"Jag mådde sämst morgnar och förmiddagar. Fram på kvällen kunde jag bli någorlunda normal och jag tänkte ”nu konserverar du den här känslan och så är det bra i morgon bitti också”. Men det funkade inte. Tanken kunde inte hjälpa mig eftersom det var hormonerna som var rubbade. Inte med all vilja i världen gick det.
Jag har stått MÅNGA gånger framför badrumsspegeln och sagt till mig själv ”överlev till kl 11 så klarar du dagen”. Å jag menar verkligen ”överlev”. Det var HEMSKT! För en frisk människa är det helt omöjligt att förstå känslan av att vara sköldkörtelsjuk och inte kunna dra runt energin som du vet finns där, men som är död och begraven för att hormonerna saknas.
Å så många gånger jag tvingade mig iväg till jobbet. Kör till nästa trafikljus så får du se hur det känns där. Du klarade det, kör till nästa då. Jag hade 13-15 ljus till jobbet på den tiden beroende på vilken väg jag körde. Å när jag sedan parkerat och gick de sista 300 meterna till jobbet kunde jag vända mig mot bilen och säga ”kör hem mig igen”. Förstår ni?"
Hela texten kan ni läsa på hennes blogg, där det också finns mycket annat intressant.
Det är så hemskt att vi är så många som har eller har haft så stora problem, men att det ändå inte tas på allvar inom vården. Undantag finns, men för min egen del så hade jag fortfarande gått på en för låg dos av Levaxin om jag inte själv börjat läsa på och hittat andra att diskutera med på nätet.
Varken ökningen av Levaxin, att prova Liothyronin eller att ansöka om licens för Armour Thyroid har kommit från mina behandlande läkare, trots att jag mått så dåligt under så många år. Mina prover har ju varit så "bra". Däremot har jag haft en väldig tur som mött bra läkare när jag själv begärt att få pröva annan medicinering för hypotyreosen och det är jag glad och tacksam för, men skulle ju önskat att det vore standard och inte beroende på vilken läkare man råkar hamna hos....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar