1 augusti 2012

Bättre rik och frisk- än sjuk och fattig...

Expressen uppmärksammar just nu några av alla de fall som farit illa i den nya sjukförsäkringen:

Monica Johansson är 54 år och har varit sjukskriven sedan 2008. Hon har varit stark nog för att vara sjuk trots att hon många gånger tvivlat och funderat på att avsluta sitt liv.
Mats Eriksson dog i Fas 3 och Leif Hellström är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att jobba.

Jag publicerar ett stycke ur artikeln om Leif Hellström:
"I mars 2010 blev Leif Hellström utförsäkrad från försäkringskassan och ställdes till arbetsmarknadens förfogande. Han hade då varit sjukskriven sedan september 2007.
Leif hade bara 40 procent hjärtkapacitet på vänster hjärthalva och han hade skrivit till mig i ilska och frustration för att försäkringskassan tyckte att han skulle börja arbeta.
Men inte bara det.  Han kände sig misshandlad av både trygghetssystem och sjukvården. Han kände sig totalt maktlös mot politiker och system och kanske framför allt mot sig själv - att han orkade så lite. Han ville dansa, han ville älska och leva, men han bara låg på sin säng. Orkade gå 25 meter till affären på andra sidan gatan.
När jag såg Leif blev jag rädd att han skulle dö. Det blev arbetsförmedlingen också. De såg direkt att Leif inte kunde arbeta. Du får vara inskriven här, men ligg hemma och vila dig var budskapet. (Arbetsförmedlingen bekräftar detta i samtal med mig.)
Men på försäkringskassan ansåg de honom 100 procent arbetsför och gjorde därmed en annan bedömning än både hans läkare och hans egna ord."

Är detta verkligen värdigt vårt samhälle?

Är det på något vis positivt för samhället?

Att det inte är vare sig värdigt eller positivt för de "Enstaka fallen"
och deras familjer och andra i deras närhet säger ju sig självt.

Så varför vill vi då ha det så här i vårt gemensamma samhälle????

För det är väl ingen som fortfarande tror på flosklerna:
 "Ingen blir utförsäkrad" och
"Alla som är sjuka får ersättning"?


Detta handlar på intet vis om att
"Hjälpa människor tillbaka till arbete".

 Finns det verkligen någon
som fortfarande tror på att denna utslagning
skulle vara human 
och så mycket bättre för den enskilde
än att vara sjukförsäkrad under tiden hen är sjuk!??!??!!

 

"Allt ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni ock mot mig"




4 kommentarer:

  1. Svidande verkligt!
    Margreth

    SvaraRadera
  2. Men det är lätt att blunda för verkligheten- tills man är där själv...

    SvaraRadera
  3. Fruktansvärt. Min dotter har en kollega som har haft stroke och får panik för att hon inte klarar att utföra enkla arbetsuppgifter. Hon gråter förtvivlat och säger "kollegerna har bara besvär av mig, jag sinkar dem och klarar ingenting", och läkarna hävdar bestämt att hon måste vara sjukskriven längre för att bli fullt frisk. Men försäkringskassan tvingar henne att släpa sig till jobbet och bäva precis varje dag för att hon ska göra något hemskt misstag bara för att hennes hjärna inte ens kan hantera instruktioner som att trycka på en viss knapp. Vad är det för mening med att straffkommendera sjuka så att de mår ännu sämre? Vidrigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, det är hemskt med alla dessa historier om människor som haft oturen att bli sjuka och sedan straffas för detta av samhället. Och det beror ju inte på att vi har en så enorm brist på arbetskraft i vårt land, så egentligen borde ju sjuka människor kunna få tillfriskna i lugn och ro, tills de var redo att komma tillbaka till arbetslivet och andra kunde få en första chans på arbetsmarknaden under tiden. Men så är jag ju inte politiker och ser väl inte helheten?

      Men att sjuka människor dagligen känner sig piskade istället för att få ro att läka är en skam för ett välfärdssamhälle, kan jag tycka. Särskilt som den stora utmaningen för vårt samhälle idag är alla som blir sjuka av stress- tror man verkligen att de skall komma tillbaka snabbare om man stressar på dem och ger dem ytterligare oro för ekonomin under hela sjuktiden?

      Hoppas att det löser sig för din dotters kollega, men hon är ju tyvärr inte ensam. /Elisabet

      Radera