Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans

Varning för att detta inlägg är mycket långt, men nu tänkte jag berätta om det salivkortisoltest jag skickade till ett labb i USA i början av året. Till viss del var provsvaren en överraskning och det känns jättebra att jag verkligen kostade på mig att låta dem utföra ett test- även om det är mycket pengar för en fattig sjukling! Efteråt har jag fått veta att man nu kan få salivkortisoltest genom sjukvården, för något labb har börjat utföra dem, men då måste man ju ha sin läkare med på det och jag vet inte vilka kriterier de har, men det kan ju ändå vara ett tips.

Dygnskortisol
Mina provsvar visade på att mitt morgonkortisol inte var så lågt som jag befarat. Jag hade 6,2 i morgonkortisol (ref 3,7-9,5), så det var bra mycket bättre än förväntat! Kortisolhalten vid middagstid låg på 1,8 (ref 1,2-3,0). Kvällskortisolet låg  2,7 (ref 0,7-1,9) och lägg-dags-kortisolet låg på 0,6 (ref 0,4-1,0). Så vid första anblicken var jag ganska nöjd och tänkte att nu kan jag avskriva den här hypotesen!

Men så fördjupade jag mig lite mer i värdena och i den grafikkurva som medföljde, med den exakta tidpunkten för testet i förhållande till kurvan, och då såg jag att mitt morgonvärde ligger precis under normalkurvan, middagsvärdet precis i nederkant av referensvärdet, kvällsnivån en bit över referensvärdet och nattkortisolet återigen precis i nederkanten av referensen.

Alltså har jag ett ojämnt kortisolpåslag under dagen, vilket kan vara ett problem i sig och vad gäller morgonkortisolet så läste jag i boken Stoppa sköldkörtelskandalen att det bör ligga i överkant av referensvärdet när man har problem med hypotyreos.

CT3M
Så jag började med CT3-metoden ändå- för att få upp morgonkortisolet och förhoppningsvis få ett mer normalt förlopp under dagen. Metoden går ut på att stötta binjurarna på morgontimmarna då kortisolproduktionen är på topp. Jag kan inte förklara hur det fungerar, men genom att tillföra Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon 2-4 timmar innan man normalt vaknar så får binjurarna tillgång till mer T3 (trijodthyronin) när produktionen skall vara som högst av kortisol och detta skall göra att kortisolproduktionen normaliseras.

På Sköldkörtelföreningens sida finns en beskrivning av metoden: Bli frisk med T3- av Paul Robinson. På Resurs finns information, under rubriken: 80% blir friska med CT3-metoden. Annars finns inte mycket skrivet för oss som inte riktigt orkar med att läsa engelska texter längre.

Jag började med metoden i mitten av februari och i dagsläget tar jag 1 Armour Thyroid á 60 mg två och en halv timme innan jag normalt vaknar och går upp. När jag gick från 2 till 2½ timme så tyckte jag att jag märkte en liten förbättring i hur lätt jag har att komma upp på morgonen och hur trött/ pigg jag är då. Jag väntar nu med spänning på att kunna flytta intaget ytterligare en halvtimme, dvs till tre timmar innan jag går upp för att se om det innebär en ytterligare förbättring. Nu kan ju den förbättring jag hittills tyckt mig märka, bara vara en tillfällighet eftersom mitt mående ändå har en naturlig variation- men jag hoppas så!

DHEA
I samma test passade jag också på att beställa prov på DHEA och på könshormonerna. DHEA är ett hormon som produceras i binjurebarken av kortisol och är ett förhormon till könshormonerna. Om jag förstått rätt så är det också så att när man lever ett mycket stressat liv utan adekvat återhämtning, så stiger halterna av DHEA och blir skyhöga, detta under tiden som binjurarna pressas att producera allt högre nivåer av kortisol för att hantera stressen. När binjurarna sedan inte orkar upprätthålla den höga kortisolproduktionen, så kan man säga att binjurarna är trötta eller utmattade och halterna av kortisol blir då väldigt låga i kroppen. Då sjunker också nivåerna av DHEA och blir alltför låga.

DHEA kallas för ett "vitalitetshormon" och det forskas på om det skulle kunna motverka vissa åldersrelaterade sjukdomar. Det tillverkas naturligt i högst doser under de tidiga vuxenåren för att sedan snabbt avta.

Mitt DHEA-värde låg på 18,3 (ref 2-23, men för min ålder ca 5-8). Alltså mycket högt (eller som om jag var 20 igen!), vilket kan betyda att jag är på god väg mot ännu en period av utmattning, att jag är en vältränad atlet eller att jag har en insulinresistens, dvs är på väg mot diabetes.

Inget av detta stämmer in på mig vad jag kan förstå: Någon atlet är jag verkligen inte och insulinresistens tror jag inte att jag har, då jag äter en kost som är väldigt fattig på kolhydrater. Jag var dessutom hos läkaren och tog prover ungefär samtidigt och hade då normala blodsockervärden. När det gäller kost, kolhydrater och insulinresistens, så kan jag rekommendera Kostdoktorns sida: Mot en friskare framtid eller boken Matrevolutionen- ät dig frisk med riktig mat. Som jag har förstått det så motverkar en kolhydratfattig kost insulinresistens.

Inte heller tror jag att jag skulle vara så superstressad att det är dags för en ny kollaps: Sedan jag för 10 månader sedan sade upp mig från de 10 timmar/ vecka, jag periodvis klarade av att utföra mitt anpassade arbete, så har jag ägnat mig åt återhämtning. Jag har hela tiden väntat på att komma upp i tillräcklig energinivå för att kunna börja styra över mitt liv igen och eftersom jag under lång tid hade klarat av 10 timmars arbete plus restid, så trodde jag att jag kanske skulle kunna börja göra lite roliga saker på den tid jag nu inte arbetar: Kanske börja motionera, gå på föredrag, teater, ha lite social gemenskap- men det har varit svårt. Jag har deltagit i flera kalas (med mer eller mindre lång återhämtning efteråt), varit på en musikal, gått till frissan ett par gånger, varit på biblioteket och även kunnat handla mat vid flera tillfällen- men jag vill ju så mycket mer! Det jag orkat en del är att vara i min trädgård och det är en dubbel vinst- både aktivitet och återhämtning samtidigt! Så jag är en bit på väg, men inte mot en ny krasch som jag ser det.

De två första gångerna jag arbetstränade så tog det ca ett halvår innan jag fått upp "näsan över vattenytan igen", men första gången var innan min hypotyreos ens hade upptäckts och andra gången när jag gick på bara Levaxin. Nu trodde jag att det skulle gå snabbare att komma tillbaka igen!

Denna gången åt jag ju först Levaxin + Liothyronin och därefter Armour Thyroid vilket jag tror är förklaringen till att jag nu kunde klara av jobbet under så lång tid- men också att jag åter kunde gå över min gränser och driva mig själv till en ny utmattning? Ett tecken på detta är ju att jag regelbundet hade månadslånga heltidssjukskrivningar från min 25%-iga tjänst, men att jag varje gång lyckades ta mig upp och tillbaka i arbete.

Första gången jag arbetstränade klarade jag av att fullfölja i nio månader, då först ett par månader på 10 timmar, innan vi sänkte tiden till 4 timmar/ vecka. Andra arbetsträningen klarade jag av ca 2 veckor, under upptrappning som skulle lett till 10 timmar/vecka, innan jag totalkraschade. Då hade jag dock deltagit i sex veckor med trädgårdsterapi innan arbetsträningen, detta i syfte att vara bättre rustad att klara av kraven det innebär att arbeta, vilket istället kom att innebära att jag hade förlorat större delen av min energi innan jag ens påbörjat arbetsträningen.

Nu klarade jag först av 3 månaders arbetsträning under upptrappning och därefter 28 månaders arbete (med långa avbrott, men ändå) innan jag var så utmattad att jag inte längre kunde uppbåda någon energi. Att jag alls klarade av det tillskriver jag helt och fullt min nya medicinering! Tack Armour Thyroid, min läkare som skrev en licensansökan och Läkemedelsverket som godkände den!

Så visst, för ett år sedan och en tid därefter hade jag säkert höga DHEA- värden på grund av en mycket hög stressnivå på väg mot utmattning, men efter nästan ett år av återhämtning så borde nivåerna nu ha hunnit sjunka till mer normala, tänker jag. Så vad detta värde står för, kan jag inte riktigt förstå. Har du mer kunskap och kan förstå bättre, så tar jag tacksamt emot dina förslag i kommentarsfältet nedan.

Östrogendominans
När det gäller könshormonerna så låg mitt östrogen på 7.9 (ref 1,3-3,3), progesteron 59 (ref 75-270) och testosteron 34 (ref ca 18-42 för min ålder). Ration progesteron/östrogen låg på 7 (optimalt 100-500 när östrogenet är 1,3-3,3). Jag är alltså kraftigt östrogendominant och har börjat stryka på mig progesteronkräm 12 dagar i månaden.

Redan innan jag fått dessa testresultat så hade jag beställt Mia Lundins bok Kaos i kvinnohjärnan på mitt bibliotek och jag fick den helt rätt i tiden. Den var intressant och tog upp mycket om hormoner och signalsubstanser, hur vanligt det är att kvinnor får problem med dessa och många praktiska tips och förslag på lösningar. Jag lärde mig bland annat att produktionen av progesteron börjar minska i 30-årsåldern och att det därför är väldigt vanligt att kvinnor har problem med östrogendominans därefter. Mia Lundin har också en välmatad webbsida.

En mycket informativ sida om östrogendominans finns på Malins hälsomanual: Östrogendominans.
En mycket intressant artikel om Sambandet äggstockar- binjurar- sköldkörtel finns på Näringsmedicinsk tidskrift. Jag har länkat till den tidigare, men den är mycket läsvärd!
På Hälsosidorna finns en informativ artikel om Hormoner- signalämnen. Där finns också många matnyttiga sidor om bland annat vitaminer och mineraler.

Sammanfattningsvis så har jag inte märkt av några tydliga förbättringar av vare sig progesteronkrämen eller CT3-metoden, men jag återkommer om detta när jag varit igång lite längre. Nu skall jag gå ut i min trädgård, efter att under flera dagar ha ägnat alldeles för mycket tid åt detta blogginlägg- men jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon annan av er därute!

Ilska över lurendrejare och bedrägeriförsök!

Jag blir så arg på alla dessa lurendrejare! I dag har jag redan, nu på morgonen, fått tre mail om att mitt Telia-konto är låst:

"Hej
Ditt konto är låst!
Vi låst ditt konto för att du inte fylla i vår Online-Säkerhet Formulär för år 2014.
Denna åtgärd är obligatoriskt för alla våra kunder.
Senaste uppdatering dag: 03/10/2014
Klicka här och uppdatera dina uppgifter i dag!

© Telia 556430-0142"

Detta är ju bara ett i raden av alla exempel på mail som vill få mig att ge ifrån mig olika uppgifter om mig själv och säkerligen också mina kontouppgifter- vilket väl är själva vitsen, antar jag. Eftersom jag aldrig klickar på dessa länkar så vet jag ju inte exakt, men det gör mig inte mindre arg och upprörd eftersom det så tydligt är de personer som är lite svagare och mer utsatta i vårt samhälle, som är målgruppen för dessa bedrägerier!

Jag tycker också att det verkar som om dessa bedrägeriförsök blir alltmer utstuderade och att de tyvärr utvecklas mot att bli allt svårare att se igenom, särskilt som språket blir bättre allteftersom översättningsverktygen utvecklas.

Metoden utvecklas väl också över tid och jag har fått mail som varit mer hotfulla i tonen, bland annat i ett (fast många av samma)  som berättar att om jag inte anger den information som efterfrågas så kommer jag (!) att bli anmäld för bedrägeriförsök. Jag kan förstå att man kan gå på detta om man är i en utsatt situation, tex genom hög ålder, ensamhet, sjukdom eller handikapp.

Det finns också företag som startats med intentionen att lura på äldre människor dyra abonnemang som de aldrig frågat efter, men som det kan vara svårt att ta sig ur. Det fanns ju också ett företag som specialiserade sig på den grupp äldre som står som ägare till en näringsfastighet, tex lite skog. Företaget ansåg att dessa därför var företagare och inte privatpersoner och därmed inte skulle omfattas av den ångerrätt som är lagstadgad för konsumenter! Trots att de abonnemang de tvingats in i var deras privata och att de inte drev någon verksamhet.

Usch och fy!!!!

Jag tycker inte att ni kan anses vara fullvärdiga människor i vårt samhälle! Jag förstår inte hur ni överhuvudtaget kan leva med er själva?!? Har ni aldrig mött vänlighet, medkänsla, omtanke eller respekt under era tidigare liv? Eller hur kan ni rättfärdiga att den ekonomiska vinningen kommer före respekten för era medmänniskor? Det kunde varit din mormor eller farfar som blivit drabbad och kränkt och därmed förlorat en del av sin självkänsla- skulle det vara värt det?

Jag anser att det borde vara mycket höga straff för den här typen av brott och att det borde läggas ner stora resurser på att stävja detta! Man kan ju börja med dem som opererar inom landet, men det borde väl också vara möjligt att komma åt dem som finns inom EU, kan jag tycka. Det borde kosta att ge sig på de svagaste i ett samhälle!!!

Detta är min bestämda åsikt!

Artiklar i media

Sjukdomen Hypotyreos uppmärksammas allt oftare i media, bland annat gjorde två radiostationer (Radio Kristianstad och Radio Sörmland) i höstas inslag om de problem många patienter möter då de inte blir symtomfria med bara Levaxin.

Skräckartiklar publiceras ibland i dagspressen, bland annat om den kvinna som kvävdes av sin egen sköldkörtel- trots att hon sökte läkarvård samma dag för de andningsproblem den förstorade sköldkörteln orsakade- och som hon tidigare hade diagnostiserats för.

"Hypotyreos är ju en så enkel sjukdom att diagnostisera och behandla", låter det ofta från sjukvårdens sida- vilket kanske mest beror på att kunskaperna, från dem som uttalar dessa ord, är bristfälliga?

Men det jag egentligen skulle berätta, var att Hemmets veckotidning nu har lagt ut en artikel på nätet. Det är ganska vanligt att ämnet tas upp i veckopressen, men mer ovanligt att de publiceras på nätet. Artikeln kan hittas här: Alla prover var bra- men jag hade ingen ork!

 

Till sist vill jag önska er alla,
sjuka som friska!,
en riktigt kärleksfull Alla hjärtans dag!

 

Who cares in Sweden?

Vi är nog många som haft funderingar omkring hur det kan vara så lätt att få antidepressiv medicin utskriven- samtidigt som det är så svårt att få en fungerande behandling för sjukdomen hypotyreos?

Hur det kan vara så lätt att snabbt få diagnosen depression- men så svårt att få diagnosen hypotyreos, trots oftast övertydliga symtom?

Hur det kan vara så att det finns mängder av olika antidepressiva mediciner att pröva, när det först insatta alternativet inte fungerar- samtidigt som den övervägande majoriteten av läkarkåren anser att ett enda alternativ, Levaxin, skall fungera för alla patienter med hypotyreos.

Nu finns det en, enligt vad jag kan avgöra, seriös webbplats som ifrågasätter den höga förbrukningen av antidepressiv medicinering i Sverige: Who cares in Sweden? eller Vem bryr sig i Sverige? Sidan finns på både svenska och engelska.

Jag tror att om man började utesluta andra orsaker, till vad som kan verka vara en depression- innan man sätter in antidepressiv medicinering- så skulle förskrivningen snabbt minska! Om patienter med långsam ämnesomsättning fick recept på sköldkörtelhormoner och om de utmattade fick en ordentlig koll av sina binjurar och stöd för att få deras funktion normaliserad- då är jag helt övertygad om att den antidepressiva medicineringen kunde minskas i Sverige!

Hjälp till självhjälp- studier med försörjningsstöd

Politikerna i Göteborgs kommun har lagt ett förslag om att det borde vara möjligt för personer med långvarigt behov av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag), att kunna studera utan att förlora sin försörjning, dvs försörjningsstödet. Glädjande nog så verkar samtliga partier vara positiva till detta, så det kommer kanske att kunna bli verklighet.

Motiveringen är att de som studerar ökar sin anställningsbarhet och att det i längden kommer att bli en vinst för samhället för varje person som kan få ett jobb istället för att gå på försörjningsstöd. Jag tycker att detta är en jättebra idé, särskilt för de människor som idag har svårt att påverka sin egen situation och som med detta skulle få tillgång till ett verktyg, som kan göra dem mer självständiga och få en möjlighet att framöver leva på en nivå som ligger högre än existensminimum- bra för dem själva, för deras barn och för samhället i stort.

Naturligtvis finns det röster som tycker att det är orättvist att de själva måste ta lån, medan andra inte behöver det- men det är nog inte många av dem som förstår vad det innebär att leva på existensminimum eller själva skulle vilja pröva att leva långvarigt på försörjningsstöd! Missunnsamma människor finns det alltid, men jag tror att detta är något som gynnar oss alla!


En parentes om missunnsamhet

Som en liten parentes kan jag nämna en insändare i GP i veckan: En man ondgör sig över att Trafikkontoret i Göteborg stått på två ställen i Göteborg, ett på morgonen och ett på kvällen, för att dela ut varm choklad till cyklisterna. Dessutom delade de ut batterier om cykelbelysningen inte fungerade och i något fall även en ny baklampa där den saknades.

Jättebra initiativ, tycker jag, när man nu vill få ner biltrafiken i stan. En liten uppmuntran till dem som cykeln till jobbet även vintertid. Men det tyckte verkligen inte den här mannen, för han som tog bilen fick minsann inga nya lampor till den! Han tyckte så illa om tilltaget att han lagt energi på att skriva en insändare om saken.

Jag tycker att det är så konstigt, att man inte ens kan se den vinst man själv har av det, att alla de som tar cykeln eller åker kommunalt- faktiskt gör bilåkarna en tjänst: Mindre köer, bättre luft, lägre klimatbelastning osv. Vilket är positivt för oss alla!

Och vad kostar lite varm choklad, några lampor och batterier i förhållande till den uppmuntran det är för dem som faktiskt väljer ett miljövänligt färdsätt, även när det är mörkt, kallt och halt ute? Har så svårt att förstå sådan missunnsamhet!


Tillbaka till frågan om studier vid försörjningsstöd

Andelen göteborgare med försörjningsstöd, har ökat med 60% sedan 2006 och nu är det runt en miljard kronor som betalas ut i försörjningsstöd varje år. Nära 9 500 hushåll i kommunen är i dag långtidsberoende av socialbidrag. 2007 var siffran drygt 5 600 hushåll.

Som långtidsberoende räknas de som levt på försörjningsstöd i minst 10 månader och det är den gruppen som nu kan komma att få erbjudande om att läsa in grundskolan, gymnasiekompetens eller gå yrkesutbildning med bibehållet bidrag. Men detta skall ske på frivillig väg och ingen skall tvingas studera enligt förslaget. Vilket jag tycker är vettigt, då man inte kan slå in kunskaper i någon som inte är motiverad och samhället i så fall skulle betala för studieplatser som inte utnyttjades för ökad kunskap utan snarare som förvaring.

Men för dem som är motiverade så kan studier leda till mer än bara kunskap, svenskan kan utvecklas, självkänslan stärks och man utökar sitt sociala nätverk. Dessutom kan man ordna utbildningar till olika bristyrken, som tex undersköterska.

Oppositionen är i princip positiv till förslaget, men vill också att det skall omfatta arbetspraktik eftersom många redan är högutbildade. Detta är väl jättebra, de som behöver praktik för att skapa kontakter och referenser får det och de som behöver grundutbildning eller yrkesutbildning till ett bristyrke får det- inget att diskutera kan man tycka. Målet måste väl vara att ge människor nya chanser som både stärker dem själva och deras livssituation samtidigt som samhället blir starkare av deras delaktighet!

Det som är tråkigt är att Allianspartierna har en så stark tro på att människor behöver en piska för att vilja utvecklas och att de har så liten tilltro till människors inneboende kraft att själva driva sig till att förbättra sina liv om de bara får chansen att göra det. Därför vill de att försörjningsstödet villkoras och att man inför ett aktivitetskrav- vilket jag tycker är så absolut helt fel eftersom detta är samhällets yttersta skyddsnät som faller in när alla andra möjligheter är uttömda.

Detta skyddsnät måste kunna omfatta alla människor, oavsett vilken möjlighet man har att möta upp emot krav på aktivitet och prestation. I dag har många nyrekryterats till försörjningsstödet från sjukförsäkringen, då de hårdare kraven på hur sjukintygen skrivs och vad försäkringsläkarna anser "sannolikt", har gjort att många av dem som är för sjuka och har för låg arbetsförmåga för att ens klara 25% arbete, har flyttats från sjukförsäkringen till försörjningsstödet. Bra för statistiken över hur mycket "ohälsotalet" har förbättrats, men inte för de enskilda som nu dessutom tvingas leva på försörjningsstöd!

Nej, fram för stöttning, rehabilitering, möjlighet till studier och arbetspraktik- men låt denna sista utpost slippa krav som sjuka, skadade och andra inte kan nå upp till- hur gärna de än vill. Så tror jag, för jag har en okuvlig tro på människors inneboende kraft och att vi, som de flockdjur vi är, vill vara delaktiga i samhället och skapa oss så bra liv vi kan i gemenskap med andra!


Forskaren Katarina Hollertz, lektor på institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet, anser att "Utbildning är ett genomgående stort bekymmer bland dem som har försörjningsstöd. Så förslaget om att låta personer få behålla försörjningsstöd medan de går på utbildning det är bra".

"... det borde vara självklart att rusta människor för att kunna få plats i arbetslivet. Och, som socialförsäkringssystemet går ut på i teorin, underlätta för personer att varaktigt försörja sig själv", säger hon.

"Fas tre är en av de standardiserade lösningar som, enligt henne, leder till inlåsningseffekter för den enskilda. Hollertz menar att systemet inte ens gör det möjligt för personer att gå på Komvux för att skaffa sig kunskaper i svenska, matematik och engelska. Man kan inte heller ta körkort, trots att vart och vartannat jobb numera kräver det.

- Det vore bättre att satsa offentliga medel på kompetens för dem som inget har, än att lära dem skriva bättre cv:n. När det ändå fattas substans i dem som gör människor attraktiva för arbetsmarknaden."

Hon säger också att försörjningsstödet ursprungligen var tänkt som en akut insats, tills man åter kunde försörja sig själv. Men när målen med försörjningsstöd skrevs låg arbetslösheten kring två procent och sedan dess har arbetslösheten stigit kraftigt, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt större kunskapskrav på de sökande.

Min egen åsikt har nog redan framgått, så jag nöjer mig här.

Tre artiklar har Göteborgs-Posten publicerat i ämnet:
S: Låt studerande behålla bidraget
Oppostitionen: Gärna bidrag- men ställ krav
Forskare säger ja till bidrag vid studier

Utsatthet

Jag tycker ibland att jag och min man lever i en utsatt situation. Jag har varit sjuk i många år, var utförsäkrad i dryga 3 år och har därför en mycket låg sjukersättning. Och företaget där min man arbetade, gick i konkurs på sensommaren, så sedan dess har han inte haft någon inkomst alls. Han har ansökt om a-kassa- men ännu inga pengar....

Men när jag lyfter blicken lite högre, så förstår jag, att jag inte alls vet vad utsatthet handlar om!

I förra veckan började andra säsongen av Nybyggarna, ett program där "Arga snickaren" tillsammans med kollektivet Basta hjälper hemlösa människor att bygga sig ett hem. Under bygget stärks självkänslan och gemenskap skapas samtidigt som den som varit hemlös får skapa sitt eget hem, där det är tryggt och tillhörigheterna kan förvaras.

Jag är tveksam till alla dessa programidéer som går ut på att exploatera utsatta människor, men jag tycker inte att detta är ett sådant program och jag tror att det, åtminstone från Arga snickarens håll, finns en genuin vilja att hjälpa människor till förändring. Även om jag kanske är lite blåögd, för programmet hade ju inte sänts på en kommersiell kanal om det inte fanns pengar att tjäna på det. Men ändå, det är hoppfullt att se att man med ganska små medel kan påverka och förändra livet för åtminstone någon medmänniska! Mer sånt!

Kvar från förra säsongen (som jag inte såg) är 3 av 7 deltagare, men ytterligare en verkar vara på väg tillbaka. 3-4 personer av sju möjliga som fått kraft, hjälp och stöttning att förändra sitt liv i positiv riktning! Inte dåligt för ett tv-program!

Första programmet handlade om Maria som levt som hemlös i sju år och varit omhändertagen av samhället sedan 11 års ålder. Som liten skickades hon till ett sommarhem där sonen förgreps sig sexuellt på henne. Som elvaåring hamnade hon i ett familjehem där hon blev utfrusen och inte räknades till familjen, denna lilla elvaåring fick bo i pannrummet och hålla sig undan när det kom gäster. Som tonåring bodde  hon i ett annat fosterhem där mannen i familjen gick in för att knäcka henne och bland annat spände fast henne med spännremmar och spottade på henne!

Det fantastiska är ju att Maria verkar vara en så stark och tuff kvinna- trots alla allvarligt menade försök att knäcka hennes självkänsla och skapa självförakt! Och detta i den omsorg som samhället beställer och betalar för med våra gemensamma resurser, i en verksamhet som skall vara för barnets bästa! Fy för dem som försöker sko sig på utsatta barn i vårt samhälle!

Tyvärr så är ju detta inga enstaka misstag: Vanvårdsutredningen visar ju hur vanligt och satt i system, detta har varit. Väldigt många barn har haft det fruktansvärt under sin barndom  i samhällets "vård", både på barnhem och i fosterhem. Nu visar det sig dessutom att många av de barn som kränktes genom samhällets försorg- inte kommer att få den ersättning som utlovats till dem som farit illa. Beviskraven är helt enkelt för höga! För brott som begicks på 30-, 40-, 50-, 60- och 70-talen! Och där barnen vid tillfället i många fall var småbarn!!!

Regeringen ville ju inte betala ut några pengar alls när utredningen väl var klar, de tyckte att det skulle räcka med en Upprättelseceremoni, som många av de drabbade inte ens orkade delta i. Oppositionen godtog dock inte detta och resultatet blev att man skulle ge ut skadestånd i alla fall. Är det därför beviskraven är så höga för att summan som betalas ut skall bli minimal?

Enligt en artikel i GP den 2013-12-18 så har 80 läkare, professorer, utredare, forskare och psykologer skrivit under och skickat ett protestbrev till Barn- och äldreminister Maria Larsson- men brevet försvann i hennes mailkorg!

Av de fall som är avgjorda, av Ersättningsnämnden, har 43% av de som gått igenom processen, väckt gamla minnen till liv och öppnat upp gamla trauman, fått avslag på ansökan! I Norge är samma siffra 22% och på Irland 7%, för samma sorts utredning. Beslutet kan inte överklagas och på varje avslag sparar staten in 250 000 kronor, sammanlagt sparar staten 800 miljoner om nivån ligger kvar på samma siffra för resten av fallen. Som vanligt: Bra för statsfinanserna, men ytterligare ett svårt svek mot redan svikna människor!

Som lagen är skriven så räcker det inte med att man har blivit vanvårdad, vanvården skall ha varit av "allvarlig art" och dessutom "skett i samband med vården". Om barnet misshandlats psykiskt, vistats i en otrygg miljö och negligerats så är det inte tillräckligt allvarligt. Och nu pratar vi alltså om barn och om den tid i livet som formar oss som människor!

Och om det är någon annan än personalen eller fosterhemsföräldrarna som stått för övergreppen, så får man inte heller ersättning! Anna berättar i en annan artikel om de övergrepp hon blivit nekad ersättning för. Trots att det alltid måste vara de vuxna som är ansvariga för vården, tillsynen och säkerheten för de barn de är satta att ansvara för. Det är ju varje förälders uppgift och då kan väl inte samhället ha ett mindre ansvar???

Jag anser att om ett barn har utsatts för övergrepp av ett annat foster- eller barnhemsbarn, en förälder till något annat barn på hemmet, en släkting till fosterföräldrarna eller vem det nu kan vara- så har de vuxna brustit i tillsyn! Särskilt om det handlar om återkommande övergrepp! Hur skulle det kunna vara på något annat vis???

Vissa har fått motiveringen att deras lidande inte kan ersättas eftersom de inte varit tvångsomhändertagna. Hur detta fungerade tidigare, det vet jag inte, men åtminstone under 1970-talet, då jag gick min barnskötarutbildning, så var det "allmänt känt" att de sociala myndigheterna ofta bara behövde hota med, att om föräldrarna inte gick med på ett frivilligt omhändertagande, så skulle barnet bli tvångsomhändertaget istället.

Sedan har vi alla dem som blivit vanvårdade/ misshandlade/ sexuellt utnyttjade efter 1980- de ingår inte alls, på lite luddiga grunder, men problemet är väl troligen att av de yngre årgångarna så är det kanske inte lika många som hunnit begå självmord, ta en överdos eller dö av alkoholrelaterade sjukdomar- så det skulle kanske bli alldeles för dyrt om man skulle omfatta deras lidande också!??

Thomas Kanger är en av de reportrar som satte igång debatten om barnhemsbarnens hemska erfarenheter av vården och nu har han också skrivit en bok : Stulen barndom: Vanvården på svenska barnhem. Jag har inte läst den än, men den ligger på min läslista.

Jag anser att ALLA barn har rätt till en bra barndom! Det skall inte spela någon roll vilka föräldrar man föds av eller vilka problem man har, barndomen går inte i repris och den är grundläggande för hela våra liv! Och när det gäller de barn som blivit svikna av oss- så tycker jag att det är självklart att de skall få allt det stöd som är möjligt för att de ändå skall kunna leva så goda liv som möjligt! Inklusive upprättelseersättning för dem som vanvårdats- som ett litet, och alldeles för sent, bevis på att samhället hade fel men nu vill göra rätt för sig!

För det där med att alla skulle ha samma chanser i livet- det är bara ett önsketänkande och en skönmålning av dem som haft goda förutsättningar!

Nu skall jag se på andra avsnittet av Nybyggarna och jag hoppas att jag åter kan få glädjas med någon som äntligen blir sedd och bekräftad och får stöd på sina egna villkor! Jag tror att medvetenheten behöver höjas om hur samhället verkligen ser ut- även i den del vi gärna tittar bort ifrån!

Ordlista och salivkortisoltest

Under en längre tid har jag jobbat på en ordlista som jag tänker skall kunna hjälpa andra med hypotyreos. Ju fler ord jag har lagt in desto fler har jag kommit på som behöver vara med, så det har blivit ett ganska omfattande projekt.

Nu är den i alla fall så pass klar, att jag har publicerat den. Jag ser den dock som ett pågående projekt som kommer att utökas allteftersom. Jag tar gärna emot tips på fler ord och synpunkter på de förklaringar jag gett till orden som redan är med. Länk till Ordlistan.


För övrigt så har jag i dagarna skickat ett salivkortisoltest till labbet i USA och väntar med spänning på resultatet. Jag misstänker starkt att min kortisolproduktion är för låg och om den är det så skall jag sätta in kosttillskott som stöttar binjurarna och dessutom påbörja CT3M. Det innebär i korthet att man tillför T3 tidigt på morgontimmarna, när produktionen är som störst, för att stötta binjurarnas arbete. Hoppas mycket på att detta skall vara orsaken och lösningen på mina problem med energinivåerna!

En mycket bra artikel av dr Lamm finns på Näringsmedicinsk tidskrift: Sambandet äggstockar- binjurar- sköldkörtel.

Ur led är tiden

 
Här på västkusten, där jag bor, har vi fortfarande höst- fast vissa tecken mer visar på att det börjar bli vår. Nu skall kylan komma och med den kanske även snön i början av nästa vecka, så jag tog med mobilen ut igår och tog några bilder på trädgården den 10 januari 2014:

 

 

Alunroten börjar bli lite trött, men pryder fortfarande sin plats i rabatten.

 

 

 

Mossor och lavar är tåliga och väldigt vackra.

 

 

 

 Årets sista- eller kanske snarare första- purjolökar är skördade!

Smörslungade skall de nog bli en delikat tillbehör till dagens middag.

 

 

Jostabärets grenar har stora svällande knoppar som bara väntar på att få slå ut.

(Jostabär är en korsning mellan krusbär och vinbär.)

 

 

 Vitlökarna sticker upp en bra bit ur jorden och det ser ut att bli en fin skörd i sommar!

På jorden ligger också resterna av en stor squashplanta- för att göra landet mindre intressant för katternas krafsande.

 

 

 De nya skotten sticker upp ur jorden vid den nedvissnade plantan.

 

 

 Gräslöken tror att det är vår!

 

 

 

 Här står lite "fusk": Julhyacinterna som hann ner i jorden innan tjälen kom och den, under hösten utplanterade, krukrosen som inte alls förstått att det är vinter!

 

 

Julros och narcisser på väg mot våren!  

 

 Visst blir man sugen på det nya odlingsåret!??

 

 Gott Nytt 2014!

Ett nytt år betyder ju också nya möjligheter och jag har höga förhoppningar på det nya året som vi ännu vet så lite om!

Jag hoppas att 2014 blir det år då vi på allvar börjar ifrågasätta myterna om att konsumtion = lycka och att ökad konsumtion är svaret på alla problem. Jag önskar att vi börjar tänka mer på miljön och på hur vi skall kunna bo kvar på den här planeten, även i ett längre perspektiv och jag skulle önska att politikerna börjar ta miljöhotet på allvar- även om miljön i sig inte är någon väljargrupp!

Jag skulle önska att matindustrin kunde börja ifrågasätta dagens matproduktion och gå i täten för att ta bort så mycket tillsatser och onödiga ämnen som möjligt i maten vi äter! Är det vettigt att i princip alla charkprodukter innehåller druvsocker eller att det finns köttbitar som bara innehåller 90% kött? Hur kan man försvara alla bekämpningsmedel, kemiska konstgödsel, besprutningar och antimögelmedel på och i maten vi äter? Vi konsumenter kan inte klara av att ha alla aspekter med när vi väljer mat i butiken, så vi behöver stöd av producenter, butiksansvariga och politiker för att kunna göra informerade val!

Jag skulle önska att Systembolaget kunde ta ansvar för dryckerna de säljer! Vi vill veta om vinet innehåller nyttiga druvor (vilket är vad man förväntar sig!) eller mängder av andra kemiska smakförstärkare, bekämpningsmedel och annat! Jag tycker att det borde vara självklart att det finns  information i butikerna om vilka viner man kan köpa utan att behöva riskera hälsan och jag skulle vilja att ett märkningssystem utvecklas under året- oavsett vad EU tycker om saken!

Jag hoppas att sjukvården under året skulle bli mera lyhörd och patientfokuserad. Jag skulle önska att alla patienter blev tagna på allvar och att alla dessa felbehandlingar, ibland med dödlig utgång, som sker genom slarv eller misstag kunde minimeras! Arga Doktorn har under året riktat ljuset mot flera fall där patienter avfärdats eller inte tagits på allvar av den vård vi alla är med och betalar för- nu är det kanske dags att förstå att en patient som kommer tillbaka gång på gång gör det av en orsak och att det vore både enklare och billigare att ta patienten på allvar från början!??

Jag skulle hoppas att man kunde börja inse att det ekonomiska styrsystem som används inom den privata industrin, kanske inte fungerar inom offentligt finansierad vård. Att det inte är samma sak att "producera" vård som att producera bilar! Jag skulle önska att läkarna kunde få vara läkare och att det var i linje med deras instruktioner att utgå från det medicinska behovet istället för den ekonomiska kostnaden, när de överväger inläggning, provtagning eller behandling av en patient. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så tror jag att det vore förmånligt- även om det skulle bli dyrare för just landstinget.

Jag skulle önska att 2014 blev året då alla sköldkörtelsjuka blev tagna på allvar och fick den behandling som ger dem den bästa livskvaliteten! Jag skulle önska att läkarkåren som helhet kunde visa en lite större ödmjukhet inför sina patienter och att rapporterna från patienter som blivit illa behandlade kunde upphöra!

Jag skulle önska att Sköldkörtelföreningen får många nya medlemmar under 2014, så den kan bli en allt starkare röst för oss sköldkörtelsjuka! Vi behöver en stark patientorganisation: Under året har det rapporterats från minst två lokalradiostationer om läkare som gemensamt bestämt att inom deras landsting så skall inte Liothyronin skrivas ut! Oavsett vilken patient man har framför sig! Utan T3 (Liothyronin eller naturligt sköldkörtelhormon)  hade jag fortfarande inte kunnat fungera alls! 

Jag skulle önska att DU skrev på namninsamlingen Stoppa Sköldkörtelskandalen och / eller blev medlem i Sköldkörtelföreningen NU! För att stötta kampen för en fungerande sköldkörtelvård!

Jag önskar er alla ett Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!

 

 

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.