Höst!

Hösten är min årstid!

Kom mig idag, äntligen, ut i skogen! Klar luft, mängder av vackra flugsvampar, fuktig mossa, soldis och skogsdoft! Bor granne med denna underbara skog, men har ändå inte varit utanför trädgården sedan i vintras.....

Blir väldigt trött av den ojämna marken, som kräver koncentration när jag skall ta mig fram, koncentration som stjäl energi av mig- men så skönt när jag äntligen lyckas!!!!

Arbetsgivare sökes!

Just nu hittar jag så mycket välformulerade inlägg i sjukförsäkringsdebatten, att jag bara måste dela med mig av dem. Även om det kanske blivit lite mycket andras ord och inte mina egna här på sistone.

Antagligen beror det på att jag äntligen är lite piggare (inne på sjätte semesterveckan !) och orkar sitta vid datorn och surfa runt betydligt mer än vanligt. Fortfarande är det dock svårt att hitta orden och formulera mina egna tankar.

Här kommer iallafall bitar ur en jobbansökan som Rosi Öberg skrivit och publicerat på Facebook. Läs och fundera på hur samhället idag hanterar de som borde ägna all sin energi åt att bli friska:


"Ang jobbet som...

Hej, jag heter Rosi Öberg och vill söka jobb hos er. Jag har just blivit friskskriven av FK och är nu riktigt sugen på att komma igång och arbeta på den reguljära arbetsmarknaden, vilket jag fått veta att jag kan.

Jag har endast lättare psykiska problem, så jag kan nog passa in bra på er arbetsplats. Böjar jag svamla konstighet är det inget ni behöver bry er nämnvärt om, ring bara en ambulans för då är det antagligen att jag har stressat lite för mycket fysiskt eller psykiskt. Jag har en diagnos på Addisons sjukdom, vilket betyder att jag inte tillverkar eget Kortison, så det händer med jämna mellanrum.

Sen tänkte jag att ni skulle kanske kunna utrusta mitt arbetsrum med en säng, ja, jag sover mellan 15-18 timmar per dygn och jag måste ju hålla mig vaken att åka till och från arbetsplatsen. Kanske kan jag hinna med en lunch. Jag kommer bara gå med ut på lunch någon dag i veckan då jag har ork att duscha, annars lovar jag att hålla mig inne på mitt rum.  ...

Min fibromyalgi ska nog inte sätta allt för många käppar i hjulet under arbetstid. Jag har bara ont med migrerade smärtor, så jag kan ju jobba varierande, men jag lovar att hjälpa till att göra arbetsschema varannan timme, så arbetsdagen flyter på.

I planeringen kan vi ju se över att jag inte får fysiskt eller psykiskt stressande uppgifter. Annars kan jag tappa koncentrationen, och bli mycket förvirrad. Men om ni har lite humor kan man ha kul med mig då. Man kan fråga mig saker som jag inte kan svara på, saker som mina egna barns namn försvinner. Kul va? Vet att vi kommer ha det roligt tillsammans.   ...

 Migränsmärtan i kan faktiskt ta kål på humöret, men jag lovar att ha ett påklistrat leende mellan kräkningarna. Men glöm för allt i världen inte att jag måste in på akuten om jag kräks och fylla på med kortison. Annars kommer Addisonskrisen som ett brev på posten. Ja, sen när jag har vilat någon timme kan jag nog vara glad en stund igen. Kanske få något jobb gjort innan tröttheten i kroppen sätter in. ...

Negativa sidor? Nä, det tror jag inte att jag har några. Kanske att jag kan låta vresig i kontakt med myndigheter numera eftersom jag har blivit misstrodd och illa behandlad under lång tid. ....

 Ja, det var lite om mig. Ser fram mot att ni hör av er!

Med vänlig hälsning

Rosi Öberg"

Alla vill samma sak: Bli friska!

Jag har hittat en ny blogg: Reaktionista. En blogg som nu är tillagd i min lista på Bloggar jag följer.

Senaste inlägget, som jag hittade på Påskuppror mot sjukförsäkringarna, heter Tillåtelsen att vara sjuk och den sätter ord på mycket av det jag själv inte orkat formulera:

"Det har pågått i några år nu, häxjakten på de sjuka i vårt land. Jag behöver ingen siffra på hur många som har drabbats av det. Utförsäkring. Det finns alldeles för mycket vriden statistik i det här ämnet. Jag kan bara se till de människor jag har i min närhet och människor jag möter i olika sammanhang, drabbade och anhöriga."

"Varför är det upplagt på det viset att politiker idag tror att sjukdom botas med arbete?

Vad läste de för konstiga böcker i skolan?"

"Det sorgligaste är kanske ändå

att jag aldrig hade varit så här sjuk

om jag inte hade behövt kämpa för min rätt till vård,

kämpa för att få den vård som jag faktiskt behöver

och få rätt diagnos.

 Om jag aldrig hade behövt kämpa för att få vara sjuk."

"Jag måste gå budbärare.

Jag måste kräva behandling trots att mina symtom är solklara.

Jag måste veta vilken vård som finns och kräva den. Annars får jag inget.

Dessutom måste jag möta ifrågasättande. För att jag har en historia av psykisk ohälsa, för att jag har smärta som inte syns.

Jag måste också leva i oron över att bli utförsäkrad. Då har jag det ändå lindrigt.

 Hela den här kampen skulle göra en fullt frisk människa sjuk"

  "Det behövs ett samlat arbete med insatser som utgår från individen.

 Någon behöver praktik, en annan behöver studera, en tredje behöver samtalsstöd, en fjärde behöver praktisk hjälp i hemmet, en femte behöver en konstkurs och den sjätte kanske behöver få vara ifred i några månader.

Men alla vill samma sak: bli friska.

Varför?

Jo, för att få ett rikt liv.

Med egen inkomst, med semesterutflykter, lagade middagar, arbetskamrater, en känsla av mening, sociala sammanhang, lunchsällskap, kafferaster, känslan av att ha gjort nytta, känslan av att sakna sin TV-soffa.    

Känslan av att få vara ett helt jag.

Jag längtar.

Jag längtar så mycket att det gör ont."

Detta kunde varit mina ord om jag bara orkat formulera dem!
Läs gärna hela texten på Reaktionista: Tillåtelsen att vara sjuk!

Bättre rik och frisk- än sjuk och fattig...

Expressen uppmärksammar just nu några av alla de fall som farit illa i den nya sjukförsäkringen:

Monica Johansson är 54 år och har varit sjukskriven sedan 2008. Hon har varit stark nog för att vara sjuk trots att hon många gånger tvivlat och funderat på att avsluta sitt liv.
Mats Eriksson dog i Fas 3 och Leif Hellström är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att jobba.

Jag publicerar ett stycke ur artikeln om Leif Hellström:

"I mars 2010 blev Leif Hellström utförsäkrad från försäkringskassan och ställdes till arbetsmarknadens förfogande. Han hade då varit sjukskriven sedan september 2007.

Leif hade bara 40 procent hjärtkapacitet på vänster hjärthalva och han hade skrivit till mig i ilska och frustration för att försäkringskassan tyckte att han skulle börja arbeta.

Men inte bara det.  Han kände sig misshandlad av både trygghetssystem och sjukvården. Han kände sig totalt maktlös mot politiker och system och kanske framför allt mot sig själv - att han orkade så lite. Han ville dansa, han ville älska och leva, men han bara låg på sin säng. Orkade gå 25 meter till affären på andra sidan gatan.

När jag såg Leif blev jag rädd att han skulle dö. Det blev arbetsförmedlingen också. De såg direkt att Leif inte kunde arbeta. Du får vara inskriven här, men ligg hemma och vila dig var budskapet. (Arbetsförmedlingen bekräftar detta i samtal med mig.)

Men på försäkringskassan ansåg de honom 100 procent arbetsför och gjorde därmed en annan bedömning än både hans läkare och hans egna ord."

Är detta verkligen värdigt vårt samhälle?

Är det på något vis positivt för samhället?

Att det inte är vare sig värdigt eller positivt för de "Enstaka fallen"

och deras familjer och andra i deras närhet säger ju sig självt.

Så varför vill vi då ha det så här i vårt gemensamma samhälle????

För det är väl ingen som fortfarande tror på flosklerna:

 "Ingen blir utförsäkrad" och

"Alla som är sjuka får ersättning"?

Detta handlar på intet vis om att

"Hjälpa människor tillbaka till arbete".

 Finns det verkligen någon

som fortfarande tror på att denna utslagning

skulle vara human 

och så mycket bättre för den enskilde

än att vara sjukförsäkrad under tiden hen är sjuk!??!??!!

 

"Allt ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni ock mot mig"

Den rättsosäkra sjukförsäkringen

Hittade ett debattinlägg i GP: Så får vi sjukförsäkringen att friskna till. Artikeln är skriven utifrån en rapport LO-TCO Rättsskydd presenterade den 4 juli och där de vill se en mer rättssäker modell för sjukförsäkringen:

Det är individer som blir sjuka. Det är den enskilde individens arbetsförmåga som måste prövas och den ska prövas mot arbeten som faktiskt finns och är möjliga att få och utföra. Allt annat är teoretiska modeller som inte fungerar, skriver Dan Holke, chefsjurist, och Claes Jansson, enhetschef, LO-TCO Rättsskydd.

För den oinvigde så verkar det väl så väldigt självklart att det inte ens borde behöva sägas!??

Men tyvärr är det väldigt långt ifrån verkligheten idag: Det kan ju finnas en och annan fuskare som skor sig på systemet och boten mot dessa parasiter blev att alla som inte är mer eller mindre dödssjuka valsar runt i ett oändligt system- om de alls får lov att vara med.

Därför går sjukförsäkringen för närvarande med 9 000 000 000 kr i vinst!!! Pengar som tagits från de sjuka, arbetsoförmögna enstaka individer som nu berövats sina utbetalningar ur den försäkring de betalade in till under sin tid som friska och arbetsföra. Som en försäkring inför eventuell sjukdom i framtiden!!!

I dag ökar sjuktalen igen. Sett över hela Sverige ökade antalet sjukfall med hela 14 procent under 2011. Nästan en halv miljon fler sjukdagar registrerades i februari i år. Den stora gruppen är så kallade återvändare. Det är personer som tidigare utförsäkrats som nu återvänder till försäkringen. Nära 70 procent av ökningen svarar denna grupp för.

Dessa människor har under en längre tid tvingats söka jobb de aldrig kan få. De har prövats mot arbeten som de är helt chanslösa att få. Många har tvingats till socialförvaltningen för sin försörjning. Till vilken nytta kan man fråga sig?

Svaret som ges, är oftast att det var så dåligt förr när människor helt lämnades åt sitt öde i åratal- men det gör ju inte detta vansinnet bättre, eller?

Kan man inte tänka sig ett mellanting, där människor får stöd att komma i arbete när det är dags för det! Beroende på sjukdom och förmåga och inte baserat på att en viss tid har gått???

Kanske skulle läkarna kunna få förtroendet att bedöma detta? Och i de fall där det verkar orimligt eller då man anser att läkaren är korrupt- hänvisa patienterna till en annan läkare för ytterligare en bedömning????

De medicinska kriterier som ställs upp för att klara ett arbete måste överensstämma med arbetsgivarnas krav och de arbeten som finns tillgängliga. Då är teoretiska modeller eller långa listor på arbeten som borde gå att utföra utan värde.

Det måste finnas ett individperspektiv i försäkringen. De medicinska förutsättningarna varierar, det fotfäste som individen har på arbetsmarknaden likaså. Det är den självklara utgångspunkten för oss.

Själva sjukförsäkringens idé är att ge kompensation för förlorad eller minskad försörjningsförmåga. Försäkringen ska också ge incitament och stöd för att återgå till arbetsmarknaden. Båda dessa grundläggande hörnpelare vacklar idag.

 ....

Med detta menar vi absolut inte att sjukpenning ska vara ett långvarigt försörjningsstöd. Men det måste ställas realistiska krav på den enskilde samtidigt som arbetsmarknadspolitiken svarar upp mot den verklighet som många i dag lever i.

.... 

Ofta är den behandlande läkarens medicinska underlag det enda som ligger till grund för Försäkringskassans bedömning. Läkarnas bedömning i ärendena bör därför väga tyngre. Rimliga krav måste ställas på hur utförligt läkarutlåtandet/intyget ska vara för att läkarens bedömning ska kunna godtas.

Också detta borde lämna större utrymme för att väga in individuella bedömningar rörande exempelvis olika rehabiliteringsinsatser samt sjukskrivningens längd.

Det vore önskvärt med en bred överenskommelse i riksdagen kring ett nytt sjukförsäkringssystem som är rättssäkert, överblickbart och förutsebart. Individens behov måste stå i centrum. Vår sjukförsäkring idag är en ganska sjuk försäkring. Det behövs politisk handlingskraft för att få sjukförsäkringen att friskna till.

Kunde inte ha sagt det bättre själv! ;)

Artikeln innehåller också en del konkreta åtgärder som jag inte tar upp här. Jag kan ju inte kopiera hela artikeln, så gå dit och läs själv om du är intresserad!

1 år sedan första tabletten!

Idag är det exakt ett år sedan jag hade förmånen att ta den första tabletten av Armour Thyroid! Det har, minst sagt, varit en skakig resa!

Min ingångsdos var ju en tablett och min läkare (vars första AT-patient jag var) gav mig rådet att sluta med Levaxinet och Liothyroninet ena dagen och börja med AT dagen därpå. Och det hade säkert fungerat bra om jag bara fått rätt ingångsdos, men det visade sig senare att 1 tablett var 1/3 av vad jag behövde- så jag rasade rakt in i Den Stora Tröttheten och balanserade på gränsen till en depression igen.

Som jag minns det så mådde jag bra första veckan- då det fortfarande fanns gamla medicinrester i kroppen, men sedan gick det bara utför. Till ett läge jag känner så väl igen, efter all tid jag spenderat i De Orkeslösas Land!

Efter 7 veckors semester gick jag tillbaka till arbetet och klarade av att utföra det i två veckor innan jag blev sjukskriven i drygt två månader för energilösheten.

Jobbade i två veckor igen och det gick jättebra! Jag hade nu nått min slutdos, 3 tabletter och mådde mycket bättre. Men då fick jag hög feber och vad som visade sig vara lunginflammation! Hemma nästan en månad och gick tillbaka till jobbet trots att jag fick sitta upp och sova på nätterna och att jag blev andfådd bara efter att gå nedför en trappa. Med täta pauser lyckades jag iallafall att hjälpligt städa de lokaler jag hade ansvar för.

Nu närmade det sig jullov och jag hade tänkt jobba under samtliga vardagar eftersom jag knappt jobbat något alls under hösten, men jag hade så svåra problem med andningen att jag tog ledigt under mellandagarna och fick två veckors jullov.

Var inte särskilt mycket bättre därefter, men hade en läkartid bokad för förlängning av min 75% sjukskrivning. Jag var ganska van vid att "hosta lungorna ur mig" vid det laget, men läkarens kommentar när jag kom in i rummet var: "Och så har du blivit förkyld också". När jag berättade att det var lunginflammationen som inte  gav med sig, så tog hon fram stetoskopet och sen blev jag kvar där i en dryg timme för olika andningstester.

Jag fick med mig ett recept på Ventoline hem och en tid för Spirometri några veckor senare. Ventolinet hjälpte ju för stunden, men effekten gick snabbt över så mina dosor med ämnet tog snabbt slut. Fick utskrivet fler, men mådde fortfarande inte särkilt bra. För att göra en långdragen historia kort så blev diagnosen Astma och när jag väl fått rätt dos med inandningskortison, så försvann besvären. Men då var vi framme i mars.

Under januari hade jag också varit tillbaka till min endokrinolog för läkemedelsverket ville ha en utvärdering efter ett halvår. Jag var då osäker på effekten av AT och om jag verkligen mådde bättre än med Liothyroninet. Lika bra mådde jag absolut, men var det också en förbättring som var värd allt strul? Jag hade ju varit så nedsatt av annat sedan i slutet av november då jag äntligen uppnått rätt styrka. Vi ansökte om ytterligare 6 månader för att jag skulle kunna fortsätta testa.

Alla turer med problem med licensen, brist på medicinen och allt annat finns på annan plats i bloggen- men det säger jag, att om dessa licensläkemedel inte gav patienterna en verklig och rejäl förbättring så skulle ingen hålla på och kämpa för att få tillgång till dessa mediciner!!!

Under våren mådde jag så bra att jag dels kunde påbörja ett arbetsförsök på 50% och dels ville fortsätta med licensmedicinen  efter dessa andra 6 månader hade gått.

Då fick jag reda på att min läkare skulle sluta om ett par veckor! Såg till att komma dit och han skrev en licens för ett år och ett recept på fyra uttag. Trodde vi båda! Tills apoteket upplyste om att det fattades en 4 när det gällde uttagen på receptet! Kastade mig på telefonen för att hinna få ett nytt recept, men då hade han redan slutat och Medicinkliniken hänvisade mig till min husläkare eftersom de inte längre hade någon endokrinolog!

Min husläkare skickar nu en remiss till en annan klinik, men jag har bara medicn fram till slutet av september så det är- återigen- en kamp om tiden!

Idag är det också ett år sedan vansinnesdådet i Oslo och på Utøya och i skenet av det så ter sig mina problem ganska små! Tänker på alla som var där eller som mist någon nära!

Nuläget

Jag har inte orkat skriva så mycket om hur jag mår och vad som händer, för vägen har varit tung ett tag- men nu är näsan ovanför vattenytan igen!



Vet inte exakt vad jag bloggat om tidigare, men här kommer en liten resume: Vid läkarbesöket i slutet av februari tyckte min läkare att det var dags att prova på hur det skulle gå att jobba 50%, så hon sjukskrev mig på 75% under mars och på 50% under april med en ny läkartid i slutet av april.

När jag gick från besöket så var jag mycket tvivlande på hur det skulle gå- för hur gärna jag än vill klara att leva ett mer "normalt" liv så vet jag ju efter alla dessa år hur stora mina begränsningar är och vad som är rimligt. Efter ett par dagar kom jag dock på att jag ju inte trott att jag skulle klara 10 timmar/vecka heller och det gick ju över all förväntan!

Började ställa in mig på att 50% skulle komma att funka och funderade på hur jag skulle kunna fortsätta på bästa sätt. Hittills har jag ju städat drygt 8 timmar per vecka och skött tvätt av moppar och trasor på de övrig knppa två timmarna.

Det har ju varit mycket flängande eftersom jag städat på tre olika ställen, ett kontor och två Öppna förskolor samt att jag tvättat moppar och trasor i anslutning till två av passen- på ytterligare ett ställe. Detta har ju dock funkat, men förra våren hade jag ju stora besvär med värk i händer, handleder, armbågar och axlar samt att tummarna slutade att klara av att vara "mothåll" för de andra fingrarna vilket ju resulterade i att min gripförmåga nästan var noll.

Då fick jag hjälp av en sjukgymnast från Företagshälsovården som kom ut och tittade på hur jag arbetade och gav mig tips på alternativa rörelser och även såg till att nytt, mer ergonomiskt, arbetsmaterial köptes in, så att jag inte skulle behöva fresta på så på mina händer och handleder. När hon mätte min handstyrka hade högerhandens styrka halverats sedan hösten innan, då vi planerade för arbetsträning, och vänsterhandens också reducerats väsentligt.



Med det nya städmaterialet och de nya städmetoderna har jag inte alls haft lika stora problem, men jag känner alltid av handlederna när jag jobbar, när jag har jobbat och ett tag efteråt innan det blir bra igen. När jag är hemma längre perioder så har jag aldrig några problem, så för mig är det ganska klart att det är städjobbet som orsakar problemen och jag är rädd för att jag också skall få fysiska skador som tillägg till alla de andra problem jag har. Det jag varit genuint tacksam för alla de här jobbiga åren har ju varit att jag sluppit värk i alla fall!

Så tillsammans med min arbetsgivare och min fackliga representant så kom vi fram till att jag skulle fortsätta städa 10 timmar/ vecka eftersom det fungerade och pröva att närma mig arbete i barngrupp igen på de tillkommande tio.

Den stora skillnaden mot när jag först började arbetsträna är ju att jag nu (med hjälp av bla Armour Thyroid) inte alls är lika känslig för intryck längre. Hittills har jag städat i en mycket skyddad och tyst miljö med få intryck, men jag känner mig mogen att gå vidare och pröva fler intryck under arbetstiden.

Resultatet blev att jag skulle pröva att vara i en liten barngrupp, med 3-5 barn, där jag skulle läsa sagor eller spela spel eller liknande. Tyvärr blev dessa pass uppdelade på två olika förskolor, pga att inte allt för mycket tid skulle gå åt till resor.



Ändå fungerade det över all förväntan! Dessutom var det jätteroligt att få möta barn på förskolan igen, läsa för dem, prata med dem, umgås med dem. På förskolorna var jag en extra resurs som inte hade något ansvar eller krav på mig.

Måndagen den 2 april började jag och den veckan skulle jag jobba en extra timme varje dag, före eller efter städningen. Eftersom jag jobbar fyra dagar i veckan, så skulle det bli 14 timmar denna och nästa vecka- om det inte varit så att långfredagen och annandag påsk låg där och de därför gick bort. Jag anser dock att jag klarade 14 timmar eftersom jag även hade klarat att jobba de två lediga dagarna om påsken inte legat här.



Fortsättning följer, för nu börjar den tuffa perioden snart och den tar jag inte nu.

Korkad art

Läser detta i Birger Schlaugs blogg:

"På fullt allvar ställer sig forskare idag frågan om människan är en hotad art beroende på vårt eget sätt att leva - urbanisering med trängsel av människor, resemönster som snabbt kan sätta igång en pandemi vi inte har vaccin att motverka, transporter av varor genom många led och stora geografiska områden och vår ofattbara fokusering på den döda ekonomi som inte har med naturen att göra."

Jag har länge tyckt att människan, som art, verkar vara synnerligen korkad och det är synd att vi är ett flockdjur som rusar på utan att fundera på om flocken har rätt.

Undrar vilka som tar över jorden sedan? Såg ett program om att det är insekternas tur efter oss- och då kanske det är lika bra att vi slipper uppleva det?

Birger Schlaugs blogg är mycket läsvärd oavsett politisk färg, han har många intressanta funderingar.

Trevlig midsommar!

Jag vill önska er alla en riktigt trevlig midsommar! Oavsett om du har ork och kraft att delta i ett rejält festande, ett midsommarfirande i det lite mindre formatet eller om du är en av dem som sitter hemma ensam och vet om att alla andra festar, umgås och har det bra.

Under många år var jag en av dem som satt (eller oftare låg) hemma för att jag inte orkade något annat och aldrig har jag känt mig så ensam som då! Storhelger som man inte orkar delta i är hemskare än vardagar man inte orkar med!

Så en stor kram till dig som inte orkar den här gången- det kommer andra tider! För mig kom vändningen med Liothyroninet och Armour Thyroiden och det är jag så tacksam för! Så även om jag inte orkar så mycket så är ändå skillnaden så oerhört stor!



Vad gör vi med livet?

Under åren efter det att jag ramlade ur det hektiska ekorrhjul jag då befann mig i, så har jag funderat mycket kring hur vi lever våra liv och vad som verkligen är viktigt i livet. Under rubriken "Bara en alldeles perfekt ledig dag" lyckas Carina Tolge-Blidh formulera en del av de funderingar jag också haft. Krönikan är införd i dagens GP Bostad, på sidan 2, för den som vill läsa den i sin helhet.

Hon utgår från den vanliga frågan "Vad skall ni göra i midsommar?" och om det förväntade spel där man skall lägga ut texten som sina fantastiska planer, så att de kan jämföras med andras: Vem skall åka längst bort / till roligaste platsen / största festen osv. Som om livet var en tävling där den som rusar på mest vinner?

"Problemet är att jag inte spelar spelet- jag är inte ens med på planen. För det ärliga svaret blir: så lite som möjligt.

Det är många år sedan jag insåg att man aldrig har så roligt som man hoppats på dessa typiska festdagar. Det är inte det att jag inte försökt. Jag har stått på iskalla takterasser och blåst i tutor på nyår; jag har hoppat små grodorna och bundit kransar i iskallt duggregn på midsommar och  ... "

"Så numera njuter jag av att ha en extra ledig dag och få chansen att göra sådant som vi tycker är roligt att göra när vi är lediga." 

Hon tror på att ha det bra hela tiden! På ett stillsamt vis som inte är så mycket att berätta om. Det tror jag också på!

Kanske skulle vi kunna dra lärdom av indianen som satte sig ner på flygplatsen när han nått destinationen. Där satt han och på frågan varför, så svarade han att hans själ måste hinna ikapp.

Har du din själ där du är?