5 år med Armour Thyroid

I somras var det fem år sedan jag började ta Armour Thyroid. Jag är jättetacksam för att jag haft möjlighet till det, eftersom trijodthyroninet har gett mig livet tillbaka.

Innan jag själv insåg att det var hypotyreosen som orsakade mina svåra, handikappande problem, så trodde jag ju på mina läkare som sa att provsvaren var så fina så och att mina problem inte alls hade med min hypotyreos att göra. Själv var jag ju i ärlighetens namn också mer inne på att det var min utmattning som var problemet. Då hade jag verkligen inga kunskaper om hur genomgripande en sköldkörtelhormonbrist är för varje cell i kroppen och att både utmattningen och depressionen troligen var följder av detta. Utmattade binjurar hade jag inte heller hört talas om.

Mina problem och vändpunkten

Problemen jag hade var bland annat förlamande trötthet, stort sömnbehov (12-14 tim/dygn), problem med minne, koncentration, social interaktion, svårigheter med att läsa och förstå vad jag läste, bilkörning där många beslut måste tas snabbt och en svår energilöshet som komplicerades av att jag hade mycket svårt med återhämtningen efter att jag tröttat ut mig (vilket tex kunde vara ett 30 minuters samtal med en vän).

Vändpunkten för mig kom runt 2008, med Bo Wiklands forskning som det stod om i en liten notis i min morgontidning. Han hade kommit fram till att en övervägande del av de kvinnor med trötthetssyndrom som han undersökt egentligen hade sköldkörtelhormonbrist. När jag tog upp detta med min läkare så fick jag till svar att "hans fru också trodde på allt hon läste i tidningen". Så professionellt!? Var det inte! För jag trodde ju inte att jag hade "allt jag läste i tidningen", jag visste att jag hade en diagnosticerad hypotyreos och en förlamande trötthet som jag vid det laget hade haft i nästan 8 år och som inte gett med sig med hjälp av vare sig kbt-samtal, stödsamtal, vila, promenader, trädgårdsrehabilitering, rosenterapi, självhjälpsgrupp eller antidepressiv medicinering.

Så jag började söka info själv, på den tiden hade Scandlab bra information om bla hypotyreos. De blev ju tyvärr senare förtalade och attackerade av etablissemanget och fick stänga sin verksamhet, men innan dess hann de hjälpa många som inte fick hjälp inom sjukvården, med hjälp av de prover som de skickade till erkända laboratorium i bl a USA.
Sköldpaddor var en blogg som också hade mycket info, bl a berättade Ann-Christine där om hur hon först fick pröva Liotyronin och därefter Armour Thyroid och hur det förändrade henens liv. Hoppet tändes att det faktiskt fanns något att göra!
Det tredje stället, som blev det där jag lärde mig mest, var Turtles sköldkörtelforum. Där fanns många andra, som upptäckt de stora problemen med sköldkörtelvården innan mig och som delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Fortfarande väldigt tacksam för det eftersom det gav mig möjlighet att utarbeta en plan för hur jag skulle kunna få bättre behandling.

Liothyronin

2010 lyckades jag få min läkare att skriva ut Liothyronin på prov. När jag hittat min dos, var det som om världen öppnade sig! Min hjärna började fungera igen, efter många år i dvala och min återhämtningsförmåga genomgick en enorm förbättring. Nu kunde det räcka med några timmars sömn eller vila för att jag skulle vara okej igen, tidigare hade det kanske handlat om veckor eller ibland månader.

Det stora felet är ju att jag själv var tvungen att läsa på för att få rätt behandling och att det sedan var jag som behövde övertyga mina läkare om att jag behövde en annan behandling. Trots att det inte var jag som hade läkarutbildningen eller erfarenheterna av sköldkörtelsjukdomar och att det därför inte borde vara min sak att fundera ut lämplig behandling! Men läkarna hade haft sin möjlighet och deras metod innebar att jag först gick obehandlad i 2½ år efter min krasch, trots ett TSH på 16 vid första läkarbesöket efter kraschen, och därefter dryga sju år på Levaxin trots att medicinen inte innebar något mer än att värdena i blodproven stabiliserades och hamnade inom referens.

Problemet med att sjukvården bara erbjuder en medicin för 400 000 olika patienter

Detta är en parantes, men jag kan verkligen inte förstå hur läkarkåren kan tänka att det är okej att ha en medicin som skall passa för alla de 400 000 hypotyreospatienter som finns i Sverige. Vilken annan sjukdom har en medicin att välja på för alla de patienter som har en av våra folksjukdomar? Ingen vad jag vet. Alla andra stora sjukdomar har många behandlingsalternativ, men för just hypotyreos skall det räcka med en medicin som passar alla?

Jag, liksom många med mig, fick antidepressiva utskrivna, på lösa grunder. I mitt fall skrev min läkare i journalen att jag visserligen hade provsvar som visade på hypotyreos, men att det mer verkade vara åt det depressiva hållet. Vilket ju verkar hur korkat som helst eftersom depression är ett ganska vanligt symtom på hypotyreos!

Att de vanligaste antidepressiva medicinerna dessutom verkar hämmande på sköldkörtelns funktion gör ju inte saken bättre. När jag inte mådde bättre med den antidepressiva medicin som jag först fick pröva, så kunde vi ju ändra dos och därefter byta preparat. Hur lätt som helst, eftersom depressionssjukdomarna har en uppsjö av olika preparat som läkemedelsföretagen framgångsrikt säljer in och tjänar stora pengar på. Anledningen till att jag inte blev hjälpt var ju inte att det var fel variant, utan att jag behövt ett helt annat preparat, nämligen något med sköldkörtelhormon, eftersom mina depressionsliknande symtom berodde på sköldkörtelhormonbrist, snarare än på serotoninbrist.

Armour Thyroid

Våren 2011 lyckas jag övertyga min läkare om att jag tänkte pröva naturligt sköldkörtelhormon innan jag kan acceptera att jag inte blir bättre än vad jag då blivit på Liothyroninet. För med hjälp av det trijodthyronin jag fick via Liothyronin, så har jag ju blivit avsevärt mycket bättre, hjärnan har "vaknat" efter många år i dvala och återhämtningsförmågan har blivit dramatiskt förbättrad, jag har tex börjat kunna arbetsträna på 10 timmar/ vecka och klara det hyfsat bra, vilket inte varit möjligt tidigare. Men fortfarande måste jag sova 12-14 timmar/ dygn och jag ligger på gränsen av vad som är möjligt att arbeta, så det fanns ju fortfarande en stor förbättringspotential, tyckte jag. Min läkare förstod att jag skulle pröva NDT oavsett om jag får det från vården eller ej, men att jag förstås hellre ville stå under läkarövervakning, än att experimentera på egen hand. Hon skickade därför en remiss till Endokrinologen, som avvisar den, men då följer hon upp det och ser till att jag får komma dit ändå. Det är jag henne mycket tacksam för!

I juli 2011 kan jag så hämta ut de första burkarna med Armour Thyroid. Mer om hur det fungerade finns att läsa i andra inlägg, bla i 1 år sedan första tabletten, 2 år med Armour Thyroid och 4 år med Armour Thyroid..., men den avgörande förändringen blev att jag kunde sluta sova middag. En enorm förbättring av min livskvalitet, då jag nu fick fler vakna timmar dagtid. Särskilt vintertid hade det varit tufft att behöva sova två timmar varje eftermiddag: Jag vaknade då mellan 9-11, behövde ytterligare någon timme för att "vakna till" och komma upp ur sängen, frukost, hygienrutiner, kanske ut en kort stund om jag orkade det, lunch, sova 2 timmar, "vakna upp" under någon timme- och så var det mörkt igen och dagen var slut. Särskilt nu när jag kunde jobba 2 timmar + restid, så var det ju en klar förbättring att inte behöva lägga mig och sova direkt när jag kom hem, utan bara att vila en stund och slippa den timme efter sömnen som jag behövde för att få kroppen och sinnet att "vakna till".

Andra metoder

Sedan har förbättringen gått gradvis, för tyvärr så blev ju inte Armour Thyroid den "mirakelkur" jag hoppats på (kanske för att jag varit utan det aktiva hormonet trijodthyronin i hjärnan i alltför många år?). Under åren som gått sedan dess så har jag ju även prövat andra metoder för att komma vidare i min rehabilitering: Salivkortisoltest med mätning även av könshormonerna som gjorde att jag började med ct3m för att stärka kortisolhalten och progesteronkräm för att motverka min östrogendominans. Mer om detta i Salivkortisoltest, CT3M och östrogendominans.

Jag har uteslutit gluten, socker och mjölmat och håller mig ofta till en kombination av lchf och ifd-kost vilket jag mår bra av och jag äter också en hel del kosttillskott för att vara säker på att kroppen har tillgång till alla de byggstenar cellerna behöver för att kunna göra det de skall.

Jag har under det senaste året även genomfört tre hårmineralanalyser med påföljande 3x2 månader med specialanpassade kosttillskott, som dels skall balansera näringshalterna i blodet och dels avgifta de tungmetaller som jag samlat på mig under livet. Jag har inte fått en så tydlig hjälp av de sistnämnda som jag hade hoppats, men tycker att jag blivit "stabilare" i mitt mående. Jag kan dock inte säkert säga att det har hjälpt mig, för så påtagligt är det inte. Lite mer om detta finns i 4 år med Armour Thyroid samt erfarenheter av CT3M, progesteronkräm och hårmineralanalys.

Ja, så vad som beror på min sköldkörtelmedicinering och vad som beror på kost och bättre hormon- och näringsstatus kan jag ju inte veta, men det som hänt det senaste dryga året är att jag blivit mindre ostadig/ yr och att min balans har blivit bättre. Detta gör att jag kan gå ut i skogen och klara stigningar, ojämn mark och bana mig fram även i orörd natur. Tidigare har jag varit hänvisad till vägar eller anlagda stigar, för det har tagit alldeles för mycket energi för min hjärna att parera den ojämna marken. Så nu har jag hittat ett nytt intresse: Svampplockning. Bara gula kantareller och trattkantareller än så länge, men det är ju en bra början och jag mår så bra av att vara ute i skogen. Kanske kan jag klara av att delta i en svampkurs framöver?

Prövade att jobba

Jag kunde också prova på att jobba igen ett tag i våras. Jag var då avlösare 2½ timme i veckan för ett barn med autism. Under dessa timmar lagade vi mat ihop, hen åt och sedan lekte vi, oftast ute på lekplatsen. Detta var jätteroligt, jag är ju förskollärare och saknar verkligen att kunna utöva mitt yrke. Jag klarade det riktigt bra, men dessa 2½ timme tog all min energi under 3 dagar/vecka för mig att kunna utföra plus att jag var nedsatt även under resten av tiden.
Efter några månader fick familjen avlösningstiden utökad till 5 timmar/ vecka, vilket jag inte kunde klara av, då jag redan låg på gränsen till vad jag orkade, så de bytte till en avlösare som kunde ta alla timmarna. Vilket för mig var lika bra, då jag inte hade kunnat klara av jobbet långsiktigt, eftersom jag redan då var ganska nedgången och hade satt målet för mig själv att jag skulle försöka klara av det fram till semestern.
För den som ev tycker att det för barnets skull var oansvarigt av mig att ta på mig ett sådant uppdrag i mitt skick, så vill jag berätta att jag var mycket tydlig och ärlig i vilka begränsningar jag hade innan jag åtog mig det. Föräldrarna tyckte att det faktum att jag var förskollärare ändå gjorde att de ville pröva.
För mig var det en vinst att jag faktiskt kunde klara av det ett tag, även om jag förstås hade hoppats att jag skulle klara det långsiktigt, men framför allt att jag vågade pröva. Jag har misslyckats med att kunna arbeta så många gånger nu att jag kunde ha blivit avskräckt från att ens våga testa, men jag är väldigt glad att det inte är så.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mår väldigt mycket bättre än vad jag gjorde innan jag fick medicin och vad jag gjorde på bara Levaxin. Trots det har jag fortfarande stora begränsningar i min vardag och får hela tiden hushålla med min energi för att inte krascha igen. Men jag försöker hela tiden att ta små steg framåt och jag försöker att vara nöjd med mitt liv- vilket är jättelätt när jag jämför med den tid då jag knappt kom ur sängen och dagens utmaning var att gå 100 meter till brevlådan för att hämta posten. Jag är väldigt glad för att den tiden känns avlägsen!

2013 ur min synvinkel

Jag tänkte försöka mig på en sammanfattning av året som gått, uteslutande utifrån mitt liv och det som är viktigt för mig. Men jag tvingar ingen att läsa, så surfa gärna vidare...

Arbete och sjukersättning
2013 blev kanske inte det år jag hoppades på, men det började ju bra när jag fick beslutet som beviljade mig sjukersättning om 75%, retroaktivt från maj 2012! När beslutet nådde mig i början av 2013 hade jag varit utförsäkrad i snart 4 år, sedan april 2009, och levt under stark ekonomisk press under de åren. Mina tre år som utförsäkrad beskriver denna tid utförligare.

Från 2011 hade jag försökt att städa 10 timmar i veckan. Dels för att utnyttja den utökade energi jag fått vid bytet av medicin, från Levaxin till Liothyronin och senare Armour Thyroid, och dels för att varje öre var välkommet och att jag verkligen ville kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. Grovt räknat så klarade jag nog av arbetet ungefär hälften av tiden under de 2½ år jag städade. Resten av tiden var jag sjukskriven på heltid eller tog extra ledigt för att slippa sjukskriva mig.

När jag fick beslutet om att jag beviljats sjukersättning igen, så trodde jag att jag skulle kunna klara av jobbet så mycket bättre framöver eftersom jag inte längre levde under lika stark press, men det visade sig bli tvärtom. Under vårterminen var jag sjukskriven på heltid ca 17 veckor och kunde arbeta i ca 7 veckor, så vid midsommar sa jag upp mig från min tjänst efter att ha varit anställd på samma ställe i 30 år (men inte varit någon större tillgång som arbetskraft de senaste 12½). Om detta har jag skrivit mer i inlägget Svårt beslut.


Hälsa
Jag trodde ju att när pressen lättade, så skulle jag få tillgång till mer energi. En enkel ekvation, kan man tycka, men så blev det inte. När jag nu började slappna av, så släppte jag samtidigt fram den oerhörda tröttheten, som jag tryckt undan och inte velat kännas vid under de år jag kämpade för att klara av att sköta arbetet. Jag var helt tom inuti och kunde inte uppbåda någon energi hur jag än ansträngde mig.

Ungefär som när jag kraschade första gången. Då  berodde det också på att jag inte lyssnat på de signaler som kroppen, alltmer desperat, skickade. Första arbetsträningen var det samma sak, då kämpade jag i 9 månader, från 10 till 4 timmar per vecka, innan jag inte längre klarade av att ta mig dit. Då var jag så slut att det tog ett halvår innan jag åter fick upp näsan över vattenytan och kunde börja fungera igen. Andra arbetsträningen slutade lika snöpligt.

Trots dessa tidigare erfarenheter, så gjorde jag samma misstag igen! I och för sig allvarligt påhejad av läkare, beteendevetare, företagshälsovård, HR-representant och min chef- men ändå, jag borde ju ha vetat bättre! När jag nu tog beslutet att säga upp mig så var det för att det inte gick längre, men jag trodde ändå inte att det skulle vara en så lång väg tillbaka!

Under året har jag laborerat lite med doseringen av min sköldkörtelmedicin, eftersom jag under en period var rädd för att jag var överdoserad. När jag under hösten åter höjde dosen så blev jag först bättre, men under november och december har jag åter haft stor brist på energi, vilket gjort att jag varit väldigt trött och haft svårt att orka göra något mer än det mest nödvändiga.

Nu har jag beställt ett salivkortisoltest från USA eftersom jag misstänker att mina binjurar är utmattade på grund av de senaste årens stress som krävt en hög kortisolproduktion. För den som är intresserad så finns ett dokument som väldigt väl beskriver sambandet stress- binjurar- sköldkörtel hos Näringsmedicinsk tidskrift.

Jag kan i detta sammanhang även varmt rekommendera boken Stoppa sköldkörtelskandalen! som i år äntligen kommit ut på svenska.

Jag räknar med att salivkortisoltestet skall visa att mina binjurar har en  alltför låg kortisolproduktion och om så är fallet så skall jag börja med CT3M-protokollet som utformats av Dr Lam i USA. Den intresserade får själv googla på detta, men jag hoppas att det skall göra att min kortisolproduktion ökar och att jag skall få tillgång till mer energi genom att stötta binjurarnas kortisolproduktion. Hoppas!

Under hösten har jag fått en ny licens beviljad på Armour Thyroid, så nu har jag garanterad tillgång till medicinen nästan ett år till vilket jag är tacksam för. Om mina första 2 år med Armour Thyroid berättade jag i ett inlägg i somras.


Bra initiativ
Bästa initiativet i år, tycker jag att Medelklass upproret står för. Äntligen börjar andra än de som redan är drabbade, att höja sina röster mot att man sparkar på dem som redan ligger och på att man urholkar det som är gemensamt och skapar ett samhälle: Förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer att lita på, ambulanser som kommer när det behövs osv.

När jag skrev inlägget Medelklassupproret, så hade Facebookgruppen gått från 6 000 medlemmar till 7 000 på ett knappt dygn, nu har gruppen drygt 9 700 medlemmar. Tack alla ni som inte bara ser till er egen plånbok, utan inser att sjukdom eller arbetslöshet kan drabba vem som helst- liksom ålderdom eller handikapp...


Mest upprörd av
Två saker har upprört mig mycket i år, en bok och ett blogginlägg. Jag är dock mycket nöjd med att jag i båda dessa fall har orkat göra min röst hörd och formulera min syn på saken, för under så väldigt många år nu har jag inte ens kunnat det. Det spelar egentligen ingen roll om någon läser det jag skrivit- för huvudsaken är att jag åtminstone har kunnat protestera mot en verklighetsbeskrivning som är så långt ifrån vardagen för så många av oss!

Det jag tänker på är förstås Maria Abrahamssons blogginlägg om de stackars Stockholmarna som skulle få betala 250 kr mer i skatt per år och Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn.

Båda två har stor makt och stort utrymme att göra sig hörda på olika sätt och jag kan tänka att det då är lätt att tro att man själv vet hur det "är" och att man ser "sanningen"- fast man i själva verket är väldigt långt från den verklighet andra människor lever i. Båda fick också ordentligt mothugg för dessa två inlägg i debatten, Maria Abrahamsson så många att hon var tvungen att stänga av kommentarsfunktionen på sin blogg, då hon inte vill "agera brevlåda åt hatiska kommentarer."

Jag tycker att det är bra att makthavare får mothugg när de använder sin makt för egen vinning eller för att slå på de svagaste, även om jag inte tycker att man behöver göra det i form av hatiska inlägg. Fast Maria skriver ju också att hon fått synpunkter, tips och råd i kommentarerna, så dessa skulle man ju önska att hon lyssnade på!

Mina tidigare inlägg om detta är Halvsanningar och lögner om sjuka och andra och Öppet brev till Maria Abrahamsson.


Övrigt om bloggen
Jag tycker att bloggen ganska väl speglar hur jag mått under året- när jag mår bra blir det många inlägg och när jag mår sämre inga alls eller bara få. När jag ser tillbaka har jag skrivit 50 inlägg under 2013. Det är mer än tidigare år, men främst varierar inläggen väldigt under året:

Två inlägg är publicerade under årets första fem månader- då jag var mestadels var sjukskriven på heltid, trött och totalt utan ork till något mer än det absolut nödvändigaste.

Sex inlägg under juni och juli då jag fortfarande hade mycket lite ork samt åtta under augusti, då jag började må bättre även om jag fortfarande inte orkade så mycket.

27 inlägg under september och oktober, då jag åter höjt dosen av min sköldkörtelmedicin och fått tillbaka en del av min energi av den orsaken.

Under november och december blev jag åter tröttare, utlöst av ett kalas jag deltog i (och tröttade ut mig alldeles för mycket under) och därpå följande förkylning och astmaproblem. Jag har egentligen just återhämtat mig någorlunda och det märks också på antalet blogginlägg under dessa två månader: Sju inlägg (inklusive detta).


Böcker och läsning
I år har jag nog läst fler böcker, än jag gjort under det senaste decenniet sammanlagt och det känns fantastiskt att jag åter kan läsa böcker, hålla en handling i huvudet och njuta av läsningen! Jag har köpt böcker på nätet, lånat av närstående och även varit på biblioteket och lånat hela högar!

Men det bästa av allt är att jag i tidig julklapp fick en Adlibris Letto av min man! Läsplattan fungerar lika bra som en bok när det gäller läsning och den är både tunnare och lättare att hålla i, än en bok. Jag var lite osäker på hur det skulle fungera, eftersom jag snabbt blir uttröttad när jag sitter vid datorn, men jag har inte haft några problem med vare sig ögonen eller hjärntrötthet när jag läst på plattan. Kanske för att den inte är bakgrundsbelyst, utan mer uppför sig som en bok?

Till läsplattan kan jag både köpa och låna e-böcker på nätet. Nackdelen är att på biblioteket är antalet lån begränsade till 2 lån per vecka och vid inköp så är böckerna i princip lika dyra som en fysisk bok- vilket jag har svårt att förstå, då den borde vara mycket billigare att producera, man slipper ju tryck, material, lagerhållning och utskick! Annars är detta något som passar mig!

Nu har jag just läst ut Analfabeten som kunde räkna. En härlig skröna av Jonas Jonasson, som även skrivit Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en historia som nu är högaktuell som film på bio. Dessa påminner även om En man som heter Ove av Fredrik Backman, så mycket att jag först blandade ihop författarna.

Av de böcker jag bloggat om under året så har inlägget om boken Utsatt: en berättelse om överlevnad, hopp och trettiofem år av längtan haft absolut flest besökare. Boken är skriven av Markus Luttemann och beskriver flickan Esthers uppväxt. Jag hoppas att det också är många som läst boken och att Esthers upplevelser kan medverka till att andra barn slipper att fara illa i framtiden.


Trädgård
Trädgården är den plats där jag trivs bäst och där jag kan koppla av helt och hållet under tiden jag rensar ogräs eller pysslar med annat. Jag försöker gå ut så snart jag orkar och jag vet att jag fylls på med energi av utevistelsen, så att jag i förlängningen orkar mer. Under september och oktober har jag varit ute en hel del, men under nästa år vill jag orka vara ute så mycket mer!


Socialt
Jag har varit på tre femtioårskalas under året! Helt otänkbart för bara några år sedan, men verklighet nu, även om vi kanske inte stannar lika länge som andra och jag har betydligt längre återhämtningstid efteråt. Jag har även varit med på ett par andra kalas under hösten samt ett julfirande på julafton och ett den 28/12.

Under sommaren hade vi fler besök här än jag orkat på många år och eftersom jag visste att jag inte behövde samla energi under semestern för att orka börja jobba efteråt så fungerade det. För det kanske är största vinsten, att det inte gör lika mycket att jag tröttar ut mig och behöver lång tid för återhämtning- eftersom jag inte längre har tider att passa och uppgifter att klara av. Nu kan jag ta dagen mer som den kommer och planera efter tex sociala händelser istället för arbete.


Jag hade nog kunnat skriva om så mycket annat, men nu har detta ändå tagit hela dagen, så jag tror att jag avslutar här ändå.

Kostnaderna skenar igen...

Nu skenar kostnaderna för sjukskrivningarna igen! Vilket inte borde komma som en överraskning för någon!!! Eller tror man på allvar att osäkerhet och försämringar i sjukförsäkringen gör folk friskare??! Även långsiktigt?!

Om människor pressas att försöka jobba till varje pris- oavsett sjukdom eller arbetsförmåga- så är det väl inte så konstigt att det senare slår tillbaka och gör att människor hinner bli desto sämre innan de påbörjar vägen tillbaka till hållbar hälsa??? Eller hur tänker de?

När läkarna blivit mer restriktiva med sjukskrivningar, när det medicinska beslutsstödet inte tar någon hänsyn till samverkansfaktorer mellan olika sjukdomar eller personliga förutsättningar att klara av arbete och när osäkerheten om man verkligen kommer att få någon sjukpenning vid sjukskrivning gör att man försöker jobba in i det längsta- tror man då att den minskningen av "ohälsotalet" verkligen kommer att hålla på längre sikt???!!

Kan det inte istället vara så att dessa åtgärder motverkar sitt syfte!? Att en större trygghet i sjukförsäkringssystemet och en tidigt insatt rehabilitering skulle ha kunnat uppnå syftet på ett betydligt mer effektivt sätt? Om man tidigt får en korrekt behandling och kanske en sjukskrivning om bara 25%, 50% eller 75% under en period, så skulle det kanske ha kunnat minska de långvariga sjukskrivningarna på allvar- inte för att man utförsäkrat, omförsäkrat eller friskskrivit sjuka människor- utan för att man satt in åtgärder som förhindrat människor att bli allvarligt sjuka från början!

Detta gäller kanske inte för alla sjukdomar, men definitivt för de sjukdomar som nu är det stora problemet: Den psykiska ohälsan, dvs de sjukdomar som idag till stor del har stressrelaterade orsaker.

Tro mig, om jag hade fått en fungerande hjälp redan 1999 när mina problem debuterade, så hade jag inte behövt vara heltids sjukskriven/ utförsäkrad sedan 2001! Hade jag fått hjälp med att se problemet (för det är en del av psykologin, att man får tunnelseende och inte själv förstår) och med stressreducerande strategier, genom tex KBT-terapi, om jag fått behandling för min hypotyreos och en period med lägre arbetstid/ arbetsbelastning redan då, så hade jag därefter troligen klarat av att arbeta fram till pensionen. Det hade varit en stor vinst för både mig och samhället! Istället fick jag ingen hjälp alls, vilket gjorde att mitt förtroende för sjukvården redan var förbrukat, när jag verkligen hade behövt hjälp för att förhindra kraschen!

Varför tas inte den kunskap tillvara, som vi redan kasserade har??? Borde inte våra erfarenheter vara viktiga för att kunna påverka den framtida vården och politiken? Vi har ju förstahandserfarenhet om hela systemet- hur vården och sjukförsäkringssystemet fungerar samt vad som kunde ha hjälpt oss tillbaka till ett normalt liv och i vilket läge!

Enligt söndagens SVT Nyheters inslag: Kostnaderna för sjuka skenar så är detta nu ett stort problem. Fem miljarder kronor extra beräknas detta kosta under de närmaste 5 åren. Enligt sjukförsäkringsministern så är inga nya åtstramningar planerade, men det är ett problem att korttidsfrånvaron riskerar att smitta av sig på långtidsfrånvaron. Desto större anledning att sätta in fungerande åtgärder mot nyrekryteringen av sjuka människor!

Kanske skulle man kunna börja med tonårstjejerna som har så dålig självkänsla och är så utsatta av stressen i skolan att de får ätstörningar, skär sig själva eller begår självmord? Vad har vi för samhälle när detta är så utbrett redan bland våra barn och ungdomar- och vad gör vi åt det?

Kanske skulle man kunna fundera på om dagens slimmade arbetsliv är förenligt med ett lågt ohälsotal? Kanske skulle man på ett bättre sätt kunna dela på de jobb som finns och åter föra in den "luft i systemet" som gör att arbetskraften har förutsättningar för att hålla ett helt arbetsliv?

Kanske kunde man se till att vården börjar fungera för de olika "trötthetssjukdomarna" som faktiskt kan behandlas med annat än antidepressiv medicin- tex hypotyreos som skulle kunna behandlas utifrån den aktuella patientens respons på insatt behandling- och sätta in annan medicin för de patienter som inte blir friska av Levaxin?

Kanske skulle man kunna se till att människor som söker för stress, oro eller andra diffusa symtom får adekvat hjälp av sjukvården direkt- innan de gått ner sig så långt att de knappt klarar av att ta sig tillbaka igen?

Ja, det är ju bara några förslag på hur man kan åtgärda orsaken istället för symtomen.....

Just nu är det tungt!

I helgen var jag ute en stund och rensade ogräs. Hur konstigt det än kan låta, så är det en av mina absoluta favoritaktiviteter!

Nu, sen jag blev sjuk vill säga! Innan dess var det bara ett nödvändigt ont, som jag gärna försakade.

Trots att jag alltså verkligen älskar att vara ute i trädgården och "greja", så kan de tillfällen jag har varit det, denna sommar, räknas på handens ena fingrar. Jag har oftast inte ens orkat att ta mig ut!

(I sommar har det enda jag egentligen orkat och velat göra, samtidigt som jag mått bra av det, varit att ligga och läsa- bok efter bok efter bok.)

Redan från något år in i min sjukdom, så har jag haft en sådan stark känsla ute i trädgården: "Det är här jag kommer att bli frisk!" Efter att på senare år ha läst en del böcker om Trädgårdsrehabilitering och Naturens läkande kraft, så har jag förstått att min kropp ända från början vetat så mycket mer än vad jag har gjort!

När jag var ute nu i helgen, så kom jag in i det som nog kallas "flow"; när tankarna bara flyter, jag jobbar med händerna och hjärnan får vila.

Då kom jag på (eller mitt undermedvetna släppte fram) vilken sorg det är att jag har varit tvungen att ge upp mitt arbete. Jag har kämpat så hårt under så många år, men det räckte inte!

En del av min identitet är att jag är förskollärare! Nu har jag slutligen förstått att det är över och att det inte är troligt att jag någonsin kommer att kunna arbeta i barngrupp igen. För även om jag ända sedan jag blev sjuk har insett att jag inte kan jobba med barn "just nu"- så har jag hela tiden hoppats att "snart", på något sätt.

Jag har dessutom alltid arbetat! Under högstadiet och gymnasiet var jag både betald och ideell ledare för (främst) olika barngrupper och andra aktiviteter. Sedan dess har jag i princip alltid haft minst ett arbete- men nu är jag helt utanför arbetsmarknaden och har dessutom 75% sjukersättning (tidigare förtidspension eller sjukpension)!

Det var jättestarkt att möta dessa känslor som jag tidigare inte släppt fram och jag kom också på att den oerhörda trötthet jag känt under sommaren, nog kan ha att göra med dessa (hittills undermedvetna) känslor.

När jag på kvällen berättade om denna upptäckt för min man, så blev jag även överväldigad av en stark sorg över alla de år jag förlorat! Mer än ett decennium av mitt liv är borta! Många år då jag bara överlevt dag för dag...

En stark sorg över hur jobbigt det har varit under de år som gått. Kanske har jag inte kunnat klara av att möta all denna sorg under tiden jag har kämpat- med att överleva och med läkare, jobb och Försäkringskassa?

Men nu när jag gett upp och erkänt mig besegrad, så kan sorgen få ta plats eftersom jag har utrymme för att släppa fram mina känslor igen? Så tänker jag.

Jag tänker också att sorgen över att livet inte blev som jag tänkt, sorgen över att jag inte fick rätt behandling från början och över så många förspillda år, sorgen över att inte bli trodd av myndigheterna och sorgen över att jag inte längre har något jobb att återvända till- den sorgen kanske är nödvändig att kännas vid och bearbeta för att jag skall kunna komma ut på andra sidan?

Till större ork och ny framtidstro? Så tror jag.

Slut på semestern

Idag är min första egentliga dag som "arbetslös", eftersom jag nu skulle börjat arbeta igen- om jag inte sagt upp mig. Jag har ännu inte ångrat mitt beslut, mest känt en lättnad över att inte behöva "samla energi" under sommaren för att orka gå tillbaka till jobbet efter semestern.

Jag har haft ganska begränsat med energi under sommaren, men varit lite piggare under de senaste veckorna. Jag har klarat av att läsa och detta har jag njutit av mycket under sommarens alla varma dagar- inne med neddragna persienner och tvärdrag. Svalt och skönt! På kvällarna har jag ofta kunnat vara ute och här har varit föredömligt lite mygg och knott!

Jag har klarat av att vara mycket mer "social" än jag varit på många år och det är ju en av de vinster vi hoppas på nu, när jag inte behöver lägga all min energi på jobbet längre. Jag har i och för sig knappt varit hemifrån, mer än för ett par besök hos bekanta i närheten (och ett par biblioteksbesök), men besökarna här har varit desto fler! Jättetrevligt med systrar, föräldrar, svärmor med man, svägerskor och svågrar och ett fåtal kompisar. Dock inte samtidigt! Vi har fikat och grillat och pratat och umgåtts. Tänk vad jag har saknat det!

Mest energikrävande har besöken av min 6-åriga systerson varit, då sker det mycket i varje stund! Men så underbart det är att få umgås med barn! Mestadels har jag ramlat i säng så snart gästerna har gått, men efter några timmars sömn har jag fungerat hjälpligt igen och mer än ett par dagar har inte ett besök däckat mig.

Bara en gång har jag behövt säga nej till besök i sommar (och det är en verklig förbättring mot tidigare!), men då var det pga förkylning och inte min trötthet så det känns lite annorlunda. Sjuk kan ju vem som helst bli! Fast nu kom jag på att det inte var helt sant, för ett par gånger har jag fått neka min ena syster och svåger att komma, men då har det varit att de haft otur och ringt efter det att vi redan bokat in ett annat besök. Och vissa gränser finns det fortfarande för mig.

Nu laddar jag för ett 50-årskalas och ett 70-årskalas under augusti. Jag räknar med att kunna delta i båda och det hade varit väldigt svårt om jag fortfarande jobbat.

För övrigt räknar jag med att det blir betydligt färre besök här nu när semestrarna är slut och eftersom min man också börjat jobba idag, så blir det även mindre "socialt" här hemma på dagarna vilket bör göra att jag inte blir lika uttröttad längre. Hoppas därför att jag skall kunna orka åka och handla, kanske äntligen komma iväg till frissan, ha energi för trädgårdsarbete osv i höst.

Det är en stor lättnad att jag inte längre behöver pressa mig till att klara av att arbeta på i förväg bestämda tidpunkter, oavsett vad kroppen säger om saken. När jag nu kan lägga mina aktiviteter när det passar utifrån dagsformen så tror jag att jag på sikt kommer att orka mycket mer!

Nuläget

Jag har inte orkat skriva så mycket om hur jag mår och vad som händer, för vägen har varit tung ett tag- men nu är näsan ovanför vattenytan igen!



Vet inte exakt vad jag bloggat om tidigare, men här kommer en liten resume: Vid läkarbesöket i slutet av februari tyckte min läkare att det var dags att prova på hur det skulle gå att jobba 50%, så hon sjukskrev mig på 75% under mars och på 50% under april med en ny läkartid i slutet av april.

När jag gick från besöket så var jag mycket tvivlande på hur det skulle gå- för hur gärna jag än vill klara att leva ett mer "normalt" liv så vet jag ju efter alla dessa år hur stora mina begränsningar är och vad som är rimligt. Efter ett par dagar kom jag dock på att jag ju inte trott att jag skulle klara 10 timmar/vecka heller och det gick ju över all förväntan!

Började ställa in mig på att 50% skulle komma att funka och funderade på hur jag skulle kunna fortsätta på bästa sätt. Hittills har jag ju städat drygt 8 timmar per vecka och skött tvätt av moppar och trasor på de övrig knppa två timmarna.

Det har ju varit mycket flängande eftersom jag städat på tre olika ställen, ett kontor och två Öppna förskolor samt att jag tvättat moppar och trasor i anslutning till två av passen- på ytterligare ett ställe. Detta har ju dock funkat, men förra våren hade jag ju stora besvär med värk i händer, handleder, armbågar och axlar samt att tummarna slutade att klara av att vara "mothåll" för de andra fingrarna vilket ju resulterade i att min gripförmåga nästan var noll.

Då fick jag hjälp av en sjukgymnast från Företagshälsovården som kom ut och tittade på hur jag arbetade och gav mig tips på alternativa rörelser och även såg till att nytt, mer ergonomiskt, arbetsmaterial köptes in, så att jag inte skulle behöva fresta på så på mina händer och handleder. När hon mätte min handstyrka hade högerhandens styrka halverats sedan hösten innan, då vi planerade för arbetsträning, och vänsterhandens också reducerats väsentligt.



Med det nya städmaterialet och de nya städmetoderna har jag inte alls haft lika stora problem, men jag känner alltid av handlederna när jag jobbar, när jag har jobbat och ett tag efteråt innan det blir bra igen. När jag är hemma längre perioder så har jag aldrig några problem, så för mig är det ganska klart att det är städjobbet som orsakar problemen och jag är rädd för att jag också skall få fysiska skador som tillägg till alla de andra problem jag har. Det jag varit genuint tacksam för alla de här jobbiga åren har ju varit att jag sluppit värk i alla fall!

Så tillsammans med min arbetsgivare och min fackliga representant så kom vi fram till att jag skulle fortsätta städa 10 timmar/ vecka eftersom det fungerade och pröva att närma mig arbete i barngrupp igen på de tillkommande tio.

Den stora skillnaden mot när jag först började arbetsträna är ju att jag nu (med hjälp av bla Armour Thyroid) inte alls är lika känslig för intryck längre. Hittills har jag städat i en mycket skyddad och tyst miljö med få intryck, men jag känner mig mogen att gå vidare och pröva fler intryck under arbetstiden.

Resultatet blev att jag skulle pröva att vara i en liten barngrupp, med 3-5 barn, där jag skulle läsa sagor eller spela spel eller liknande. Tyvärr blev dessa pass uppdelade på två olika förskolor, pga att inte allt för mycket tid skulle gå åt till resor.



Ändå fungerade det över all förväntan! Dessutom var det jätteroligt att få möta barn på förskolan igen, läsa för dem, prata med dem, umgås med dem. På förskolorna var jag en extra resurs som inte hade något ansvar eller krav på mig.

Måndagen den 2 april började jag och den veckan skulle jag jobba en extra timme varje dag, före eller efter städningen. Eftersom jag jobbar fyra dagar i veckan, så skulle det bli 14 timmar denna och nästa vecka- om det inte varit så att långfredagen och annandag påsk låg där och de därför gick bort. Jag anser dock att jag klarade 14 timmar eftersom jag även hade klarat att jobba de två lediga dagarna om påsken inte legat här.



Fortsättning följer, för nu börjar den tuffa perioden snart och den tar jag inte nu.

"Friskskrivning"

Idag är det exakt tre år sedan Försäkringskassan ansåg att jag borde vara frisk och därför friskskrev mig. Tyvärr innebar det inte att min hälsa förbättrades, utan endast att jag blev utan varje form av ersättning. Detta har många svårt att förstå: "Men vad har du för ersättning nu då?" har varit en vanlig fråga och den är ju förståelig. Gång på gång har de olika sjukförsäkringsministrarna stått lovat, i intervju efter intervju, att "det är ju ingen som blir utan pengar"!

Men så var det för mig och många andra. Vi som fått tidsbegränsad sjukersättning efter många års sjukdom och sjukskrivning, utförsäkrades på löpande band. Eller nej, inte utförsäkrades- vi friskskrevs!

Det fick jag reda på när jag besökte Arbetsförmedlingen för att skriva in mig på det Arbetsmarknadspolitiska programmet. Efter många om och men, besök och telefonsamtal, fick jag till slut reda på att jag inte "ingick i målgruppen" eftersom jag inte var utförsäkrad utan friskskriven.

En lek med ord, säger jag, som inte var friskskriven på något annat vis än i Försäkringskassans papper! För oss som varit sjuka längst innebar alltså "hjälpen" bara att vi från den ena dagen till den andra skulle försörja oss på arbete istället för bidrag- och visst ser det fint ut i statistiken när man ser hur mycket "friskare" det svenska folket blivit de senaste åren och med hur många miljarder sjukförsäkringarna går med överskott. På vems bekostnad?

Eftersom jag hade både en man, del i en villa och en bil så kunde jag inte heller få något annat stöd. Min man har behövt byta arbete för att få en säkrare inkomst och vi har varit tvungna att sälja vår bostad för att få minskade boendekostnader, men jag har klarat mig bra i förhållande till så många andra!

Försäkringskassan hade kunnat förlänga min tidsbegränsade sjukersättning med 12-18 månader och det var det jag ansökt om. Jag hade nämligen efter många års helvete, snubblat över information på nätet som antydde att den hypotyreos som läkarna ansåg välbehandlad, ändå kunde vara orsaken till mina svåra problem. Bad därför om en förlängning för att hinna utöka medicineringen och pröva andra alternativ, vilka jag trodde skulle kunna hjälpa mig att få min hälsa tillbaka.

Försäkringsläkaren, eller den försäkringsmedicinska rådgivaren som det nu heter eftersom det tidigare namnet hade en alltför negativ klang, ansåg dock att jag inte "borde" ha några kvarstående problem efter så lång tid. Det tycker inte jag heller att jag borde, men det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå hade det!

Till saken hör, att jag redan tidigare hade ett mycket lågt förtroende för dessa "rådgivare" som helt utan eget ansvar eller möjlighet till överklagan (eftersom de inte utför något myndighetsuppdrag- det gör den handläggare som de rådgiver! Så finurligt att det måste ha tagit lång tid att fundera ut detta) kan avge vilket utlåtande som helst utan att behöva ta konsekvenserna av det eller ens träffa den det berör.

För mig blev det väldigt tydligt vilket godtyckligt system det var, när jag blev utförsäkrad första gången, 2007. Då ansökte jag om sjukpenning istället, när sjukersättningen drogs in.  På samma underlag som en försäkringsläkare då ansett mig "fullt frisk i samtliga på arbetsmarknaden förekommande arbeten" när jag nekades sjukersättning, så bedömde en annan mig som "helt arbetsoförmögen i något som helst arbete". Vilket även de olika läkare jag besökt under åren och de två utredningar som Försäkringskassan skickat mig på ansett.

Kontentan av detta blev i varje fall att försäkringsläkare nr 1 gjorde en helomvändning och instämde i utlåtande nr 2, när hon fick ta del av det. Alltså blev jag beviljad den tillfälliga sjukersättning jag tidigare inte varit berättigad till. Rättssäkert????

Nu hade jag inte denna möjlighet att få ytterligare ett utlåtande, trots att försäkringsläkarens utlåtande var både slarvigt och kortfattat och även innehöll fakta som inte gällde mig utan troligen hade hämtats från någon annans journal. När jag påpekade detta för handläggaren så verkade det inte vara så mycket att göra åt. När jag envisades så kunde hon skriva in felaktigheten i min journal, vilket inte betyder något alls eftersom det i ursprungshandlingarna fortfarande står fel. Jag började undersöka hur jag skulle göra för att JO-anmäla detta, men mådde allt för dåligt för att jag skulle orka slutföra det under de två år man har på sig.

Nu har jag som sagt varit "frisk", dvs utan varje form av ersättning eller annan möjlighet att försörja mig sedan 1 april 2009. I korthet kan tiden sedan dess beskrivas med att första halvåret ägnades åt att öka Levaxindosen för att se om en högre dos kunde få mig att fungera bättre. Effekten var minimal.

Andra halvåret började jag med Liothyronin, som komplement till Levaxinet och effekten var stor: Plötsligt kunde jag börja tänka, koncentrera mig, klara viss belastning när det gäller att ta emot intryck, hörseltest visade att min hörsel förbättrades, jag började orka delta i aktiviteter som omfattade mer än 2-3 personer, kunde delta i samtal, började sköta vissa inköp, kände mig säkrare som bilförare osv. Helt enkelt fick jag en stor del av mitt liv tillbaka!

Efter ca 20 månader som "friskskriven" kunde jag äntligen börja arbeta! Jag började arbetsträna 2 timmar/dag, 2 dagar i veckan och utökade det med ytterligare en dag i taget, tills jag efter drygt 3 månader kunde börja ett "riktigt" arbete som städerska på 25%! Under hela tiden fram tills dess hade jag varit sjukskriven på heltid av den läkare jag går hos på Vårdcentralen och därefter har jag varit sjukskriven på 75%.  Friskare än så ansåg hon mig alltså inte.

Nu har jag klarat av att städa 25% i drygt ett år och det är dags att gå vidare. I somras bytte jag ut de syntetiska sköldkörtelhormonen mot det naturliga preparatet ArmourThyroid och mådde under höstmånaderna riktigt dåligt igen, men det visade sig bero på att jag börjat på en dos som var 1/3 av vad jag behövde för att fungera.

De senaste månaderna har jag mått så bra! Jag kan vara vaken från morgonen och fram till kvällen, det kunde jag inte ens med Liothyroninet. Det ger en oerhörd livskvalitet att inte behöva sova middag ett par timmar varje dag för att man skall kunna fungera! Jag kan utsätta mig för miljöer som stormarknader, jag kan umgås med andra i flera timmar, jag kör bil utan minsta problem, jag är inte alls lika ljudkänslig, mindre ljuskänslig,  jag återhämtar mig mer "normalt" när jag ändå blivit uttröttad osv. Kort sagt: Jag är på god väg tillbaka till livet igen!

I morgon skall jag börja utöka min arbetstid. En extra timme per dag skall jag jobba och då pröva att vara i barngrupp igen. Jag skall börja med att ha aktiviteter som tex läsning med en mindre grupp barn för att se hur det fungerar. I början av maj skall jag förhoppningsvis vara uppe i 50% och jag hoppas så att det skall fungera att åter arbeta med barn- det som varit en utopi i så många år nu!

Man vill bli älskad....

I går låg det en bok framme på jobbet och jag kunde inte låta bli att bläddra i den när jag tog paus. Fem gånger mer kärlek heter den och tar upp det faktum att det man ger uppmärksamhet förstärks.

Fem gånger mer kärlek, eller med andra ord: att ge sina bara fem gånger så mycket positiv uppmärksamhet som tjat, tillsägelser och gränssättning är ett förhållningssätt som ger stor utdelning!

Så självklart och genialt att det inte borde behövas en hel bok om det, men trots det så är det så mycket lättare att tjata om det som inte fungerar än att uppmuntra det som barnet gör rätt. Boken riktar sig till föräldrar och andra som har att göra med barn mellan 2-12 år, men jag tror att detta är så mycket mer allmängiltigt än så!

I boken citeras en dikt av Hjalmar Söderberg:

Man vill bli älskad,

i brist därpå beundrad,

i brist därpå fruktad,

i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

 

Så sant!
Tänk om vi alla kunde se och uppmuntra varandra så mycklet mer! Om vi alla hjälptes åt för att få en värld där människor inte behövde sträva efter att bli avskydda och föraktade! Om vi kunde börja kommentera det som någon gjort bra, ge ett leende till en hemlös eller säga några ord till en vilsen tonåring som håller på att halka snett. Så lätt egentligen!

Jag minns fortfarande en dam som kommenterade "den vackra färgen på min jacka", en dag när jag var ute på min dagliga promenad under de hemska månaderna i början av 2001. Hon såg att jag mådde skit och gav mig ett leende och några ord på vägen som jag fortfarande kommer ihåg, tio år senare!

Då sov jag 17 timmar per dygn och hade svårt med alla funktioner som har med det dagliga livet att göra: äta, laga mat, sköta hygienen, hålla undan omkring mig- men jag försökte ta mig ut på en promenad varje dag för det hade min läkare sagt var viktigt för att jag skulle bli frisk. Vilket var mitt absoluta primära mål!

Men det syntes nog att jag hade det svårt och hon gav mig några sekunder av sin tid och sitt intresse. Trots att det varit lättare att bara gå förbi så gav hennes ord mig en bekräftelse på att jag fanns och att livet gick vidare. Hon gav mig lite hopp och en positiv känsla under resten av promenaden- även om min jacka, i sanningens namn, nog inte var mycket att hurra för...

Redan november!

Igår hade jag fullt upp: Först till vårdcentralen och min läkare där. Vi enades om att jag nu var redo att gå tillbaka till arbetet igen och jag är därför "bara" sjukskriven på 75% från och med idag.

Förra veckan fick jag besked från Försäkringskassan att jag nu kvalificerat mig för SGI (SjukpenningGrundande Inkomst) igen. Min SGI ligger på 64 000 kr, vilket maximalt skulle kunna ge mig en sjukpenning om 51 200 kr/år om jag fortsatt vara sjukskriven på heltid. Inte mycket att leva på, men det är ju bättre än de 0 kr som den varit sedan jag blev "friskskriven" av Försäkringskassan den 1 april 2009!

När jag nu har ett SGI behöver jag bara vänta på att få reda på om jag blir beviljad sjukpenning för de dryga två månader jag nu varit sjukskriven på heltid, dvs om sjukintyget är tillräckligt välskrivet för att det skall kunna ligga till grund för sjukpenning.

Direkt från läkaren till apoteket, där det strulat med med min senaste beställning av Armour Thyroid. Först fick jag bara ett recept av läkaren, eftersom han trodde att licensen fortfarande gällde. Lämnade in det och fick då reda på att licensen bara gällde för ett uttag eftersom det var skrivet så.

Hade sedan mig själv att skylla för att jag slarvat när jag skrivit ner siffrorna till telefonnumret och därför slog en trea istället för en femma- eller om det var tvärtom. Talade in på en telefonsvarare, men det var ingen som ringde upp och det tog nästan en vecka innan någon svarade och jag fick veta att jag ringt till ett företag istället...

Fick så tag på läkarsekreteraren och kunde boka en telefontid några dagar senare. Åkte sedan och hämtade den nya licensansökan på sjukhuset och därefter direkt till apoteket för att lämna in den, allt för att spara in några dagars postgång. När jag förra veckan upptäckte att jag bara hade tabletter kvar till igår, så ägnade jag tisdagen åt att försöka ta mig fram till kundservice/ telefonist på "min" apotekskedja, för att kunna kolla upp vad som hände. Där hamnade jag i telefonköer som inte rörde sig alls....

På onsdagen åkte jag därför till apoteket för att tala med dem på plats och då visade det sig att faxet till Läkemedelsverket inte gått iväg! Så därför hade det inte heller kommit något svar! Fick löfte om att de skulle faxa det direkt och att det brukar gå snabbt när man haft licens tidigare. Medicinen fanns hemma så det var bara den godkända licensen som saknades och de skulle ringa så snart den kom.

Torsdagen gick, likaså fredagen och därefter helgen utan att jag hörde något. På måndagen fanns iallafall både medicin och licens på plats, men det tog en evighet och kön efter mig växte eftersom pappersarbetet inte var klart i förväg.... Jag tyckte att jag var ute i såååå god tid och så var jag ändå nära att stå utan medicinen! Struligt!!!

På eftermiddagen hade jag telefontid med min endokrinolog, som gick med på att jag kan öka upp till 3 tabletter per dag vilket jag började med direkt igår. Nu ligger jag på maxdosen och mina värden var egentligen mycket bra enligt läkaren, men mitt T4 ligger bara på 12 och jag vet ju sedan tidigare att jag behöver komma upp i 17-19 för att få energin tillbaka.

Nya prover precis före jul och besök för utvärdering i mellandagarna, så nu får vi se vad dessa två månaderna kan göra innan det är dags att ta ställning till fortsättningen.

I morse hade jag rehabmöte och jag fick som jag önskat, mina 10 timmar/vecka delas upp på fyra dagar istället för fem vilket ger mig onsdagarna för återhämtning.

Ja, detta var lite uppdatering. Jag har varit dålig på att skriva, men orken har inte funnits....

12 veckor

Idag är det tolv veckor sedan första tabletten av den nya medicinen. Det har varit en skakig resa....

Först blev jag totalt uppvarvad och hjärtat fick frispel, sedan gick jag ner mig och var på väg in i en depression, nu har det vänt och jag är nog på väg upp igen, men sista veckan har jag haft en tuff förkylning så just nu mår jag skit. Jag tror att det var ett stort misstag att sluta så tvärt med de syntetiska medicinerna och bara byta ut dem från en dag till en annan mot den naturliga. Hade man trappat ut och trappat in dem parallellt så tror jag att problemen skulle kunnat minimeras, så nu vet jag det... :)

Idag skall jag försöka ta mig ut och hämta en ny licens hos läkaren och lämna in den på apoteket, allt för att spara in några dagars postgång, så att jag inte skall stå utan medicin innan jag får den nya leveransen. Inte precis det jag skulle behöva just nu!

Jag har nu varit sjukskriven i snart två månader på heltid och har nästa läkarbesök 31 oktober och rehabmöte 1 november. Hade ju hoppats att jag skulle vara i skick att börja jobba mina två timmar/dag igen då, men det går trögt....

Trodde att jag skulle hinna med ytterligare en höjning innan dess, men läkaren tycker att jag ligger så högt nu (2½ AT) att han vill ha nya prover innan dess. Skall lämna dem när jag varit "förkylningsfri" en vecka. Hade ett T4 på ca 10 förra gången, så jag tycker att utrymmet borde vara stort för en höjning..... men vad vet jag.... det är ju inte jag som har det medicinska ansvaret...

Bara det totala anvaret för min enstaka kropp och mitt enstaka liv!

Balans

Jag har funderat på hur beroende jag är av att ha balans i mitt liv och har då kommit fram till att jag är som ett spädbarn! :)

Jag mår bäst när jag har en lugn och fast rutin att följa och när upplevelser, aktiviteter, vila och återhämtning kommer i lagom doser.

Jag är beroende av att sova en stor del av dygnet och jag måste sova middag varje dag.

Jag måste äta regelbundet och relativt tätt för att inte bli gnällig och irriterad.

Jag behöver ha det lugnt omkring mig för att kunna smälta alla de intryck jag får och jag kämpar hela tiden för att utvecklas och klara av mer idag än jag gjorde igår.

Dessutom mår jag bäst när jag lever i nuet, vilket ett spädbarn iofs gör helt naturligt och utan att tänka på det.

                                                                                     

Naturkraft

Tidigare i mitt liv läste jag allt jag kom över och var ofta på biblioteket, där jag oftast lånade med mig en hel hög med böcker hem. Böcker som jag sedan läste och lämnade tillbaka i god tid innan lånetiden gick ut.

När jag var på biblioteket senast, så lånade jag två böcker och en ljudbok. Därefter har jag lånat om dem två gånger och nu måste jag snart lämna dem ifrån mig på allvar. Trots att jag inte är klar med dem på långa vägar!

Det  jag egentligen tänkte berätta, är att jag blivit djupt tagen av den bok jag håller på att läsa. Boken är Naturkraft av Åsa och Mats Ottoson. Om naturens lugnande, stärkande och läkande effekter. 

Den bekräftar många av de tankar omkring naturen, läkning och rehabilitering som jag kommit fram till under mina år med begränsad förmåga. Till exempel har jag hela tiden känt att det är i trädgården jag mår bra och det är där jag kommer att bli frisk.

Det jag vill förmedla här finns i kapitlet I naturens vård där jag läste om Lägereldar istället för adrenalinkickar: Håkan Eliasson jobbade med att skapa adrenalinkickar genom till exempel forsränning och klättring, när han en dag insåg att människorna han mötte inte behövde mer, utan snarare mindre, adrenalin. Nu arbetar han istället med naturvistelse som läkning och terapi för patienter med bland annat utmattningsdepression.

Där berättas även om Vildmarksbyn Eden, som byggts upp av Lennart Svahn, som terapi för honom själv när han tog helt slut. Där finns små timmerstugor, utspridda i naturen. De är enkelt inredda med sovbritsar och liggunderlag, ett bord och en kamin. Det finns också ett samlingshus med elstad i mitten och utanför finns en samlingsplats med grillar och rejäla bänkar av kluvna stockar.

Han skapade ett rehabiliteringsprogram med tiden som medicin och naturen som kraftkälla, utifrån tanken att andra skall få tillgång till det som hjälpte honom själv.

Boken handlar också om att ta in naturen i sjukrummet, när man inte själv kan ta sig ut till den, om att umgås med en sten när det är det enda man klarar och mycket, mycket annat. En mycket intressant bok, som jag varmt kan rekommendera- och då har jag ändå halva boken kvar!

Ett citat jag vill vidareförmedla: " ... en människa i kris behöver en omgivning som är stabil, en omgivning med grundläggande och enkla relationer. Komplicerade relationer, som de man har med andra människor, är för svåra att klara för en person som mår mycket dåligt. Stenar och vatten däremot ställer inga krav och är därför lättare att umgås med."

För den som är intresserad av att köpa boken så finns den både hos Adlibris (nu 159 kr) och Bokus (nu 162 kr).