimatforskarna varnar för högre temperaturer och stigande havsnivåer. Utsläppen måste minska. Ändå konsumerar vi bara mer. Varför fortsätter vi med det när vi vet att miljön tar stryk?"

I dagens G-P finns en artikel som tar sin utgångspunkt i dessa frågor: Får man slänga en mikro som fungerar? En som forskat i varför vi fortsätter att konsumera allt mer, samtidigt som vi oroar oss för miljön är sociologiprofessorn Mikael Klintman. I artikeln säger han så här:

"– Vi är intellektuellt och känslomässigt kapabla att förstå att miljöhotet är allvarligt. Men i grunden styrs vi av de normer som omger oss och vi sneglar ofta på dem som har lite högre socioekonomisk status än vi själva, säger han. Charterplanen kommer att fortsätta att gå fullsatta så länge det premieras socialt och uppfattas som något positivt när vi berättar om resan här hemma. Nya kök kommer att rivas ut så länge inredningstidningarna hyllar de påkostade totalrenoveringarna och vi kommer att åka bil till jobbet så länge det anses normalt.
 

– Men det spännande är att normer kan ändras. Thailandsresan ses fortfarande som en del av det goda, intressanta livet men man kan se att en förändring är på gång. Ett annat exempel är rökningen där det från att vara okej att röka gått mot en allt striktare norm som bäddade för förbud på vissa platser, säger han."

Han har en positiv syn på hur viktiga vi är som enskilda medborgare och konsumenter i hur vi väljer att hantera dessa svåra frågor i vardagen. Så här säger han om det: "– Man kan känna ”vem är jag att ändra på något?”. Men genom våra handlingar påverkar vi normen. Tar vi med vegetarisk matlåda och cyklar till jobbet kommer folk att se det och intressera sig. Det är inte meningslöst, vi har ett moraliskt ansvar men också en större påverkan på vår omgivning än vad vi tror, säger Mikael Klintman."

Jag känner mig styrkt av dessa ord och fortsätter att sopsortera, kompostera, välja ekologiskt och vad jag nu för övrigt gör i det lilla formatet. Att jag inte belastar jorden med så mycket konsumtion och absolut inga utlandsresor, har mer ekonomiska och "trötthetsrelaterade" orsaker- men trots det så är det ju också positivt för miljön!

Om kvällens Arga Doktorn

 Läser på Arga Doktorns Facebooksida om kvällens program, som sänds klockan 21.00 i SVT1: 

"Hur fruktansvärt illa man anser sig kunna behandla en kvinna med svår sjukdom. "Du tänker med livmodern, inte med hjärnan", skall man behöva höra sådant i vården! Eller "maten flyger väl inte in munnen på dig", när man är svullen och har ont av lymfsjukdom, inte av övervikt......

I kväll har vi lite chat här på sidorna, om ni vill. Jag är på bilresa under eftermiddagen men hoppas hinna fram till programmet, som verkligen är sevärt. Titta, och kommentera!! Och berätta för andra som ni känner, tillsammans kan vi göra ändring.

Åsa har vetat i 15 år att hon lider av en medfödd sjukdom som gör att delar av kroppen svullnar upp. Hon vet också att hon måste få behandling annars är det stor risk att sjukdomen inte längre går att hejda. Men hon får inte den vård hon behöver och därför kan hon inte längre jobba. Idag är Åsa utförsäkrad och hon känner sig helt övergiven av vården."

Jag vet inte så mycket om lymfödem, men utifrån den sjukdom jag har tvingast lära mig massor om, hypotyreos, så vet jag att många, som nu kämpar för behandling, kan skriva under på att detta inte är ett enstaka exempel!

Jag har läst så många berättelser från sjuka kvinnor som inte blir hörda och trodda. Bara för att värdet på TSH i blodet har fått en alltför hög status. I stället för att vara ett mått på hur ämnesomsättningen fungerar- så har det blivit det enda utslagsgivande för om man kan få behandling eller ej! Och det största problemet med detta är att referensvärdena inte har följt med den senare tidens forskning och erfarenheter!

Det finns ett antal läkare som gör ett fantastiskt arbete och verkligen ställer upp för sina patienter, men tyvärr är historierna om alla dem som får ett misstänksamt, ointresserat eller till och med föraktfullt bemötande ändå så många!

Det absolut viktigaste arbetet redaktionen gör med detta program är i vilket fall att belysa hur dåligt vården fungerar för enskilda personer som har svårt att få en adekvat vård för sina sjukdomar!

Jag hoppas att detta bara är den första säsongen av många och att trycket blir så hårt på den delen av sjukvården som inte fungerar, så att den måste göra ett ordentlig uppryckning och börja sätta patienten i centrum! Varje del av vårdkedjan borde utgå ifrån hur de på bästa sätt kan hjälpa varje enskild patient! Det skulle inte bara vara etiskt riktigt, utan också ekonomiskt fördelaktigt!

Mer om Åsa och lymfödem kan man läsa i Kommunalarbetaren.