4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

I juli var det fyra år sedan jag hade förmånen att få tillgång till Armour Thyroid. Då hade jag under många år lidit svårt av min hypotyreos, först för att jag inte fick rätt diagnos när jag sökte för en förlamande trötthet, som gjorde att jag sov 17 timmar per dygn och knappt hade styrfart under de få timmar jag var vaken och därefter för att jag inte blev hjälpt av den enda medicin som då erbjöds oss med låg ämnesomsättning, Levaxin.

Ett decennium av mitt liv försvann i ett töcken när min kropp led svår brist på det aktiva sköldkörtelhormonet, trijodthyronin eller T3. Bo Wiklands forskning om att en hög andel av kvinnor med kroniskt trötthetssyndrom egentligen led av en obehandlad hypotyreos och Internets ökade möjligheter att söka information om sjukdomen och ta del av andras erfarenheter, blev en vändpunkt för mig och gjorde att jag började inse att det var den låga ämnesomsättningen som var orsaken och att de övriga problemen bara var symtom på detta. Jag fick då också kunskap om att det faktiskt fanns andra behandlingsalternativ- något även mina läkare var tämligen okunniga om.

Efter det att Bo Wikland öppnat mina ögon, så var det Scandlab (senare starkt förtalat av etablissemanget och tvingat till stängning) och Turtles Sköldkörtelforum som hjälpte mig vidare. Utan dem och det upplysningsarbete de drog igång så hade jag kanske fortfarande famlat omkring i den stora tröttheten och hjärndimman. Idag är det ju tämligen lätt att hitta info, men då var det där som kunskapen och erfarenheterna fanns, tillsammans med Ann-Christines Sköldpaddor som senare lades ner, men nu finns Ann-Christines blogg istället.

Liothyronin
I december 2010 fick jag, efter att (på egen begäran) först ha ökat Levaxinet till optimal dos, äntligen ett recept utskrivet på medicinen Liothyronin. Den innehåller det aktiva hormonet trijodthyronin, det hormon min kropp inte kunnat omvandla från Levaxinets levothyroin/ T4, vilket är ett lagringshormon som skall omvandlas till T3 i kroppen, vilket i nyare forskning har visat sig ofta inte fungera.

När mina åter celler fick tillgång till det aktiva sköldkörtelhormonet så förändrades mitt liv! Min hjärna började fungera och jag kunde börja tänka, koncentrera mig, hitta rätt ord, fungera i samtal och samspel med andra, börja köra bil igen, läsa och förstå vad jag läste osv. Det andra stora som hände var att min återhämtningsförmåga ökades på ett drastiskt sätt och att jag nu kunde delta i tex samtal eller gå och handla eller utföra andra vardagssysslor som jag tidigare inte klarat alls eller med största svårighet- och när jag nu tröttat ut mig så räckte det oftast att jag vilade en stund eller sov en natt och så var jag rätt okej igen. Inte som tidigare, då ett kort besök av någon nära anhörig kunde få mig att vara helt utslagen i en vecka eller två, om inte mer.

Det som inte blev bättre med Liothyronin var att mitt sömnbehov var oförändrat stort. Inte längre 17 timmar per dygn, för det hade minskat något efter det första halvåret jag varit sjukskriven, men 10-12 timmar på natten och 2 timmar varje eftermiddag. Just eftermiddagsvilan var väldigt begränsande när jag nu började må bättre och orka mer, för det kändes som om jag aldrig hann mer än att vakna och sköta morgonbestyren, hygien, mat osv- så var det dags att lägga mig igen (för jag kunde inte hålla ögonen öppna och hjärnan stängde ner) och när jag vaknade igen så var det nästan kväll och om det var vinter så var det mörkt och det kändes som om jag missat en hel dag- igen!

Jag har mött en och annan under de här åren som faktiskt inte förstått vilket handikapp det är att vara tvungen att sova en så stor del av dygnet. Det var till och med en beteendevetare som under samtal med mig insåg att "Sovmorgon kanske inte är skönt om man är tvungen". Nej, just det, att sova större delen av dygnet kanske inte är något man hade valt själv- om man haft ett val? Och att dessutom vara så trött att man knappt har styrfart de timmar man ändå är vaken är kanske inte heller något att sträva efter? Det ihop med att "Alla är ju trötta ibland" är kommentarer som bara kan uttalas av personer som inte har den mista aning om vad det är att vara sjukligt trött och utmattad!

Armour Thyroid
För fyra år sedan hade jag så äntligen lyckats få min allmänläkare att skriva en remiss till Endokrinologen (och inte ge sig när remissen först avvisades), en läkare där att ta emot mig och vid besöket gå med på att skriva en licensansökan på Armour Thyroid för mig. En ansökan som Läkemedelsverket sedan godkände så att apoteket kunde beställa in medicinen till mig, en medicin som då var restnoterad i Sverige och som jag fick vänta på i ett par veckor- men så var det äntligen möjligt att börja pröva den nya medicinen!

Så att jag anser att det var en förmån att jag fick prova och sedan fortsätta med medicinen beror på att det var många steg som skulle klaffa för att just jag skulle få tillgång till detta livsnödvändiga hormon. Och att det tyvärr är många andra som också skulle behöva den för att må bra, men som stupar på något av stegen fram till det att man har medicinen i handen. Något som gör att många chansar och direktimporterar liknande preparat, preparat som står helt utanför den kontroll som finns för läkemedel. Är detta verkligen bättre ur ett samhällsperspektiv eller borde det kanske vara lättare att få pröva alternativen inom vården när de syntetiska preparaten inte fungerar?

För min egen del hade jag gärna nöjt mig med Levaxin + Liothyronin om jag fått tillräcklig effekt av det, för det hade varit betydligt enklare! Men när det finns en medicin som gör att jag kan fungera bättre i vardagen så tar jag allt besvär det medför, vilket bland annat betyder att jag behöver en ny licens varje år och att jag då måste få tag på en läkare som går med på att skriva en ansökan. Detta kommer jag alltså att behöva göra varje år under resten av mitt liv om reglerna inte ändras, vilket är ett osäkerhetsmoment. Så jag skulle också kunna bli en av dem som börjar importera själv, för att jag inte kunnat få tag på en läkare som är villig att skriva en licensansökan för mig, någon gång i framtiden. Detta är helt sjukt! För om det är bevisat att jag behöver den medicinen idag så är det väl högst sannolikt att jag även kommer att behöva den imorgon? Vi pratar ju om en kronisk sjukdom där ett plötsligt tillfrisknande inte är så troligt! Och om jag på något mirakulöst vis skulle kunna sluta med medicinen så skulle jag ju inte fortsätta ta den bara för att jag hade en livslång licens!

Nu har det just kommit ut uppgifter om att Hillary Clinton tar Armour Thyroid- en medicin som vissa svenska läkare varnar för av alla möjliga orsaker, som att den kan ge "Galna ko-sjukan" eller att den "äter upp dig inifrån"! Är det troligt att en uppsatt presidentkandidats läkare skulle skriva ut en så livsfarlig medicin till en blivande president? Eller är det svenska läkare som kommer med undanflykter och har skygglapparna på? Eller som helt enkelt skiter i hur deras patienter mår så länge som de själva inte behöver tänka utanför boxen?

Nog om det nu, detta skulle ju handla om de senaste fyra åren, om vilka det även finns mer skrivet i andra blogginlägg och på sidan Min hypotyreos. Med hjälp av T3/ trijodthyronin kunde jag börja arbetsträna och klara det på 25%. Jag övergick därefter till 25% arbete, ett anpassat arbete där jag städade i lugna lokaler istället för att vara förskollärare i barngrupp. Nästan tre år höll jag på med detta och jag försökte även gå upp i tid vilket jag inte klarade, men mina 10 timmar i veckan klarade jag av hyfsat bra. Periodvis. För jag hade också långa sjukskrivningsperioder, kanske upp till 50% av tiden, dels när jag hamnade mycket lågt i hormonnivå i samband med bytet till Armour Thyroid, dels när jag en vinter fick lunginflammation orsakad av en nydebuterad astma och dels när jag försökte gå upp i tid och fick ett nytt utbrott av Menieres sjukdom, som varit vilande ett tag. Plus den sista våren jag jobbade då jag var så helt slut att jag bara klarade av sammanlagt 7 veckors arbete på hela vårterminen. Då insåg jag till slut att det inte var hållbart och jag sa upp mig från min fasta tjänst till midsommar 2013.

Salivkortisontest och östrogendominans
Efter att jag slutat kämpa för att klara av att arbeta mina 10 timmar/ vecka så tog det nästan ett år innan jag åter "fick näsan över vattenytan" och började känna att jag hade ork igen. Det hade då hunnit bli våren 2014 och jag hade då även skickat ett salivkortisoltest till ett företag i USA.  När jag fått testresultatet började jag med två åtgärder ungefär samtidigt, dels började jag ta progesteronkräm 12 dagar i månaden för att minska min östrogendominans och dels började jag testa ct3m, en metod som går ut på att stötta kortisolet när det naturligt skall vara som högst tidigt på morgonen. Detta har inneburit att jag, när jag ställt in och kommit igång med metoden, har haft mobilen på väckning 3 timmar och 45 minuter innan jag vaknar naturligt. Då har jag tagit en tablett av Armour Thyroid, en tredjedel av min dagsdos. Den andra tabletten har jag sedan tagit vid frukost och den tredje på tidig eftermiddag. Mer om östrogendominans och ct3-metoden finns i inlägget Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag tyckte att jag blev "stabilare" under det första året med dessa metoder. Inte någon jättestor förändring, men ändå så att jag varit motiverad att fortsätta. Efter ungefär ett år gjorde jag ett uppehåll med progesteronkrämen, då jag tänkte att jag använt den länge och egentligen inte visste om den gjorde vare sig till eller från. Veckorna efter blev jag "låg" och deppig och orkade ingenting igen. Jag hade först ingen tanke på att det kunde ha ett samband, innan jag plötsligt kom på att jag ju gjort uppehåll. Jag började med den igen, så snart det var dags, och tyckte att jag märkte en markant förbättring så nu håller jag fast vid den och tror verkligen på att den gör skillnad för mig.

När det gäller ct3m så vet jag faktiskt inte om den har hjälpt mig, men jag tror det. Jag kompletterade metoden med binjurestärkande kosttillskott som b-vitaminerna, särskilt B5 och B6, zink, magnesium och en del annat. Sedan tidigare har jag tagit tillskott för sköldkörteln och ämnesomsättningen, särskilt selen, B1 och några till. De binjurestärkande metoderna har jag alltså hållit på med i nästan ett och ett halvt år nu och även om jag inte märkt någon väldigt tydlig förbättring så tror jag att det kan ha hjälpt mig till något mera ork och stabilitet i mitt mående. För att få ett objektivt kvitto på vad de verkligen gjort skulle jag ju egentligen behöva skicka in ett nytt salivkortisoltest för att se skillnaden mot förra gången. Det är jag inte beredd att lägga pengar på i nuläget, då jag inte ser hur det skulle kunna hjälpa mig framåt.

Jag tror att hela min kropp kommit i svår obalans på grund av alla de år som jag gick obehandlad för min låga ämnesomsättning. När man läser på om vilket finstämt instrument hormonsystemen är och hur de olika delarna påverkar varandra, så blir det ju ganska självklart att det inte är helt lätt att få det hela att åter börja fungera som det är tänkt när en eller flera delar under många år har kunnat göra en väldigt liten del av sitt omfattande jobb. Om hur de tre systemen sköldkörtel, äggstockar och binjurar samspelar och påverkar varandra finns en mycket bra artikel på Näringsmedicinsk tidskrift, Sambandet mellan äggstockar- binjurar- sköldkörtel.

Jag tror alltså att både Armour Thyroid, progesteronkrämen och de binjurestärkande metoderna har hjälpt mig, men att min kropp varit i så dåligt skick att jag inte kunnat bli helt återställd med hjälp av dem, efter alla de år jag mått väldigt dåligt och knappt fungerat alls. Det är nu 14½ år sedan jag kraschade så hårt att jag knappt orkade något och vägen tillbaka har varit onödigt lång. Det är ju ingen idé att spekulera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade fått fungerande medicinering för min sköldkörtel redan 2001, men jag tycker att det är viktigt att dela med mig av mina erfarenheter så att andra kanske kan slippa hela den långa och svåra resa jag behövt göra.

Antidepressiv medicin
I vinter har jag också slutat med den antidepressiva medicin som sattes in, istället för sköldkörtelhormon, redan 2001 och som jag mest fortsatt med för att det varit svårt att sluta med den. Jag hade halverat dosen några år tidigare, men så skulle jag börja arbetsträna och kunde inte fortsätta trappa ner samtidigt. Nu är jag i alla fall glad att jag är av med den! Om min dåvarande läkare hade insett att depression är ett symtom på sköldkörtelbrist så hade mitt TSH på 16 kunnat få honom att ge mig sköldkörtelhormon istället för antidepressiva (särskilt som de antidepressiva preparaten har den nackdelen att de ytterligare sänker ämnesomsättningen!)- men den kunskapen hade han inte.

Hårmineralanalys
Nu i vår har jag gjort en Hårmineralanalys. Den visade att jag samlat på mig tungmetaller och att jag har låga nivåer av de flesta av de näringsämnena, trots att jag tagit kosttillskott av många av dem under flera års tid och trots att jag valt tillskott av bra kvalitet som lätt skall kunna tas upp av kroppen. Enligt terapeuten är det tungmetallerna som ligger och "stör" så att kroppen inte kan tillgodogöra sig näringen. Nu äter jag ett gäng med särskilt anpassade kosttillskott som skall hjälpa min kropp att rensa ut tungmetallerna så att jag sedan kan fylla på med den näring kroppen behöver för att fungera optimalt. Detta är ett halmstrå jag gripit tag efter för att ha något att hoppas på och det skulle vara fantastiskt om det fungerade!

Mia Lundin har skrivit en text, Binjureutmattning beror inte på trötta binjurar, som var mycket intressant. Bland annat skriver hon att "En frisk kropp har förmågan att regelbundet eliminera gifter, men i takt med att binjurarna försvagas så avtar kroppens egen reningsförmåga. Detta ger upphov till en ond cirkel, där svagare binjurar försämrar förmågan att göra sig av med alla gifter, vilket i sin tur ytterligare försvagar binjurarna." Detta har jag inte hört något om tidigare, men det gör ju att en avgiftning verkligen inte verkar vara någon dum idé!

Jag har hittat en blogg med en tjej, MadelenEmma, som har gått den vägen och läsningen är hoppfull så jag länkar till hennes blogg för den som vill veta mer. Det jag inte förstått när jag beställde var att det inte räcker att göra en hårmineralanalys. Först gör man en och sedan tar man de kosttillskott som rekommenderas under två eller tre månader och sedan skall man göra en ny test och få nya tillskott osv. För testet och två månaders tillskott betalar jag ca 4 000 kr så det är ingen billig affär.

Och som med alla metoder som erbjuds oss som inte får hjälp via den skattefinansierade sjukvården, så är det ju så att om det fungerar så är det värt vartenda öre och om det bara är bluff och båg så är jag ordentligt lurad! Jag har i vilket fall bestämt mig för att det är värt ett försök och har turen att min man (som i praktiken är den som betalar för den då min sjukersättning knappt räcker för mig att överleva på) tycker att det är okej att betala för detta.

Jag är nu i slutet av den första kuren och tycker inte att jag har så mycket att berätta ännu. Några avgiftningssymtom har jag inte märkt, mer än att jag haft en ny typ av huvudvärk på kvällar och nätter under en period, vilket kanske kan vara ett tecken på att avgiftningen startat, men lika gärna kan vara något annat. Jag har möjligen också minskat mitt sömnbehov ytterligare något, med ca en timme, men det kan också vara så att jag behöver mindre sömn på sommaren. Jag slocknar fortfarande klockan 22, men att vakna klockan åtta istället för nio ger mig en hel extra vakentimme per dag- så jag hoppas att det håller i sig!

Dock har jag varit mycket trött och "låg" denna sommar, vilket jag tror kan ha att göra med att jag tagit bort alla de kosttillskott som jag tidigare ätit. Särskilt Q10 som krävs för energiproduktionen tror jag kan vara en brist som jag känner av. Men- om detta hjälper långsiktigt så är det ju värt varenda svårighet på vägen dit!

Sammanfattning av nuläget
Jag vet inte om detta gav så mycket för dig som orkat läsa ända hit, men som sammanfattning kan jag väl säga att jag har fått livet tillbaka genom Armour Thyroid, att jag märkt en förbättring med progesteronkrämen och att jag tror att ct3m har varit en pusselbit tillsammans med kosttillskotten- även om inget av detta har gjort att jag fått mitt vanliga liv tillbaka. Jag blir fortfarande väldigt lätt stressad och mår dåligt av stress, vilket väl sägs vara en effekt av utmattningen, att man blir "allergisk" mot stress.

Jag är fortfarande starkt begränsad av vad jag orkar och behöver återhämtningstid efter aktiviteter, jag tvingas säga nej till saker jag skulle velat vara med på och jag behöver ta saker i lugn takt för att orka med- men jag orkar också med mycket mer än jag gjorde innan jag blev rätt medicinerad! Jag tillbringar oftast minst en timme om dagen i min trädgård, jag orkar läsa böcker, jag förstår vad jag läser och kommer även ihåg det när boken är slut, jag sköter det mesta här hemma när min man arbetar och njuter av att klara av det! Jag försöker göra saker i ett lugnt tempo och ha en rytm och rutin i det jag gör vilket jag mår bra av. Vi har också skaffat husdjur som behöver mat och släppas ut och tas in på regelbundna tider, vilket jag nu kan klara av och som ger mig känslan av att vara behövd. Jätteviktigt, tror jag! Dessutom blir det en extra puff för att ta mig ut de dagar det känns svårt!

För att vara mer konkret så har jag under de tre senaste månaderna kunnat sköta matinköpen nästan varje vecka och jag har varit hos frissan och klippt mig. Jag har deltagit i ett fantastiskt 50-årskalas under två dygn på en kursgård (med egen säng så att jag kunde dra mig undan när jag behövde) och jag har tillbringat två andra dygn på familjens sommarställe i Bohuslän tillsammans med min syster och då åt vi lunch ute båda dagarna. Jag har haft besök av tre gamla arbetskamrater som var här på lunch och då blev det mycket prat och jag kände mig nästan "normal" igen- tills de gick och jag stupade i säng. Jag har även haft familjemedlemmar och en kompis här på besök här vid enstaka tillfällen under sommaren. Dessutom har jag varit ute och ätit lunch med min man två gånger under semestern och varit ute och letat efter (välbehövliga!) kläder vid två tillfällen (tillsammans med min man som är min klippa som gör även nästan omöjliga saker möjliga!). Helt osannolikt att jag skulle ha klarat av allt detta för bara några år sedan!

Under samma period så har jag tvingats tacka nej till ett 8-årskalas, en 45-årsfest och två andra vuxenkalas. Jag och min man har inte rest någonstans under hans semester och jag har inte orkat alls lika mycket som jag velat ute i trädgården.

Sammanfattningsvis har jag kunnat vara väldigt mycket mer aktiv än under t ex 2004, som är mitt "referensår" när jag vill kunna se hur långt jag kommit, den sommaren låg jag bara inne och grät hela sommaren. Längtade ut till sommaren utanför, men den gången jag lyckades ta mig ut fick min man snabbt hjälpa mig in igen då all kraft tog slut.

Nu har jag ändå en viss livskvalitet, jag orkar sköta vardagsbestyren, jag kan njuta av min trädgård och hämta kraft där och jag klarar av socialt umgänge i begränsade doser- så även om jag förstås hade velat vara helt frisk (och arbetsför!) igen så är skillnaden ändå milsvid i förhållande till tiden innan jag fick fungerande behandling!

Fråga doktorn om den "lättbehandlade" sjukdomen hypotyreos

Det har stormat på sociala medier den senaste veckan, sedan läkaren i programmet Fråga doktorn, ca 36 minuter in i programmet, svarade på en fråga om sköldkörteln och sa att hypotyreos är så "enkelt att behandla" och att det bara är att ta en tablett och "då blir man som vanligt igen".

Jag vet att många har skickat in brev till redaktionen för att påpeka det uttalandet tyder på stor okunskap omkring sjukdomen, patienternas erfarenheter och den nya forskning som nu kommer i allt tätare takt. Jag har också ägnat veckan åt att få ihop ett mail där jag protesterar mot beskrivningen och nu har jag äntligen fått iväg det. Jag publicerar det här också för den som är intresserad:

"Hej redaktionen!
Liksom vid tidigare tillfällen när sjukdomen hypotyreos har tagits upp i programmet, så visade er läkare Gunilla Hasselgren på stor okunskap och nonchalans i veckans program.

Att de läkare vi möter inom primärvården ofta har mycket ytliga kunskaper om sjukdomen är något vi har tvingats acceptera, men av en läkare som har hela svenska folket som målgrupp borde man väl kunna begära mera? När en läkare står i en public service-kanal och låter påskina att det bara är att ta en tablett så blir man bra igen, så riskerar det ju att ytterligare fördröja tillfrisknandet hos den patient som litar på att det som sägs är riktigt och att det inte finns något att göra om Levaxinet inte fungerat.

Vi är idag flera hundratusen som är drabbade av hypotyreos här i Sverige och enligt Gunilla så skall EN (1) medicin vara undermedlet för oss alla!? Är det verkligen trovärdigt? Borde det inte snarare falla på sin egen orimlighet? Finns det någon annan folksjukdom där det bara finns en medicin att välja på för samtliga som drabbats?

Tyvärr så är verkligheten inte så mycket bättre, men det finns i vilket fall ytterligare några alternativ: Liothyronin (med det aktiva hormonet trijodthyronin) som man kan ta om man har omvandlingsproblem (vilket är väldigt vanligt) och Naturligt sköldkörtelhormon (med alla de fem hormoner som den friska sköldkörteln normalt producerar) som bara kan fås via licens hos Läkemedelsverket (eller genom att chansa på att beställa det på Internet). Dessutom finns en variant med laktosfri tyroxintablett (typ Levaxin) som vissa mår bättre på än det vanliga levaxinet. Ny forskning har också visat på att enbart Levaxin till och med kan förvärra hypotyreosen: https://thyroidhormones.wordpress.com/2015/01/13/ny-studie-visar-att-levaxin-kan-forvarra-hypotyreos/

Det finns också studier, av bl a Stefan Sjöberg i Halmstad, som pekar mot att upp till 70% av patienterna inte blir hjälpta av denna “enda” medicin Gunilla säger att man skall ta och “då blir man som vanligt igen”. Det hade ju varit jättebra om det verkligen varit så enkelt, men tyvärr är verkligheten mer komplicerad än så och medvetenheten om detta är ofta skrämmande låg bland läkarna vi möter.

Som tur är så börjar forskningen komma ikapp det som patienterna försökt påtala i många år nu- för det räcker inte att det syntetiska hormonet höjer halterna som mäts i blodet om det hormonet inte kan ta sig in i cellerna och hjärnan där det skall göra nytta! För det kan väl inte vara ett tillräckligt bra resultat om 30% av patienterna blir hjälpta av behandlingen? För sjukdomen som är så “enkel att behandla”?

Stefan Sjöbergs forskning har visat att det omvandlade T4/ tyroxin som finns i Levaxinet kan höja nivåerna i blodet (och lura läkaren att tro att patienten är fullbehandlad), men att det omvandlade syntetiska hormonet sedan inte kunnat ta sig in i hjärnan genom blod-hjärnbarriären vilket innebär att hjärnfunktionen därför fortsätter att gå på lågvarv och orsakar mycket onödigt lidande. Det finns inte så mycket skrivet om hans forskning än, men ni är ju journalister och kan väl göra en intervju med honom för att få aktuella data. Här är några artiklar att börja med:
http://www.expressen.se/halsoliv/nu-ar-jag-glad-och-orkar-igen/
http://dinamediciner.se/nyheter/svensk-testar-nya-satt-att-hitta-skoldkortelsjukdom
http://dinamediciner.se/nyheter/forts-ryggvatskeprov-skoldkorteln

Med ett tillskott av det aktiva sköldkörtelhormonet T3/ trijodthyronin, genom medicinen Liothyronin, så har många åter fått tillgång till ett mer normalt liv. Jag själv är ett exempel på detta, då jag gick på Levaxin i ca 7 år utan att bli bättre, men med ett tillskott av Liothyronin öppnades världen upp igen och jag kunde börja tänka, koncentrera mig, köra bil, delta i samtal, arbetsträna och inte minst så förbättrades min återhämtningsförmåga något oerhört, från att ha behövt veckor för att återhämta mig efter t ex en stunds social samvaro så kunde det plötsligt räcka med en natts sömn! För min livskvalitet var detta något helt fantastiskt och jag gick från att kämpa för att orka överleva till att kunna börja leva igen!

Hade jag bara litat på läkarna och inte själv förstått att det fanns andra vägar att gå än att blint förlita sig på Levaxinet, så hade jag fortfarande varit ett vandrande lik som kämpade för att orka överleva en dag i taget. Tänk vilken nytta doktor Gunilla kunnat göra om hon istället använt tv-mediet till att hjälpa patienterna att förstå att det finns andra vägar att gå om medicineringen med Levaxin inte gett önskat resultat!

I dag är ju ett av de stora samhällsproblemen “den nya ohälsan”, “trötthetssjukdomarna” eller “den psykiska ohälsan” och kostnaderna skenar- men varför tittar man inte på orsakerna till detta?

När all min energi tog slut år 2000 så tvingades jag söka läkarvård och då fick jag diagnosen Utmattningsdepression och blev erbjuden sjukskrivning, antidepressiv medicin och samtalsterapi. Vilket bara ett av dessa tre åtgärder hade någon som helst inverkan på mina låga hormonvärden, för sjukskrivningen gjorde att jag kunde börja återhämta mig och första halvåret sov jag 17 timmar per dygn, vecka efter vecka, månad efter månad, regelbundet som en klocka.

Samtidigt så hade jag ett TSH-värde på 16 vilket borde gett mig behandling för min låga ämnesomsättning, vilken var orsaken till min svåra energilöshet, men min läkare ansåg att symtomen mer “verkade vara” av depressiv karaktär så därför fick jag bara symtomlindring istället för bot.

Och när den första antidepressiva medicinen inte hjälpte så fanns det ju många andra sorter att pröva- för det speciella med de antidepressiva är ju att de kan skrivas ut helt utan provtagning- och om det första preparatet inte hjälper så beror det ju inte på att diagnosen var fel utan på att sorten var det! Med hypotyreos är det ju helt tvärtom, hårda krav på när behandling får sättas in och om man inte blir bättre på Levaxinet så beror symtomen på något annat än hypotyreosen!

För mig hade ju inte provsvaren varit ett problem (om min läkare bara haft tillräckliga kunskaper så att han kunnat förstå att depressionen bara var ett symtom på hypotyreosen), men för många så blir det ytterligare en tröskel att ta sig över eftersom man kan må väldigt dåligt av den minskade ämnesomsättningen innan provsvaren “hinner ifatt” och tydligt visar att ämnesomsättningen är för låg.

Det kan ta flera år av dåligt mående och många tydliga symtom under tiden man ligger i gränstrakterna av vad som (genom konsensusbeslut) bestämts vara “normalt” (kolla forskningen på hur man kom fram till TSH som ett mått på ämnesomsättningen). Då får man inte behandling oavsett hur många symtom man har på att det är den låga ämnesomsättningen som är problemet- däremot ofta behandling för många av de olika symtomen, med tillhörande biverkningar. Myxödem vet de flesta nutida läkare inte ens vad det är och hur det ser ut.

Och i mitt fall var det ju så att mina depressiva symtom var ett symtom på min låga ämnesomsättning- inte att jag hade en egentlig depression. Och så tror jag att det är för väldigt många av oss, så titta på detta och ni kanske har ett scoop som på sikt hjälper statsfinanserna när trötta människor får hjälp med grundproblemet (hypotyreos) istället för symtomen (depression/ utmattning).

Hela min historia, med utdrag ur journalerna, medicinering och provsvar, finns berättad på min blogg: http://enstaka.blogspot.se/p/min-hypotyreos.html

Där ligger den för att hjälpa andra som, liksom jag gjorde, går och mår dåligt i onödan då det idag oftast inte räcker att söka läkare för sina problem, utan man behöver själv förstå vad som är fel, läsa på och lära sig om detta för att sedan kunna begära en vård som fungerar och gör skillnad.

Tips på några läkare som kan ge en mer nyanserad bild av problemen med dagens diagnoskriterier och /eller ensidig Levaxinbehandling:
Stefan Sjöberg forskar på hur sköldkörtelhormonen tar sig genom blod-hjärnbarriären.
Helena Rooth-Svensson har skrivit böckerna Det trötta folket och Sköldkörteln och mitokondrierna.
Bo Wikland är tyvärr avliden, men hans forskning finns kvar. Det var den som fick mig att få upp ögonen för att min utmattning kunde bero på hypotyreosen. Han gjorde en studie på kvinnor med trötthetssyndrom och såg att en hög andel egentligen hade hypotyreos.

Jag hoppas att ni nästa säsong kan göra ett program som tar upp problemen för oss sköldkörtelsjuka och den nyare forskning som visar på att dagens diagnostisering och behandling för hypotyreos inte är optimal. Det vore att ta begreppet public service- i allmänhetens tjänst- på allvar!

Med vänliga hälsningar
Elisabet som förlorade ett decennium av sitt liv pga läkares okunskap"

Mitt namn är Hypotyreos

Det finns en text som jag tidigare la ut här, trots att jag då inte visste vem som skrivit den. Jag bestämde mig för att ändå publicera den, eftersom den delats friskt på olika sociala medier och för att så många verkade finna tröst i texten.  Dessutom anser jag att allt som kan öka förståelsen för de drabbade är värt att spridas.

Jag hade sett den i flera olika versioner, som angetts vara översatta både från engelska och norska. Den första version jag såg kom från USA och jag har trott att det varit någon typ av "vandringssägen" som förändrats och byggts på efterhand och att ursprunget skulle vara svårt att reda ut så här i efterhand.

Men nu har jag fått en kommentar från en svensk kvinna som anger att det är hon som skrivit texten och publicerat den i en bok. Tyvärr har jag inte fått något svar på vilken bok det skulle vara och vet därför inte om hon är sanningsenlig eller bara ett "troll". Men jag vill inte vara ansvarig för att sprida något jag inte fått lov att sprida och där det kan finnas en upprättsinnehavare, så jag väljer att ta bort större delen av texten. Att jag låter inlägget ligga kvar beror på att jag inte vill ta bort de kommentarer med svar som hör till inlägget. Jag låter några bitar av den långa texten ligga kvar för att det skall framgå vilken typ av text det är och för att den som vill kan googla vidare efter hela texten.

"Hej!
Mitt namn är Hypotyreos.....

Kommer du ihåg när du och din energi sprang runt och hade det roligt? Jag tog energin från dig och gav dig utmattning istället... 

Ja, jag kan göra dig deprimerad och ängslig....Jag kan få ditt hår att ramla av, bli torrt och sprött... Och hur mycket du än tränar ser jag till så att du behåller alla dina extrakilon.

Jag vet att du kommer att gå till läkare för att bli av med mig... Det kommer till att bli många läkarbesök... Du kommer att få fel medicinering; smärtlindrande medel, sömnmedel, antidepressiva mediciner...

Av sjukvården kommer du att bli undersökt, stucken och inte bli tagen på allvar... De kommer kanske att vilja skicka dig till en psykiatriker istället, då dom misstänker att problemet sitter i ditt huvud.  

Du kommer att få höra... att det är bara att ta dig samman och sluta känna efter för mycket hur du mår. Allt detta medan du själv sakta går under, medan du förlorar din personlighet, din självkänsla och din identitet."

Redigerad 2016-09-03 

Ungdomsserie om livet och döden

Trots att det var länge sedan jag själv var i ungdomsåren, så läser jag gärna ungdomsromaner och tittar på vissa ungdomsserier på teve. En serie jag tycker mycket om är Det röda bandets sällskap, en jättefin berättelse om ungdomar med svåra sjukdomar på sjukhus och i livet utanför sjukhuset. Det är en katalansk produktion som sänds på lördagar i SVT2.

Serien skildrar vänskap, sorg, glädje, besvikelse, död och liv på ett realistiskt sätt och vågar bli riktigt allvarlig, trots målgruppen. Jag hoppas att många ungdomar hittat till denna fina skildring av hur svårt, men ändå glädjerikt livet kan vara!

I veckans avsnitt var det en återblick på en äldre persons liv och där var det en mamma som skulle dö. Hon valde då att ta upp en dikt för att beskriva dödens olika ansikten för sina barn. Jag tyckte att dikten var så fin att jag skulle vilja ha hela- om det nu är en dikt som finns och inte bara något som skapats i manuset. Jag har googlat utan att hitta något liknande, så nu hoppas jag att någon som läser detta kanske känner till den och kan hjälpa mig att hitta hela dikten!

"Att dö är många saker på en gång
För barn är det världens första undergång
För möbler är det trappor, lastning och lossning
För väggarna är det ljusa rutor efter tavlorna som tagits ner
...."

Tankar efter valet

Jag blir väldigt förvånad över de tankar Alliansens företrädare ger uttryck för så här strax efter valet. De verkar verkligen inte ha fattat någonting! De går på om att svenska folket är "bortskämda" och otacksamma som har det så bra ekonomiskt- att de inte ens förstår hur bra de har det!  

Att Alliansen har skött ekonomin så bra de här 8 åren, men att svenska folket inte ens förstått hur bra de har gjort det? Nu trodde ju jag i och för sig att statsskulden är större nu än 2006 och att mycket av det gemensamma vi byggt upp tillsammans nu är utsålt och inte längre kan generera ett värde för vårt samhälle och oss medborgare- men jag är inte ekonom så jag skall väl inte uttala mig om det, antar jag?



Trygg ekonomi av Max Gustafson

Så nu tänkte jag berätta för er, att det under de här åren har byggts upp ett massivt missnöje, bland stora delar av befolkningen. Ett missnöje som vuxit sig allt starkare ju svårare det blivit att kunna blunda för vad den politik ni fört, verkligen inneburit bortom de fina orden:

• Att 86 000 sjuka människor nu nått "den bortre gränsen" i sjukförsäkringen- trots att varken de själva eller deras läkare ansett att de åter är redo för arbetsmarknaden.
• Att 9 000 sjuka människor nu utförsäkrats för andra gången- trots att de uppenbarligen inte blev friskare av den första utförsäkringen!
• Att 16 000 personer "försvunnit" ur statistiken efter att de utförsäkrats. Troligen är de idag "anhörigförsörjda"- men det är ingen som riktigt vet eftersom man inte brytt sig om att ta reda på vad som hänt med dem efter att de uteslutits ur försäkringen. Fast ni har varit bra på att skryta om hur mycket staten har tjänat på att dessa människor inte längre belastar den försäkring de trodde att de kunde lita på, så det har ni i alla fall lyckats med!
• Att a-kassan urholkats alltmer för varje år som gått och att det blir allt svårare att klara sin försörjning för den som har oturen att bli av med sitt jobb- även om man är attraktiv på arbetsmarknaden och relativt snabbt får ett nytt jobb.
• Att kommunerna fått svårare att klara av skola, förskola, äldreomsorg, handikappomsorg och övriga åtaganden- när skatteintäkterna minskat och socialbidragstagarna (läs utförsäkrade) blivit fler och kostnaden överförts från staten till kommunerna.
• Att Björklund gjort skolan till ett kaos- inte baserat på vetenskaplighet och beprövad erfarenhet- utan på sina personliga tyckanden och idéer. En femtiotalsskola för 2010-talet! Efter åtta år märks resultatet tydligt och många, föräldrar och lärare, röstade säkerligen emot att detta experiment skall få fortsätta.

Så hur bra ni än skött "ekonomin"- så ser människor sprickorna och gliporna som skapats under processen. När till slut allt för många medborgare sett, hur politiken slår mot de som är sjuka och arbetslösa, så hjälper inte längre retoriken om att alla som är sjuka får ersättning eller att jobben blir fler med lägre a-kassa.

När människor ser hur anhöriga eller nära vänner behandlas i verkligheten, när de utförsäkras, omförsäkras och tvingats bli anhörigförsörjda eller söka socialbidrag (nu försörjningsstöd)- så hjälper det inte hur bra man är på att prata! Även många som möter dessa utsatta människor i sitt arbete har varit förtvivlade över att inte kunna hjälpa och tycker inte att det är rätt det som sker.

Så jag tror nog att det mer är er arrogans och ovanifrånperspektiv som berövat er makten- att ni inte lyssnat på alla protester och beskrivningar av hur er politik slår. Att det till slut inte hjälpte att ge dem som är friska och har ett jobb mer i plånboken- för till slut blir det allt för uppenbart att det inte är ett sådant samhälle majoriteten vill ha!

P1 Plånboken: Hur mycket skall de sjuka få?

Idag sändes del 4 i Plånbokens valserie och då togs frågan om sjukförsäkringen upp: Hur mycket skall de sjuka få?

Lotta är utförsäkrad för andra gången och skall klara sig på 4 700 kr/mån. Nu har hon flyttat hem till en vän eftersom hon inte har råd med hyran. Förra gången hon utförsäkrades var hon mindre väl förberedd och försökte få försörjningsstöd (fd socialbidrag), men fick inte det eftersom hon hade en för hög hyra. Hon uppmanades därför att flytta, vilket kanske kan vara en långsiktig lösning, men ingen hjälp i en akut situation. Uppsägningstid, flyttkostnader och att hitta en ny lägenhet- samtidigt som man faktiskt är sjuk och i en utsatt situation...

Efter reportaget om Lotta får två företrädare för S och M säga sitt och till sist analyseras det av en "expert". Det jag reagerar mest över är att ordföranden i Socialförsäkringsutskottet, Gunnar Axén (M), tycker att det är helt okej att människor blir fattiga när de drabbats av sjukdom- främst med motiveringen att för 8 år sedan förtidspensionerades 140 personer per dag!?

Förstår inte argumentet- okej det kanske inte var bra då- men gör det dagens situation acceptabel? Två fel blir ett rätt??? Förstår verkligen inte hur de tänker!

Kan man se människor som kostnadsbrickor som man kan flytta hur som helst? Oavsett lidande, utsatthet, fattigdom, självmord, hopplöshet, förlängd sjuktid, barn som drabbas (även ekonomiskt) av att föräldern är sjuk....

Och just nu har man 16 000 kostnadsbrickor som man inte vet vart de tagit vägen de hamnat helt utanför statistiken, men vem bryr sig? Socialförsäkringsutskottets ordförande (som väl borde vara en av de som bryr sig?) anser att eftersom de lämnat sjukförsäkringen så är det inte intressant vad som hänt med dem! Det enda man vet är att de inte har inkomst från vare sig jobb eller socialförsäkring, men de belastar ju inte statistiken så länge vi inte vet hur de försörjer sig... Så cyniskt!

Jag har så svårt att förstå att man kan blunda för allt detta- särskilt när den enda motiveringen är att det inte var bra förut heller...

Lyssna gärna själv!

Kjell Rautio säger det makten försöker förtiga

Kjell Rautio har länge varit en av mina favoritbloggare: Redan när den "Nya sjukförsäkringen" infördes 2008, varnade han för alla de risker han då kunde se och han underbyggde det med fakta. Han varnade för att människor skulle komma i kläm, han varnade för att reformen genomförts för snabbt och utan tillräckligt underlag, han varnade för att den genom fördes trots att många av de tyngsta remissinstanserna hade upptäckt stora brister som de i sin tur varnade för osv.

Det är inte förrän det senaste året som journalistkåren börjat se samma saker, fram tills dess jamsade de med makten, även i seriösa program som till exempel Agenda. De kunde ta upp problemen och exemplifiera med tex ett par cancersjuka kvinnor som nu skulle pressas till arbete trots att de själva hade fullt upp med behandlingar och med att bekämpa sjukdomen, men efter att de berättat sin historia så får Sjukförsäkringsministern ge sin syn på saken- och den synen innebar oftast att hon lovade att "Ingen som är sjuk förlorar sin ersättning"- en ren lögn alltså, men journalisterna nöjde sig med detta och gick vidare i programmet!

De enda som tagit upp frågan är väl kvällstidningarna, men deras syfte har ju varit att det säljer många lösnummer om man berättar snyfthistorier om enskilda som kommer i kläm- och inga försök har gjorts att ställa någon till svars eller blottlägga de strukturer som är feltänkta.

Då var Kjell Rautio ett ljus i ett ganska kompakt mörker, först bloggade han för TCO:s Utredarna och nu i LO-bloggen, men klarsyntheten har varit densamma hela vägen. Han hade dessutom rätt: Människor har kommit i kläm och stora delar av förändringarna var feltänkta och har behövt göras om i efterhand- när protesterna blivit för stora, nackdelarna alltför uppenbara och konsekvenserna har varit för svåra att försvara.

MEN de ansvariga har inte tagit sitt ansvar på allvar,  när de låtit utsatta människor lida i onödan för beslut som tagits för snabbt och ogenomtänkt och som sedan ändå behövt mjukas upp för att det blev allt för uppenbart att konsekvenser blev orimliga. Fortfarande pratar man, i valdebatten 2014, om hur många som förtidspensionerades innan 2006- som om det skulle rättfärdiga de genomförda förändringarna, oavsett konsekvenser och resultat!

Som om just dessa förändringar med tidsgränser, fattiggörandet av sjuka människor, otrygghet och utförsäkringar är de enda möjliga alternativen till det som inte fungerade bra förut och att vi därför får acceptera att det inte fungerar bra nu heller? Visst måste politik vara något annat än att bortförklara brister med att det var någon annans fel för länge sedan? Visst måste man kunna ta till sig bristerna som den egna politiken lett till utan att skylla ifrån sig på andra? Efter att man nu kunnat pröva sina idéer under flera år? inte konstigt att politikerföraktet blomstrar...

Vissa sjuka hann till och med ta sina liv, av hopplösheten som infann sig då beslutet från Försäkringskassan kom- om de inte sett någon framtid för sig innan så förbättrades det inte av att även ekonomin raserats.

Som svar på detta har ansvariga sagt att det ju handlar om människor som redan var sköra- som om det då inte spelar någon roll? Kanske skulle ett samhälle snarare vara extra rädda om sköra människor som kan fara illa av indragna ersättningar- då sista halmstrået försvinner?

När jag i förra veckan läste Kjell Rautios senaste inlägg Ifrågasätt Reinfeldt när han talar om 200 000 färre i utanförskap så fick jag se att han använde Mina tre år som utförsäkrad som ett av sina exempel. Under åren har han använt många enstaka människoöden som exempel- och han har inte haft svårt att hitta dem, trots att de ansvariga hela tiden hävdat att det bara är Enstaka fall som kommit i kläm!

Kjell Rautio har också nyligen medverkat i en artikel om sjukförsäkringen i Expressen och för den som är intresserad av att sätta sig in i dessa frågor lite djupare så finns mycket fakta, statistik och levandegörande exempel i Kjell Rautios blogg.

Snart är 9 000 dubbelt utförsäkrade

I dagens Göteborgs-Posten kan man under rubriken Snart är 9 000 personer dubbelt utförsäkrade läsa att: "Över 9 300 personer kommer vid årsskiftet att ha utförsäkrats två gånger från sjukförsäkringen. Få blir friska och får jobb. Efter att ha valsat runt i systemen några år är det i stället många som sjukskrivs för gott."

"-Det är ett bevis på att systemet inte funkar. Man har koncentrerat sig på att få ut folk ur sjukförsäkringen, när fokus borde ha legat på en fungerande vård och rehabilitering, säger Lisbeth Forsberg, själv utförsäkrad och aktiv i Solrosuppropet som arbetar mot utförsäkringarna."

Sedan regeringen införde den Nya sjukförsäkringen 2008 har över 83 000 personer nått den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och därför inte kunnat få fortsatt ersättning- trots vilken grad av sjukdom de fortfarande varit drabbade av.

Jag anser att det är jättebra med ett utökat samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att det är självklart att man måste vara beredd att pröva andra jobb om man inte längre klarar av att arbeta inom sitt gamla yrke. För mig var det till exempel helt omöjligt att fortsätta som förskollärare med alla de krav det arbetet innebär- men jag klarade med viss nöd av att städa verksamhetslokaler 10 timmar i veckan. Men- jag kan inte förstå att detta samarbete måste betyda att människor stressas i onödan av den ekonomiska förlust det ofta medför.

"Men fortfarande är det få som blir friska och får jobb, cirka 75 procent sjukskrivs i stället på nytt.

-Det här är en grupp som har gått ytterligare ett varv i sjukförsäkringen. Det är helt klart att de har en sämre hälsostatus, säger Peje Bengtsson, analytiker på Försäkringskassan.

Analyser visar också att många så småningom blir sjukskrivna för gott. Av samtliga i den grupp som allra först utförsäkrades hade totalt cirka 40 procent beviljats sjukersättning (tidigare förtidspension) efter fyra år. Andelen stiger i de grupper som utförsäkrats senare."

Han fortsätter med att berätta att det till stor del rör sig om de som, liksom mig, var beviljade tidsbegränsad sjukersättning (det som tidigare hette sjukbidrag) och som inte längre kunde få det- eftersom bidragsformen helt sonika togs bort och kriterierna för att få "permanent" sjukersättning innebar att man i princip behövde ha ett dödsdatum för att komma i fråga.

Denna "permanenta" sjukersättning är dock inte lika permanent som den tidigare förtidspensionen- den omprövas vart tredje år, men det tycker jag är helt okej så länge det inte sker godtyckligt: Om det kommer nya behandlingsmetoder eller tiden rehabiliterat de skador man har, så är det ju inte så konstigt att man ses som arbetsför igen.

Man hoppas ju bara att det finns en stor portion medmänsklighet i genomförandet så att enskilda inte står utan försörjning från den ena dagen till den andra, utan att samhället tar ansvar för att man får förutsättningar både för att få ett jobb och kunna klara ett jobb efter många år borta från arbetsmarknaden. Däremot tjänar ingen, allra minst samhället som helhet, på att människor bollas runt i systemet, helt oavsett vad läkare och andra behandlare har för rekommendationer.

"Lisbeth Forsberg, som i dag har sjukersättning, efterlyser ett helt annat system för att komma tillrätta med sjukskrivningarna.

-Naturligtvis ska alla som kan jobba. Men fattigdom och osäkerhet är ingen bra rehabilitering. Ju längre tid du snurrar runt i systemen, desto lägre ersättning får du i slutändan. Jag är ensamstående med två nästan vuxna söner och lever i dag på 7 800 kronor i månaden."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och för den som är intresserad av hur ersättningarna hela tiden sjunker i förhållande till lönen, kan läsa om hur det fungerar i mitt inlägg Lönar det sig att arbeta?

Sjukförsäkringen borde vara en valfråga!

Bara några veckor kvar till valet- och ännu har jag inte hört någonting alls om hur de olika partierna ser på vårt nuvarande sjukförsäkringssystem. Vilket väl måste innebära att samtliga parter anser att allt fungerar väl och att det inte finns några problem som behöver åtgärdas?

Nu börjar det i alla fall mullra på andra håll i samhället och för de som följt mig i bloggen, så är det nog lätt att förstå att jag välkomnar detta! Jag tycker att det är nödvändigt att ljuset måste riktas mot detta problem, eftersom sjuka människor far väldigt illa i det nuvarande systemet!

Aftonbladets ledarkrönika tog i förra veckan upp att 86 000 människor utförsäkrats sedan de nya reglerna infördes i sjukförsäkringen 2008. "Inte för att de är friska. Inte för att de mår bättre. Utan för att deras sjukdagar tagit slut." Det är alltså dessa 86 000 som benämns som "Enstaka fall" av de ansvariga.

Dessutom verkar dessa siffror bara omfatta en del av alla dem som drabbats, då siffran bara gäller dem som fallit för tidsgränserna. Jag tillhör ju den stora grupp som varit sjuka länge, redan innan förändringen genomfördes och vi kallas ju inte för utförsäkrade, utan för "friskskrivna" eller andra fantasifulla begrepp. Vi blev ju bara utputtade ur försäkringen, utan att erbjudas några alternativ som ersättning och utredning via arbetsförmedlingen, och vi hamnade i de allra flesta fall helt utanför statistiken. Om Mina tre år som utförsäkrad berättar jag på annan plats.

Ledarkrönikan fortsätter: "Reglerna påstås föra sjuka människor närmare arbetsmarknaden. För vi skall inte glömma att avsikten med förändringarna i socialförsäkringarna var att öka skillnaderna i levnadsstandard och trygghet mellan folk som har jobb och folk som är sjuka."

"Det skall löna sig att arbeta- och straffa sig att vara sjuk och arbetslös- heter det ju."

Vad jag själv anser om flosklerna om att det skall löna sig att arbeta, skriver jag mer om på sidan Lönar det sig att arbeta?- och jag kan redan här avslöja att jag kommer fram till att det gör det! Detta när jag utgår från min egen konkreta situation, så om jag hade varit tillräckligt smart (eller frisk) så hade jag nog gått tillbaka till jobbet istället för att gå här hemma och må dåligt!

Även Kjell Rautio tog i förra veckan upp frågan i LO-bloggen: "Sjukförsäkringsfrågan handlar om klass- och könsmakt". Han anser att det är en förändringarna i sjukförsäkringen är en viktig könsmaktsfråga eftersom mellan 65-70% av de långtidssjuka och utförsäkrade är kvinnor.

"Allt för många av dem som slitit för att bygga upp detta land har blivit ”kanonmat” i alliansens systemskifte. Enligt statistik från SCB har andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer tredubblats från 2004 till 2012 – från 10,3 procent till 30,2 procent. Ytterst medvetet har alliansen försämrat villkoren och skurit ner i våra trygghetsförsäkringar, vilket har gjort att försäkringarna under flera år genererat miljardöverskott. Pengar som alliansen sedan tagit och använt till skattesänkningar för dem som har jobb och är friska."

Han fortsätter: "Samtidigt har nog många av oss svårt att hantera sjukförsäkringsfrågan. Visst är det lätt att förtränga hela problemkomplexet. Frågan är ångestskapande, inte minst för att den ligger så nära det som oroar oss allra mest. Nämligen att vi själva, någon anhörig eller någon vi känner ska bli allvarligt sjuk."

Det är nog faktiskt det jag själv varit mest förvånad över, under de gångna åren: Att den stora majoriteten bara varit tyst och tacksam för de extra pengarna i plånboken- utan att tänka på att det är ett ögonblicks verk att tex bli skadad eller smittad av något som förändrar livet för alltid. Kanske är det som Kjell Rautio skriver, att det är för ångestskapande att tänka på och det är därför man väljer att inte tänka på det?

Dagens Arena var nog de som först tog upp detta i förra veckan när de under rubriken Över 86 000 utförsäkrade skrev att: "När alliansregeringen införde de nya sjukreglerna var tanken att personerna skulle ha rehabiliterats och fått jobb innan de nådde den bortre tidsgränsen. Så blev nu inte fallet. Många av de sjuka som utförsäkras har komplexa diagnoser. Tidigare siffror har också visat att många av de som utförsäkras fallit helt utanför systemet efter sjukförsäkringen."

Jo, det var väl ett av de stora misstagen, eller det jag egentligen kallar cynism: Man började med att ställa krav på de sjuka, med tidsgränser och hårdare bedömningar, men sjukvården fick en mycket begränsad summa pengar för att stimulera till extra insatser när det gäller två diagnoser, tror att det var ryggvärk och psykisk ohälsa- men det fanns ingen koppling så att det var personer som var i riskzonen för utförsäkring som fick del av de extra insatserna!

Ansvariga ministrar har sagt att tidsgränserna infördes för att sätta press på sjukvården, så att de skulle behandla och rehabilitera patienterna snabbare- men det blev ju enskilda människor som drabbades hårt under tiden sjukvården eventuellt skulle förbättra sitt arbetssätt. Enskilda människor som inte har någon makt att påverka den vård de får och som ändå har svårt att få livet att fungera eftersom de faktiskt är sjuka. Ett annat, mer effektivt sätt, hade ju kunnat vara att börja med att ställa krav på vården, så att patienterna fick den effektivaste vägen tillbaka till hälsa och därigenom blev friska nog att komma tillbaka till arbete snabbare!

Särskilt illa har det gått för dem som sjukvården idag inte är så bra på att diagnosticera och behandla, tex oss hypotyreospatienter. För mig tog det 2½ år av sjukskrivning innan jag ens fick diagnosen, trots avvikande värden, och därefter ytterligare 7½ år innan jag fick (eller snarare begärde) en behandling som fungerade för mig, då jag inte blev hjälpt av den vanligaste medicinen. I de fallen räcker inte 2½ år med sjukförsäkring långt- och det är ju inte patientens fel, som tvingas söka vård om och om igen eftersom den hjälp som ges (ofta antidepressiva) inte alls hjälper mot låg ämnesomsättning!

För min egen del så hade det enbart varit positivt om jag fått rätt diagnos och fungerande behandling direkt! Då hade jag inte behövt vara beroende av sjukförsäkringen under så lång tid, eftersom mina besvär då troligen inte blivit kroniska. Vilken patient hade inte hellre varit frisk än sjuk??? Då kunde jag varit fullt arbetsför i dagsläget, men när sjukvården inte fungerat som den borde så har det absolut inte hjälpt mig att bli utförsäkrad- också!
Om min väg till diagnos och behandling har jag tidigare skrivit på sidan Min hypotyreos och för den som vill veta mer om sjukdomen finns sidan Ordlista hypotyreos.

Dagens Arena har också publicerat en artikel med titeln 16 000 utförsäkrade spårlöst försvunna: "86 000 personer har utförsäkrats. Hur 16 000 av dem försörjer sig vet inte svenska myndigheter."

"Mellan 2010 och 2013 har sammanlagt 15 964 personer lämnat arbetslivsintroduktion för annan försörjning än via Arbetsförmedlingen. Det betyder i princip att det finns mer än 16 000 personer som anses för sjuka för att ta del av Arbetsförmedlingens insatser. Hur dessa personer försörjer sig är dock oklart."

Bilden är lånad från Max Gustafson- träffsäkra bilder om aktuella samhällsfrågor!

"Försäkringskassan har en del statistik, men utifrån den går inte att dra några slutsatser om var dessa personer tar vägen. Inte heller Gunnar Axén (M), ordförande för Socialförsäkringsutredningen, vet något om dessa personer.
– Det finns inga siffror på det och det är väldigt synd. De kan ha fått jobb, börjat studera, gått i pension eller vara föräldralediga, säger Axén."

Då skall man ha med i tankarna att Axén är en av de som är mest ansvariga och också alltid har haft svar på tal när nackdelarna med den Nya sjukförsäkringen tagits upp i media- skulle inte han ha kunnat beställa dessa siffror om det nu är så synd att siffrorna inte finns??? Om man verkligen velat veta hur de nya reglerna slår mot dem som drabbas? Om man inte bara varit fullt upptagna med att basunera ut hur mycket "friskare" svenska folket blivit nu när man förändrat sjukförsäkringen??? Jag misstänker starkt att det är mycket bekvämt att dessa siffror inte finns!

"Försäkringskassans siffror för den grupp som utförsäkrades det första halvåret 2010 visade att 25 procent helt hade försvunnit ur systemet 20 månader efter att de utförsäkrats. Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, tror att allt fler får sin försörjning via familj och vänner.
– Kommunerna har sannolikt börjat tillämpa reglerna om försörjningsstöd hårdare. Många blir av med sitt bistånd och hamnar på gatan, får söka stöd hos kyrkan eller hos vänner och familj, säger han.

Tomas Eneroth (S), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet, kritiserar regeringen för att den inte gett myndigheterna i uppdrag att ta reda på hur dessa personer försörjer sig.
– Detta kan göra mig ärligt förbannad. Sist vi gjorde en skattning, för några år sedan, var det runt 10 000 personer som fanns i det som Reinfeldt kallar ”andra kompletterande inkomstkällor”. Det betyder att de varken arbetar, får försörjning via Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen eller får försörjningsstöd, utan lever på vänner och familj eller lånade pengar, säger Eneroth.
Sjukförsäkringssystemet har ställt dessa personer på bar backe och gör människor fattiga för att de råkat bli sjuka. Detta är personer som alliansen vägrar se, menar Eneroth.

– Dels för att det är ett politiskt misslyckande, men ibland undrar jag om de ens bryr sig. Det räcker med att läsa ”Det sovande folket” så förstår man vilken människosyn en del har. De här människorna får inte redskapen för att komma tillbaka, de får fattigdom, säger han."

Och då pratar man fortfarande bara om dem som fallit för tidsgränserna och inte dem som inte beviljats förlängning när deras tidsbegränsade sjukersättning tagit slut. Ofta på oklara grunder, som en försäkringsläkare skrev i sitt utlåtande om mig, att jag efter "denna långa tid" borde ha blivit frisk- trots läkarintyg som visade på alla de svåra besvär jag hade kvar. Besvär som jag idag vet berodde på min felbehandlade hypotyreos- det vill säga att sjukvården inte hade gjort sin del!

Och jag är inte ensam, vilket bara antalet grupper på Facebook kan vara en indikation på, väldigt många sjuka vänder sig till en eller flera av de många grupper för hypotyreospatienter som finns där. Bara Sköldkörtelföreningens grupp har över 5 000 medlemmar, varav inte alla är o- eller felbehandlade- men många, som försöker få hjälp via andra drabbade då sjukvården inte bryr sig.

Är det inte dags för sjukvården att börja omvärdera de metoder för diagnos och behandling som man använder sig av vid bland annat hypotyreos och är det inte dags för samhället att sluta dubbelbestraffa sjuka människor???

Upprop till Försäkringskassan: Rädda de utsatta- Ändra systemet

Maria Lodenborg, cancerdrabbad och utförsäkrad, skrev ett uppmärksammat Facebookinlägg igår, detta uppmärksammades av aftonbladet som skrev en artikel om henne: Cancersjuka Maria nekas sjukpenning.

Nu har hon startat ett upprop mot de oskäliga regler som styr Försäkringskassans arbete och för de som drabbas av stelbenta regler: Rädda de utsatta- Ändra systemet.

Namninsamlingen kommer att delges socialförsäkringsministern, Försäkringskassan och samtliga riksdagspartier. Håller du med om det uppropet tar upp så har du nu möjlighet att skriva på och sprida insamlingen vidare!