Igår var det två veckor sedan jag höjde från 2½ till 3 tabletter à 60 mg Armour Thyroid. Fyra veckor sedan jag började ökningen från 2 tabletter/dag.
Jag har fortsatt att ta vilopulsen varje morgon, men kommer fortsättningsvis bara att göra en koll någon gång i veckan. Dessa två veckor har pulsen legat på mellan 61 och 77 slag/ minut, oftast mellan 65-72 så den är ju fortfarande långt ifrån för hög.
Senaste veckan har jag börjat fördela tabletterna på 3 gånger per dag istället för 2 gånger vilket jag gjort fram till dess. Detta skall tydligen vara bättre, men jag vet inte- sista veckan har jag varit riktigt trött igen. Vilket ju kan bero på vad som helst och inte behöva ha något samband med tablettintaget.
Något som kanske kan ha betydelse är dock att jag prövade att låta tabletten smälta i munnen istället för att svälja den hel- vilket också sägs vara bättre, men som kanske inte funkar för mig?
Idag har jag också höjt min dos av Q10 från 100 till 200 mg. Tänkte ta den dubbla dosen varannan dag denna veckan och se om jag märker någon effekt. Funkar det så tar jag den högre dosen varje dag från nästa vecka.
Tänker att jag någon gång skall hitta det som ger mig mer energi!
23 september 2013
21 september 2013
Medelklassupproret
Äntligen! Ja, äntligen har det börjat ifrågasättas om det är rätt att straffa sjuka och arbetslösa-just för att de är sjuka och arbetslösa. Äntligen börjar det diskuteras vad det gör mot vårt samhälle att klyftorna ökas på de redan drabbades bekostnad!
Nu är det medelklassen, genom Medelklassupproret, som visar att de ser längre än plånboken räcker och hellre vill ha välfärden tillbaka än de extra hundralappar som ytterligare ett jobbskatteavdrag skulle ge. De vill att resurserna läggs på de områden där det idag finns brister inom skola, sjukvård, äldrevård osv- och de vill inte att klyftorna skall ökas ytterligare!
Jag tycker att detta var på tiden! Som jag har sett det så har lite extrapengar i den egna plånboken gjort att huvuddelen av befolkningen har svalt varje förändring och försämring i det välfärdssystem som det tagit så lång tid att bygga upp. Jag har också varit väldigt förvånad över att människor inte verkar förstå att de själva också kan bli både sjuka och arbetslösa- och att det kan gå snabbt!
I torsdags togs detta upp i Debatt på SVT. En av Medelklassupprorets initiativtagare deltog och det bestående intrycket av debatten var att de båda sidorna verkade komma från olika planeter- det fanns verkligen en genuin oförståelse för hur man kunde tacka nej till pengar i den egna plånboken! Skillnaden mellan att vara sig själv nog och att se att man ingår i ett sammanhang, ett samhälle, och att man påverkas av helheten i det samhället.
Ett femte jobbskatteavdrag sades vara viktigt för att få igång den inhemska marknaden, dvs att om vi får mer pengar så köper vi mer och hjulen kan fortsätta snurra. Men om man tänker att det verkligen är syftet- är de då ett jobbskatteavdrag som behövs?
Vore det då inte vettigare om man höjde studiemedlen, garantipensionen, a-kassan, sjukpenningen/ sjukersättningen och de andra ersättningar för de som lever på marginalen? Vore det inte det troligaste att om man gav (de lånade!) pengarna till de som har absolut minst- så skulle vart enda öre spenderas? På mat och kläder och elräkningar?
Men som vanligt så skall de fattigaste inte få någonting, de lågavlönade lite och de högavlönade mycket! Hur vet man då att pengarna inte blir stillastående på banken utan att generera något alls?
Och ja, jag förstår att folk måste arbeta för att vi alls skall kunna ha någon välfärd här i landet- men det hjälper ju inte de arbetslösa som inte släpps in på arbetsmarknaden, de sjuka som inte har någon arbetsförmåga oavsett hur ekonomiskt straffade de blir, garantipensionärerna som har slitit hårt i många år på lågavlönade arbetsplatser eller de studerande som nu satsar på att kvalificera sig för att kunna bidra i framtiden.
Bert Karlsson hade ett förslag om att betala mellanskillnaden mellan bidrag och lön för att arbetslösa skulle kunna få jobb inom skola, sjukvård, äldrevård- där bristerna är stora och många händer skulle kunna hjälpa till med att få upp kvaliteten. Men detta förslag hånskrattades det nästan åt- det skulle ju innebära att man utökade den offentliga sektorn och det kan man ju inte göra. Inte ens när det är 8% arbetslöshet. Istället straffar man de arbetslösa för att de inte har jobb! Jag förstår verkligen inte logiken.
Igår fanns en artikel i GP, Göteborgskvinnor bakom "medelklassupproret":
Det berättades också att det hela börjat med en debattartikel i Aftonbladet, Vi har inte bara kök i huvudet:
Medelklassupproret har en Facebookgrupp som igår kväll, när jag började skriva detta, hade knappt 6 000 medlemmar och som nu på förmiddagen har nästan 7 000 medlemmar. Tydligen finns det ett uppdämt behov av att göra sin röst hörd i frågan!
Det finns också en namnlista att skriva på om man stöder Medelklassupprorets krav: Vi vill INTE ha regeringen femte jobbskatteavdrag. Vi vill hellre se satsningar på den gemensamma välfärden.
Stort tack till er som engagerat er i frågan! Många har farit väldigt illa under många år och bara maktlöst kunnat stå och titta på hur man sparkat på dem som redan ligger ner. Tack för att även ni som är i en mycket mer privilegierad situation sätter ner foten och säger att nog är nog!
Nu är det medelklassen, genom Medelklassupproret, som visar att de ser längre än plånboken räcker och hellre vill ha välfärden tillbaka än de extra hundralappar som ytterligare ett jobbskatteavdrag skulle ge. De vill att resurserna läggs på de områden där det idag finns brister inom skola, sjukvård, äldrevård osv- och de vill inte att klyftorna skall ökas ytterligare!
Jag tycker att detta var på tiden! Som jag har sett det så har lite extrapengar i den egna plånboken gjort att huvuddelen av befolkningen har svalt varje förändring och försämring i det välfärdssystem som det tagit så lång tid att bygga upp. Jag har också varit väldigt förvånad över att människor inte verkar förstå att de själva också kan bli både sjuka och arbetslösa- och att det kan gå snabbt!
I torsdags togs detta upp i Debatt på SVT. En av Medelklassupprorets initiativtagare deltog och det bestående intrycket av debatten var att de båda sidorna verkade komma från olika planeter- det fanns verkligen en genuin oförståelse för hur man kunde tacka nej till pengar i den egna plånboken! Skillnaden mellan att vara sig själv nog och att se att man ingår i ett sammanhang, ett samhälle, och att man påverkas av helheten i det samhället.
Ett femte jobbskatteavdrag sades vara viktigt för att få igång den inhemska marknaden, dvs att om vi får mer pengar så köper vi mer och hjulen kan fortsätta snurra. Men om man tänker att det verkligen är syftet- är de då ett jobbskatteavdrag som behövs?
Vore det då inte vettigare om man höjde studiemedlen, garantipensionen, a-kassan, sjukpenningen/ sjukersättningen och de andra ersättningar för de som lever på marginalen? Vore det inte det troligaste att om man gav (de lånade!) pengarna till de som har absolut minst- så skulle vart enda öre spenderas? På mat och kläder och elräkningar?
Men som vanligt så skall de fattigaste inte få någonting, de lågavlönade lite och de högavlönade mycket! Hur vet man då att pengarna inte blir stillastående på banken utan att generera något alls?
Och ja, jag förstår att folk måste arbeta för att vi alls skall kunna ha någon välfärd här i landet- men det hjälper ju inte de arbetslösa som inte släpps in på arbetsmarknaden, de sjuka som inte har någon arbetsförmåga oavsett hur ekonomiskt straffade de blir, garantipensionärerna som har slitit hårt i många år på lågavlönade arbetsplatser eller de studerande som nu satsar på att kvalificera sig för att kunna bidra i framtiden.
Bert Karlsson hade ett förslag om att betala mellanskillnaden mellan bidrag och lön för att arbetslösa skulle kunna få jobb inom skola, sjukvård, äldrevård- där bristerna är stora och många händer skulle kunna hjälpa till med att få upp kvaliteten. Men detta förslag hånskrattades det nästan åt- det skulle ju innebära att man utökade den offentliga sektorn och det kan man ju inte göra. Inte ens när det är 8% arbetslöshet. Istället straffar man de arbetslösa för att de inte har jobb! Jag förstår verkligen inte logiken.
Igår fanns en artikel i GP, Göteborgskvinnor bakom "medelklassupproret":
"Vi behöver inga fler privilegier. Sluta fjäska för oss!", skrev de och vände sig mot ett femte jobbskatteavdrag och rut- och rotavdrag.
"Vi som har arbete och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag..."
"Medelklassupproret började med att vännerna Hedvig Kalén och Anna Johansson mejlade ett upprop till människorna i sina nätverk. De sa, att de tröttnat på den politik som förs, att det är dags att sätta ned foten och göra medelklassens röst hörd.
- Vi ville helt enkelt vara en röst som sällan hörs. Vi har den position vi har. Vi är välutbildade, relativt väl betalda, just den grupp som politikerna gynnat. Och vi saknade någon som sa ifrån att vi vill inte ha mer.
De som gått med i nätverket Medelklassupproret är i stor utsträckning medelålders akademiker som socionomer, psykologer, forskare, lektorer, gymnasielärare, journalister och arkitekter, säger Beckman."
Det berättades också att det hela börjat med en debattartikel i Aftonbladet, Vi har inte bara kök i huvudet:
"Den politiska bilden av medelklassen bygger på en märklig föreställning om att vi inte ser längre än till vår egen privatekonomi.
Att vi struntar i vad som händer runt omkring oss så länge vi får mer i vår egen plånbok. Att vi blundar för arbetslösa människors situation så länge som vi själva har jobb. Att vi hellre vill ha nya vitvaror i köket än att kroniskt sjuka får en ekonomisk trygghet utan krav på motprestation. Att vi som redan har ekonomisk och social trygghet bara vill ha ännu mer frihet att välja bland privata försäkringar, friskolor och elleverantörer.
Sällan har vi som kategoriseras som medelklass själva sagt vad vi tycker. Utan att påstå att vi talar för alla i gruppen säger vi nu: Det är inte sant. Vi behöver inga fler privilegier. Sluta fjäska för oss!"
"Många av oss arbetar i de välfärdsverksamheter som drabbats av nedskärningar och vi ser tydligt kopplingen mellan avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar å ena sidan och ett samhälle som håller på att falla isär. Vi är engagerade i våra yrken, vi har stor professionell kunskap och varje dag ser vi konsekvenserna av detta sönderfall på våra arbetsplatser."
"Så, kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp - om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.
Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här."
"Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.
Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla."
Medelklassupproret har en Facebookgrupp som igår kväll, när jag började skriva detta, hade knappt 6 000 medlemmar och som nu på förmiddagen har nästan 7 000 medlemmar. Tydligen finns det ett uppdämt behov av att göra sin röst hörd i frågan!
Det finns också en namnlista att skriva på om man stöder Medelklassupprorets krav: Vi vill INTE ha regeringen femte jobbskatteavdrag. Vi vill hellre se satsningar på den gemensamma välfärden.
Stort tack till er som engagerat er i frågan! Många har farit väldigt illa under många år och bara maktlöst kunnat stå och titta på hur man sparkat på dem som redan ligger ner. Tack för att även ni som är i en mycket mer privilegierad situation sätter ner foten och säger att nog är nog!
18 september 2013
Kvinnor i offentlig sektor är ett budgetproblem
När jag satte på teven idag så hamnade jag mitt i en inslag om det nya budgeten, i programmet Rakt på med Mats Knutson och gäster. Ett inslag i SVT Forum, som hade budgeten som dagens ämne. Jag kom in i ett samtal om att sjukskrivningarna nu ökar, särskilt bland kvinnor inom offentlig sektor. Men varför verkade ingen av deltagarna riktigt veta....
Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.
Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.
Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.
En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???
Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.
Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.
Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?
Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?
Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...
Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:
Här tror jag att jag kan bidra med en liten ledtråd för dem som inget fattat: Sedan början av 90-talet har offentlig sektor bantats och slimmats, det började med osthyvlar för att övergå till tårtbitar, det har varit ständiga hot om nedskärningar och besparingar- samtidigt som allt fler barn har fått tillgång till banomsorg, andelen äldre ökat, gränsen för hur sjuk man måste vara för att få plats på äldreboende höjts osv.
Undrar just vilka som drabbats av detta? Hmm.... Jo, förutom att de som är beroende av den omsorg, vård och utbildning som ges, så är det ju förstås personalen som oftast tillbringar många fler år i verksamheten än vad "brukarna" gör.
Och vilka är det då som jobbar inom offentlig sektor? Oftast kvinnor, oftast personer som ser mer till att göra en insats och hjälpa andra än till sin egen vinning. Människor som valt yrke efter sitt hjärta snarare än med hjärnan vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter, människor som i sitt yrkesliv har låg status och låg lön. Oftast människor som drivs mer av plikt än av lust. Deras vardag består av en arbetsbelastning som är helt orimlig, vilket gör att de mer eller mindre varje dag går hem och har dåligt samvete för allt de inte hunnit med- om de inte redan stängt av för att skydda sig själva.
En generalisering, visst, men den ligger nog ganska nära sanningen är jag rädd. Dessa kvinnor är nu ett problem eftersom de slutligen blir sjuka och inte längre kan arbeta inom den verksamhet som sakta malt ner dem! Undrar just hur det kan bli så???
Redan i början av 2000-talet när Göran Persson stod i teve och orerade om att sjukskrivningarna gått upp så mycket att det nu måste till åtgärder för att minska sjukskrivningstalen (vilket bla ledde till det misslyckade projektet PELA- där det visade sig att de sjukskrivna verkligen var sjuka.), redan då kände jag så starkt att det är ju ingen idé att ge sig på de som redan är sjuka!!! Insatserna måste ju sättas in innan folk blir så dåliga att det tar år för dem att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen.
Då hade jag verkligen ingen energi över för att göra min röst hörd, jag kämpade varje dag för att orka överleva dagen så att det blev natt och jag kunde sova bort drygt ett halvt dygn igen, men nu orkar jag åtminstone formulera vad jag tänker, tycker och känner och det gör i vilket fall mig själv gott! För att inte ens orka protestera på något enda vis, det gör inte att man mår bättre, det kan jag lova.
Detta är inget enkelt problem, men till att börja med så kan man ju fråga sig om metoden att straffa dem som slitit ut sig eller blivit sjuka av andra orsaker- är det verkligen rätt sätt? Är det okej att sjuka människor, som kanske har bidragit med sitt arbete och sin låga lön till samhällets välfärd i 30 år- är det okej att tacken till dem blir att samhället har inte råd att betala den blygsamma sjukpenningen tills de blir friska igen?
Jag förstår inte hur de tänker! Och då är ändå politiker och andra svårt oroade över att ungdomarna inte vill jobba i vården! Undrar just hur man skall kunna ändra på den inställningen??? Rimlig lön och rimliga arbetsvillkor är kanske alltför enkelt? Och kanske en garanti att om man ändå skadar/ sliter ut sin kropp så ser samhället till att man i alla fall har sin försörjning tryggad när man själv inte klarar av att jobba längre?
Men visst, jag är ju ingen politiker, så jag har väl för enkla lösningar...
Någon som faktiskt har gjort sin röst hörd i ämnet är Marcus Birro. I krönikan Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär i Expressen igår. Jag skulle vilja lägga till God innan barnomsorg, men annars håller jag med honom i det han skriver:
"Med min morgontidning följer varje morgon en bilaga om pengar. Den handlar om affärer, stora som små. Bilagan är fylld av reportage om, intervjuer med, och bilder på viktiga män och kvinnor som förvaltar mina, dina, och andras pengar.
Sedan finns det andra viktiga människor som skriver initierade krönikor om människorna som förvaltar dessa pengar.
Inte nog med det. Det finns till och med tidningar som kommer ut dagligen, som enbart handlar om pengar.
Det är ohyggligt fascinerande läsning. Det är också en enormt sorglig läsning."
"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?
Vi tar mycket av den kollektiva omsorgen för given. Barnomsorg är själva fundamentet för en god yrkeskarriär. Vi har Milo, som är tre år snart, på dagis mellan 09 och 15. Sex timmar dagligen när vi iskallt räknar med att människorna som är med honom tycker om honom, tröstar honom om han blir ledsen, sitter bredvid honom när han vaknar, och leker med honom när han vill bygga sandslott i ösregnet.
När får dessa stolta yrkeskvinnor sin egen bilaga i tidningarna? När får jag läsa mer om alla dessa sjuksystrar, hemvårdare, pedagoger och dagisfröknar som ägnar sina liv åt att älska livet, människorna, barnen, åldringarna, de minsta och de utsatta?"
"Hela den moderna tidens fokus är fel. Vi har blicken riktad åt ett annat håll. Vi ser inte miraklet för att vi är upptagna med allting annat."Jag kan bara hålla med. Kanske är det dags för en förändring av vårt samhälle? Under lång tid var Bondesamhället det självklara sättet att leva i- tills Industrialismen svepte över landet/ västvärlden och vi såg det som en självklarhet att organisera vårt samhälle efter de nya förutsättningarna = Industrisamhället. Nu har vi gått in i den digitala tidsåldern, men håller ändå fast vid vårt gamla sätt att organisera vårt liv tillsammans.
Evig tillväxt kanske inte är receptet på ett samhälle i vår tidsålder? Kanske är det andra värden som är nyckeln till ett samhälle där vi inte skövlar, förgiftar och undergräver vår framtid på denna planeten? Kanske innebär det nya samhället inte att vissa håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra har svårt att försörja sig och mår dåligt av att inte ha en uppgift i livet? Kanske denna nya tidsålder i människans historia tar vara på det som var bra med industrisamhället och förkastar det dåliga? Kanske människor blir viktigare än pengar?
16 september 2013
Stress, särskilda behov och psykisk ohälsa
I gårdagens Agenda togs det upp att andelen barn med "särskilda behov" ökar så snabbt, att man nu drar ner på resurserna för dessa barn. Barnen i exemplen hade autism och adhd.
Nu skall jag inte koncentrera mig på vilket resursslöseri det är att inte ge alla barn de bästa möjliga förutsättningarna inför framtiden och genom kortsiktiga besparingar riskera desto större kostnader i framtiden. För vi vet ju alla att de som har budgetansvaret idag inte räknar med att ha det om 10-20-30 år, så det blir ju liksom inte deras problem och därför är ju framtida kostnader inte något argument för dagens politiker.
Nej, jag tänkte mer koncentrera mig på varför andelen barn med särskilda behov ökar och själv kopplade jag det till en helt annan notis som jag läste i dagens GP: Forskningsinstitutet Forte får 1,5 miljoner kronor av regeringen för att göra en kunskapsöversikt om sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukfrånvaro i arbetslivet. Psykiska orsaker är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken men kunskapen om vad det beror på är begränsad.
Regeringen har också gett Ungdomsstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning angående ungdomars upplevda psykiska ohälsa. (Jag reagerar alltid på ordet "upplevda", man "upplever" väl inte att man är sjuk/ drabbad om man inte är det! Eller? Normalfallet är väl att man försöker verka så frisk/ normal som möjligt så länge det går?)
Kan det finnas ett samband mellan allt fler barn med behov av särskilt stöd, ungdomar som mår dåligt och vuxna som sjukskrivs med psykiska diagnoser? Kan det vara något fundamentalt fel på vårt samhälle som gör att människor som lever i det mår sämre och sämre? Kan det möjligen vara så att den ökade stressen i arbetslivet innebär att vi blir sjuka och knappt orkar leva?
Kan det vara så att barn drabbas av att deras vuxna är stressade på gränsen till utmattning och inte orkar vara det stöd och den vägledning som barnet behöver? Kan det var så att barngrupperna i förskola och skola är så stora att barnets rättmätiga behov av att bli sedda och bekräftade inte kan tillgodoses? Kan det kanske också vara så att ju större grupperna är, desto fler barn har svårt att klara av att tillgodogöra sig undervisningen där- och därmed blir i behov av särskilt stöd? Kan det till och med vara så att barn som tillbringar sina första år i alltför stora barngrupper där deras behov inte kan tillgodoses- att de barnen har större risk att inte hänga med senare under skolgången?
Kan det vara så att både barn och vuxna mår dåligt av att vara i röriga miljöer och av stress och buller? Kan det vara nyttigt att vi ständigt är nåbara och uppkopplade?
Är det vettigt att delar av befolkningen håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra är svårt stressade av arbetslöshet och dålig ekonomi?
Ja, det var några av de frågor som virvlade runt i huvudet på mig när jag började skriva detta. Är det oss eller samhället det är fel på?
Nu skall jag inte koncentrera mig på vilket resursslöseri det är att inte ge alla barn de bästa möjliga förutsättningarna inför framtiden och genom kortsiktiga besparingar riskera desto större kostnader i framtiden. För vi vet ju alla att de som har budgetansvaret idag inte räknar med att ha det om 10-20-30 år, så det blir ju liksom inte deras problem och därför är ju framtida kostnader inte något argument för dagens politiker.
Nej, jag tänkte mer koncentrera mig på varför andelen barn med särskilda behov ökar och själv kopplade jag det till en helt annan notis som jag läste i dagens GP: Forskningsinstitutet Forte får 1,5 miljoner kronor av regeringen för att göra en kunskapsöversikt om sambandet mellan psykisk ohälsa och sjukfrånvaro i arbetslivet. Psykiska orsaker är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken men kunskapen om vad det beror på är begränsad.
Regeringen har också gett Ungdomsstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning angående ungdomars upplevda psykiska ohälsa. (Jag reagerar alltid på ordet "upplevda", man "upplever" väl inte att man är sjuk/ drabbad om man inte är det! Eller? Normalfallet är väl att man försöker verka så frisk/ normal som möjligt så länge det går?)
Kan det finnas ett samband mellan allt fler barn med behov av särskilt stöd, ungdomar som mår dåligt och vuxna som sjukskrivs med psykiska diagnoser? Kan det vara något fundamentalt fel på vårt samhälle som gör att människor som lever i det mår sämre och sämre? Kan det möjligen vara så att den ökade stressen i arbetslivet innebär att vi blir sjuka och knappt orkar leva?
Kan det vara så att barn drabbas av att deras vuxna är stressade på gränsen till utmattning och inte orkar vara det stöd och den vägledning som barnet behöver? Kan det var så att barngrupperna i förskola och skola är så stora att barnets rättmätiga behov av att bli sedda och bekräftade inte kan tillgodoses? Kan det kanske också vara så att ju större grupperna är, desto fler barn har svårt att klara av att tillgodogöra sig undervisningen där- och därmed blir i behov av särskilt stöd? Kan det till och med vara så att barn som tillbringar sina första år i alltför stora barngrupper där deras behov inte kan tillgodoses- att de barnen har större risk att inte hänga med senare under skolgången?
Kan det vara så att både barn och vuxna mår dåligt av att vara i röriga miljöer och av stress och buller? Kan det vara nyttigt att vi ständigt är nåbara och uppkopplade?
Är det vettigt att delar av befolkningen håller på att jobba ihjäl sig samtidigt som andra är svårt stressade av arbetslöshet och dålig ekonomi?
Ja, det var några av de frågor som virvlade runt i huvudet på mig när jag började skriva detta. Är det oss eller samhället det är fel på?
Om De förlorade barnen
Jag har tidigare bloggat om boken "De förlorade barnen" som berättar om några av alla de barn som varje år försvinner spårlöst i Sverige- utan att någon bryr sig nämnvärt.
Nu har jag även tittat på ett samtal om boken i Kunskapskanalens serie En bok- en författare.
Fortfarande har jag inte läst själva boken, men blir mycket upprörd över att barn kan försvinna utan att samhället reagerar! Programmet kan ses här för den som är intresserad.
Nu har jag även tittat på ett samtal om boken i Kunskapskanalens serie En bok- en författare.
Fortfarande har jag inte läst själva boken, men blir mycket upprörd över att barn kan försvinna utan att samhället reagerar! Programmet kan ses här för den som är intresserad.
8 september 2013
Ny höjning av Armour
Idag ökar jag från 2½ till 3 tabletter x 60 mg Armour Thyroid. Det är den dos som tidigare varit optimal för mig. Mycket irriterande att jag, trots alla års erfarenhet av detta, inte förstått att jag legat för lågt i ämnesomsättningen hela sommaren! Ytterligare en förlorad sommar- helt i onödan!
För att hålla koll på att jag inte hamnar för högt har jag tagit min vilopuls varje morgon under dessa två veckor som jag ätit 2½ tabletter/dag. De tre första dagarna var pulsen i genomsnitt 64 slag/minut och de tre senaste dagarna 66 slag/minut, dvs en försumbar skillnad som nog mer beror på en naturlig variation än en höjd ämnesomsättning. Pulsen har varierat mellan 63 och 71 slag/minut och då det "normala" är 70-80 slag/minut så ligger jag ju fortfarande lågt.
Så här långt har höjningen gjort att jag känner mig lite mer "stabil", blir inte lika lätt trött och har inte känt att livet varit lika "meningslöst" som jag gjorde veckorna innan höjningen. Detta kan ju vara tillfälligheter, men jag tror inte det. Jag har ju inte förväntat mig någon snabb förändring för det tar ju ett tag innan kroppen kan tillgodogöra sig de höjda nivåerna fullt ut, men jag är fullt nöjd så här långt.
Ett annat problem jag har att tackla inom det närmaste, är att både min endokrinolog som stod för de första ansökningarna och den allmänläkare som hjälpte mig att förnya licensansökan har slutat. Och min nya allmänläkare är verkligen inte intresserad av att ta ansvar för något som gör att jag "riskerar hjärtsjukdom"! Så nu måste jag få tag på en läkare som är villig att hjälpa mig med en ny ansökan, om inte detta bara skall vara en tillfällig uppgång. Att det skall vara så krångligt att få må så bra man kan!!!
För att hålla koll på att jag inte hamnar för högt har jag tagit min vilopuls varje morgon under dessa två veckor som jag ätit 2½ tabletter/dag. De tre första dagarna var pulsen i genomsnitt 64 slag/minut och de tre senaste dagarna 66 slag/minut, dvs en försumbar skillnad som nog mer beror på en naturlig variation än en höjd ämnesomsättning. Pulsen har varierat mellan 63 och 71 slag/minut och då det "normala" är 70-80 slag/minut så ligger jag ju fortfarande lågt.
Så här långt har höjningen gjort att jag känner mig lite mer "stabil", blir inte lika lätt trött och har inte känt att livet varit lika "meningslöst" som jag gjorde veckorna innan höjningen. Detta kan ju vara tillfälligheter, men jag tror inte det. Jag har ju inte förväntat mig någon snabb förändring för det tar ju ett tag innan kroppen kan tillgodogöra sig de höjda nivåerna fullt ut, men jag är fullt nöjd så här långt.
Ett annat problem jag har att tackla inom det närmaste, är att både min endokrinolog som stod för de första ansökningarna och den allmänläkare som hjälpte mig att förnya licensansökan har slutat. Och min nya allmänläkare är verkligen inte intresserad av att ta ansvar för något som gör att jag "riskerar hjärtsjukdom"! Så nu måste jag få tag på en läkare som är villig att hjälpa mig med en ny ansökan, om inte detta bara skall vara en tillfällig uppgång. Att det skall vara så krångligt att få må så bra man kan!!!
6 september 2013
Bra sagt i Arga doktorn
I går sändes andra delen i serien "Arga doktorn". Det handlade om en sällsynt gensjukdom, kallad EBS. Mycket skrämmande att få se så tydligt hur dåligt vården kan fungera: Inger har troligen haft sjukdomen hela livet, men får inte diagnos förrän i 50-årsåldern och då med hjälp av ett tv-program!!!
Familjeläkaren hon haft i 13 år, kommer precis innan han slutar på att det nog kan vara EBS hon lider av, men i överlämnandet till nästa läkare går något snett och den nya läkaren tar inte misstankarna på allvar och istället rekommenderar han psykologbesök!
Även om hypotyreos är en helt annan sjukdom, så känns mönstret igen: Patienten har så många olika symtom att det måste vara psykiskt. Alltså blir resultatet en remiss till psyket, psykologsamtal, recept på antidepressiva eller misstanke om hypokondri- istället för fungerande behandling!
Skillnaden mellan dessa sjukdomar är dock att den ena är väldigt vanlig medan den andra är sällsynt, resultatet för patienten blir dock likartat- en klart sänkt livskvalitet helt i onödan.
Men att jag valde att blogga även om detta program, handlar mest om något Arga doktorn sa i samtal med programledaren. Något som kan stämma in även på oss sköldkörtelsjuka, som har så många olika symtom att vi ofta inte tas på allvar. Läkaren Björn Bragée säger på frågan om varför det är så knepigt att ställa diagnos:
Björn Bragée tyckte på frågan om varför det är så svårt att ställa en diagnos att han ifrågasätter om det är så svårt:
Detta gällde EBS, men kunde likväl ha handlat om hypotyreos. Sjukdomar som är komplicerade och påverkar många olika organsystem i kroppen. Sjukdomar som kanske kräver lite mer än "ett enkelt blodprov" att diagnostisera. Detta sägs ca 35 minuter in i del 2.
Så här säger Inger själv om vad det betytt att vara med i Arga doktorn: Nu slipper jag kallas inbillningssjuk:
Familjeläkaren hon haft i 13 år, kommer precis innan han slutar på att det nog kan vara EBS hon lider av, men i överlämnandet till nästa läkare går något snett och den nya läkaren tar inte misstankarna på allvar och istället rekommenderar han psykologbesök!
Även om hypotyreos är en helt annan sjukdom, så känns mönstret igen: Patienten har så många olika symtom att det måste vara psykiskt. Alltså blir resultatet en remiss till psyket, psykologsamtal, recept på antidepressiva eller misstanke om hypokondri- istället för fungerande behandling!
Skillnaden mellan dessa sjukdomar är dock att den ena är väldigt vanlig medan den andra är sällsynt, resultatet för patienten blir dock likartat- en klart sänkt livskvalitet helt i onödan.
Men att jag valde att blogga även om detta program, handlar mest om något Arga doktorn sa i samtal med programledaren. Något som kan stämma in även på oss sköldkörtelsjuka, som har så många olika symtom att vi ofta inte tas på allvar. Läkaren Björn Bragée säger på frågan om varför det är så knepigt att ställa diagnos:
"Två saker: dels så kanske vi i vården ännu har svårt för helhetssyn, att lägga det här pusslet, att sätta oss ner och fundera, vad är, är det bara tillfälligheter som lett hit? Och det andra är så praktiskt, att jag tror faktiskt, att vi har mycket att lära när det gäller kroppsundersökning. Vi läkare har liksom tappat konsten att undersöka patienter..."Så tror jag att många sjuka upplever att det är. Själv fick jag vid ett tillfälle veta att jag, på min nya vårdcentral, bara fick ta upp två ämnen under besöket, detta när jag vid bokningen uppgav att jag behövde nya mediciner, kolla blodtrycket och något mer. Hur skall man med sådana begränsningar kunna ha en helhetssyn???
Björn Bragée tyckte på frågan om varför det är så svårt att ställa en diagnos att han ifrågasätter om det är så svårt:
"Under medicinarutbildningen, när man skall bli läkare, så läser man ju om sjukdomen... vilka tecken man skall sätta ihop till ett syndrom, dvs en hel rad med symtom."
Detta gällde EBS, men kunde likväl ha handlat om hypotyreos. Sjukdomar som är komplicerade och påverkar många olika organsystem i kroppen. Sjukdomar som kanske kräver lite mer än "ett enkelt blodprov" att diagnostisera. Detta sägs ca 35 minuter in i del 2.
Så här säger Inger själv om vad det betytt att vara med i Arga doktorn: Nu slipper jag kallas inbillningssjuk:
"Det gör en enorm skillnad när man plötsligt möter människor som tror på en, som säger att de ska finnas vid ens sida och gå till botten med alla de besvär man har. Det har Björn Bragée och redaktionen erbjudit mig. Det betyder allt och är raka motsatsen till vad jag har upplevt tidigare.
Men efter att hon har ”vunnit över vården” när hon till slut har fått en diagnos, har Inger också blivit argare. Hon har plötsligt insett hur illa hon har blivit behandlad och hur hårt hon har tagit det att ständigt bli bortviftad i vården. Och ilskan ger henne energi.
- Jag hoppas att det här programmet kommer skapa debatt och diskussion och att det kan ge kraft åt andra som bara står och stampar. Det måste hända något nu, det kan inte fungera så här. Det är absurt när vården sätter sig på höga hästar och blir defensiva för att de saknar kunskap. Jag upplevde det som att de började se mig som ett problem, inte min sjukdom och till slut blev jag avvisad. Tänk då om man känner sig svag och inte orkar kämpa emot, då tror man ju till slut på dem som säger att man bara är ledsen och behöver äta antidepressiva tabletter eller gå till psykolog."
5 september 2013
Lycka!
I dag har jag varit ute i trädgården! Länge! Säkert över en timme och jag mår så bra av det!!!! När jag gick in så var jag så lycklig, trött men lycklig. Jag älskar min trädgård och jag älskar att jag få bo här där jag trivs så bra!
Hösten är min årstid och jag njuter av den fuktiga luften, den molniga himlen och det sköna ljuset som inte gör ont i mina ögon. Jag uppskattar att det inte är en massa flygande, surrande, stickande insekter som inte kan låta mig vara ifred och jag njuter av lugnet och stillheten omkring mig!
Hoppas att jag skall få många lyckliga stunder i min trädgård i höst! Och hösten kan vara lång- en gång så satt jag ute, i en annan trädgård, och rensade när jag vände mig om och tittade mot huset. När jag då fick se adventsljusstakarna som spred sitt ljus i fönstren, så kändes det en liten smula konstigt och jag tänkte att det kanske är dags att plocka in trädgårdsredskapen för i år. Det var på Luciadagen.
Men redan den 2 januari plockade jag ut dem igen, för det var en sådan underbart mild vinter! Kunde rensa ogräs hela januari, innan kylan kom i februari. Jag minns inte vilket år detta var, men det är ett starkt minne!
Hoppas nu på en lång mild höst och därefter gärna en mild vinter! De sista åren har tjälen gått i jorden så tidigt och släppt så sent- jättesvårt att njuta av ogräsrensning då! :)
Tog kort på min månghövdade solros idag. Den står där inte för sitt utseendes skull, utan för sina egenskaper: Rötterna tränger djupt ner i jorden, luckrar den och hämtar upp näring som blir tillgänglig för andra växter- men visst är den fin ändå!
Hösten är min årstid och jag njuter av den fuktiga luften, den molniga himlen och det sköna ljuset som inte gör ont i mina ögon. Jag uppskattar att det inte är en massa flygande, surrande, stickande insekter som inte kan låta mig vara ifred och jag njuter av lugnet och stillheten omkring mig!
Hoppas att jag skall få många lyckliga stunder i min trädgård i höst! Och hösten kan vara lång- en gång så satt jag ute, i en annan trädgård, och rensade när jag vände mig om och tittade mot huset. När jag då fick se adventsljusstakarna som spred sitt ljus i fönstren, så kändes det en liten smula konstigt och jag tänkte att det kanske är dags att plocka in trädgårdsredskapen för i år. Det var på Luciadagen.
Men redan den 2 januari plockade jag ut dem igen, för det var en sådan underbart mild vinter! Kunde rensa ogräs hela januari, innan kylan kom i februari. Jag minns inte vilket år detta var, men det är ett starkt minne!
Hoppas nu på en lång mild höst och därefter gärna en mild vinter! De sista åren har tjälen gått i jorden så tidigt och släppt så sent- jättesvårt att njuta av ogräsrensning då! :)
Tog kort på min månghövdade solros idag. Den står där inte för sitt utseendes skull, utan för sina egenskaper: Rötterna tränger djupt ner i jorden, luckrar den och hämtar upp näring som blir tillgänglig för andra växter- men visst är den fin ändå!
2 september 2013
SVT om sjukvården
SVT har startat höstsäsongen med ett par intressanta program som tar upp problem i vården: Arga doktorn och Sveriges bästa äldreboende.
Arga doktorn tar upp fall där han försöker hjälpa patienter som inte fått rätt vård och samtidigt blir det ju en granskning av hur vården fungerar. Förra veckan sändes det första programmet och då handlade det om 21-åriga Jessica som fick en stroke som tonåring- trots att hon sökt läkare flera gånger för den hemska huvudvärk hon plötsligt fått.
Trots remiss och besök hos specialist på sjukhuset så missades de undersökningar som kunnat förhindra att hon fått den svåra hjärnskada som nu begränsar hennes liv. Men enligt vårdens egen utsaga, så har vården hon fått varit "föredömlig"!!! Efter att programmet sändes så har vårdchefen visserligen medgivit vissa brister i hennes vård, men han anser också att inte alla kan vara "Zlatan"!
Man kunde ju tro att det vore självklart att någon som skadats så svårt på grund av vårdens slarv, skulle få tillgång till den bästa rehabiliteringen som finns, för att i någon mån minska den skada hon alls inte borde ha fått från början.
Men nej, så fungerar det inte! Det landsting hon nu bor i vägrar att betala den rehabilitering hon själv verkligen tror på. Det handlar om 30 000 kronor!!! Men i ett annat landsting. Pengar hon självklart inte haft någon som helst möjlighet att själv tjäna ihop, eftersom hon gått in i vuxenlivet som totalt arbetsoförmögen (endast!) pga skadan!!!
Ett sådant här program behövs verkligen, men tyvärr så verkar det som om de ansvariga för programmet valt att inte ta upp de problem vi sköldkörtelsjuka möter i vården. Jag har inte själv sökt till programmet, men jag har förstått att många andra har gjort det och om jag förstått rätt så har även Sköldkörtelföreningen tagit kontakt och berättat om svårigheterna vi har med att få en fungerande vård.
Kanske är ämnet för kontroversiellt? Kanske kan man hoppas att det blir en andra säsong och att redaktionen då vågar ta ut svängarna lite mer?
Jag kommer i vilket fall att titta på samtliga program- och säkert bli lika upprörd varje gång. För trots alla de brister jag själv mött inom sjukvården, så vill man ju ändå tro att systemet fungerar! Och om det inte gör det så är väl en ursäkt och hjälp med att reparera den skada man fått, det minsta man kan begära- oavsett om media tar upp det eller ej!?!
Sveriges bästa äldreboende handlar egentligen inte om sjukvården, men väl om den minst lika angelägna äldreomsorgen. Serien har pågått under två veckor redan och i det förra programmet handlade det mycket om medicinering- och då främst om onödig eller skadlig sådan.
Störst blev skillnaden för en kvinna som under många år haft problem med värk och svullna ben. Genom att byta ut Alvedon brustablett till vanlig tablett av Alvedon, så gick hon ner ca 20 kg på två veckor!!! Dvs 20 liter av den vätska som bundits som svullnad i kroppen försvann. Vilken ökning av livskvalitet bara genom en sådan liten förändring, men inte borde det krävas en professor i ett tv-program för att åstadkomma detta?!
Hur det kan bli sådan skillnad? Jo, brustabletten innehåller natriumsalter och äldre personer har oftast nedsatt njurfunktion och har svårt att göra sig av med salterna, som därför stannar i kroppen och binder vätska. Vilket tydligen inte är självklart inom äldrevården. Länk till programmet.
Båda dessa program går på torsdagar, klockan 20-22 på SVT1.
Idag startar även Fråga doktorn för säsongen. Programmet har funnits i "evigheter" och har kvar sin huvudsakliga form, där läkaren är auktoriteten som har svar på alla frågor.
Inställningen i programmet är att sjukvården fungerar väldigt bra och om du bara tar upp saken med din doktor så får du hjälp. Om det är någon som klagar på sitt läkarbesök, så är det aldrig fel på sjukvården eller läkaren, utan nog bara ett "missförstånd" för att patienten inte varit tillräckligt tydlig.
Särskilt tydligt blir detta, för mig som sköldkörtelsjuk, de (få) gånger det tas upp frågor om sköldkörtelsjukdomar. Då är det enda svaret "Levaxin" och det finns ingen som helst förståelse för att det inte fungerar för en stor del av patienterna. Enligt skolmedicinen "skall" det ju fungera!
Jag tittar ofta, för ett och annat intressant tips kan dyka upp- men med en mer öppen och kanske lite kritisk inställning så skulle det kunna bli så mycket mer!
Arga doktorn tar upp fall där han försöker hjälpa patienter som inte fått rätt vård och samtidigt blir det ju en granskning av hur vården fungerar. Förra veckan sändes det första programmet och då handlade det om 21-åriga Jessica som fick en stroke som tonåring- trots att hon sökt läkare flera gånger för den hemska huvudvärk hon plötsligt fått.
Trots remiss och besök hos specialist på sjukhuset så missades de undersökningar som kunnat förhindra att hon fått den svåra hjärnskada som nu begränsar hennes liv. Men enligt vårdens egen utsaga, så har vården hon fått varit "föredömlig"!!! Efter att programmet sändes så har vårdchefen visserligen medgivit vissa brister i hennes vård, men han anser också att inte alla kan vara "Zlatan"!
Man kunde ju tro att det vore självklart att någon som skadats så svårt på grund av vårdens slarv, skulle få tillgång till den bästa rehabiliteringen som finns, för att i någon mån minska den skada hon alls inte borde ha fått från början.
Men nej, så fungerar det inte! Det landsting hon nu bor i vägrar att betala den rehabilitering hon själv verkligen tror på. Det handlar om 30 000 kronor!!! Men i ett annat landsting. Pengar hon självklart inte haft någon som helst möjlighet att själv tjäna ihop, eftersom hon gått in i vuxenlivet som totalt arbetsoförmögen (endast!) pga skadan!!!
Ett sådant här program behövs verkligen, men tyvärr så verkar det som om de ansvariga för programmet valt att inte ta upp de problem vi sköldkörtelsjuka möter i vården. Jag har inte själv sökt till programmet, men jag har förstått att många andra har gjort det och om jag förstått rätt så har även Sköldkörtelföreningen tagit kontakt och berättat om svårigheterna vi har med att få en fungerande vård.
Kanske är ämnet för kontroversiellt? Kanske kan man hoppas att det blir en andra säsong och att redaktionen då vågar ta ut svängarna lite mer?
Jag kommer i vilket fall att titta på samtliga program- och säkert bli lika upprörd varje gång. För trots alla de brister jag själv mött inom sjukvården, så vill man ju ändå tro att systemet fungerar! Och om det inte gör det så är väl en ursäkt och hjälp med att reparera den skada man fått, det minsta man kan begära- oavsett om media tar upp det eller ej!?!
Sveriges bästa äldreboende handlar egentligen inte om sjukvården, men väl om den minst lika angelägna äldreomsorgen. Serien har pågått under två veckor redan och i det förra programmet handlade det mycket om medicinering- och då främst om onödig eller skadlig sådan.
Störst blev skillnaden för en kvinna som under många år haft problem med värk och svullna ben. Genom att byta ut Alvedon brustablett till vanlig tablett av Alvedon, så gick hon ner ca 20 kg på två veckor!!! Dvs 20 liter av den vätska som bundits som svullnad i kroppen försvann. Vilken ökning av livskvalitet bara genom en sådan liten förändring, men inte borde det krävas en professor i ett tv-program för att åstadkomma detta?!
Hur det kan bli sådan skillnad? Jo, brustabletten innehåller natriumsalter och äldre personer har oftast nedsatt njurfunktion och har svårt att göra sig av med salterna, som därför stannar i kroppen och binder vätska. Vilket tydligen inte är självklart inom äldrevården. Länk till programmet.
Båda dessa program går på torsdagar, klockan 20-22 på SVT1.
Idag startar även Fråga doktorn för säsongen. Programmet har funnits i "evigheter" och har kvar sin huvudsakliga form, där läkaren är auktoriteten som har svar på alla frågor.
Inställningen i programmet är att sjukvården fungerar väldigt bra och om du bara tar upp saken med din doktor så får du hjälp. Om det är någon som klagar på sitt läkarbesök, så är det aldrig fel på sjukvården eller läkaren, utan nog bara ett "missförstånd" för att patienten inte varit tillräckligt tydlig.
Särskilt tydligt blir detta, för mig som sköldkörtelsjuk, de (få) gånger det tas upp frågor om sköldkörtelsjukdomar. Då är det enda svaret "Levaxin" och det finns ingen som helst förståelse för att det inte fungerar för en stor del av patienterna. Enligt skolmedicinen "skall" det ju fungera!
Jag tittar ofta, för ett och annat intressant tips kan dyka upp- men med en mer öppen och kanske lite kritisk inställning så skulle det kunna bli så mycket mer!
1 september 2013
Augusti 2013
Jag är ganska så nöjd med hur jag mått under augusti. Trots en grundläggande trötthet (som påverkar allt jag gör/ inte gör) så mår jag bättre nu än vad jag gjorde i tex juli.
De mål jag satte upp för augusti: Att jag skulle kunna delta i det 50-årskalas och det 70-årskalas jag var inbjuden till- det fungerade! Två kalas på en månad, det är någon slags rekord när det gäller det senaste decenniet!!!
Jag har även fyllt år under augusti, men det firade jag inte eftersom jag satsade på att klara av de andra kalasen. Jag hade tänkt att jag och min man skulle kunna gå ut och äta lite gott, men när jag tvingat in mig i duschen så blev det så tydligt: "-Men jag orkar ju inte!". Så jag kunde stanna hemma och bara njuta av att jag slapp!!! Min man ägnade istället kvällen åt att gräva upp en ny rabatt åt mig, vilket jag uppskattade mycket mer!
Jag har också, under senare delen av augusti, orkat vara ute lite mer. Rensat lite ogräs, planterat lite växter i min nya rabatt, plockat squash (många!) och tomater (få), höstgödslat (för det blev aldrig någon extra näring tillfört i våras) och allmänt bara njutit de stunder jag varit ute. Hoppas att stunderna blir fler och längre under september, för hösten är min årstid! Svalt och lite klarare luft, mera lätt att andas!
Jag har också varit i en plantskola och köpt några nya växter och i en annan butik och köpt ett nytt planteringsbord! Samt varit på biblioteket!!!
För en vecka sedan kom jag ju plötsligt på att jag har mängder av symtom, inte minst tröttheten, som tyder på att jag har för låg ämnesomsättning igen, så nu har jag ätit en extra halva av medicinen under den sista veckan och även om det är kort tid så tycker jag nog att jag kan märka en viss skillnad i trötthet- så jag hoppas att det fortsätter så!!!
Mina mål för september är att kunna delta i ett kombinerat kalas för en 12-åring och hans mamma. Jag hoppas också kunna ta emot ett besök av syster, svåger och 6-årig systerson för en dag i naturen. Jag hoppas även att jag skall kunna åka iväg och handla in de matvaror vi behöver och att jag skall ha hunnit jobba i trädgården en hel del innan september månad är slut!
De mål jag satte upp för augusti: Att jag skulle kunna delta i det 50-årskalas och det 70-årskalas jag var inbjuden till- det fungerade! Två kalas på en månad, det är någon slags rekord när det gäller det senaste decenniet!!!
Jag har även fyllt år under augusti, men det firade jag inte eftersom jag satsade på att klara av de andra kalasen. Jag hade tänkt att jag och min man skulle kunna gå ut och äta lite gott, men när jag tvingat in mig i duschen så blev det så tydligt: "-Men jag orkar ju inte!". Så jag kunde stanna hemma och bara njuta av att jag slapp!!! Min man ägnade istället kvällen åt att gräva upp en ny rabatt åt mig, vilket jag uppskattade mycket mer!
Jag har också, under senare delen av augusti, orkat vara ute lite mer. Rensat lite ogräs, planterat lite växter i min nya rabatt, plockat squash (många!) och tomater (få), höstgödslat (för det blev aldrig någon extra näring tillfört i våras) och allmänt bara njutit de stunder jag varit ute. Hoppas att stunderna blir fler och längre under september, för hösten är min årstid! Svalt och lite klarare luft, mera lätt att andas!
Jag har också varit i en plantskola och köpt några nya växter och i en annan butik och köpt ett nytt planteringsbord! Samt varit på biblioteket!!!
För en vecka sedan kom jag ju plötsligt på att jag har mängder av symtom, inte minst tröttheten, som tyder på att jag har för låg ämnesomsättning igen, så nu har jag ätit en extra halva av medicinen under den sista veckan och även om det är kort tid så tycker jag nog att jag kan märka en viss skillnad i trötthet- så jag hoppas att det fortsätter så!!!
Mina mål för september är att kunna delta i ett kombinerat kalas för en 12-åring och hans mamma. Jag hoppas också kunna ta emot ett besök av syster, svåger och 6-årig systerson för en dag i naturen. Jag hoppas även att jag skall kunna åka iväg och handla in de matvaror vi behöver och att jag skall ha hunnit jobba i trädgården en hel del innan september månad är slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)